Svar: Nej.

Så därför kommer kapitel 8 av del 2 upp på söndag istället, och kapitel 9 av del 2 på måndag/tisdag. :)

Alla satt stilla och var fokuserade till tusen. Så fort skylten för säkerhetsbälten släcktes reste dem sig upp, en efter en, och samlades vid min stol. Det var ingen idé att dölja sin existens för vampyren ombord. Han eller hon visste säkerligen att vi redan var ombord.

  "Vad ska vi göra?" sa Emmett medan han slog sin ena hand i den andra.
"Vi måste ta reda om den är hungrig, och Edward, du får ta reda på vad den tänker. Jasper och Emmett, var beredda för försvar om vampyren får för sig att börja lemlästa människorna ombord." svarade Carlisle. Han är och har alltid varit 'ledare' för familjen Cullen.

Edward nickade och Emmet och Jasper avlägsnade sig. Jag hade svårt att tänka mig hur de skulle lyckas dölja sin existens inför alla på planet, det var redan många nyfikna blickar riktade mot oss. En gammal dam som satt bakom mig knackade mig på axeln.
  "Vad gör dem för något?" sa hon nyfiket.
 Jag log och sa "Jag vet inte riktigt, men det var så väldigt länge sedan de träffades. Jag antar att de bara vill snacka upp allt de missat i varandras liv."
  Damen verkade ta det som sanning och lutade sig tillbaka för att läsa sin bok istället. Hon läste Svindlande höjder, en av både mina och Bellas favoritböcker. Istället för att ta del av planeringen, som verkade allt för läskig, tänkte jag tillbaka på boken. Dess vackra miljöer och de olika känslorna som utspelade sig. Speciellt på de gånger de 'förbjudna' mötena skett och mycket mer. Den boken hade så mycket, även fast den var lång och rätt så tråkig första gången jag läste den.
 Jag kunde bara ägna ett par minuter till att fundera på boken, sedan hörde jag Edwards behgliga stämma berätta om vad vampyren tänkte. Han var ju tvungen att fokusera endast på vampyrens tankar bland alla andra på planet.
  "Jag upprepar det exakt såsom han tänkte, det är enklare för mig. Ok?"
Alla nickade tyst till svar.
 Edward började "Hm, hon till höger om mig luktar ganska gott. Och jag kan höra hennes puls ända härifrån. Åh, så hennes blod forsar genom artärerna. Jag hoppas att Alex förstår varför jag kommer. Hoppas hon gör illa sig, då är det omöjligt för mig att hindra begäret. Och då kan inte min mästare bli arg, nej då kan hon inte bli arg. Synd att jag inte kan äta längre, jag minns att rostbiff smakade rätt så gott. Kanske skulle pröva? Klockan 5 imorgonbitti är jag framme."
  
  "Det var inte så intressant." sa Carlisle fundersamt. "Det ändå vi kan ha nytta av är att han är på väg till Alex, antagligen. Tänkte han inget annat? I sådana fall har han inte upptäckt oss än."
 "Han sparade det bästa till sist: Du där, med blå ögon. Ta din hand, bit hål vid handleden. Ja, precis så där."
Jag tittade snabbt bort mot det håll vampyren satt, jag kunde inte se honom men jag kunde se killen med blåa ögon. Han verkade inte vara en dag äldre än 15.
 Edward fortsatte medan jag tittade förundrat på pojken. "Ingen får se vad du gör, du får dölja din hand. Res dig upp och gå bort till toaletten. Gå vänster nedför mittgången, lås inte. Jag är strax bakom dig."

Pojken reste på sig och började gå mot oss. Alla satte sig så mänskligt ner som möjligt, men mina ögon kunde se att dem inte var mänskliga. De rörde sig för fort. 
 Jag tog tag i Bella som bytt plats med Jasper. Jasper och Emmett stod bakom de 6 säten längst bak, på varsin sida om mittgången. Men de stod lite nonchalant och döljde sina ögon. Lukten kunde de inte göra något åt, men de hoppades att vampyren var tillräckligt upptagen av pojken och blodet för att ens tänka tanken att de fanns fler av hans sort.

