Kapitel 23
När vi började närma oss Forks bad jag Nick att stanna till.
"Jag vill bara vara ensam med dig lite till. Jag vet inte så mycket om dig, förutom det att mitt hjärta hör till ditt."
Nick svängde åt höger i skogen vi färdades i och sprang ända tills vi var vid foten av ett litet berg.
"Vill du upp till toppen?" frågade han.
"Visst!" sa jag glatt. Jag skulle få vara ensam lite till med honom!
Jag tog ett fastare grepp om hans rygg men Nick bara skrattade och satte ned mig på marken.
"Du ville ha lite ensamtid med mig va?" sa han "Då kan vi ju prata samtidigt som vi går upp för berget. Det är ju inte så högt."
Jag suckade trött men började sakta men säkert bestiga det lilla berget. När vi hade kommit halvvägs upp för berget satte jag mig ned på en smal sten.
"Jag vill inte gå längre." sa jag envist och la armarna i kors samtidigt som jag plutade ut med underläppen för att få lite medlidande.
Nick skrattade högt och hans skratt var som musik i mina öron. Jag slappnade av glömde helt att hålla balansen på den smala stenen. Jag var inte ett dugg rädd, jag visste ju att Nick skulle hinna fånga upp mig. Och det gjorde han. Jag la mig tillrätta i hans famn med mina armar runt om hans nacke, han böjde sig ned och kysste mig lätt på mina läppar och fortsatte upp längs min näsrygg och hamnade till slut med läpparna i mitt hår.
" Jag älskar doften av dig Carmen." sa han när han andades i mitt hår.
"Detsamma." var det enda jag sa.
Vi stod så ett tag, jag i hans famn, och bara njöt över att äntligen vara tillsammans. Bara han och jag.
Efter ett tag så frågade jag något jag alltid undrat extra över. "Varför just jag, Nick?"
"Hur menar du?"
"Varför är det jag som är din skyddsling, eller själsfrände?"
"Det kan jag inte svara på Cam. På något sätt så hör vi ihop, hur det går till har jag ingen aning om. Det är väl samma sak för vargarna med sina präglingar?"
Jag nickade. Jag hade ju sett med egna ögon hur stark kärleken mellan Renesme och Jacob var, men jag tyckte ändå att det inte var något jämfört med mig och Nick.
"På något vis visste min kropp och själ vart du var någonstans. Det enda jag tänkte på innan jag fann dig var: Hon finns in Forks i klanen Cullens hus. Och sedan så blev allting bara väldigt jobbigt."
"Ja. Men tack vare dig så är jag lycklig och vid liv." sa jag.
Nick log och kysste mig en än gång på mina läppar.
"Dina läppar har samma färg som smultron, smultronröda. Det gillar jag." sa Nick.
"Varför det?" undrade jag nyfiket.
"Som männsika var det det bästa jag visste. På somrarna brukade jag alltid springa ut med mina kompisar i skogen och käka smultron." sa Nick med en blick fylld av saknad och längtan. Han kysste mig igen, den här gången lite längra och intensivare men han slutade när han nästan inte kunde behärska sig. På grund av mitt blod förstårs.
"Hur gammal är du förresten Nick?" sa jag "Alltså hur gammal var du när det hände och hur gammal är du egentligen?"
Nick skrattade lite innan han sa "Jag föddes 1915, så då är jag nog 95 år. Men när jag blev biten var jag 22."
"Två år äldre än mig." sa jag tyst för mig själv.
"Äsch, det är ingenting ju! Om två år kanske du är som jag."
Jag spärrade upp ögonen och log stort "Menar du verkligen det?"
"Om det är det du vill så skall jag ordna det."
När jag hade tänkt lite till så kom jag på att om någon blev biten i Forks så skulle vargarna bli arga och göra uppror. "Ingen får bli biten i Forks." sa jag dystert.
"Ingen får bli biten av familjen Cullen ska det vara. I Forks får vem som helst bli biten, bara det inte är av en Cullen."
"Vad bra." sa jag och suckade av lättnad. "Annars så skulle jag bli en gammal rutten tant som har en het odödlig vampyr till pojkvän."
Nick skrattade ett högt och ljuvligt skratt innan han slängde sig ned på berget med mig i famnen. Där låg vi tillsammans, halvvägs upp till berget , och skrattade. Ibland avbröts skrattet av kyssar eller bara av att vi stirrade in i varandras ögon. Precis som på film faktiskt.
"Ibland tror jag inte att det här är verkligheten." sa jag till Nick.
"Samma för mig. Så fort jag såg dig trodde jag att jag drömde."
Jag skakade på huvudet och sa "Jag menar allt som händer. Först får jag veta att vampyrer och vargar finns, och så kan jag drömma framtiden ibland. Det är det konstigaste. Det är bara vissa grejer som jag drömt som hänt, andra grejer finns bara kvar i mitt huvud."
"Det är väl framtidsdrömmar och önskedrömmar du drömmer." sa Nick.
" Det har du nog rätt i."
Jag vände ansiktet upp mot den orangegula himlen och vände sedan min blick mot Nick. Hans hud skimrade i det svaga ljuset och jag var tvungen att känna på hans hud. Så kall men ändå så full av liv.
"Ska vi strunta i att klättra högst upp?" sa Nick. " Och bara springa hem till Forks och Cullens hus?"
"Ja, det är nog bäst. Jag har börjat bli lite rädd för mörkret."
Jag höll mig fast på Nicks rygg och han sprang de korta kilometrarna till Forks. När vi kom fram till huset lyste det i alla fönster och det rörde sig folk där inne. Bella mötte oss vid dörren och kramade om mig, hon berättade att de inte lyckats hitta Esmes arm men att de skulle fortsätta leta imorgon.
"Angelica är spårlöst försvunnen. Alice kan inte se henne i sina visioner och ingen känner hennes doft."
"Hur lyckades ni klå hela armén?" frågade jag. Jag hade helt glömt bort det.
"Åh, det är en lång historia!" sa Bella. "Du är nog för trött efter allt som hänt. Jag och de andra får berätta allt imorgon. Gå och lägg dig nu. Nick du kan få stanna här i natt också om du vill."
Nick tittade på mig med frågande ögon.
"Ja. Kom nu!" sa jag och drog honom i armen. Vi gick upp för trappan och in genom dörren till gästrummet, jag slängde mig på sängen och kort efter mig satte sig Nick brevid mig.
"Kan inte du sova med mig inatt?" sa jag. "Snälla?" Jag hoppades att jag såg ut som en ledsen liten hundvalp, men Nick sa genast ja till mitt förslag. Han sprang och hämtade en filt som han la runt om mig innan han kröp ner brevid mig.
"Jag älskar dig Carmen. Glöm aldrig det."
"Aldrig någonsing. Och du vet redan hur fruktansvärt mycket jag älskar dig Nick."
"Ja, sov gott nu Carmen. Jag ska aldrig lämna dig."
Och med de orden somnade jag i Nicks famn. Skyddad av mörkret och allt annat i världen.
Slut på del 1 av TCW. Tycker ni att jag ska skriva på en del 2? :)
"Jag vill bara vara ensam med dig lite till. Jag vet inte så mycket om dig, förutom det att mitt hjärta hör till ditt."
Nick svängde åt höger i skogen vi färdades i och sprang ända tills vi var vid foten av ett litet berg.
"Vill du upp till toppen?" frågade han.
"Visst!" sa jag glatt. Jag skulle få vara ensam lite till med honom!
Jag tog ett fastare grepp om hans rygg men Nick bara skrattade och satte ned mig på marken.
"Du ville ha lite ensamtid med mig va?" sa han "Då kan vi ju prata samtidigt som vi går upp för berget. Det är ju inte så högt."
Jag suckade trött men började sakta men säkert bestiga det lilla berget. När vi hade kommit halvvägs upp för berget satte jag mig ned på en smal sten.
"Jag vill inte gå längre." sa jag envist och la armarna i kors samtidigt som jag plutade ut med underläppen för att få lite medlidande.
Nick skrattade högt och hans skratt var som musik i mina öron. Jag slappnade av glömde helt att hålla balansen på den smala stenen. Jag var inte ett dugg rädd, jag visste ju att Nick skulle hinna fånga upp mig. Och det gjorde han. Jag la mig tillrätta i hans famn med mina armar runt om hans nacke, han böjde sig ned och kysste mig lätt på mina läppar och fortsatte upp längs min näsrygg och hamnade till slut med läpparna i mitt hår.
" Jag älskar doften av dig Carmen." sa han när han andades i mitt hår.
"Detsamma." var det enda jag sa.
Vi stod så ett tag, jag i hans famn, och bara njöt över att äntligen vara tillsammans. Bara han och jag.
Efter ett tag så frågade jag något jag alltid undrat extra över. "Varför just jag, Nick?"
"Hur menar du?"
"Varför är det jag som är din skyddsling, eller själsfrände?"
"Det kan jag inte svara på Cam. På något sätt så hör vi ihop, hur det går till har jag ingen aning om. Det är väl samma sak för vargarna med sina präglingar?"
Jag nickade. Jag hade ju sett med egna ögon hur stark kärleken mellan Renesme och Jacob var, men jag tyckte ändå att det inte var något jämfört med mig och Nick.
"På något vis visste min kropp och själ vart du var någonstans. Det enda jag tänkte på innan jag fann dig var: Hon finns in Forks i klanen Cullens hus. Och sedan så blev allting bara väldigt jobbigt."
"Ja. Men tack vare dig så är jag lycklig och vid liv." sa jag.
Nick log och kysste mig en än gång på mina läppar.
"Dina läppar har samma färg som smultron, smultronröda. Det gillar jag." sa Nick.
"Varför det?" undrade jag nyfiket.
"Som männsika var det det bästa jag visste. På somrarna brukade jag alltid springa ut med mina kompisar i skogen och käka smultron." sa Nick med en blick fylld av saknad och längtan. Han kysste mig igen, den här gången lite längra och intensivare men han slutade när han nästan inte kunde behärska sig. På grund av mitt blod förstårs.
"Hur gammal är du förresten Nick?" sa jag "Alltså hur gammal var du när det hände och hur gammal är du egentligen?"
Nick skrattade lite innan han sa "Jag föddes 1915, så då är jag nog 95 år. Men när jag blev biten var jag 22."
"Två år äldre än mig." sa jag tyst för mig själv.
"Äsch, det är ingenting ju! Om två år kanske du är som jag."
Jag spärrade upp ögonen och log stort "Menar du verkligen det?"
"Om det är det du vill så skall jag ordna det."
När jag hade tänkt lite till så kom jag på att om någon blev biten i Forks så skulle vargarna bli arga och göra uppror. "Ingen får bli biten i Forks." sa jag dystert.
"Ingen får bli biten av familjen Cullen ska det vara. I Forks får vem som helst bli biten, bara det inte är av en Cullen."
"Vad bra." sa jag och suckade av lättnad. "Annars så skulle jag bli en gammal rutten tant som har en het odödlig vampyr till pojkvän."
Nick skrattade ett högt och ljuvligt skratt innan han slängde sig ned på berget med mig i famnen. Där låg vi tillsammans, halvvägs upp till berget , och skrattade. Ibland avbröts skrattet av kyssar eller bara av att vi stirrade in i varandras ögon. Precis som på film faktiskt.
"Ibland tror jag inte att det här är verkligheten." sa jag till Nick.
"Samma för mig. Så fort jag såg dig trodde jag att jag drömde."
Jag skakade på huvudet och sa "Jag menar allt som händer. Först får jag veta att vampyrer och vargar finns, och så kan jag drömma framtiden ibland. Det är det konstigaste. Det är bara vissa grejer som jag drömt som hänt, andra grejer finns bara kvar i mitt huvud."
"Det är väl framtidsdrömmar och önskedrömmar du drömmer." sa Nick.
" Det har du nog rätt i."
Jag vände ansiktet upp mot den orangegula himlen och vände sedan min blick mot Nick. Hans hud skimrade i det svaga ljuset och jag var tvungen att känna på hans hud. Så kall men ändå så full av liv.
"Ska vi strunta i att klättra högst upp?" sa Nick. " Och bara springa hem till Forks och Cullens hus?"
"Ja, det är nog bäst. Jag har börjat bli lite rädd för mörkret."
Jag höll mig fast på Nicks rygg och han sprang de korta kilometrarna till Forks. När vi kom fram till huset lyste det i alla fönster och det rörde sig folk där inne. Bella mötte oss vid dörren och kramade om mig, hon berättade att de inte lyckats hitta Esmes arm men att de skulle fortsätta leta imorgon.
"Angelica är spårlöst försvunnen. Alice kan inte se henne i sina visioner och ingen känner hennes doft."
"Hur lyckades ni klå hela armén?" frågade jag. Jag hade helt glömt bort det.
"Åh, det är en lång historia!" sa Bella. "Du är nog för trött efter allt som hänt. Jag och de andra får berätta allt imorgon. Gå och lägg dig nu. Nick du kan få stanna här i natt också om du vill."
Nick tittade på mig med frågande ögon.
"Ja. Kom nu!" sa jag och drog honom i armen. Vi gick upp för trappan och in genom dörren till gästrummet, jag slängde mig på sängen och kort efter mig satte sig Nick brevid mig.
"Kan inte du sova med mig inatt?" sa jag. "Snälla?" Jag hoppades att jag såg ut som en ledsen liten hundvalp, men Nick sa genast ja till mitt förslag. Han sprang och hämtade en filt som han la runt om mig innan han kröp ner brevid mig.
"Jag älskar dig Carmen. Glöm aldrig det."
"Aldrig någonsing. Och du vet redan hur fruktansvärt mycket jag älskar dig Nick."
"Ja, sov gott nu Carmen. Jag ska aldrig lämna dig."
Och med de orden somnade jag i Nicks famn. Skyddad av mörkret och allt annat i världen.
Slut på del 1 av TCW. Tycker ni att jag ska skriva på en del 2? :)
Kapitel 22
Jag och Nick satt och pratade i fler timmar enda tills jag kom på att jag inte visste vad som hänt med alla andra vampyrer. Det visste inte han heller, han hade vart halvt död och halvt levande lika länge som jag.
" Men du kan ju inte dö." sa jag.
"Om du dör, så kommer jag att bli som död. Det skulle antagligen fått mig att avslöja mig när jag i min ilska och sorg kastade bilar och ryckte upp träd. Då skulle Voturi komma till min undsättning och ta slut på det eviga liv utan dig."
Bara tanken på en livlös Nick fick mig att rysa. Visst, han kunde lätt spela död men om han verkligen dog då skulle glöden i hans ögon sluta glöda, och med hans ögon skulle mina också slockna.
