De kommande dagarna var mycket spända. Jag bodde tillfäligt i Cullens hus och fick inte gå en meter utanför dörren. Så fort någon lämnade sin post brevid mig för att jaga tog en annan över. Men nu när jag bodde här, eller kanske var fånge här fast fånge på ett bra sätt, lärde jag mig mycket om hur vampyrer var. De var som sagt väldigt snabba, när de blev törstiga gick deras ögon från gulbruna till beck svarta och allihopa var mycket vänliga mot varandra. Det sättet de alla tog hand om varandra var chockerande nästan, så fort Alice fick en syn eller Emse blev orolig för alla sina adoptivbarn samlades alla runt omkring dom. Med kramar och små viskningar om att allt skulle bli bra lugnade sig Esme, och när de stöttade Alice när hon var mitt inne i en syn blev det mycket lättare för henne att se klart.
Alices syner ändrades nästan aldrig, det var ungefär samma syn hela tiden. En vampyr, som sprang genom skogen och pratade om mig. Pratade om mig, antingen med någon annan eller för sig själv. Det ända som Alice kunde höra var mitt namn, gång på gång, och iblan började han tala om liljor. Liljorna som jag drömt om antagligen.

När jag satt inne i Carsliles rum, som nu var mitt mysiga lilla fängelse, och såg mig omkring ordentligt för första gången såg jag alla de underliga tavlorna som hängde på väggen. Några var färgsprakande medans andra var helt svart/vita. Jag reste mig upp för att titta närmare på dom när någon dök upp bakom mig. Mitt hjärta stannade och jag svalde hårt, fastfrusen i golvet utan att kunna vända mig om hörde jag en röst. Som tur var var det en röst som jag kände igen, Carslile.   " Skrämde jag dig Carmen?" undrade Carslile när jag tillslut lyckades vända mig om. Jag skrattade till lite och harklade mig innan jag sa " Jo visst gjorde du det, jag trodde att jag skulle svimma!" det var ju inte så farligt tänkte jag för mig själv men när jag såg Carsliles sorgsna ansiktsuttryck la jag genast till att det bara var roligt att bli lite skrämd, så att man hade något att skratta åt lite senare på dagen.
Carslile verkade uppriktigt mycket gladare över att jag tog det så lätt. " Jag har aldrig velat göra någon människa illa" förklarade Carslile." Det var därför jag blev doktor, så att jag kunde rädda människor istället för tvärtom."
" Men hur klarar du det? Alltså jag menar det måste ju ändå komma in folk som blöder. Och då menar jag att dom blöder väldigt mycket." jag väntade en stund och tillsist började Carslile tala igen. " År och år av träning, jag är nästan helt immun mot doften av blod nu. Det är lättare för mig, dels för att jag aldrig smakat blod och dels för att jag har levt mycket längre än de andra här i huset. Och på så vis har jag kunnat träna mig på att inte reagera på blod längre."

Jag och Carslile satt länge den kvällen och diskuterade hans livs historia som sträckte sig bak ända till 1600-talet. Det hemskaste som han berättade för mig var nog när han blev vampyr, när han själv var på jakt efter dom blev han en av dom. Hans far var ju inte direkt förtjust i vampyrer eller andra övernaturliga varelser så Carslile begravde sig själv under en hög med potatis när han förvandlades. Hela fövandlingen tog 3 dagar och var mycket smärtsam, alla vampyrer som kom ihåg den sista stunden som människa kan intyga det. Den ända som jag visste om som inte kom ihåg något var Alice. Hon hade fått reda på det senare när Bella nästan hade blivit mördad av en sadistisk vampyr vid namn James, det hela fanns till och med på filme. Men filmen var raderad sedan länge, ingen ville visst veta av det igen.

"Det börjar bli sent Carmen, och jag glömmer inte bort att människor som du behöver sömn och mat. Låt oss gå ner till köket så kan du äta med Nessie och Jakob." jag tittade upp på Carslile med ett förbryllat ansikte. " Jakob? Vad gör han här så sent?" jag hade verkligen ingen aning om vad Jakob gjorde här vid denna tid på dygnet. Och när jag tittade på mitt armbands ur såg jag till min förskräckelse att klockan var 2 på morgonen. Carsliles svar gjorde mig ännu mer förbryllad." Han är här för att hjälpa till att skydda dig, hela hans flock är utanför och vaktar runt huset. Jag måste bara säga att det här påminner väldigt mycket om när Bella födde lilla Nessie."
Och vips så var vi inne i en annan historia och både Carslile och jag glömde bort såna oviktiga saker som sömn och mat.