 "Bella. Ni måste uppträda mänskligare. Folk ombord börjar misstänka saker." väste jag.
Trots att vi satt längst bak började folk sticka ut huvudena och spana ner längs gången mot  våra säten.
 "Jag vet. Men det är svårt, alla på detta plans liv är i våra händer och vampyren blir extra törstig."

Och jag kunde inte annat än hålla med Bella om att allas liv var i deras händer. När vampyren stegade förbi oss, omänskligt tyst med den förvirrade pojken framför såg jag hans nattsvarta ögon och sylvassa tänder. Jag spärrade upp ögonen i chock. Sylvassa tänder? Det var Draculatänder han hade, inte normala vampyrtänder.
 "Varför har han sådana tänder?" viskade jag så tyst jag bara kunde till Bella.
Till svar ryckte hon bara på axlarna och spände långsamt upp säkerhetsbältet.
   "Mamma!" ropade Renesme. Alla i planet kikade bak för att se vems underbara röst som ropat. De kunde bara se Nessies bakhuvud, men det var inget fel med det. Hon hade vackert, brunt glänsande hår. Jag kunde se hur en kille i hennes ålder dra ett häftigt andetag vid åsynen av hennes ansikte och kropp när hon vände sig om för att se vad hon hade hört. Allas blickar.

 Hennes ansiktsuttryck blev osäkert men skicklig som hon var återfick hon det normala uttrycket i ansiktet.
 "Mamma, skulle jag kunna få en sån här?"
    Bella som hade rest sig ur sätet och var på väg mot henne svarade "Nej, gumman. Vad ska du med den till?"
Nessie muttrade något surt till svar och en del i planet började fnissa åt henne. Då svarade hon med att sticka upp huvudet och glo buttert på dem alla. De fick dem att skratta ännu mer. Till och med jag glömde bort vad som hände på toaletten i just den stunden. Vi hade alla Renesme att tacka för, för precis när skriket kom hade hon på något vis fått nästan alla att skratta högt av förtjusning. Alla utom vi längst bak som hade en aning om vad som hände.




Strategiskt bildade alla i våran familj en kö till toaletten. Så att vi skymde sikten för både flygvärdinnorna och de övriga resande. Ibland kom det fram nån och skrattade och sa " Jaha, då får jag väl gå till andra sida."
Vi hummade och nickade till svars.

Det vi döljde var den tysta kampen som utspelade sig bakom om.

Jasper och Emmett var snabba. Så fort skriket hördes hade de slitit upp dörren, tyst såklart, och gripit tag i vampyren. Pojken var medvetslös och det blev Carlisle jobb att sitta där inne dem honom, hans läkande händer försökte så gott han kunde med diverse toalettartiklar att få pojkens hand att sluta blöda.

Vi andra dög endast till som skyddande mur. Edward stod och var beredd att hoppa in så snabbt som möjligt, för Bella höll honom hårt i handen. Hon vill aldrig att Edward ska vara i farlighetens ceuntrum, men Edward tycker tvärtom. Han vill alltid försvara sin familj och om någon anna vill, okända människor.

 Men jag var glad att Bella höll så hårt i Edward, jag tyckte nämligen mycket om honom. Han var alltid så snäll, rar och förstående. Men den lilla, lilla glädjen varade bara en kort, kort stund. För vampyren som stod mittemellan Jasper och Emmett lyckades precis hoppa ut ur den slutande cirkeln de hade gjort och slet upp dörren till rummet Nick befann sig i. Han slet upp den dörren, låste den och av ljuden att höra hade han hittaade bagageutrymmet och snabbare än nån av oss någonsin kunnat föreställa oss, blockerat hela dörren. Visst gick den att öppna för en vampyr men det var bara det att en av oss vände sig emot oss.