"Sluta upp med att tala om mig som om jag vore det viktigaste i hela världen." sa jag lite argt. Kunde han aldrig behandla mig som en vanlig flickvän? Och var vi ens tillsammans, kunde jag kalla honom för min pojkvän?
"Du är det viktigaste för mig."
"Säkert. Så om det stod mellan att en miljon människor skulle dö eller att jag skulle det?"
"Ehm..." han muttrade lite för sig själv innan han sa "Jag skulle gjort det du ville att jag skulle göra, om du ville leva istället för dem- visst, om du ville dö- så skulle jag dö med dig."
"Nog pratat om dystra tankar kring din eller min död. " jag tystnade. "Kan... Kan jag kalla dig för min pojkvän?"
Nick började skratta och utbrast sedan "Självklart, din dumma lilla människa!"
Jag gjorde en sur min åt honom och såg arg ut istället för att hoppa runt av lycka över att han officiellt var min pojkvän.
Föralltid. tänkte jag.
"Har du någon gång tänkt på mig som vampyr?" frågade jag tyst.
"Ja, och om det är det du vill så kan jag tänka mig att bli en. Men inte förrens allt det viktiga du har gjort i ditt liv är över."
"Du är det viktigaste i mitt liv. Jag har inga föräldrar, ingen släkt förutom min farbror och hans två barn som jag aldrig träffat. Dessutom så bor dem i Australien, dit tänker jag inte flyga på grund av min flygrädsla."
Nick skrattade, antaglien åt att jag var flygrädd.
Han tog min hand och lekte lätt med sina fingrar på min handflata.
Plötsligt var det någon som ropade. "Hallå? Är ni kvar?"
Både jag och Nick stelnade till.
"Vem är det?" viskade jag väldigt tyst.
"Ingen aning." sa Nick ännu tystare. "Sch!" han hjyssade mig med fingret "Den kommer hitåt."
Som tur var så satt vi lite gömt bakom ett skrivbord, men vi kunde se vem det var som kom. Det var en ung kille som jobbade på hotellet vi var på. Jag fnittrade till när han sa för sig själv "Jisses, vad hände här inne egentligen?"
Nick började le och la handen för munnen för att inte skratta. Killen hade absolut ingen aning om att vi var kvar och inte vad som hade hänt här inne heller.
"Ja ja, jag får väl börja städa upp här." muttrade han dystert. Han gick ut genom dörren igen och då drog Nick upp mig i hans famn och sprang ut samma väg som killen.
Vi stod och kikade in lite i fönstret och det vi såg fick oss bara att skratta ännu mera. Killen hade hämtat en radio och en sopkvast. Han dansade runt och sjöng med i den gamla låten från 80- talet samtidigt som han sopade upp en massa damm och galsbitar.
Jag och Nick tog oss sedan till sans och han sprang iväg med mig mot Forks.
Kort kapitel, jag vet. Men nästa kommer bli längre, och snart så är The Cold Wind slut. Jag får se om det blir nästa kapitel eller något till. Jag kanske kommer börja på del 2 av The Cold Wind, vi får helt enkelt se.
" Men du kan ju inte dö." sa jag.
"Om du dör, så kommer jag att bli som död. Det skulle antagligen fått mig att avslöja mig när jag i min ilska och sorg kastade bilar och ryckte upp träd. Då skulle Voturi komma till min undsättning och ta slut på det eviga liv utan dig."
Bara tanken på en livlös Nick fick mig att rysa. Visst, han kunde lätt spela död men om han verkligen dog då skulle glöden i hans ögon sluta glöda, och med hans ögon skulle mina också slockna.
"Sluta upp med att tala om mig som om jag vore det viktigaste i hela världen." sa jag lite argt. Kunde han aldrig behandla mig som en vanlig flickvän? Och var vi ens tillsammans, kunde jag kalla honom för min pojkvän?
"Du är det viktigaste för mig."
"Säkert. Så om det stod mellan att en miljon människor skulle dö eller att jag skulle det?"
"Ehm..." han muttrade lite för sig själv innan han sa "Jag skulle gjort det du ville att jag skulle göra, om du ville leva istället för dem- visst, om du ville dö- så skulle jag dö med dig."
"Nog pratat om dystra tankar kring din eller min död. " jag tystnade. "Kan... Kan jag kalla dig för min pojkvän?"
Nick började skratta och utbrast sedan "Självklart, din dumma lilla människa!"
Jag gjorde en sur min åt honom och såg arg ut istället för att hoppa runt av lycka över att han officiellt var min pojkvän.
Föralltid. tänkte jag.
"Har du någon gång tänkt på mig som vampyr?" frågade jag tyst.
"Ja, och om det är det du vill så kan jag tänka mig att bli en. Men inte förrens allt det viktiga du har gjort i ditt liv är över."
"Du är det viktigaste i mitt liv. Jag har inga föräldrar, ingen släkt förutom min farbror och hans två barn som jag aldrig träffat. Dessutom så bor dem i Australien, dit tänker jag inte flyga på grund av min flygrädsla."
Nick skrattade, antaglien åt att jag var flygrädd.
Han tog min hand och lekte lätt med sina fingrar på min handflata.
Plötsligt var det någon som ropade. "Hallå? Är ni kvar?"
Både jag och Nick stelnade till.
"Vem är det?" viskade jag väldigt tyst.
"Ingen aning." sa Nick ännu tystare. "Sch!" han hjyssade mig med fingret "Den kommer hitåt."
Som tur var så satt vi lite gömt bakom ett skrivbord, men vi kunde se vem det var som kom. Det var en ung kille som jobbade på hotellet vi var på. Jag fnittrade till när han sa för sig själv "Jisses, vad hände här inne egentligen?"
Nick började le och la handen för munnen för att inte skratta. Killen hade absolut ingen aning om att vi var kvar och inte vad som hade hänt här inne heller.
"Ja ja, jag får väl börja städa upp här." muttrade han dystert. Han gick ut genom dörren igen och då drog Nick upp mig i hans famn och sprang ut samma väg som killen.
Vi stod och kikade in lite i fönstret och det vi såg fick oss bara att skratta ännu mera. Killen hade hämtat en radio och en sopkvast. Han dansade runt och sjöng med i den gamla låten från 80- talet samtidigt som han sopade upp en massa damm och galsbitar.
Jag och Nick tog oss sedan till sans och han sprang iväg med mig mot Forks.
Kort kapitel, jag vet. Men nästa kommer bli längre, och snart så är The Cold Wind slut. Jag får se om det blir nästa kapitel eller något till. Jag kanske kommer börja på del 2 av The Cold Wind, vi får helt enkelt se.
Kapitel 21
Allas ögon var riktade på mig, jag räknade alla. Det var Edward och Bella, Emmett och Rosalie, Alice och Jasper, och... och...
"Var är Carlilse och Esme?" frågade jag oroat.
"Va?" sa allihopa i mun på varandra.
" Var är Carlilse och Esme?" sa jag högre.
" Förlåt Carmen, men du pratar så himla tyst. Ingen av oss, trots vår super hörsel, kan inte höra vad du säger."
Va? Tänkte jag. Jag pratar väl visst högt.
Jag sa det en gång till och denna gången så lyssnade jag på mig själv när jag sa det.
"..."
Jag spärrade förvånat upp ögonen och Bella försökte stoppa ett leéndet som inte passade in just nu, med tanke på omständigheterna.
Min röst var borta. Så jag kunde inte komunicera med mina vänner, inte fråga något.
"Är du okej?" frågade Bella.
Jag nickade och mimade ett ja till svar.
"Vad hände egentligen?" sa hon igen, hon lade genast till "Kan du försöka visa med händerna?"
Jag nickade igen och förde mina händer mot halsen, som om jag inte fick luft, och höll andan.
" Okej Carmen, nu räcker det. Du skrämmer mig faktiskt. Men tack för att du visade."
Det var något som jag inte tänkt på än så länge, men jag kom inte på vad. Det var något jag oroade mig för...
Nick!
Jag satte mig snabbt upp, alldeles för fort. Det flimmrade till framför ögonen när blodet för snabbt lämnade huvudet. Jag vinglade till och skulle ha slagit i huvudet om inte Jasper fångat upp mig.
"Ta det lugnt Cam. Du har vart medvetslös ett tag nu, du borde vila."
"Mhick!" jag försökte säga Nick, men jag det gick inte så bra. Det var bara ett svagt viskande.
"Nick..." lyckades jag säga med en enorm kraft ansträngning. Det sved i halsen när jag pratade, antagligen för att jag nästan hade blivit kvävd till döds.
"Ehm... Vad vill du veta?" sa Bella.
Jag bängde på henne, hur dum får man vara egentligen. Det var ju hur klart som helst att jag ville veta hur det var med honom.
Hennes ögon fick något sorgset i sig och jag befarade det värsta. Med det gick inte ens att föreställa sig det, det gick bara inte. Jag svalde hårt några gånger och försökte stoppa tårarna som ganske skulle falla för döden.
"Åh Carmen." sa Bella. "Han... han har inte visat några tecken på liv."
" Jag började skaka i hela kroppen och lät tårarna svämma över. Det kunde inte vara sant. Inte Nick. Världen kunde inte funka utan honom. Jordens bana skulle ändras och mänskligheten skulle dras längre och längre bort från solen, det som fick oss att överleva. Eller så skulle det bara hände med mig. Det som höll mig kvar vid liv var kanske död.
Du lovade.
Du lovade att du skulle komma tillbaka.
Du lovade. Du lovade.
Om och om igen tänkte jag samma sak, medans jag långsamt reste mig upp på svaga ben.
Du lovade.
Alla flyttade på sig när jag styrde mina steg mot Nick. Nu var det bara några steg kvar tills jag var framme vid honom. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig lite, tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder. Vampyrerna bakom mig var så tysta att jag kunde höra när en tår träffade det hårda golvet och splittrades i tusen olika små vatten droppar.
Jag var framme. Jag böjde mig ned, sträckte försiktigt handen för att pröva om han skulle dras ifrån mig som i drömmen. Eller vad det nu var jag hade upplevt i stadiet mellan liv och död. Nu var mina fingrar bara några cemtimeter ifrån hans rufsiga underbara hår. Han försvann inte, han var kvar där när jag började dra mina fingrar genom hans hår.
Med ännu en kraft ansträgning så sa jag: "Du lovade Nick."
Jag ignorerade den brinnande smärtan i halsen och sa det bara igen och igen. För han hade lovat att han skulle öppna sina gyllene ögon om jag gjorde det, och nu hade jag gjort det.
Jag satte mig ner brevid honom och viskade svagt, svagt i hans höra hur mycket jag älskade honom. "Jag älskar dig Nick. Om du inte kommer tillbaka så tänker jag inte finnas kvar länge i denna grymma värld." jag tog en kort paus för att det gjorde verkligen ont i halsen. "Utan dig kan jag inte leva, utan dig är jag inte hel."
Hans ögonlock fladdrade till och han slog upp ögonen. Ett halv leénde lekte på hans läppar men de förfärliga sprickorna som ännu inte hunnit försvinna än hindrade honom från att göra det. Jag började andas häftigt och nu grät jag av glädje. Han levde, han kunde se, höra och känna. Precis som jag.
Kalla vinddrag for runt mig när famlijen Cullen snabbt sprang till mig och Nick.
"Hur är det Nick?" frågade Edward. "Carlilse är inte här, så han kan inte hjälpa till nu."
" Det är bra, jag måste bara vila för att sprickorna ska läka ihop." sa Nick tyst.
Det påminde mig om en sak "Vart är Carlilse och Esme egentligen?" frågade jag.
"Esme blev ordentligt skada när hon försökte stoppa Angelica från att kväva dig. Det hjälpte nog inte så mycket men lite i alla fall." sa Edward tyst. Han gillade nog inte tanken på att hans mor var skadad.
"Vart blev hon skadad?"
"Hennes arm gick av. Och nu har Angelica , sjuk som hon är, tagit den."
Jag rös och sa inget mer, att prata tärde verkligen på min hals. Aj...
"Carlilse försöker komma på vad de ska göra, han har inte vart med om det här förut. Annars så brukar det kunna läka ihop lätt. Men utan själva armen... Då vet han inte vad han ska göra."
Jag vände åter igen min uppmärksamhet mot Nick och tittade in i hans gyllene ögon som glödde av liv och saknad efter mig.
"Så jag saknat dig Carmen." sa han med längtan i röste.
Jag la mina händer runt hans ansikte och kysste hans läppar ömt, för att visa att jag saknat honom ännu mer.
Edward sa något till de andra och alla försvann utom Bella. "Vi ska bara hjälpa Esme och Carlisle. De är ganska förtvivlade just nu."
Jag log mot henne, och tänkte säga åt dem att jag var väldigt ledsen över det som hänt men istället för ord kom det bara några pipande läten från min mun.
Bella fnittrade till när hon såg min förskräckta min och sprang sedan iväg efter de andra.
The Cold Wind är inte slut än, det kommer ytterligare några kapitel. Jag kanske ska börja på The Cold Wind2?
Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet!:)
"Var är Carlilse och Esme?" frågade jag oroat.
"Va?" sa allihopa i mun på varandra.
" Var är Carlilse och Esme?" sa jag högre.
" Förlåt Carmen, men du pratar så himla tyst. Ingen av oss, trots vår super hörsel, kan inte höra vad du säger."
Va? Tänkte jag. Jag pratar väl visst högt.
Jag sa det en gång till och denna gången så lyssnade jag på mig själv när jag sa det.
"..."
Jag spärrade förvånat upp ögonen och Bella försökte stoppa ett leéndet som inte passade in just nu, med tanke på omständigheterna.
Min röst var borta. Så jag kunde inte komunicera med mina vänner, inte fråga något.
"Är du okej?" frågade Bella.
Jag nickade och mimade ett ja till svar.
"Vad hände egentligen?" sa hon igen, hon lade genast till "Kan du försöka visa med händerna?"
Jag nickade igen och förde mina händer mot halsen, som om jag inte fick luft, och höll andan.
" Okej Carmen, nu räcker det. Du skrämmer mig faktiskt. Men tack för att du visade."
Det var något som jag inte tänkt på än så länge, men jag kom inte på vad. Det var något jag oroade mig för...
Nick!
Jag satte mig snabbt upp, alldeles för fort. Det flimmrade till framför ögonen när blodet för snabbt lämnade huvudet. Jag vinglade till och skulle ha slagit i huvudet om inte Jasper fångat upp mig.
"Ta det lugnt Cam. Du har vart medvetslös ett tag nu, du borde vila."
"Mhick!" jag försökte säga Nick, men jag det gick inte så bra. Det var bara ett svagt viskande.
