Jag sprang genom den mörka skogen och hörde den fridfulla  tystnaden i skogen tystnade. Träden slutade blåsa i vinden och bäcken slutade porla. Ljudet av fåglarnas glada kvitter ersattes av en röst som sjöng underbart vackert men som samtidigt skrämde livet ur mig. Ingenting hördes och luften var kvav och värmen påträngade. Jag ville slita av mig kläderna men upptäckte till min stor förskräckelse att jag bara hade en tunn tunn klänning som böljade över mina ben. Helt plötsligt greps jag av en rädsla så stor att jag inte kunde motstå lusten att springa iväg från det som skrämde mig. Grenarna rev mig i ansiktet och taggbuskarna slet i min klänning. Revor uppstod i tyget och det blod sipprade fram från skrapsåren i mitt ansikte. 

Den hårda marken under mina bara fötter bestod av jord men när jag slog undan den sista grenen ersattes den av mjukt grönt gräs. Jag stannade och såg mig om. Vart var jag någonstans? Mina blick gled runt hela den gräsbeväxta ängen och stannade tvärt när den mötte ett par andra ögon. Den blicken och dom ögonen kunde jag känna igen vart som helst. Det var Nick. För en stund så drunknade jag i hans längtansfulla blick och drömde mig bort. Bort till sjön där jag hade kysst honom i en annan dröm och sedan tillbaka till gräset. 

En sekund slet jag bort blicken för att kika på vad som fanns bakom Nick och stelnade till.
"Spring Nick. Spring." var det enda jag sa. Sedan kastade jag mig framåt mot den mörka skuggan.

Jag satte mig tvärt upp i sängen och andades häftigt. Svetten rann längs min rygg och tårar seglade sakta ned över mina kinder. Mina händer for genast upp och torkade bort så många tårar som möjligt. Men det fortsatte bara att rinna och jag reste mig upp för att sedan kasta mig på sängen och bita hårt i täcket. Vänta nu, var jag i en säng? Det betyde ju att Mike hade lagt mig här.
"Mike?" sa jag med sömnsprucken röst.
På mindre än en sekund vara Mike framför mig på huk. " Jag stannade till lite på ett motell. Du kunde inte hålla i mig längre, du släppte bara taget hela tiden och jag orkade verkligen inte hålla dig uppe. Inte för att jag är svag eller så utan din... din doft utav ditt blod. Det är som om att du skulle ha en kall cola med is och citron framför dig en varm sommar dag. Man kan stå emot men det är näst intill omöjligt för vissa. Vissa som jag."

"Åh." var det enda jag sa. Det var inte ofta man hörde någon prata om hur gott ens blod skulle smaka eller hur underbart jag doftade. Mike försvann in i mörkret än en gång men jag hann se hans nattsvarta ögon och den tunna, tunna strimma rött som löpte runt kanten.
Tysty frågade jag om varför han hade gjort illa mig innan. Det var ju så smärtfullt när han bröt min käke. Jag rös av bara minnet.
"Jag hade tänkt ta dig som mellanmål men när jag kom hem till Kathy berättade hon om dig och Nick. Kathy och Nick har blivit nära vänner genom mig så det pratar om ganska mycket över telefon. Jag är inte direkt den som ringer och håller på och babblar så det blir dom två som pratar."
" Okej, tack." sa jag och lade till: "att du inte åt upp mig alltså."
" Ingen orsak." sa Mike innan han tystnade helt och var ett med mörkret.

God natt igen Mike. Jag tror nog att jag måste sova lite till." precis när jag sa det kände jag hur trött jag var egentligen. Jag trodde att jag hade sovit jättelänge men det hade jag antagligen inte.

------------------------------

Jag vaknade till av ett ljud men vågade inte röra mig så jag låg stilla kvar och lyssnade. Det hördes ett klick och sen Mikes röst.
" Ja, hon är här. Varför kommer du inte för?"
Tystnad och Mike instämmde med något som den andra personen sa. Troligtvis pratade han i telefon.
" Jaha, men då så. Jag skall meddela Carmen så fort hon vaknar."
Då satte jag mig upp helt och prasslade jätte mycket med det vita, fluffiga hotell täcket.
Mike var genast vid ändan av sängen och sa: "Oj, hon är visst redan vaken. Adjö". Sedan fällde han ihop mobilen och stoppade ner den i hans jeansficka.

"Vad, vad, vad?" sa jag nervöst. Tänk om något hade hänt Bella eller hans familj. Eller Nick...
"Det är inget läskigt Cam. Lugna ner dig!"
    "Jag är lugn. Jätte lugn faktiskt, titta själv" sa jag och la mig ner för att se avslappnad ut.
Mike skrattade till - "Du är ju lika stel som en pinne!"
"Jamen strunta i det och säg vad det var du skulle säga till mig när jag vaknade!"
"Nick är på väg hit, han skulle vara här inom en halvtimme sa han."
Jag sken upp av glädje och kände först nu hur mycket jag saknade honom.Åh så jag saknade honom.

Mikes telefon ringde igen och han svarade genast efter att han kikat på displayen för att kolla vem det var.
"Nick." sa han.
Han spärrade upp ögonen och nickade och mm:ade innan han la på och riktade sin blick mot mig.
"Han kan inte komma. Han har visst fått några förhinder."