Emmett, den största och impulisvaste och för att inte glömma starkaste, stod med ryggen mot dörren och motade bort Jasper, Edward och allas oss andra gång på gång. Men han var fortfarande Emmett i ögonen och rösten.
"Jag vet inte, jag vet inte vad som händer!" skrek han tyst. "Jag kan inte kontrollera mig." 
Rosalie höll sina händer för munnen i chock och närmade sig Emmett än en gång för att hålla om honom. Så förtvivlad hade jag aldrig sett honom. Men Rosalie blev bara bortföst, när Carlisle stack ut huvudet från toalettdörren spärrade han upp ögonen, även han, i chock.

"Förlåt älskling. Jag vill inte, men jag kan inte göra annat än vad han säger åt mig. Snälla hjälp mig." vädjade han till Rosalie.
"Jag... jag vet inte vad jag ska göra." sa Rosalie förtvivlat. "Jag älskar dig Emmett."
  "Jag älskar dig också Rosalie, över allt annat på hela jorden." svarade han.
 Carlisle gick emot Emmett ochc lämnade pojken inne på flygplanstoaletten. Emmett slog Carlisle i ansiktet och han föll bakåt mot oss. Esme var genast där och fångade honom.

"Ingen större skada skedd." sa Carlisle och tog Esmes hand. Nu stod vi bara där och glodde på honom. Utan någon aning om vad vi skulle göra. En flygvärdinna var på väg emot oss så jag tog Renesmes hand och mötte henne.

"Är allt som det ska?" sa hon vänligt.
  "Jadå, de är gammla vänner. Det var längesedan de träffades. Och de håller på att snacka om allt de missat i varandras liv."

  "Jaha" svarade hon " Kan du be dem sätta sig ner om en stund?"
 "Ja, självklart."

Men istället så satte jag Renesme på sätet vid fönstret så att jag skulle kunna hindra henne från att gå upp till de andra. Jag satte mig brevid henne och räknade tyst. Det var självklart mot min vilja jag satt där, men jag ville skydda åtminstonde en i min 'familj'.

Jag ville inte att Nick skulle vara instängd med den där hemska kontrollerande vampyren. 

Alla andra började packa nästa dag. Jag hade packat dagen innan, så att jag skulle ha tid till annat. Men det fanns inte så mycket annat att göra. Jag kunde inte städa, vampyrers hus var nämligen nästan alltid rena för de sov ju inte. Man kan ju inte bara gå runt och göra ingenting, det blir väl att man plockar lite här och där. Det skulle i alla fall jag ha gjort om jag var en vampyr.

"Carmen?" ropade Bella.
  "Mm?" svarade jag tyst, jag visste att hon kunde höra mig.
 "När var det vi skulle åka?" sa hon och uppenbarade sig framför mig. "Var det nu ikväll eller senare på natten?"
"Nu ikväll, då är vi framme på eftermiddagen i Svergie. Vi måste mellanlanda och så, det tar lite tid."
    "Ok, tack." sa hon och gav mig en snabb puss på kinden.

Jag gick till hallen och tog ut väskan till Emmetts favorit bil, den största, och la den i bagageluckan. Nu fanns det verkligen inget mer att göra, så jag bestämde mig för att försvinna i en bok ett tag. Carlisle hade tusentals böcker kändes det som, så jag kunde bara välja och vraka bland dem. Jag tog en bok vars framsida jag tyckte om. Boken såg glad ut på något sätt.  När jag börjar läsa, kunden jag inte sluta så jag satt där i den röda fåtöljen ett ganska långt tag och vände blad efter blad. Ända tills jag hörde Carlisle ropa : "Är ni redo? Nu ska vi åka."

Som ett lyckligt litet barn på sin födelsedag hoppade jag ner för trappan och höll på att snubbla på nedersta trappsteget. Alla vampyrer var redan på väg ut så jag sprang ikapp dem till garaget. I garaget stod det 4 bilar, en som var Jaspers och Alices, en som var Bella och Edwards, en som var Emmetts och Rosalies och så Carlisles och Esmes. Renesmee hade bara en välanvänd mountin bike i hörnet, hon brukade ta den till skolan eftersom att hon ville smälta in lite mer.