"Nick..." lyckades jag säga med en enorm kraft ansträngning. Det sved i halsen när jag pratade, antagligen för att jag nästan hade blivit kvävd till döds.
"Ehm... Vad vill du veta?" sa Bella.
Jag bängde på henne, hur dum får man vara egentligen. Det var ju hur klart som helst att jag ville veta hur det var med honom.
Hennes ögon fick något sorgset i sig och jag befarade det värsta. Med det gick inte ens att föreställa sig det, det gick bara inte. Jag svalde hårt några gånger och försökte stoppa tårarna som ganske skulle falla för döden.
"Åh Carmen." sa Bella. "Han... han har inte visat några tecken på liv."
" Jag började skaka i hela kroppen och lät tårarna svämma över. Det kunde inte vara sant. Inte Nick. Världen kunde inte funka utan honom. Jordens bana skulle ändras och mänskligheten skulle dras längre och längre bort från solen, det som fick oss att överleva. Eller så skulle det bara hände med mig. Det som höll mig kvar vid liv var kanske död.
Du lovade.
Du lovade att du skulle komma tillbaka.
Du lovade. Du lovade.
Om och om igen tänkte jag samma sak, medans jag långsamt reste mig upp på svaga ben.
Du lovade.
Alla flyttade på sig när jag styrde mina steg mot Nick. Nu var det bara några steg kvar tills jag var framme vid honom. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig lite, tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder. Vampyrerna bakom mig var så tysta att jag kunde höra när en tår träffade det hårda golvet och splittrades i tusen olika små vatten droppar.
Jag var framme. Jag böjde mig ned, sträckte försiktigt handen för att pröva om han skulle dras ifrån mig som i drömmen. Eller vad det nu var jag hade upplevt i stadiet mellan liv och död. Nu var mina fingrar bara några cemtimeter ifrån hans rufsiga underbara hår. Han försvann inte, han var kvar där när jag började dra mina fingrar genom hans hår.
Med ännu en kraft ansträgning så sa jag: "Du lovade Nick."
Jag ignorerade den brinnande smärtan i halsen och sa det bara igen och igen. För han hade lovat att han skulle öppna sina gyllene ögon om jag gjorde det, och nu hade jag gjort det.
Jag satte mig ner brevid honom och viskade svagt, svagt i hans höra hur mycket jag älskade honom. "Jag älskar dig Nick. Om du inte kommer tillbaka så tänker jag inte finnas kvar länge i denna grymma värld." jag tog en kort paus för att det gjorde verkligen ont i halsen. "Utan dig kan jag inte leva, utan dig är jag inte hel."
Hans ögonlock fladdrade till och han slog upp ögonen. Ett halv leénde lekte på hans läppar men de förfärliga sprickorna som ännu inte hunnit försvinna än hindrade honom från att göra det. Jag började andas häftigt och nu grät jag av glädje. Han levde, han kunde se, höra och känna. Precis som jag.
Kalla vinddrag for runt mig när famlijen Cullen snabbt sprang till mig och Nick.
"Hur är det Nick?" frågade Edward. "Carlilse är inte här, så han kan inte hjälpa till nu."
" Det är bra, jag måste bara vila för att sprickorna ska läka ihop." sa Nick tyst.
Det påminde mig om en sak "Vart är Carlilse och Esme egentligen?" frågade jag.
"Esme blev ordentligt skada när hon försökte stoppa Angelica från att kväva dig. Det hjälpte nog inte så mycket men lite i alla fall." sa Edward tyst. Han gillade nog inte tanken på att hans mor var skadad.
"Vart blev hon skadad?"
"Hennes arm gick av. Och nu har Angelica , sjuk som hon är, tagit den."
Jag rös och sa inget mer, att prata tärde verkligen på min hals. Aj...
"Carlilse försöker komma på vad de ska göra, han har inte vart med om det här förut. Annars så brukar det kunna läka ihop lätt. Men utan själva armen... Då vet han inte vad han ska göra."
Jag vände åter igen min uppmärksamhet mot Nick och tittade in i hans gyllene ögon som glödde av liv och saknad efter mig.
"Så jag saknat dig Carmen." sa han med längtan i röste.
Jag la mina händer runt hans ansikte och kysste hans läppar ömt, för att visa att jag saknat honom ännu mer.
Edward sa något till de andra och alla försvann utom Bella. "Vi ska bara hjälpa Esme och Carlisle. De är ganska förtvivlade just nu."
Jag log mot henne, och tänkte säga åt dem att jag var väldigt ledsen över det som hänt men istället för ord kom det bara några pipande läten från min mun.
Bella fnittrade till när hon såg min förskräckta min och sprang sedan iväg efter de andra.
The Cold Wind är inte slut än, det kommer ytterligare några kapitel. Jag kanske ska börja på The Cold Wind2?
Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet!:)
Kapitel 20
Allt var svart. Jag kunde inte höra något, inte röra något och inte känna något. Det var tyst och tomt, det enda som fanns var tystnaden och tomheten. Var jag död? Om jag var död, hur kunde jag tänka i så fall? Och vad var det som hade hänt?
Jag mindes vagt att Angelica, eller Olive, hade fått mig att svimma eller dö. Något var fel med mig, riktigt fel.
"Carmen!" han ropade mitt namn. Precis efter det kunde jag se träd, fåglar och solsken som gnistrade i huden på honom. Tusentals små diamanter som glänste och blänadade mig med sin skönhet. Håret som blåste lätt i den tunna brisen och ögonen som log mot mig. Nej, de log inte. De var sorgsna och fyllda av plåga.
Jag sträckte fram handen för att röra hans spräckta kind men jag nådde inte fram. Det var som om han kom längre och längre bort ju närmare jag kom. Som om han sakta gled ifrån mig. Som om han skulle dö.
"Nej!" skrek jag. "Nej, Nick. Du får inte försvinna!"
Han log lite, mycket lite. För sprickorna som nådde honom upp till munnen förhindrade hans rörelse förmåga i ansiktet. " Jag försvinner med dig Carmen." sa han. "Dit du går, går jag."
"Jag ska ingenstans." sa jag. " Snart kommer jag vakna upp ur denna dröm och då måste du vara vid liv. Annars vet jag inte vad jag ska göra."
"Om du inte vaknar, vaknar inte jag."
Mina mänskliga ögon blev fuktiga och tårar började rinna." Få mig att vakna då!" skrek jag "Jag vill vakna, jag vill röra och se. Höra och minnas. Jag vill ha dig!"
Han log, lite mer den här gången. "Då måste du anstränga dig lite. Försök att minnas hur man hör, ser och känner. Tänk på det du allra helst vill röra, se och höra. Det du allra helst vill ha."
Det var lätt tänkte jag. Den som jag vill ha mest är ju Nick. Så jag tänkte på hans hår, fingrar och tår, ögonen som kunde se rakt in i min själ och de få kyssar jag delat med honom. Jag tänkte på allt bra som han och jag hade haft tillsammans, även om det var få så hade de gjort starkt intryck på mig, jag tänkte också på alla de drömmar som inte blivit uppfyllda än, de drömmar som han var med i.
Nick, Nick, Nick, Nick tänkte jag.
"Jag vill ha dig föralltid Nick." sa jag till honom där han stod. Med de fruktansvärda sprickorna som hotade döden på honom. Jag kunde inte tänka mig att hans eviga liv skulle ta slut på grund av mig, för om jag inte lyckades vakna från denna dröm skulle Nick inte heller göra det. I för sig så skulle de inte vara så dåligt att stanna här i drömmen med Nick, men någon gång tar det slut.
Jag gick närmare honom men han kom bara längre och längra bort. Ännu en dålig sak med den här drömmen var ju förstårs att jag inte kunde rör honom. Min älskade Nick, som jag kanske aldrig skulle få röra igen. Aldrig känna kylan som omgav honom och han skulle aldrig få känna värmen från min kropp igen.
" Måste inte du också försöka vakna? Alltså tänka på något som du verkligen vill ha tillbaks." undrade jag.
"Att du ens behöver fråga dumma, söta lilla Carmen. Jag tänker alltid på dig, och du kan inte ens föreställa dig den smärta du orsakar mig genom att nästan dö. Du måste hålla dig kvar på ena sidan av linjen, välj livet i stället för döden Cam. Snälla? För min skull?"
Jag blinkade bort ytterligare tårar och mumlade tillbaka: "Jag vill inte skada dig Nick, jag vill försöka se, höra och känna men det går inte. Hur mycket jag ens försöker så går det inte."
"Men lova mig då Cam, att aldrig någonsing glömma bort mig."
"Va!?" skrek jag. " Ska du försvinna nu eller?"
"Ja, om du inte försöker ännu mer så försvinner jag. Jag kommer inte att vakna om inte du slår upp dina ögon först." viskade han svagt. Som om han höll på att försvinna.
"Jag tänker på dig Nick, jag tänker på allt jag inte kommer att få uppleva med dig, och allt som vi faktiskt har gjort tillsammans!"skrek jag ännu högre. "Jag tänker på dig, bara dig."
"Bra Carmen, jag lovar att jag bara har dig i mina tankar. Du är den enda jag ser, hör och känner. Du är den enda som har en så stor plats i mitt hjärta. Du har mig föralltid, eller så långt ditt mänskliga liv räcker."
När han sa "så långt ditt mänskliga liv räcker" blev jag först chockade men sedan arg.
"Jag vill ha dig föralltid, och lite till!"
"Försök att vakna upp då Carmen." sa Nick
"Jag vill vakna och ha dig Nick!" skrek jag högt. "Bara dig!"
Samtidigt som jag sa det öppnade jag ögonen och såg upp på en hop nyfikna,oroade vampyrer.
Nej, det är inte sista kapitlet, ni vill väl veta vad som händer med Nick?:)
Jag mindes vagt att Angelica, eller Olive, hade fått mig att svimma eller dö. Något var fel med mig, riktigt fel.
"Carmen!" han ropade mitt namn. Precis efter det kunde jag se träd, fåglar och solsken som gnistrade i huden på honom. Tusentals små diamanter som glänste och blänadade mig med sin skönhet. Håret som blåste lätt i den tunna brisen och ögonen som log mot mig. Nej, de log inte. De var sorgsna och fyllda av plåga.
Jag sträckte fram handen för att röra hans spräckta kind men jag nådde inte fram. Det var som om han kom längre och längre bort ju närmare jag kom. Som om han sakta gled ifrån mig. Som om han skulle dö.
"Nej!" skrek jag. "Nej, Nick. Du får inte försvinna!"
Han log lite, mycket lite. För sprickorna som nådde honom upp till munnen förhindrade hans rörelse förmåga i ansiktet. " Jag försvinner med dig Carmen." sa han. "Dit du går, går jag."
"Jag ska ingenstans." sa jag. " Snart kommer jag vakna upp ur denna dröm och då måste du vara vid liv. Annars vet jag inte vad jag ska göra."
"Om du inte vaknar, vaknar inte jag."
Mina mänskliga ögon blev fuktiga och tårar började rinna." Få mig att vakna då!" skrek jag "Jag vill vakna, jag vill röra och se. Höra och minnas. Jag vill ha dig!"
Han log, lite mer den här gången. "Då måste du anstränga dig lite. Försök att minnas hur man hör, ser och känner. Tänk på det du allra helst vill röra, se och höra. Det du allra helst vill ha."
Det var lätt tänkte jag. Den som jag vill ha mest är ju Nick. Så jag tänkte på hans hår, fingrar och tår, ögonen som kunde se rakt in i min själ och de få kyssar jag delat med honom. Jag tänkte på allt bra som han och jag hade haft tillsammans, även om det var få så hade de gjort starkt intryck på mig, jag tänkte också på alla de drömmar som inte blivit uppfyllda än, de drömmar som han var med i.
Nick, Nick, Nick, Nick tänkte jag.
"Jag vill ha dig föralltid Nick." sa jag till honom där han stod. Med de fruktansvärda sprickorna som hotade döden på honom. Jag kunde inte tänka mig att hans eviga liv skulle ta slut på grund av mig, för om jag inte lyckades vakna från denna dröm skulle Nick inte heller göra det. I för sig så skulle de inte vara så dåligt att stanna här i drömmen med Nick, men någon gång tar det slut.
Jag gick närmare honom men han kom bara längre och längra bort. Ännu en dålig sak med den här drömmen var ju förstårs att jag inte kunde rör honom. Min älskade Nick, som jag kanske aldrig skulle få röra igen. Aldrig känna kylan som omgav honom och han skulle aldrig få känna värmen från min kropp igen.
" Måste inte du också försöka vakna? Alltså tänka på något som du verkligen vill ha tillbaks." undrade jag.
"Att du ens behöver fråga dumma, söta lilla Carmen. Jag tänker alltid på dig, och du kan inte ens föreställa dig den smärta du orsakar mig genom att nästan dö. Du måste hålla dig kvar på ena sidan av linjen, välj livet i stället för döden Cam. Snälla? För min skull?"
Jag blinkade bort ytterligare tårar och mumlade tillbaka: "Jag vill inte skada dig Nick, jag vill försöka se, höra och känna men det går inte. Hur mycket jag ens försöker så går det inte."
"Men lova mig då Cam, att aldrig någonsing glömma bort mig."
"Va!?" skrek jag. " Ska du försvinna nu eller?"
"Ja, om du inte försöker ännu mer så försvinner jag. Jag kommer inte att vakna om inte du slår upp dina ögon först." viskade han svagt. Som om han höll på att försvinna.
"Jag tänker på dig Nick, jag tänker på allt jag inte kommer att få uppleva med dig, och allt som vi faktiskt har gjort tillsammans!"skrek jag ännu högre. "Jag tänker på dig, bara dig."
"Bra Carmen, jag lovar att jag bara har dig i mina tankar. Du är den enda jag ser, hör och känner. Du är den enda som har en så stor plats i mitt hjärta. Du har mig föralltid, eller så långt ditt mänskliga liv räcker."
När han sa "så långt ditt mänskliga liv räcker" blev jag först chockade men sedan arg.
"Jag vill ha dig föralltid, och lite till!"
"Försök att vakna upp då Carmen." sa Nick
"Jag vill vakna och ha dig Nick!" skrek jag högt. "Bara dig!"
Samtidigt som jag sa det öppnade jag ögonen och såg upp på en hop nyfikna,oroade vampyrer.
Nej, det är inte sista kapitlet, ni vill väl veta vad som händer med Nick?:)
Kapitel 19
" Hon vill ha ditt liv, Carmen." sa Edward.
"V-va?" stammade jag fram.
Edward nickade bara men Bella skrek till "Du kommer inte i närheten av henne!".