Men tids nog började jag yra och mina ögolock var tunga som sten. Carslile avbröt sig mitt i en mening och lyfte upp mig i hans kalla famn. " Du skulle ha sagt till att du var så trött." suckade han djupt. " Men det var alldeles för spännande för att sluta, och jag vet fortfarande inte hur det gick!" jag tjatade lite, och sen lite till och han gav med sig att berätta slutet av historian.
Allt som han hade berättat var så mycket mer detaljerat än de som de andra hade berättat. När Carslile började med en berättelse gick det bara inte att slita sig loss, han ord grep tag om ens hjärta och man var tvungen att höra mer.

Han hade börjat gå medans han pratade med mig i sin famn och han hade gått till ett rum med en stor säng. Sängen såg mycket varm och inbjudande ut och när han la ner mig under täcket sjönk hela jag djupt in i en sömn full med drömmar.

-------------------

Jag trodde att drömmarna hade gått över sen jag kom hit till huset men nu började jag drömma igen. En dröm som jag kände igen allt för väl. Det kändes inte som en av dom där synska drömmarna utan helt enkelt som en vanlig mardröm. Den här mardrömmen hade jag drömt många gånger förut och fastän jag visste  precis vad som skulle hända blev jag lika rädd som valigt, om inte ännu räddare.

Vi satt i våran lilla etta i Pheonix, eftersom vi inte hade så mycket pengar hyrde vi en etta utav ett gammalt par som flyttat ut till landet. Utifrån såg det ut som om en lycklig familj bodde i den lilla ettan och levde i sina drömmars värld. Det var samma sak när man kom in, det var städat och mysigt med blomkrukor i mängder och 2 små katter som spann tyst i sina sov- korgar. En lycklig familj bodde här i den lilla lägenheten med en doft utav liljor. Det var vad man trodde om man aldrig såg människorna som bodde där.
 Men en dörr var alltid stängd, stängd med dubbel lås. Det var i det rummet allt hände. Allting som tillslut fick mig att gå till polisen och anmäla min sambo. Innanför den där dörren dog mitt barn, mitt barn som aldrig han födas. Jag visste redan att det skulle bli en pojke och han hette Seth, det var min fars gamla namn. 
Och en gång kom min sambo hem, full som vanligt. Eller jag vet inte om man kan kalla honom för en sambo, han var min kidnappare kan man säga.  Han puttade i mig i rummet och jag grät redan hejdlöst och bad honom att släppa mig. Han totall vägrade som vanligt och började slå och sparka på mig som en säck potatis. Det var vad jag var för honom, en säck potatis.
Ett slag träffade mig i magen och jag fruktade det värsta, och precis efter slaget kom en spark på samma ställe. Det var du jag visste att min lilla bebis var död. Min lilla,lilla Seth som aldrig hann se sin mor.

Jag vaknade alldeles svettig och skakig och började stiga ur sängen. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var, men så hördes en röst från dörr öppningen. " Edward sa att du hade vaknat, han sa något om en mardröm." Bellas lugna stämma lugnade ner mig lite och jag sa åt henne att komma och sätta sig brevid mig.
"Jag har aldrig någonsin berättat det här för dig eller någon annan" sa jag till henne. " Bara polisen och myndigheterna vet om detta" mumlade jag efter ett tag.
 Jag tittade upp på Bella och hon nickade åt mig att fortsätta. Så då började jag att förklara alla groteska och äckliga saker som Dave hade gjort mot mig. Han hette Dave och hade från början verkat som en hygglig och väldigt snygg kille. Men tiden förändrar allt som sagt och med tiden förändrades min känslor.
Han blev rasande den gången då jag berättade för honom att jag tänkte lämna honom, och det var då allt det hemska började.

Efter att ha suttit och berättat allting för Bella kände jag mig ganska lättad att någon annan visste om det, så att jag slapp hålla inne det. Edward hade väl antagligen redan berättat för alla om det genom att lyssna på mina tankat, och det gjorde mig inget. Det var bara skönt att alla hade fått reda på det.
Det sista jag sa till Bella innan hon och jag skuller gå ner fick henne att dra djupt efter andan.

" Polisen fick aldrig tag i honom, och jag har alltid haft en känsla av att han är på väg för att leta upp mig"