"Vilka vill åka i min bil?" ropade Emmett glatt. "Jag ska köra, så det blir nog en säker åktur."
  Alla skrattade till och jag sprang förskräckt till den stora jeepen och drog ut min väska. "Jag tror nog att jag åker med Bella och Edward istället."

Jasper och Alice trängde ihop sig i Carlisles och Esmes vackra bil medan Emmett och Rosalie fick ta allt bagaget, och Nick i baksätet. Jag såg till att han var ordentligt fastspänd där han låg med filtar och kuddar innan jag satte med Renesmee i baksätet och började leka namnleken.
  "Bill." började jag med. "Nu måste du säga ett namn som slutar på L eftersom att Bill slutar på det."
   Renesmee funderade en stund innan hon snabbt sa "Laurent."
Jag kunde höra Bella mumla nåt för sig själv och såg Edwards hand genast fatta tag i hennes.  "Då säger jag... Tom."

Så fortsatte vi ända tills våra hjärnor var slut på namn och våra ögonlock började sluta sig. Det skulle bli en extra lång färd med bilen, vi tog inte Forks Airport utan  Seattle Airport. Visserligen tog det inte så lång tid att åka dit men efter att ha stirrat ut genom fönstret och lekt lekar i en timme tröttnar man på att åka bil.

Nästa gång jag öppnade mina ögon svängde vi in på flygplatsen. Renesmee var redan vaken och studsade ivrigt i sätet. "Det här ska bli första gången jag flyger!" skrattade hon. "Det ska bli så roligt!"
  Jag skrattade jag med. När jag kikade bak genom bakrutan såg och hörde jag jeepen som tutade. Emmetts ansikte syntes genom den något tonade rutan, han var på sitt absolut skojfriskaste humör. Rosalie brevid var inte lika glad, det kunde jag förstå. Jag fick en snabb känsla av lycka, det kändes som om jag skulle på en solskenssemester. Men det varade inte länge. Jag kom att tänka på mina föräldrar, jag förknippar dem alltid med lycka. Genast blev jag rädd och började bita på naglarna.



 Inget kommer att gå fel, jag ska våga ta mig in i planet och sedan gå av där vi ska mellanlanda. Sen så ska jag gå på planet igen och kliva av i Stockholm. - tänkte jag hela vägen in på flygplatsen medan jag körde Nick framför mig i en rullstol. Carlisle och dem hade kommit fram lite tidigare och var jobbade snabbt med att få Nick klar för flyget när Emmett körde in på parkeringen. Alldeles för fort för några vanliga människor fixade till honom prefekt. Jag var tvungen att lyfta av honom solglasögonen för att se att det verkligen  han jag körde.  På en skylt 50 meter framåt såg bagage- och biljettkassan, jag ökade takten och mitt sällskap lika så. Men de var såklart alla lite snabbare än mig, så jag kom ändå fram sist.

  "Hej, ska ni resa till Svergie?" hälsade kvinnan bakom disken.
    "Ja, men först ska vi mellanlanda i..." Carlisle fumlade med biljetterna och hittade till sist namnet på landet. "England." han lät väldigt nedstämd och jag tänkte att det var för att det påminde om hans tidigare liv, som människa.
" Okej, vad trevligt." sa kvinnan. "Och mannen i rullstol, ska han med?"
  "Ja, det är klart. Vi ska åka och hälsa på våra släktingar i Svergie, och han längtar så efter sina kusiner förstår du."
  Kvinnan tvekade inte en sekund på det Carlisle sa och vi checkade in vårat bagage. Väntetiden tillbringades i cafeterian och bokshoppen. Det var bara jag som åt något, de andra ville ju såklart ha blod. Efter ett par timmar när klockan slog elva begav vi oss bort mot vår gate.