Angelica reagerade knappt på ilskan i Bellas röst utan gick lite närmare oss istället. Hon stod 2 meter ifrån mig och Bella, hon stirrade på mig samtidigt som hon talade med Edward." Nå? Hur blir det?"
"Vad tror du egentligen? Tror du kanske att vi ska kasta henne till dig som om hon vore en köttbit?"
Angelica nickade lätt och slickade sig hungrigt runt munnen." Det vattnas in min mun redan."
Då hördes ett svagt stön."Nej. snälla." viskade Nick. "Ta mig, inte henne."
När jag tittade dit såg jag att de två vampyrklonerna hade gripit tag om hans hals. Det började krypa sprickor längs hans hals och närmade sig hans allt för perfekta, underbara ansikte. Alla tittade dit och Mike spärrade upp ögonen i shock. "Vad i helvete!? Släpp honom!" skrek han till de två vampyrerna som höll fast Nick.
Angelica skrattade och tittade nöjt på medan sprickorna blev längre och nästan var vid hans dystra, perfekta mungipor.Jag slet handen ur Bellas grepp och började springa allt vad jag kunde fram till Nick. Ett steg, två steg, tre... där tog det stopp. Emmett hade rusat fram för att stoppa mig och nu höll han båda mina händer i ett fast grepp bakom min rygg.
"Släpp mig..."morrade jag."Släpp mig!"
Han lyssnade inte utan började långsamt baka bakåt med mig, antagligen så att mina armar inte skulle gå av. Men jag fortsatte att streta emot och försökte rycka mig loss.
"Åh..." stönade Nick igen och mina ögon mötte hans. Jag slappnade av slutade streta emot Emmetts starka händer. Nicks ögon var sorgsna, det var helt svarta och saknade den där ljuvliga guldbruna färgen som bara han hade. Den färgen som alltid gnistrade och sprakade av glädje. Tårar började strömma ner för mina kinder medan jag såg hur Nick led, hur han sakta men säkert skulle dö. "NEJ!"skrek jag."NEJ,NEJ,NEJ!"
Nick såg in i mina ögon med en sån stark längtan och smärta att jag knappt stod ut. Kunde ingen rädda honom? Han skulle när som helst spricka i tusen marmor bitar eller förvandlas till stoft. Ingen gjorde något, ingen. Varför gjorde ingen något?
"Snälla!" skrek jag ännu högre än förra gången "Hjälp honom!"
Det var då jag märkte att allt inte var som förut. Emmett höll inte fast mig längre, jag var nedsjunken på mina knän och skrek, Edward och Bella cirklade runt Angelica medan Emmett och Jasper höll på att slita och dra i några ur Nigeri klonerna. Alice, så liten och skör, dansade runt mellan alla vampyrer så att de for in i varandra. Hon tog ett kort steg åt höger samtidigt som hennes ögon var slutna, en milli sekund efter det stod en av klonerna och famlade i luften efter henne. Två av klonerna störtade emot henne men då tog hon ett litet hopp framåt och de båda två krockade med varandra och sprack i flera bitar. Esme var genast där och kastade en tändsticka bland vampyr resterna, Carlilse sprang runt och samlade ihop delar av de som inte överlevt samtidigt som han höll ett vakande öga på Esme och hennes omgivning.
Jag hittade inte Mike eller Kate bland de andra. De fajtades inte med en klon eller en av ledarna, de brände inte upp delar eller samlade ihop dem. De höll på att rädda Nick. Det var hemskt att se på, Mike brottades med en vampyr och Kate försökte slita loss min älskade Nick. Alla gjorde de något för att rädda Nick. Vad gjorde jag egentligen? Jag var bara en börda för alla, det var mitt fel alltihop. Det var mitt fel att Nick höll på att dö, det var mitt fel att alla mina vänner slogs för sina liv bara för att rädda mitt korta, obetydliga liv.
Den mustiga och illaluktande röken sved i mina ögon och jag var tvungen att blinka flera gånger, tårarna hade inte slutat rinna heller. Fan vad det var jobbigt.
Kate hade lyckats få loss Nick och slängt honom åt sidan. Han var fri! Han kanske inte var död trots allt? Jag reste mig upp från golvet och sprang mot Nick.
Bella och Edward skrek något åt mig när jag hade sprungit förbi dem. Jag brydde mig inte om vad de skrek om, det enda jag hade i mina tankar och i mitt synfält var den stenhårda, underbara vampyr som bara var några meter ifrån mig. Snart, snart var jag där. Snart skulle jag äntligen få dra mina fingrar genom hans vindrufsiga hår och följa konturen av hans läppar med mina egna. Snart skulle jag kasta mig ned brevid honom och säga till honom att allt skulle bli bra. Snart.
Då kände jag hur något började snurra runt mig. Jag kunde inte se vad det var för det gick så fort. Jag såg det långa håret som fladdrade i vinden, det var det enda. Och då visste jag vem det var. Det var Angelica som försökte kväva mig. Luften började ta slut när hon kom upp i högra fart, jag försökte andas in men det gick inte. Allt syre försvann tack vare Angelicas lilla virvelvind som hon var en del av. Än en gång sjönk jag till marken och kipade efter luft, ibland såg jag små skymtar av Bellas förkrossade ansikte och hur alla som höll på att slåss slutade med det och vände sina nyfikna eller rädda ögon mot oss. Och så såg jag Nick. Nick såg inte mig för han hade inte rört sig. Var han borta? Jag ville skrika, skrika och döda Angelica och hennes dumma klan. Jag tänkte bara på hämnd, jag tänkte inte på hur fruktansvärt mycket jag älskade Nick när allt blev svart.
När det var lite försent, när jag egentligen inte kunde tänkte tänkte jag: "Jag älskar dig med hela mitt hjärta och med hela min själ Nick. Jag älskar dig."
"V-va?" stammade jag fram.
Edward nickade bara men Bella skrek till "Du kommer inte i närheten av henne!".
Angelica reagerade knappt på ilskan i Bellas röst utan gick lite närmare oss istället. Hon stod 2 meter ifrån mig och Bella, hon stirrade på mig samtidigt som hon talade med Edward." Nå? Hur blir det?"
"Vad tror du egentligen? Tror du kanske att vi ska kasta henne till dig som om hon vore en köttbit?"
Angelica nickade lätt och slickade sig hungrigt runt munnen." Det vattnas in min mun redan."
Då hördes ett svagt stön."Nej. snälla." viskade Nick. "Ta mig, inte henne."
När jag tittade dit såg jag att de två vampyrklonerna hade gripit tag om hans hals. Det började krypa sprickor längs hans hals och närmade sig hans allt för perfekta, underbara ansikte. Alla tittade dit och Mike spärrade upp ögonen i shock. "Vad i helvete!? Släpp honom!" skrek han till de två vampyrerna som höll fast Nick.
Angelica skrattade och tittade nöjt på medan sprickorna blev längre och nästan var vid hans dystra, perfekta mungipor.Jag slet handen ur Bellas grepp och började springa allt vad jag kunde fram till Nick. Ett steg, två steg, tre... där tog det stopp. Emmett hade rusat fram för att stoppa mig och nu höll han båda mina händer i ett fast grepp bakom min rygg.
"Släpp mig..."morrade jag."Släpp mig!"
Han lyssnade inte utan började långsamt baka bakåt med mig, antagligen så att mina armar inte skulle gå av. Men jag fortsatte att streta emot och försökte rycka mig loss.
"Åh..." stönade Nick igen och mina ögon mötte hans. Jag slappnade av slutade streta emot Emmetts starka händer. Nicks ögon var sorgsna, det var helt svarta och saknade den där ljuvliga guldbruna färgen som bara han hade. Den färgen som alltid gnistrade och sprakade av glädje. Tårar började strömma ner för mina kinder medan jag såg hur Nick led, hur han sakta men säkert skulle dö. "NEJ!"skrek jag."NEJ,NEJ,NEJ!"
Nick såg in i mina ögon med en sån stark längtan och smärta att jag knappt stod ut. Kunde ingen rädda honom? Han skulle när som helst spricka i tusen marmor bitar eller förvandlas till stoft. Ingen gjorde något, ingen. Varför gjorde ingen något?
"Snälla!" skrek jag ännu högre än förra gången "Hjälp honom!"
Det var då jag märkte att allt inte var som förut. Emmett höll inte fast mig längre, jag var nedsjunken på mina knän och skrek, Edward och Bella cirklade runt Angelica medan Emmett och Jasper höll på att slita och dra i några ur Nigeri klonerna. Alice, så liten och skör, dansade runt mellan alla vampyrer så att de for in i varandra. Hon tog ett kort steg åt höger samtidigt som hennes ögon var slutna, en milli sekund efter det stod en av klonerna och famlade i luften efter henne. Två av klonerna störtade emot henne men då tog hon ett litet hopp framåt och de båda två krockade med varandra och sprack i flera bitar. Esme var genast där och kastade en tändsticka bland vampyr resterna, Carlilse sprang runt och samlade ihop delar av de som inte överlevt samtidigt som han höll ett vakande öga på Esme och hennes omgivning.
Jag hittade inte Mike eller Kate bland de andra. De fajtades inte med en klon eller en av ledarna, de brände inte upp delar eller samlade ihop dem. De höll på att rädda Nick. Det var hemskt att se på, Mike brottades med en vampyr och Kate försökte slita loss min älskade Nick. Alla gjorde de något för att rädda Nick. Vad gjorde jag egentligen? Jag var bara en börda för alla, det var mitt fel alltihop. Det var mitt fel att Nick höll på att dö, det var mitt fel att alla mina vänner slogs för sina liv bara för att rädda mitt korta, obetydliga liv.
Den mustiga och illaluktande röken sved i mina ögon och jag var tvungen att blinka flera gånger, tårarna hade inte slutat rinna heller. Fan vad det var jobbigt.
Kate hade lyckats få loss Nick och slängt honom åt sidan. Han var fri! Han kanske inte var död trots allt? Jag reste mig upp från golvet och sprang mot Nick.
Bella och Edward skrek något åt mig när jag hade sprungit förbi dem. Jag brydde mig inte om vad de skrek om, det enda jag hade i mina tankar och i mitt synfält var den stenhårda, underbara vampyr som bara var några meter ifrån mig. Snart, snart var jag där. Snart skulle jag äntligen få dra mina fingrar genom hans vindrufsiga hår och följa konturen av hans läppar med mina egna. Snart skulle jag kasta mig ned brevid honom och säga till honom att allt skulle bli bra. Snart.
Då kände jag hur något började snurra runt mig. Jag kunde inte se vad det var för det gick så fort. Jag såg det långa håret som fladdrade i vinden, det var det enda. Och då visste jag vem det var. Det var Angelica som försökte kväva mig. Luften började ta slut när hon kom upp i högra fart, jag försökte andas in men det gick inte. Allt syre försvann tack vare Angelicas lilla virvelvind som hon var en del av. Än en gång sjönk jag till marken och kipade efter luft, ibland såg jag små skymtar av Bellas förkrossade ansikte och hur alla som höll på att slåss slutade med det och vände sina nyfikna eller rädda ögon mot oss. Och så såg jag Nick. Nick såg inte mig för han hade inte rört sig. Var han borta? Jag ville skrika, skrika och döda Angelica och hennes dumma klan. Jag tänkte bara på hämnd, jag tänkte inte på hur fruktansvärt mycket jag älskade Nick när allt blev svart.
När det var lite försent, när jag egentligen inte kunde tänkte tänkte jag: "Jag älskar dig med hela mitt hjärta och med hela min själ Nick. Jag älskar dig."
Kapitel 18
"Nej." sa Edward tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra.
" Vad?" viskade jag till Bella.
Hon hjyssade mig samtidigt som hennes käkar spändes. Hennes blick hårdnade och hon såg väldigt koncentrerad ut. Jag vände mig om för att fråga Edward men tänkte att de nog inte var en så bra idé. Alla mina bästa vänner var här för att skydda mig mot en grupp vampyrer som inte fanns, eller jo, de fanns men de kunde få en att glömma hur de såg ut.
" Vi vill ha henne." sa ledaren och pekade med ett långt marmor finger mot mig.
" Aldrig." sa alla mina vampyr vänner i kör.
"Jaså? Varför inte?"
Edward tog ett steg framåt samtidigt som han höll upp en hand för att stoppa alla andra i familjen Cullen. Emmett följde ändå efter, han var så stridslysten. "Vad heter du, du som får oss att glömma er?" sa Edward.
" Kach, och resten av min klan är skapade av min fru Angelica." sa Kach och svepte med sin arm över hans lilla armé. En ung tjej som såg ut att ha vart i 20-års åldern när hon fövandlats till en vampyr klev fram.
" Det är jag som är Angelica, och jag är anledningen till att vi vill ha Carmen."
Våra ögon möttes och jag kände ett sting av igenkännande. Vem var det? Och hur kunde jag komma ihåg henne om hon var en av de som man inte kunden komma ihåg?
Jag vände mig om mot Edward som hade spärrat upp sina ögon i förvåning. Jag gjorde det samma när Edward sa: "Hon känner dig?"
"V-va?"
"Ja, eller hon tänker det i alla fall."
Jag stirrade stint på Angelica för att försöka komma ihåg henne, vart hade jag sett henne förut? Hon öppnade munnen men stängde den igen, hon tvekade igen för att bara några sekunder senare sa det som nästan fick mig att svimma.
" Kommer du inte ihåg mig Camis? Det är ju jag, fast med ett annat namn såklart." hon tog en kort paus och tittade på mig för att se något tecken på att jag kom ihåg henne. "Eh, för bara något år sedan hette jag Olive."
Jag kände hur jag började må illa. Det var hon. Hon som hade bott granne med mig och sett allt som Dave hade gjort mot mig, hon som skrattat åt mina blåmärken och rent utan njutit när mina tårar svämmade över. Hon var en riktig ragata, hon var egoistisk, förjävlig och en djävul. Första gången hon såg att Dave slog mig började hon små le, den andra skrattade hon och de som kom efter det hade hon vikt sig av skratt där hon stod i fönstret och tittade på. Dave gillade det, han gillade när hon stod där och skrattade åt mina plågor. Han kanske trodde att han var manlig och tuff, det som pågick i hans huvud var antagligen något som lät så här: "Åh, den där heta tjejen kollar in mig och skrattar åt Carmen . Jag har nog en chans, hon tycker nog att jag är den sexigaste mannen i hela universum. Särskilt nu när min muskler spänns när jag slår den där kärringen."
Det där minnet hade jag förträngt, jag hade verkligen lyckats glömma det helt och hållet. Jag kände en hand på axeln och det var Edwards. Han hade antagligen hört vad jag tänkt, usch vad jag ville glömma allt det där.