"Resande mot Svergie ombeds befinna sig vid gate 18. Resande till Svergie till gate 18." hördes i högtalarna. När vi kom närmare vår gate hamnade vi i en liten folkström som också skulle Svergie. Jag tog en snabb titt på Jasper och han hade fortfarande lika svårt att vistas runt människor, Bella hade berättat vad som hänt på hennes födelsedag för ett par år sedan. Jag rös vid minnet av historian och fortsatte skjuta rullstolen framåt.

"Resande till Svergie bör befinna sig vid gate 18 inom 15 min. Resande till Svergie till gate 18."

Alla ökade takten och inom 5 minuter befann vi oss vid inchekningen. Det tog en stund att komma fram men tillslut så fick  vi frågan.
 "Pass?"
  "Ja, självklart." sa Carlisle och tog fram alla passen ur hans handbagage.
Mannen kikade på alla passen och sedan på oss. Han mumlade något jag inte kunde höra, men jag tänkte fråga Bella sedan. "Allt verkar stämma, bara biljetterna kvar nu då."
 Han fick alla biljetter, läste av streckkoden och släppte förbi oss. Precis vi ingången till planet stannade jag. Jag började andas  tungt och det snurrade i huvudet. Allt det här påminde mig alldeles för mycket om mamma och pappa.
 "Vad är det?" frågade Bella strax bakom mig. Jag hade inte ork till att rycka till utan kände bara hur allt svartnade. När jag sedan öppnade ögonen höll Bella mig i sin famn och Carlisle tittade ned på mig med kloka ögon.  "Nervositet kanske." sa han fundersamt. "Eller så är det som skrämmer henne från flygplan."
  "Hennes föräldrar dog i en flygkrash, motorerna slutade fungera 10 000 meter upp i luften och planet störtade ner mitt i någon stad. De  var på väg till Svergie."
 Jag svalde hårt och slöt mina ögonlock igen. När de sett att jag var vaken satte Bella ner mig förskitigt och höll sin arm kring min midja så att jag inte skulle ramla igen.
  "Det kommer att gå bra Carmen." sa hon riktigt. "Om något händer, ska jag göra som Edward sa till mig en gång."
   "Vad sa han?" undrade jag.
"Åh, det var när vi skulle flyga nånstans. Han skulle rädda mig framför alla i hela planet, om det blev motorfel så skulle han hoppa ur och ta emot planet där nere. Det var något sådant, minnet är lite blekt. Han sa det när jag var människa. Men jag ska rädda alla i familjen"

Jag log mot henne och hittade mitt säte bland alla stolar. Längstbak, precis som mamma och pappa. Brevid mig satt Alice och Jasper. De andra i familjen satt utspridda parvis eller flera. Nick hade fått någon slags egen plats, när planet lyft skulle jag be Alice eller Jasper gå och kika till honom. Alice började såklart småprata lite och hon lyckades faktiskt få mig intresserad av ett par skor hon sett i ett modemagasin. Men den lilla glöden varade inte länge för strax började kaptenen tala: "Välkommen ombord, det är kaptenen som talar. Vi kommer att flyga till England först för att mellanlanda, sedan beger vi oss till Stockholm efter ca 5 timmar. Vädret ser fint ut och ganska molnfritt. Jag önskar er en trevlig resa och säker flygtur." Jag höll fast vid de två sista orden säker flygtur. 

"Allt kommer att gå bra" viskade jag medan flygvärdinnorna började visa hur man skulle göra om planet störtade etcetra. Ingen i planet verkade lika nervös som jag, jag torkade svetten ur pannan och kramade om armstöden hårt. Jag kontrollerade att jag var ordentligt fastspänd om det skulle bli turbulens och förberedde mig på att sitta i flera timmar. Jag tänkte inte lossa på säkerhetsbältet.

Planet började rulla och det trevliga sorlet av människoröster överröstades av motorerna. Det fick snabbare och snabbare tills vi sist... lyfte. Jag pep till och kände hur det knöt sig i magen. Alice spände sig också, hennes blick blev tom och Jasper fokuserade bara på henne.

 "Vad ser du Alice?" sa han mjukt.
   "En... en... det är en annan ombord." sa hon förvirrande. "En annan. En annan av vår sort. Inte djur, men människa"
Carlisle som satt mitt emot oss i gången vittrade med näsan och bekräftade vad alla i familjen redan visste.

 Det fanns en annan vampyr ombord. Och det var inte en gulögd. Det var en rödögd.

Det här skulle jag inte säga nej till att ha på mig, lite casual sådär. ;)

När jag öppnade ögonen såg jag det vita stilrena taket i familjen Cullens vardagsrum. Jag hade två filtar omkring mig och en kudde under huvudet. Bella satt brevid mig och log då hon såg att jag vaknat.

"Hur är det?" frågade Bella.
  Jag ryckte på axlarna samatidigt som jag kom ihåg Nick. "Vart är Nick?"
Bella såg lite sorgsen ut : "Carlisle försöker leta i böcker och sådant just nu. Du var borta i några minuter."
Jag kastade av mig filtarna och reste mig upp. Det svartnade lite framför ögonen då jag rest mig för snabbt. Bella tog tag i min ena axel så att jag inte skulle ramla.

"Släpp mig." snäste jag.
Bella ryggade tillbaka av mitt plötsliga snäsande. Jag brydde mig inte om henne och började istället klampa upp för trappan till Carlilse rum. 

"Carlisle. Vart är Nick?" jag knackade inte utan steg bara rätt in i hans rum. Det visade sig då att han helt glömt bort Nick, han och Esme var nämligen mitt uppe i en farlig kyss.
 Jag harklade mig, jag struntade i om jag störde denna intima stund eller inte.
 
Carlilse och Esme tittade upp samtidigt, de släppte varandra snabbare än mitt öga kunde se och Esme sprang förläget ut från rummet. Med bara en arm. Jag undrar vad Angelica ville med det alltså.
 "Förlåt, men jag måste verkligen veta vart Nick är. Bella sa inget."
"Du är ursäktad. Vi borde ha vart mer uppmärksamma."
  "Så, var är Nick?" sa jag lite argt. Alla verkade undvika den frågan, eller i alla fall två. Bella och Carlisle.
"Han är fortfarande medvetslös. Innan du kom, och innan Esme kom, så hittade jag faktiskt något användbart."
 "Åh, så bra." sa jag sarkastiskt. "Var. Är. Nick?" 
 "Ditt rum."

Jag vände på klacken och sprang ned längs korridoren. Jag stannade framför min dörr och tog ett djupt andetag, vred om dörrhantaget och steg in. Till min förvåning så vad det faktiskt inte mörkt och kvavt inne i rummet, det var ljust och fönstrena stod vid öppna. Jag smög tyst förbi sängen där Nick låg i samma kläder utan täcke. Fönstrena slog mot husväggen så jag stängde dem.

Fotöljen som stått i mitt rum ända sedan jag fick flytta in stod kvar i hörnet brevid min bokhylla. Fullproppad med böcker såklart. Så jag lyfte iväg den och ställde den vid huvudändan.
" Nick." viskade jag. "Kan du höra mig?"
Inget svar.
Min hand greppade hans livlösa och kalla hand. Jag tog upp hans hand och kysste den flera gånger.
 "Jag är så ledsen Nick. Om jag bara sagt Ja... då kanske inte det här hade hänt? Men jag vet inte vad jag vill Nick, så mycket har hänt på så kort tid. Först det där med Angelica och David, sedan när Angelicas klan kom till det där hotellet. Och mina konstiga drömmar som ni tror är en förmåga som kan förstärkas när jag blir en av er. Jag vill bli en vampyr, men Bella vill inte. Och jag vet inte vad jag ska göra om du försvinner, och du kan inte ens höra mig." jag började snyfta och tårar föll ner och små prickar bildades på Nicks tröja. Tårarna rann längs mina kinder när jag tänkte på att förlora Nick. Och på att han kanske redan var förlorad.