"Du är helt sinnessjuk!" skrek jag till Olive, eller Angelica som hon hette nu." Hur vågar du ens söka upp mig, hur kan du ens prata med mig ditt äckliga svin!"
"Varför inte?" sa hon " jag har väl inte gjort något fel?" hennes röst lät sarkastisk.
Jag skakade bara på huvudet och försökte hindra tårarna från att rinna över.
" Angelica." sa Edward. " Du är faktiskt helt sjuk i huvudet, hur i helvete kunde du göra så mot henne!?"
De bakom oss började viska med varandra, de visste ju inte vad vi pratade om. Jag kände hur Bellas grepp om min hand hårdnade och jag önskade att allt skulle ordna sig. Jag önskade att Angelica eller Olive dog. Försvann från hela universum och aldrig kom tillbaka.
"Du vet vad jag vill ha Edward." sa Angelica. " du vet redan, så varför inte säga det till de andra?"
" Vad?" viskade jag till Bella.
Hon hjyssade mig samtidigt som hennes käkar spändes. Hennes blick hårdnade och hon såg väldigt koncentrerad ut. Jag vände mig om för att fråga Edward men tänkte att de nog inte var en så bra idé. Alla mina bästa vänner var här för att skydda mig mot en grupp vampyrer som inte fanns, eller jo, de fanns men de kunde få en att glömma hur de såg ut.
" Vi vill ha henne." sa ledaren och pekade med ett långt marmor finger mot mig.
" Aldrig." sa alla mina vampyr vänner i kör.
"Jaså? Varför inte?"
Edward tog ett steg framåt samtidigt som han höll upp en hand för att stoppa alla andra i familjen Cullen. Emmett följde ändå efter, han var så stridslysten. "Vad heter du, du som får oss att glömma er?" sa Edward.
" Kach, och resten av min klan är skapade av min fru Angelica." sa Kach och svepte med sin arm över hans lilla armé. En ung tjej som såg ut att ha vart i 20-års åldern när hon fövandlats till en vampyr klev fram.
" Det är jag som är Angelica, och jag är anledningen till att vi vill ha Carmen."
Våra ögon möttes och jag kände ett sting av igenkännande. Vem var det? Och hur kunde jag komma ihåg henne om hon var en av de som man inte kunden komma ihåg?
Jag vände mig om mot Edward som hade spärrat upp sina ögon i förvåning. Jag gjorde det samma när Edward sa: "Hon känner dig?"
"V-va?"
"Ja, eller hon tänker det i alla fall."
Jag stirrade stint på Angelica för att försöka komma ihåg henne, vart hade jag sett henne förut? Hon öppnade munnen men stängde den igen, hon tvekade igen för att bara några sekunder senare sa det som nästan fick mig att svimma.
" Kommer du inte ihåg mig Camis? Det är ju jag, fast med ett annat namn såklart." hon tog en kort paus och tittade på mig för att se något tecken på att jag kom ihåg henne. "Eh, för bara något år sedan hette jag Olive."
Jag kände hur jag började må illa. Det var hon. Hon som hade bott granne med mig och sett allt som Dave hade gjort mot mig, hon som skrattat åt mina blåmärken och rent utan njutit när mina tårar svämmade över. Hon var en riktig ragata, hon var egoistisk, förjävlig och en djävul. Första gången hon såg att Dave slog mig började hon små le, den andra skrattade hon och de som kom efter det hade hon vikt sig av skratt där hon stod i fönstret och tittade på. Dave gillade det, han gillade när hon stod där och skrattade åt mina plågor. Han kanske trodde att han var manlig och tuff, det som pågick i hans huvud var antagligen något som lät så här: "Åh, den där heta tjejen kollar in mig och skrattar åt Carmen . Jag har nog en chans, hon tycker nog att jag är den sexigaste mannen i hela universum. Särskilt nu när min muskler spänns när jag slår den där kärringen."
Det där minnet hade jag förträngt, jag hade verkligen lyckats glömma det helt och hållet. Jag kände en hand på axeln och det var Edwards. Han hade antagligen hört vad jag tänkt, usch vad jag ville glömma allt det där.
"Du är helt sinnessjuk!" skrek jag till Olive, eller Angelica som hon hette nu." Hur vågar du ens söka upp mig, hur kan du ens prata med mig ditt äckliga svin!"
"Varför inte?" sa hon " jag har väl inte gjort något fel?" hennes röst lät sarkastisk.
Jag skakade bara på huvudet och försökte hindra tårarna från att rinna över.
" Angelica." sa Edward. " Du är faktiskt helt sjuk i huvudet, hur i helvete kunde du göra så mot henne!?"
De bakom oss började viska med varandra, de visste ju inte vad vi pratade om. Jag kände hur Bellas grepp om min hand hårdnade och jag önskade att allt skulle ordna sig. Jag önskade att Angelica eller Olive dog. Försvann från hela universum och aldrig kom tillbaka.
"Du vet vad jag vill ha Edward." sa Angelica. " du vet redan, så varför inte säga det till de andra?"
Kapitel 17
"Nigeri klanen?"
" Ja, jag har för mig att Nick berättade något om de för Kate." sa Mike " de var tydligen någon som hade fångat dig?"
Jag svalde hårt och harklade mig lite innan jag tyst började förklara vad som hänt. Jag avslutade med att säga vem det var som hade kidnappat mig, och vem det var Kate dödat, eller jag hoppades åtminstonde att Dave var död.
... min föredetta pojkvän kidnappade mig från Cullens hus."
" Oj..." sa Mike tyst. " Då hoppas jag verkligen att Kate lyckades."
"Förresten Mike, är du inte orolig för Kate?"
" Nej, varför skulle jag? Hon har också en speciell gåva, och det är att hon alltid lyckas med det hon vill. Om hon får för sig att hon ska döda mig, då dör jag på direkten. Kate behöver inte ens vara i närheten."
Jag drog efter andan, det var ju mega coolt! "Men de där Volturi, vill de inte ha henne i deras 'armé'?" sa jag och gjorde luft citattecken när jag sa armé.
" Jo, det är klart. Men de vet inte om det!" sa Mike förtjust. " Nog om Kate, kommer du ihåg hur vampyrerna såg ut?"
"Självklart... eller? Kanske." jag trodde först att jag kom ihåg men sedan bleknade allt. " Jag är säker på att jag kom ihåg en av dem. Han hade... eller det var kanske... nej. Jag kommer inte ihåg." sa jag dystert.
Mike började fingra med fingrarna på hakan, precis som de gjorde i filmer. " Hm..." mumlade han. " Det kan ju vara så att de har en speciell förmåga, förmågan att få folkm att glömma?"
Jag instämde med en nickning och bad honom att förklara mera.
" Jo, eftersom att du inte kommer ihåg hur någon av dem ser ut, och ingen annan som jag träffat gör det heller, så borde det helt enkelt vara så."
" Men hela klanen? De är ju tolv stycken!" utropade jag förskräckt. Vilken makt den klanen borde ha, och det är antagligen därför som Volturi inte lyckats få med dem i sin armé.
" Konstigt eller hur? Och jag tror att det är därför Volturi inte har fått med sig Nigeri klanen i sin armé. De kommer ju inte ihåg hur dem ser ut!"
" Precis vad jag tänkte." sa jag.
Precis när jag hade sagt min mening kom jag på en mycket viktigt grej. " Vi måste hjälpa Nick!" sa jag högt. HUr går det för honom? Han kan ju vara död vid det här laget. Då bultade det på dörren.
" Hallå?" ropade någon.
Mike flyttade sig med hyper fart med ett fast grepp om min midja och en hand för min mun. "Tyst." viskade han väldigt tyst i mitt öra.
" Hallå?" ropade någon igen. " Vi har eran vän."
Jag skakade till, hade dem Nick? Nej, nej, nej.
Mike tryckte ner mig i ett mörk hörn, slängde överkastet från sängen över mig och uppenbarade sig vi dörren. Jag såg knappt att han flyttade sig. Han harklade sig lågt innan han sa: " Vad vill ni?"
" Carmen." var det enda som hördes.
Sedan hördes en låg stämma som om personen pratade för sig själv: " Hennes blod..."
Jag ryckte till och aktade mig för att inte skrika ut min rädsla.
"Hon är inte här."
" Ljug inte du ensama vampyr, vem kan hjälpa dig och vi blir alltför arga på dig!?" röt vampyren som verkade vara ledaren för Nigeri klanen.
"Snälla, ta mig inte hon." vädjade den mest vackra rösten. Nick.
Då kunde jag inte hålla mig längre, trots att det var meningen att jag skulle sitta kvar kunde jag inte stå emot smärtan i Nicks röst. Jag var tvungen att göra allt bra igen, så att Nick kunde fortsätta leva. "Jag är här." sa jag högt. Mike vände sig emot mig och gav mig den mest komiska men samtidigt förbannade blick jag någonsing sagt. Jag kvävde ett blandat fnitter-skrik. " Ta mig, men ni måste släppa Nick först!"
Dörren skakade till och föll i bitar, framför mig hängde Nick mellan två vampyrer från Nigeri klanen. De hade båda mörkt långt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Bakom dem stod det cirka 9 likadana, exakt likadana, men en skiljde sig från mängden. Den vampyren stod längst fram, kanske 2 meter ifrån mig, han hade inte mörkt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Han hade svarta ögon askgrått hår och kritvit, skör hud som såg ut som silke. Jag rös, han såg så förskräckligt gamal och hemsk ut. Det var den andra fula vampyren jag någonsing sett, Dave var den ena och den framför mig den andre.
Han sträckte fram handen och jag backade tillbaka. Jag ångrade genast att jag sagt något men samtidigt inte, det fanns ju en chans att Nick skull klara sig levande ur det här.
" Kommer du ihåg mig?" sa ledaren.
Jag svalde hårt och sa ett tyst: " Nej."
" Tänkte väl det." sa han skrattande innan han tog ett vampyr steg närmare mig och slöt avständet mellan oss. Då röt Mike till: " Du rör henne inte!"
Han tog tag i mig och ställde sig i försvars position framför mig. Då hörde jag en massa tysta svischande runt om kring mig. Kalla vindar smekte mina ben och sen kände jag Bellas hand om min.
" Vi kommer att klara det här Carmen. Förlåt för att vi inte har hittat dig förrän nu men det verkar som om att du är näst intill omäjlig för oss att hitta."
Jag rynkade på ögonbrynen och öppnade munnen för att undrande fråga varför men Bella satte ett finger mot mina läppar och jag tystnade. Alla i familjen Cullen plus Kate väste högt och väntade på vad Nigeri klanen skulle göra.
Men de gjorde ingenting.
" Ja, jag har för mig att Nick berättade något om de för Kate." sa Mike " de var tydligen någon som hade fångat dig?"
Jag svalde hårt och harklade mig lite innan jag tyst började förklara vad som hänt. Jag avslutade med att säga vem det var som hade kidnappat mig, och vem det var Kate dödat, eller jag hoppades åtminstonde att Dave var död.
... min föredetta pojkvän kidnappade mig från Cullens hus."
" Oj..." sa Mike tyst. " Då hoppas jag verkligen att Kate lyckades."
"Förresten Mike, är du inte orolig för Kate?"
" Nej, varför skulle jag? Hon har också en speciell gåva, och det är att hon alltid lyckas med det hon vill. Om hon får för sig att hon ska döda mig, då dör jag på direkten. Kate behöver inte ens vara i närheten."
Jag drog efter andan, det var ju mega coolt! "Men de där Volturi, vill de inte ha henne i deras 'armé'?" sa jag och gjorde luft citattecken när jag sa armé.
" Jo, det är klart. Men de vet inte om det!" sa Mike förtjust. " Nog om Kate, kommer du ihåg hur vampyrerna såg ut?"
"Självklart... eller? Kanske." jag trodde först att jag kom ihåg men sedan bleknade allt. " Jag är säker på att jag kom ihåg en av dem. Han hade... eller det var kanske... nej. Jag kommer inte ihåg." sa jag dystert.
Mike började fingra med fingrarna på hakan, precis som de gjorde i filmer. " Hm..." mumlade han. " Det kan ju vara så att de har en speciell förmåga, förmågan att få folkm att glömma?"
Jag instämde med en nickning och bad honom att förklara mera.
" Jo, eftersom att du inte kommer ihåg hur någon av dem ser ut, och ingen annan som jag träffat gör det heller, så borde det helt enkelt vara så."
" Men hela klanen? De är ju tolv stycken!" utropade jag förskräckt. Vilken makt den klanen borde ha, och det är antagligen därför som Volturi inte lyckats få med dem i sin armé.
" Konstigt eller hur? Och jag tror att det är därför Volturi inte har fått med sig Nigeri klanen i sin armé. De kommer ju inte ihåg hur dem ser ut!"
" Precis vad jag tänkte." sa jag.
Precis när jag hade sagt min mening kom jag på en mycket viktigt grej. " Vi måste hjälpa Nick!" sa jag högt. HUr går det för honom? Han kan ju vara död vid det här laget. Då bultade det på dörren.
" Hallå?" ropade någon.
Mike flyttade sig med hyper fart med ett fast grepp om min midja och en hand för min mun. "Tyst." viskade han väldigt tyst i mitt öra.
" Hallå?" ropade någon igen. " Vi har eran vän."
Jag skakade till, hade dem Nick? Nej, nej, nej.
Mike tryckte ner mig i ett mörk hörn, slängde överkastet från sängen över mig och uppenbarade sig vi dörren. Jag såg knappt att han flyttade sig. Han harklade sig lågt innan han sa: " Vad vill ni?"
" Carmen." var det enda som hördes.
Sedan hördes en låg stämma som om personen pratade för sig själv: " Hennes blod..."
Jag ryckte till och aktade mig för att inte skrika ut min rädsla.
"Hon är inte här."
" Ljug inte du ensama vampyr, vem kan hjälpa dig och vi blir alltför arga på dig!?" röt vampyren som verkade vara ledaren för Nigeri klanen.
"Snälla, ta mig inte hon." vädjade den mest vackra rösten. Nick.
Då kunde jag inte hålla mig längre, trots att det var meningen att jag skulle sitta kvar kunde jag inte stå emot smärtan i Nicks röst. Jag var tvungen att göra allt bra igen, så att Nick kunde fortsätta leva. "Jag är här." sa jag högt. Mike vände sig emot mig och gav mig den mest komiska men samtidigt förbannade blick jag någonsing sagt. Jag kvävde ett blandat fnitter-skrik. " Ta mig, men ni måste släppa Nick först!"
Dörren skakade till och föll i bitar, framför mig hängde Nick mellan två vampyrer från Nigeri klanen. De hade båda mörkt långt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Bakom dem stod det cirka 9 likadana, exakt likadana, men en skiljde sig från mängden. Den vampyren stod längst fram, kanske 2 meter ifrån mig, han hade inte mörkt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Han hade svarta ögon askgrått hår och kritvit, skör hud som såg ut som silke. Jag rös, han såg så förskräckligt gamal och hemsk ut. Det var den andra fula vampyren jag någonsing sett, Dave var den ena och den framför mig den andre.
Han sträckte fram handen och jag backade tillbaka. Jag ångrade genast att jag sagt något men samtidigt inte, det fanns ju en chans att Nick skull klara sig levande ur det här.
" Kommer du ihåg mig?" sa ledaren.
Jag svalde hårt och sa ett tyst: " Nej."
" Tänkte väl det." sa han skrattande innan han tog ett vampyr steg närmare mig och slöt avständet mellan oss. Då röt Mike till: " Du rör henne inte!"
Han tog tag i mig och ställde sig i försvars position framför mig. Då hörde jag en massa tysta svischande runt om kring mig. Kalla vindar smekte mina ben och sen kände jag Bellas hand om min.
" Vi kommer att klara det här Carmen. Förlåt för att vi inte har hittat dig förrän nu men det verkar som om att du är näst intill omäjlig för oss att hitta."
Jag rynkade på ögonbrynen och öppnade munnen för att undrande fråga varför men Bella satte ett finger mot mina läppar och jag tystnade. Alla i familjen Cullen plus Kate väste högt och väntade på vad Nigeri klanen skulle göra.
Men de gjorde ingenting.
Kapitel 16
Det här kapitlet är kort, men det är bara för att jag ska skriva extra långt nästa gång. Hela den här veckan har vart fullpackad och därför blir det ett kort kapitel. Jag hoppas att det är OK, men det är mest ett dialog kapitel.:)
"Va?" sa jag.
" Han har fått förhinder sa jag ju."
"Vad för förhinder!?" skrek jag. Hur kunde Mike vara så dum att han inte förstod det...
"Ehm..." han tystnade och fortsatte sedan "ehm..."
"Snälla säg!" skrek jag vädjande men Mike verkade inte vilja svara för han skakade bara på huvudet och sa: " Inget, jag skulle inte säga..."
Jag himlade med ögonen och sprang mot dörren intill hotellrummet. Den var låst.
" Öppna dörren Mike!"
"Nej."
"Jo!"
"Nej sa jag ju!"
Mina händer sökte efter lysknappen och fann den brevid dörren. När rummet lystes upp av lampan i taket började jag rycka, vrida och dra i handtaget, dörren vägrade öppna sig. Min högerfot sparkade hårt på dörren och jag andades häftigt. Inte för än jag kände trycket at Mikes hand på min aläppar förstod jag att jag hade skrikit.
" Tyst, snälla Carmen. Det bor fler på hotellet."
Jag slappnade av och vände mig om för att söka tröst hos Mike, men istället för att säga tröstande ord och krama mig backade han undan. Där stod jag kvar vid dörren och såg ut som en liten flicka som blivit bestulen av sin glass.
"V-vad..." stammade jag fram.
" Du är en människa, vilket betyder att du har varmt blod i dig. Jag har redan förklarat allt det här för dig Carmen!"
Hans svarta ögon mötte mina och jag kom ihåg hur han berättat det för inte alls länge sedan. Jag satte mig på huk och gnuggade mina händer över mitt gråt spränga ansikte. Vad hade hänt med Nick? Höll han på att dö? Var det de 12 läskiga vampyrerna som kom för att döda mig men sen träffade på Nick och nu höll på att slita honom i stycken?
"Nej...nej...nej." sa jag och reste mig upp." Ge mig nycklarna till dörren annars hoppas jag ut genom fönstret."
Carmen, lyssna på mig. Du kan inte göra något för att hjälpa honom. Vad du än gör så kommer det bara att bli svårare för Nick. Du har inte sett hur han blir när han ska beskydda någon."
Jag suckade och stegade iväg mot fönstret och lossade de gamla hakarna som höll fast fönstret och kylan slog emot mig genom en kall vind. Jag huttrade och drog koftan tätare runt om mig.
" Carmen!"
Mer hörde jag inte för jag klev ut genom fönstret och susade ner mot gatan.
---------------------------
Jag kommer att dö. Dö. Dö. Dö. Min kropp kommer att mosas mot gatan eller slås sönder mot den röda brandposten. Äckligt var det enda jag kunde tänka på de sista sekunderna innan jag slog i marken.
1...
2...
3!
Jag knep ihop ögonen och bet ihop tänderna hårt och förväntade mig en förfärlig smäll, istället hörde jag en mjuk duns och jag öppnade ögonen och såg rakt upp i ett par nattsvarta ögon. Mike.
" Mike! Du räddade mig! Åh förlåt, jag visste inte att det var så långt till marken och jag ville verkligen till Nick..." Mike avbröt mig och sa: "Om du ni så himla gärna vill vet så ska jag säga det." han tog ett djupt andetag " Han träffade på Nigeri klanen."
Kapitel 15
Jag sprang genom den mörka skogen och hörde den fridfulla tystnaden i skogen tystnade. Träden slutade blåsa i vinden och bäcken slutade porla. Ljudet av fåglarnas glada kvitter ersattes av en röst som sjöng underbart vackert men som samtidigt skrämde livet ur mig. Ingenting hördes och luften var kvav och värmen påträngade. Jag ville slita av mig kläderna men upptäckte till min stor förskräckelse att jag bara hade en tunn tunn klänning som böljade över mina ben. Helt plötsligt greps jag av en rädsla så stor att jag inte kunde motstå lusten att springa iväg från det som skrämde mig. Grenarna rev mig i ansiktet och taggbuskarna slet i min klänning. Revor uppstod i tyget och det blod sipprade fram från skrapsåren i mitt ansikte.
Den hårda marken under mina bara fötter bestod av jord men när jag slog undan den sista grenen ersattes den av mjukt grönt gräs. Jag stannade och såg mig om. Vart var jag någonstans? Mina blick gled runt hela den gräsbeväxta ängen och stannade tvärt när den mötte ett par andra ögon. Den blicken och dom ögonen kunde jag känna igen vart som helst. Det var Nick. För en stund så drunknade jag i hans längtansfulla blick och drömde mig bort. Bort till sjön där jag hade kysst honom i en annan dröm och sedan tillbaka till gräset.
En sekund slet jag bort blicken för att kika på vad som fanns bakom Nick och stelnade till.
"Spring Nick. Spring." var det enda jag sa. Sedan kastade jag mig framåt mot den mörka skuggan.
Jag satte mig tvärt upp i sängen och andades häftigt. Svetten rann längs min rygg och tårar seglade sakta ned över mina kinder. Mina händer for genast upp och torkade bort så många tårar som möjligt. Men det fortsatte bara att rinna och jag reste mig upp för att sedan kasta mig på sängen och bita hårt i täcket. Vänta nu, var jag i en säng? Det betyde ju att Mike hade lagt mig här.
"Mike?" sa jag med sömnsprucken röst.
På mindre än en sekund vara Mike framför mig på huk. " Jag stannade till lite på ett motell. Du kunde inte hålla i mig längre, du släppte bara taget hela tiden och jag orkade verkligen inte hålla dig uppe. Inte för att jag är svag eller så utan din... din doft utav ditt blod. Det är som om att du skulle ha en kall cola med is och citron framför dig en varm sommar dag. Man kan stå emot men det är näst intill omöjligt för vissa. Vissa som jag."
"Åh." var det enda jag sa. Det var inte ofta man hörde någon prata om hur gott ens blod skulle smaka eller hur underbart jag doftade. Mike försvann in i mörkret än en gång men jag hann se hans nattsvarta ögon och den tunna, tunna strimma rött som löpte runt kanten.
Tysty frågade jag om varför han hade gjort illa mig innan. Det var ju så smärtfullt när han bröt min käke. Jag rös av bara minnet.
"Jag hade tänkt ta dig som mellanmål men när jag kom hem till Kathy berättade hon om dig och Nick. Kathy och Nick har blivit nära vänner genom mig så det pratar om ganska mycket över telefon. Jag är inte direkt den som ringer och håller på och babblar så det blir dom två som pratar."
" Okej, tack." sa jag och lade till: "att du inte åt upp mig alltså."
" Ingen orsak." sa Mike innan han tystnade helt och var ett med mörkret.
God natt igen Mike. Jag tror nog att jag måste sova lite till." precis när jag sa det kände jag hur trött jag var egentligen. Jag trodde att jag hade sovit jättelänge men det hade jag antagligen inte.
------------------------------
Jag vaknade till av ett ljud men vågade inte röra mig så jag låg stilla kvar och lyssnade. Det hördes ett klick och sen Mikes röst.
" Ja, hon är här. Varför kommer du inte för?"
Tystnad och Mike instämmde med något som den andra personen sa. Troligtvis pratade han i telefon.
" Jaha, men då så. Jag skall meddela Carmen så fort hon vaknar."
Då satte jag mig upp helt och prasslade jätte mycket med det vita, fluffiga hotell täcket.
Mike var genast vid ändan av sängen och sa: "Oj, hon är visst redan vaken. Adjö". Sedan fällde han ihop mobilen och stoppade ner den i hans jeansficka.
"Vad, vad, vad?" sa jag nervöst. Tänk om något hade hänt Bella eller hans familj. Eller Nick...
"Det är inget läskigt Cam. Lugna ner dig!"
"Jag är lugn. Jätte lugn faktiskt, titta själv" sa jag och la mig ner för att se avslappnad ut.
Mike skrattade till - "Du är ju lika stel som en pinne!"
"Jamen strunta i det och säg vad det var du skulle säga till mig när jag vaknade!"
"Nick är på väg hit, han skulle vara här inom en halvtimme sa han."
Jag sken upp av glädje och kände först nu hur mycket jag saknade honom.Åh så jag saknade honom.
Mikes telefon ringde igen och han svarade genast efter att han kikat på displayen för att kolla vem det var.
"Nick." sa han.
Han spärrade upp ögonen och nickade och mm:ade innan han la på och riktade sin blick mot mig.
"Han kan inte komma. Han har visst fått några förhinder."
Den hårda marken under mina bara fötter bestod av jord men när jag slog undan den sista grenen ersattes den av mjukt grönt gräs. Jag stannade och såg mig om. Vart var jag någonstans? Mina blick gled runt hela den gräsbeväxta ängen och stannade tvärt när den mötte ett par andra ögon. Den blicken och dom ögonen kunde jag känna igen vart som helst. Det var Nick. För en stund så drunknade jag i hans längtansfulla blick och drömde mig bort. Bort till sjön där jag hade kysst honom i en annan dröm och sedan tillbaka till gräset.
En sekund slet jag bort blicken för att kika på vad som fanns bakom Nick och stelnade till.
"Spring Nick. Spring." var det enda jag sa. Sedan kastade jag mig framåt mot den mörka skuggan.
Jag satte mig tvärt upp i sängen och andades häftigt. Svetten rann längs min rygg och tårar seglade sakta ned över mina kinder. Mina händer for genast upp och torkade bort så många tårar som möjligt. Men det fortsatte bara att rinna och jag reste mig upp för att sedan kasta mig på sängen och bita hårt i täcket. Vänta nu, var jag i en säng? Det betyde ju att Mike hade lagt mig här.
"Mike?" sa jag med sömnsprucken röst.
På mindre än en sekund vara Mike framför mig på huk. " Jag stannade till lite på ett motell. Du kunde inte hålla i mig längre, du släppte bara taget hela tiden och jag orkade verkligen inte hålla dig uppe. Inte för att jag är svag eller så utan din... din doft utav ditt blod. Det är som om att du skulle ha en kall cola med is och citron framför dig en varm sommar dag. Man kan stå emot men det är näst intill omöjligt för vissa. Vissa som jag."
"Åh." var det enda jag sa. Det var inte ofta man hörde någon prata om hur gott ens blod skulle smaka eller hur underbart jag doftade. Mike försvann in i mörkret än en gång men jag hann se hans nattsvarta ögon och den tunna, tunna strimma rött som löpte runt kanten.
Tysty frågade jag om varför han hade gjort illa mig innan. Det var ju så smärtfullt när han bröt min käke. Jag rös av bara minnet.
"Jag hade tänkt ta dig som mellanmål men när jag kom hem till Kathy berättade hon om dig och Nick. Kathy och Nick har blivit nära vänner genom mig så det pratar om ganska mycket över telefon. Jag är inte direkt den som ringer och håller på och babblar så det blir dom två som pratar."
" Okej, tack." sa jag och lade till: "att du inte åt upp mig alltså."
" Ingen orsak." sa Mike innan han tystnade helt och var ett med mörkret.
God natt igen Mike. Jag tror nog att jag måste sova lite till." precis när jag sa det kände jag hur trött jag var egentligen. Jag trodde att jag hade sovit jättelänge men det hade jag antagligen inte.
------------------------------
Jag vaknade till av ett ljud men vågade inte röra mig så jag låg stilla kvar och lyssnade. Det hördes ett klick och sen Mikes röst.
" Ja, hon är här. Varför kommer du inte för?"
Tystnad och Mike instämmde med något som den andra personen sa. Troligtvis pratade han i telefon.
" Jaha, men då så. Jag skall meddela Carmen så fort hon vaknar."
Då satte jag mig upp helt och prasslade jätte mycket med det vita, fluffiga hotell täcket.
Mike var genast vid ändan av sängen och sa: "Oj, hon är visst redan vaken. Adjö". Sedan fällde han ihop mobilen och stoppade ner den i hans jeansficka.
"Vad, vad, vad?" sa jag nervöst. Tänk om något hade hänt Bella eller hans familj. Eller Nick...
"Det är inget läskigt Cam. Lugna ner dig!"
"Jag är lugn. Jätte lugn faktiskt, titta själv" sa jag och la mig ner för att se avslappnad ut.
Mike skrattade till - "Du är ju lika stel som en pinne!"
"Jamen strunta i det och säg vad det var du skulle säga till mig när jag vaknade!"
"Nick är på väg hit, han skulle vara här inom en halvtimme sa han."
Jag sken upp av glädje och kände först nu hur mycket jag saknade honom.Åh så jag saknade honom.
Mikes telefon ringde igen och han svarade genast efter att han kikat på displayen för att kolla vem det var.
"Nick." sa han.
Han spärrade upp ögonen och nickade och mm:ade innan han la på och riktade sin blick mot mig.
"Han kan inte komma. Han har visst fått några förhinder."