"Ska jag visa vad jag hittat?" sa Carlilse och la en hand på min axel.
 Jag ryckte till. "Hur länge har du stått bakom min rygg?" väste jag argt.
 "Jag har hört allt du sagt, och jag förstår dig."
 Jag glodde surt på honom men visade med handen att jag ville vet vad han hittat.
"Du vet säkert att jag har varit vampyr i några hundra år redan, och därför har jag någon sorts kontakt med de flesta vampyrer som existerar. När jag var i London träffade jag på Alex. Han bor i Svergie, ett land som ligger uppe i Norden i Europa. Vet du vart det ligger?"
 Jag nickade, mina föräldrar hade visat mig bilder från deras sememster i Stockholm. Det var innan jag fanns, men de sa alltid att jag skulle få följa med nästa gång de åkte dit. En vecka innan planet från Washingtog lyfte dog dem.

"Alex har vart med om sådant här förut, han har specialiserat sig på det. Han är nästan tusen år gammal och har en 'Läkar högskola för vampyrer'. Tro det eller ej, men nåt nytt är påväg in i vampyrvärlden. Medvetslösa vampyrer, huvudvärk, illamående och kräkningar. Nån, några eller något orsakar allt men den eller dem är omöjliga att fånga. Alex har forskat om just dessa händelser och det har pågått i ca 100 år."
 Jag avbröt Carlilse för att fråga: "Ska vi åka till Svergie eller kommer han hit?"
"Tyvärr så måste vi åka dit, hans 'sjukhus' ligger nämligen där."
 Jag log och sa: "Okej, när?"
  "Redan imorgon om det går. Fast först måste vi hitta flygbiljetter."
     "Får jag följa med?" undrade jag. " Om Nick ska dit vill jag också dit."
"Självklart får du det Carmen." sa Carlisle. "Jag tänkte att alla skulle med, de andra kan ju roa sig i de Svenska skogarna. Det sägs att det ska finnas gott om älg och björn där. Emmetts favorit är björn och det är väl kul för dem andra att pröva på nåt nytt. Jag har aldrig smakat älgblod, jag tror att det är ganska syrligt."
 Trots att Nick låg brevid mig medvetslös så skrattade jag till. Det lät så roligt när Carlilse pratade om Svergie på det viset. Man har ju hört folk prata om naturen, vattnet och älgarna i Svergie men aldrig hade jag hört nån prata om blodsmaken på vissa djur, som fanns i Svergie.
 "Vänta lite nu." sa jag och blev seriös igen. "Hur ska vi få med Nick på planet?"
 "Det hade jag inte tänkt på." sa Carlilse fundersamt. "Antingen blir det bagageutrymmet eller så blir det rullstol."
"Rullstol låter nog bäst." sa jag. Jag ville absolut inte att Nick skulle ligga i ett kallt bagageutrymme.
  "Okej, då fixar jag ltie grejer som kan behövas till det. Vi säger att han inte kunnat röra på benen sedan födseln, vi döjer dem med en filt eller nåt. Och han är väldigt trött efter en operation som han nyss har gjort."
  "Det låter bra." sa jag. "Jag packar min och Nicks saker i samma väska, ska jag gå och säga till de andra att vi åker imorgon kväll?"
 
"Ja, gärna. Jag måste ändå ringa några samtal och skaffa fram rullstolen med mera."

Jag sköt in fåtöljen i hörnet igen och drog fram väskan jag hade haft liggande under sängen. Försiktigt med att inte störa Nick på nåt sätt. Jag hade inte tagit med mig så mycket från mitt gamla hus, jag hade inte ens sålt det än. Hyran var ändå inte så dyr, och Charlie hade lovat mig att klippa gräset och skotta en väg fram till dörren när snön kom.

Nick hade inte heller så mycket saker, några toalettartiklar, lite kläder och en fotboll. Det var allt jag hittade som var hans. Alla våra saker tillsammans fyllde väskan precis, så det var lätt att dra igen dragkedjan. Utan att tänkta på vad jag gjorde så slängde jag upp väskan på sängen. Hela sängen gungade till lite och jag stelnade till. Väskan hade hamnat några ynka centimeter ifrån Nicks ena ben,  jag hade nästan slängt den på honom. Då säg jag hur smutsiga hans kläder var från bråket i skogsdungen, alla andra utom han och jag hade redan bytt till rena kläder. Så jag drog av hans tröja försiktigt och ersatte den med en av hans svarta t-shirts och en grå munkjacka. Innan jag lirkade av hans blå jenas drog jag av skorna, sensatte jag på honom ett par tunna träningsbyxor. Det var lätt att bytta ut hans strumpor och tvätta av leran från gympadojjorna. När jag var färdig såg han ut precis som vanligt. Med hans lite halvrufsiga blonda hår och mjuka läppar.

Innan jag bytte om tog jag en lång dusch och tvättade mitt hår ordentligt. Det var imma på spegeln när jag duschat klart och väldigt varmt i badrummet. Så jag öppnade dörren till mitt sovrum för att släppa in lite kyla. Jag drog på mig ett bar jeans, en av mina mysigaste skjortor och mina svarta tygskor. Mitt hår var inlindat i handduken när jag tog väskan och gick ner för att ställa väskan i hallen.

"Bella?" ropade jag svagt. Jag vill be om ursäkt för mitt beteende tidigare idag, nu när jag fått veta att Nick troligtvis skulle kunna räddas kände jag mig lugnare.
  "Ja." sa Bella och jag kände viddraget från hennes snabba rusch från vardagsrummet till hallen.
"Förlåt. Förlåt för att jag var så elak tidigare idag."
  "Det gör inget. Jag har vart i sammas sitts som du förut, det är hemskt att inte veta vilket öde den man älskar mest väntar."
Jag kramade om henne och sa förlåt igen. "Du och de andra vet väl redan att vi ska till Svergie imorgon?"
 Hon släppte mig och tittade frågande på mig.
 "Jag trodde Carlilse hunnit säga det till er alla, jag tog så lång tid på mig att packa."
     "Jag hade ingen aning!" sa Bella högt. "Då måste jag ju hem och säga det till Edward och Nessie också. Alla ska väl med?"
Jag nickad: "Självklart. En vampyr som Carlisle känner kanske kan fixa Nick."
 Bella log. "Vad bra! Stanna här och ät något innan du går och lägger dig. Jag är snart tillbaka."

Bella försvann på en millisekund och jag gick mot köket. På den korta vägen dit ropade jag ut i huset: "Vi ska till Svergie imorgon, packa."

Rosalie, Emmett, Jasper och Alice kom allihopa fram till mig. "Va?" sa alla samtidigt.

"Vi ska till Svergie imorgon, Stockholm du vet. En vampyr där kan fixa Nick."
  "Och varför måste vi med dit?" sa Rosalie kaxigt.
"Carlilse trodde att ni kanske skulle tycka att det var kul att jaga på nya marker och efter andra djur. Det finns ganska mycket björn." sa jag och tittade på Emmett.
 Han sken upp och började tjata som ett litet barn på att Rosalie skulle med också. Jag, Alice och Jasper lämnade dem åt sitt tjafs och fortsatte mot köket.

"Så, ska vi flyga?"sa Alice glatt.
 Jag nickade. "Imorgon kväll."
"Men hur ska vi få med Nick?" sa Jasper fundersamt.
"Jag och Carlisle har tänkt ut nåt." sa jag. "Det kommer att gå bra, jättebra."

Samma sak intalade jag mig senare på kvällen när jag låg på soffan i vardagsrummet. "Det kommer att gå bra, jag ska inte dö som mamma och pappa. Om 2 dagar så är jag i Stockholm. Inget kommer att gå fel."

Det här kapitlet var faktiskt jättelångt! Så jag hoppas att det här fick er att längta till nästa kapitel, jag ska skriva lite snabbare då.

Var det bra? Och vad menar Carmen egentligen på slutet?