Kapitel 14
Den kalla vinden slet i mitt hår och gjorde så att jag hackade tänder. Mike märkte ingenting men det gjorde jag. Snö blandat med isande vind är inte bra för en bräcklig männska som jag, det är något för kalla vampyrer som aldrig fryser. " Snälla Mike, vart ska vi?"
" Snart framme..." mumlade Mike till svar
Sur och tvär sparkade jag till honom med ena foten. Ingen reaktion såklart, han var ju trots allt en vampyr. Det fick mig att tänka på hur svårt alla vampyrer hade att säga just ordet vampyr. Eller i alla fall familjen Cullen, det försökte alltid prata runt det ordet så här kunde det ofta låta - " ... en av oss" eller " Vi annorlunda...". Jag hade aldrig haft problem med det ordet jag rent av älskade det. Vampyr. Det satt så bra i munnen och smek mina läppar när det lämnade min mun.
Vampyr. Vampyr.
"Vad menar du med det?"
Mikes röst kom från ingenstans och jag hoppades att jag inte hade sagt det högt. Sådant var alltid så pinsamt för mig.
"Uhm... Vadå?" sa jag tyst.
" Du sa vampyr, vampyr som om du talade om en gud eller högre makt."
Jag svalde och mumlade ett svar " Eh, jag tänkte bara på..." min röst dog bort i slutet för jag kom inte på vad jag skulle säga men Mike brydde sig inte om mina känslor eller helt plötsligt röd blåssande kinder.
"Ta inte illa upp nu Carmen men... Kan du sluta rodna så förskräckligt läckert?"
Va? Tyckte han att jag var läcker? Läcker som i sexig het och förödande vacker?
"Nu är det min tur att ställa samma fråga- Vad menar du med det?" sa jag.
"Om du inte har märkt det så är jag en vampyr och alla dina andra vänner också. Och en av dom är otroligt törstig och bär en varm, levande människa på ryggen. Det finns en stor risk att den törstiga vampyren är jag som du just nu håller fast i." han tystnade och la sedan till " Så snälla Carmen, sluta rodna."
Förläget gömde jag ansiktet bakom mitt hår och försökte innerligt att inte tänka på något pinsamt. Det misslyckades totalt då jag bara tänkte på hur Mike längtade efter mitt läckra blod. Läcker. Kunde jag vara läcker? Lika underbar som Rosalie? Fast det var omöjligt. Ingen kunde mäta sig med Rosalies skönhet och hennes svallande lockar som rörde sig i perfekt harmoni. Eller hennes doft av tusen väldoftande blommor på en sommaräng. Liljor var också en underbar doft. En doft som påminde mig om Nick.
Åh, så jag saknade Nick. Jag saknade de få gånger som jag flätat in mina fingrar i hans hår och den enda kyssen jag någonsin delat med honom. Hans guldiga ögon som lyste de få gånger han sett mig. De få gånger han varit i min närhet. Alla gånger var få och allting som jag någonsin hade av honom var få. Få som i litet. Men något som inte var litet eller meningslöst var min kärlek till honom. Kärleken till Nick som jag knappt kände men ändå visste allt om. Allt om hans personlighet och hjärta som gjorde att han valt en annan väg som vampyr.
Vampyr.
Än en gång smekte ordet mina läppar som en sval bris en het sommardag.
"Vad är ditt problem Cam?" sa Mike
"Va, vadå?"
Är du helt besatt av vampyrer eller har du blivit galen? Galen är du nog eftersom du sitter på min rygg och rodnar igen..."
"Fan också. Det börjar bli riktigt pinsamt det här." sa jag argt.
Varför kunde jag inte hålla något för mig själv? Jag var minsann alltid tvungen att skämma ut mig, och speciellt för farliga djur och människor.
" Kan vi komma överens om en sak Carmen?" frågade Mike
" Ja."
" Sluta tänka på vampyrer och pinsamma saker. Det gör allt så mycket lättare både för dig och mig."
"Okej. Kan vi prata om något annat då?"
Mike blev tyst ett tag och föreslog sedan att vi skulle prata om godnatt- sagor.
"Varför i hela världen vill du prata om det?" sa jag förvånat.
"Hemligt." var det enda Mike sa. Och eftersom att han inte sa något mer var det jag som var tvungen att starta konversationen.
"Min favorit är en med en flicka som förälskar sig i en varg. Visst låter det omöjligt men i slutet tär sig allting bra och de lever lyckliga i alla sina dagar. Precis så som en saga skall vara." Jag la upp hakan på Mikes axel och slöt ögonen när han berättade om sin favorit. Den handlade om en vanlig flicka som nästlade in sig i tomtens hemliga värld. Och i mitten av sagan hände det en massa hemska saker. Nissar dog när renarna startade ett uppror. Tomten kom sedan till undsättning men det var försent. Försent för att rädda de små nissarna som hade hamnat nere i renarnas magar. Jag rös till och skakade lite på huvudet.
Sagan fortsatte och Mike berättade så fängslande att jag i slutet inte kunde hålla ögonen öppna.
" När tomten hade hittade renarnas hemliga gömställe upptäckte han att renarna hade blivit besatta av onda deomner och nissarna hölls fångna nere i ett källarrum. Tomten och hans trogna vän som var en nisse rädda renarna och resten av nissarna. Sedan tog han hem dom till det stora tomtehuset för att ta hand om dom . Han stoppade om dom och gav dom varm choklad med tröstande droppar av mint och små fluffiga mumsbitar av marshmellow. Täckena och kuddarna var svala och sköna mot deras hud och en efter en somnade nissarna. Dagen efter vaknade de och solen sken på den gnistrande nyfallna snön. Produktionen av julklappar fortsatte och allt gick tillbaka till det vanliga. Tomten och nissarna..."
Mycket hade jag hört men det sista hann jag inte höra. Sömnen tog tag i mig och jag slappnade av och drev in i en natt fylld av drömmar och syner om framtiden.
Kapitel 13
"Vem i helvet var det!?" skrek Mike samtidigt som han sprang i ljusets hastighet.
Jag blundade hårt för att inte må illa av åkturen och svarad: " Dave."
"Dave? Det säger mig väldigt mycket. Inte!"
Jag suckade och tänkte på hur jag skulle förklara allt, och tillslut så började jag med när han och jag bodde ihop. När jag höll på att berätta om när Dave kidnappat mig från Cullens hus stannade jag tvärt i berättelsen. Vad hade hänt med vampyren-utan-namn? Han kunde ju inte bara ha försvunnit. Det betydde att jag nu hade 2 galna vampyrer efter mig och 2 konstiga. Och jag får inte glömma Nick och hela familje Cullen. Jisses vilken otur. Mina enda vänner var en bunt med vampyrer och mina enda fiender var blodtörstiga vampyrer. Och jag får ju inte glömma alla dom andra vampyrerna som var i huset.
" Eh, Carmen?" sa Mike och avbröt mina funderingar.
Jag svalde och tog ett djupt andetag innan jag frågade Mike- "Alltså, vill du också döda mig och dricka mitt blod eller är du en av dom snälla vampyrerna?"
Mike skrattade innan han började prata.
" Du, jag är nog en av dom sjysta vampyrerna. Jag fixade nyss din käke."
Min hand for genast upp mot käken och jag började gapa. Hur gick det där till?
Jag sa vad jag tänkte och Mike berättade att han hade helning som en speciell gåva.
" Det skulle Carslile gilla, han har säkert en massa att fråga dig om."
" Är det den äldste i familjen Cullen?" frågade han.
"Ja, han har aldrig mördat en människa eller smakat dess blod. Han jobbar som doktor."
" Häftig, fast om jag ska bli som Carslile måste jag byta diet." sa Mike och skrattade.
" Huh, dricker du mänsko- blod?"
" Det är den godaste födan som finns. Om du bara visste hur svårt det är för mig att inte bita dig på första bästa ställe och bara..." Han rös och jag hörde hur han drog sin tunga längs läpparna.
Jag förblev tyst hela vägen-
Mike lossade mina stela armar när vi hade stannat för att vila och jag ställde mig så långt ifrån honom som möjligt. Han var riktigt läskig.
" Jag menade inte att skrämma dig." sa han tyst. Så tyst att jag var tvungen att anstränga mig ordentligt för att höra. Men jag sa ingenting och det en pinsam tystnad la sig över oss. Det var lika tyst som i graven tills Mike sa något oväntat.
" Nick skulle döda mig om jag dödade dig Carmen, och jag skulle aldrig vilja det heller för Nick har hittat dig. Du är hans skyddsling. "
"Va!" jag var tvungen att sätta mig ner. "Känner du Nick?"
"Såklart, vi är bästa vänner sedan vi blev födda på nytt som vampyrer. Vi hittade varandra i Brasilien när vi båda var där med företaget, ultra paper, för att hitta nytt material. Vår grupp gav sig ut i regnskogen för att hitta en grupp speciella träd och gick vilse. Jag och Nick råkade gå ifrån gruppen och träffade på Les, Les är vampyren som attackerade dig för övrigt och Nick är och letar efter honom med några från Cullens just nu, och han bet oss. Tillsammans genom led vi den smärtsama förvandlingen och det första vi såg när vi öppnade våra nya ögon var varandra. Sedan dess har det alltid varit Mike och Nick. Mick brukar vi säga." Det sista sa han med ett skratt och sedan lyfte han upp mig på ryggen igen.
Utan att jag se ett ord till sprang han in i skogen och fortsatte framåt.
Som vanligt är det här kapitlet lite konstigt och kort, men jag hoppas att ni står ut. Nu när det snart är lov så kommer jag att skriva bättre. :) I heart TDW readers!<3
Jag blundade hårt för att inte må illa av åkturen och svarad: " Dave."
"Dave? Det säger mig väldigt mycket. Inte!"
Jag suckade och tänkte på hur jag skulle förklara allt, och tillslut så började jag med när han och jag bodde ihop. När jag höll på att berätta om när Dave kidnappat mig från Cullens hus stannade jag tvärt i berättelsen. Vad hade hänt med vampyren-utan-namn? Han kunde ju inte bara ha försvunnit. Det betydde att jag nu hade 2 galna vampyrer efter mig och 2 konstiga. Och jag får inte glömma Nick och hela familje Cullen. Jisses vilken otur. Mina enda vänner var en bunt med vampyrer och mina enda fiender var blodtörstiga vampyrer. Och jag får ju inte glömma alla dom andra vampyrerna som var i huset.
" Eh, Carmen?" sa Mike och avbröt mina funderingar.
Jag svalde och tog ett djupt andetag innan jag frågade Mike- "Alltså, vill du också döda mig och dricka mitt blod eller är du en av dom snälla vampyrerna?"
Mike skrattade innan han började prata.
" Du, jag är nog en av dom sjysta vampyrerna. Jag fixade nyss din käke."
Min hand for genast upp mot käken och jag började gapa. Hur gick det där till?
Jag sa vad jag tänkte och Mike berättade att han hade helning som en speciell gåva.
" Det skulle Carslile gilla, han har säkert en massa att fråga dig om."
" Är det den äldste i familjen Cullen?" frågade han.
"Ja, han har aldrig mördat en människa eller smakat dess blod. Han jobbar som doktor."
" Häftig, fast om jag ska bli som Carslile måste jag byta diet." sa Mike och skrattade.
" Huh, dricker du mänsko- blod?"
" Det är den godaste födan som finns. Om du bara visste hur svårt det är för mig att inte bita dig på första bästa ställe och bara..." Han rös och jag hörde hur han drog sin tunga längs läpparna.
Jag förblev tyst hela vägen-
Mike lossade mina stela armar när vi hade stannat för att vila och jag ställde mig så långt ifrån honom som möjligt. Han var riktigt läskig.
" Jag menade inte att skrämma dig." sa han tyst. Så tyst att jag var tvungen att anstränga mig ordentligt för att höra. Men jag sa ingenting och det en pinsam tystnad la sig över oss. Det var lika tyst som i graven tills Mike sa något oväntat.
" Nick skulle döda mig om jag dödade dig Carmen, och jag skulle aldrig vilja det heller för Nick har hittat dig. Du är hans skyddsling. "
"Va!" jag var tvungen att sätta mig ner. "Känner du Nick?"
"Såklart, vi är bästa vänner sedan vi blev födda på nytt som vampyrer. Vi hittade varandra i Brasilien när vi båda var där med företaget, ultra paper, för att hitta nytt material. Vår grupp gav sig ut i regnskogen för att hitta en grupp speciella träd och gick vilse. Jag och Nick råkade gå ifrån gruppen och träffade på Les, Les är vampyren som attackerade dig för övrigt och Nick är och letar efter honom med några från Cullens just nu, och han bet oss. Tillsammans genom led vi den smärtsama förvandlingen och det första vi såg när vi öppnade våra nya ögon var varandra. Sedan dess har det alltid varit Mike och Nick. Mick brukar vi säga." Det sista sa han med ett skratt och sedan lyfte han upp mig på ryggen igen.
Utan att jag se ett ord till sprang han in i skogen och fortsatte framåt.
Som vanligt är det här kapitlet lite konstigt och kort, men jag hoppas att ni står ut. Nu när det snart är lov så kommer jag att skriva bättre. :) I heart TDW readers!<3
Kapitel 12
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om det här kapitlet är helt galet, men som sagt; Så kan det gå.
Hoppas ni gillar det ändå.
Jag vände mig genast om för att hitta källan till skriket men jag såg inget bakom mig. En skugga for över gatan bakom mig och jag ryckte till och började backa bakåt. Sakta tog jag ett steg i taget och höll händerna i försvars position redo för en eventuell attack. Men vad jag inte tänkte på då var att det kunde vara en vampyr. Och det var det. Vampyren som jag hade sett i drömmen.
" Va- vad vill du?" stammade jag fram.
Jag fick inget svar, och det kändes bara tystare och ännu kusligare. En kall vind for runt om mig och jag skrek till när en hand kupades runt min haka.
" Carmen. Var inte rädd för mig." Han tryckte till med handen lite och min käke knäcktes. Jag kunde inte röra min käke och det gjorde så att jag inte fick fram ett ljud. Minsta rörelse runt munnen,käken eller hakan smärtade något enormt mycket.
" Nämen oj, gjorde jag illa dig?" sa vampyren till mig.
Jag pressade fram ett mhm ljud och bet ihop, det skulle jag inte ha gjort för då gjorde det ännu ondare.
" Så ohövligt av mig att inte presentera mig. Jag heter Mike Huston, bor i alldeles i närheten." han pausade och fortsatte efter att han tagit ett djupt andetag genom näsan." Skulle du vilja följa med mig hem?"
Jag skakade på huvudet från sida till sida fler gånger och försökte få fram ljud som lät som - nej, aldrig någonsin ditt äckel- men Mike struntade i det och sa bara:
" Vad roligt att du vill komma med, vi kommer att ha det så mysigt."
Han stoppade sin arm under min så att det skulle se ut som två vanliga människor ute på promenad, i själva verket så var jag slapp som en säck potatis. Jag ville ju att någon skulle se att något i stod rätt till men Mike lyckades hålla mig helt upprätt. Ingen skulle misstolka det.
Vi gick längs tätt befolkade gator utan att någon stannade till för att ta sig en närmare titt på mig. Eller en gammal dam som såg ut att vara från Asien stannade mitt i ett steg och stirrade på Mike för att sedan ruska på huvudet och traska iväg igen. Inom mig skrek jag på hjälp och ville bara att någon skulle rädda mig. Det skulle ju inte vara så dåligt om Nick eller Edward kom för att befria mig. Det var väl ändå det som Nick var tillför? Att skydda mig från allt som skulle kunna skada mig?
Mer hann jag inte tänka för vi hade kommit fram till ett gulligt litet hus som låg mitt i ett villaområde.
"Här är det väl mysigt, inte sant Carmen?" sa Mike
"Nhmeh" pressade jag fram genom stänga läppar.
" Ja, ja du vänjer dig snart."
Ska jag stanna så länge med den här vampyren!? Så länge att jag börjar vänja mig vid det här huset!?
Han lyfte upp mig i sin famn och bar in mig i huset, trots att jag nu både sparkade och slog honom märkte han inget. "Kate? Är du hemma?" ropade Mike in i huset.
För var det tyst men sen svarade en röst, antagligen Kates . Rösten påminde lite om en vampyrs, vacker och melodisk. " Ja!" var det enda hon sa.
Mike bar upp mig för trappan och slängde sedan in mig i ett rum. Rummet som jag hade sett i drömmen. Och det var då det slog mig. Jag var verkligen trög tänkt, tänk om Mike var den fula vampyren? Fast hur skulle Mike bli ful, han var ju en av dom vackra vampyrerna? Han kanske hade någon förmåga som gjorde honom ful eller något liknande. Än en gång så var det nån som avbröt mina tankar, en knack på dörren. Men eftersom att jag inte kunde prata sa jag inget. Jag ville inte prata med nån.
"Carmen, är det OK att jag kommer in?" hördes utanför dörren.
Jag skakade på huvudet och till min förvåning så svarade personen utanför, troligtvis Kate. " Jag förstår, men jag kommer att komma tillbaka."
Vad nu? tänkte jag. Hur kunde hon se vad jag gjorde? Hade hon röntgen syn, och är hon en vampyr? Det var alla frågorna som sysselsatte mig resten av dagen.
Det blev kväll men jag förstod fortfarande ingenting. Trots att jag hade suttit och tänkt och funderat i flera timmar fick jag inte ihop det. I min dröm hade jag föreställt mig Dave som den fula vampyren och Caroline som människan på golvet. Men Caroline var inte här och inte Dave heller. Allting var så himla mystiskt. Ända sedan jag hade fått reda på om allt som den här världen innehöll var allting uppochner. Ingenting stämde.
Ljuset från månen sken in genom fönstret och lös upp platsen mitt emot mig. Tystnaden var total, och därför blev jag så rädd att jag skrek till när någon lät untanför fönstret. Aj. Min käke gjorde fruktansvärt ont.
" Carmen!" väste någon till mig.
Jag smög fram till fönstret för att se vem det var. Men mycket försiktigt såklart. Fönsterrutan närmade sig och snart kunde jag se ut. Väl framme vid glaset stack en ytterst ful männska upp huvudet. Det var Dave. Det var Dave!? Han är ju vampyr nu, betyder det att min dröm kommer att bli sann nu? Förskräckt började jag backa bakåt men Daves hand hade redan hunnit krossa rutan och tagit tag i min ena ärm.
"Hjälp!" skrek jag så högt jag kunde, inte högt alls. Min brutna käke protesterade.
" Håll tyst!" väste Dave med en mycket hes och raspig röst. Inte alls så vackert som andra vampyrer brukar låta.
Han höll ett fast grepp om ärmen, så hårt tyget gick sönder. När hans hand släppte skyndade jag mig att ta ett långt steg in i rummet. Lönlöst. Dave slet ut hela fönstret och hoppade in mot mig. Jag började andas häftigare och mina knän darrade. Långsamt såg jag på medan Dave kom närmare. När han hade ett steg kvar slets dörren intill rummet upp och Kate samt Mike störtade in. Kate gick på Dave och Mike på mig. Han höjde handen som för att slå mig och jag bet ihop och blundade. Istället för att känna ett slag tog han bara tag i min midja och sprang ut med mig slängd över axeln.
Kapitel 11
Polisen som satt brevid mig i baksätet sträckte ut handen för att trösta mig, jag backade undan i stället för att möta handen.
"Du rör mig inte." sa jag tyst.
" Men du... Carmen va?"
Jag svarade inte utan satt helt stilla utan att ge ifrån mig ett ljud. Polisen fortsatte sina försök till att börja en konversation med mig men jag ignorerade det totalt. Så jag tittade ut genom fönstret som jag tidigare gjort i hopp om att få se Nick igen medans tårarna gled ner för mina kinder.
Bilturen varade inte så länge, vi var framme på 1 minut kändes det som men poliserna kunde bekräfta att det tagit en dryg halvtimme. De ledde in mig i ett vitt rum. Möblerna var kantiga och hårda, det fanns inga fönster och en lampa gav i från sig ett starkt vitt sken. Man kunde bara titta framåt, för om man vände blicken någon annastans kikade man rakt upp i lamp skenet. Jag satte mig på kanten på en av de hårda stolarna och väntade på vad som skulle ske. Olika tankar om vad det var forsade fram igenom mitt huvud. De kunde vara så att jag blev arresterad, eller kanske visste dom om vampyrerna och tänkte fråga ut mig om vart dom befann sig. Det hade jag ingen aning om. Nick hade jag bara sett en gång sen Daves hus och sedan dess ingeting.
Det var som om att dom hade försvunnit.
" Carmen Smith. Är det du?" frågade en manlig röst bakom mig.
" Mm." mumlade jag fram till svar.
" Bra, jag skulle vilja ställa några frågor om det går bra?"
Jag svarade inte utan lät honom bara vara. Han gick runt mig och satte sig framför mig där jag såg honom. Det var något bekant med den här mannen men jag visste inte riktigt vad det var.
"Okej, då ska vi väl börja med den vanligaste frågan." Han tystnade som om han tänkte att jag skulle vilja skjuta in något ja, eller mm men det gjorde jag inte.
Han harklade sig och började ställa frågorna.
" Vad hände?" åh, att han var tvungen att börja med den vanligaste frågan. Det var just den jag inte kunde svara på. Så jag svarade inte.
" Du måste svara på mina frågor Carmen, annars kan vi inte lösa det här fallet. Och du vill väl att vi ska hitta Dave?"
Jag fortsatte att vara tyst och till slut gav han upp. " Okej då, vi får väl ta det här någon annad gång. Men du kommer att få vara kvar här tills du pratar med mig och ger oss den information vi vill ha."
Måste jag vara kvar här? tänkte jag för mig själv. Det här är ju rena rama fängelset.
" Dave kidnappade mig och sen höll han mig fånge i huset. Och när jag försökte smita drog han in mig igen och blockerade alla utgångar." Jag pratar snabbt så att han inte skulle kunn avbryta mig och undra om något mer. Hans mun for upp i ett triumferande leénde och han ställde nästa fråga.
----------------------------------
Hela dagen tillbringades i polishuset. Antingen i det vita rummet eller i matsalen. Helst var jag i matsalen då jag inte vill svara på alla frågor.
När klockan närmade sig sex på kvällen lät dom mig gå. Men hur skulle jag komma hem? Utan jacka och några pengar gick jag runt i staden, förgäves försökte jag övertala en buss chaufför att köra ända till Forks utan att få betalt. Så jag tillbringade natten med att vandra runt planlöst i hopp om att få träffa Nick eller vilken vampyr som helst.
Jag öppnade ögonen och blev förskräckt då jag insett att jag hade somnat på en parkbänk. Aldrig hade jag trott att jag skulle sluta som en luffare. Sova på en bänk i några timmar och bli utstirrad av alla som gick förbi. Usch.
" Ursäkta, men behöver ud hjälp me något?" undrade en vänlig människa som tagit sig tid att stanna vid mig.
" Ja gärna." svarade jag med hes röst.
Människan som var en hon tog tag i min hand och hjälpte mig upp.
" Det är så hemskt att bara låta folk som ni vara, man tycker ju att alla ska få hjälp."
" Nu är det så att jag nyss har vart på polishuset. Blev kidnappad av min föredetta och polisen skickade iväg mig utan pengar eller något."
Hon spärrade upp ögpnen i förskräckelse och utbrast att hon minsann ska ta ett snack med dom där gubbarna, för ska dom inte hjälpa istället för stjälpa?
Utan att veta vart vi var på väg följde jag efter henne som en trogen lite hundvalp. Och den korta promenaden slutade på en snabbmats resturang. " Vad vill du ha kära du?"
"Det behövs inget." sa jag.
" Jo du, nu ska du minsann få något i dig. Jag bestämmer åt dig i sånna fall."
Jag lät henne beställa och gick iväg mot ett bord i hörnet. Medans hon stod vid kassan för att betala tänkte jag igenom allt noga. Jag började vid Cullens hus, sedan till Daves hus och nu hit. Allt hade vart nästan helt perfekt utom att Nick hade skrämt oss borta i Forks, sed hade Dave kidnappat mig och ingen av vampyrerna hade märkt det, och sen hade alla lämnat mig ensam kvar. Ensam kvar med en vänlig människa som just nu kom gående emot mig med en bricka mat.
"Jag tog en vanlig hamburgare och en sallad till. Du måste ändå äta lite nyttig."
" Tack så himla mycket, men jag vet inte vad du heter." sa jag.
" Jag heter Caroline, det finns inte så många som jag här i stan. Alltså jag brukar ju hjälpa de människor som inte har råd med mat och husrum."
Det lät konstigt på något sätt. Inövat. Jag kände direkt att jag inte riktigt litade på henne och plötsligt mindes jag drömmen jag hade drömt när jag sov. När jag vaknade kom jag inte ihåg något, då måste jag ha varit för förskräckt över att jag somnat i parken för att tänka på det.
Jag var i ett litet rum, det påminde om rummet i mitt gamla hus som Dave hade hållt mig fånge i, och det var mörkt. Det hördes några ljud utifrån och jag kunde bara höra några få ord. " ...måste...törstig...bra jobbat... Caroline..." sen hördes ett knakande ljud och någon eller något föll till golvet med en duns.
Ett hasande läte som om någon släppade sina fötter av trötthet längs med golvet, någon drog sina naglar längs dörren och ett oerhört obehagligt gnissel uppstod. Jag satte händerna mot öronen och försökte stänga ute ljudet men till ingen nytta. Det ryckte i dörr handtaget och en mycket ful vampyr med märkes kläder dök upp. Bakom honom såg jag Caroline lika blodig på golvet och en droppe som sakta gled ned ifrån vampyrens mun.
Hastigt reste jag mig upp från stolen och tackade Caroline för maten som jag inte hade ätit av och gick hastigt bort mot utgången.
" Vänta!" ropade hon bakom mig men jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå och lämnade snabbmats resturangen med snabba steg. Jag märkte inte att jag sprang men det gjorde jag och jag stannade inte. Drömmen om Caroline hade gjort mig rädd, om jag följde med henne kanske jag skulle sluta som hon. Som middag för en vampyr, en ful vampyr.
Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner mot marken, lutade huvudet i händerna och suckade. Det ända jag kunde tänka på var Nick och alla mina vänner. Varför kom de inte nu när jag behövde dom som mest? Nu då jag är rädd och inte vet vart jag ska ta vägen? Varför? Det var de som snurrade runt i mitt huvud när jag hörde skriket. Ett fasansfullt och plågsamt skrik.
"Du rör mig inte." sa jag tyst.
" Men du... Carmen va?"
Jag svarade inte utan satt helt stilla utan att ge ifrån mig ett ljud. Polisen fortsatte sina försök till att börja en konversation med mig men jag ignorerade det totalt. Så jag tittade ut genom fönstret som jag tidigare gjort i hopp om att få se Nick igen medans tårarna gled ner för mina kinder.
Bilturen varade inte så länge, vi var framme på 1 minut kändes det som men poliserna kunde bekräfta att det tagit en dryg halvtimme. De ledde in mig i ett vitt rum. Möblerna var kantiga och hårda, det fanns inga fönster och en lampa gav i från sig ett starkt vitt sken. Man kunde bara titta framåt, för om man vände blicken någon annastans kikade man rakt upp i lamp skenet. Jag satte mig på kanten på en av de hårda stolarna och väntade på vad som skulle ske. Olika tankar om vad det var forsade fram igenom mitt huvud. De kunde vara så att jag blev arresterad, eller kanske visste dom om vampyrerna och tänkte fråga ut mig om vart dom befann sig. Det hade jag ingen aning om. Nick hade jag bara sett en gång sen Daves hus och sedan dess ingeting.
Det var som om att dom hade försvunnit.
" Carmen Smith. Är det du?" frågade en manlig röst bakom mig.
" Mm." mumlade jag fram till svar.
" Bra, jag skulle vilja ställa några frågor om det går bra?"
Jag svarade inte utan lät honom bara vara. Han gick runt mig och satte sig framför mig där jag såg honom. Det var något bekant med den här mannen men jag visste inte riktigt vad det var.
"Okej, då ska vi väl börja med den vanligaste frågan." Han tystnade som om han tänkte att jag skulle vilja skjuta in något ja, eller mm men det gjorde jag inte.
Han harklade sig och började ställa frågorna.
" Vad hände?" åh, att han var tvungen att börja med den vanligaste frågan. Det var just den jag inte kunde svara på. Så jag svarade inte.
" Du måste svara på mina frågor Carmen, annars kan vi inte lösa det här fallet. Och du vill väl att vi ska hitta Dave?"
Jag fortsatte att vara tyst och till slut gav han upp. " Okej då, vi får väl ta det här någon annad gång. Men du kommer att få vara kvar här tills du pratar med mig och ger oss den information vi vill ha."
Måste jag vara kvar här? tänkte jag för mig själv. Det här är ju rena rama fängelset.
" Dave kidnappade mig och sen höll han mig fånge i huset. Och när jag försökte smita drog han in mig igen och blockerade alla utgångar." Jag pratar snabbt så att han inte skulle kunn avbryta mig och undra om något mer. Hans mun for upp i ett triumferande leénde och han ställde nästa fråga.
----------------------------------
Hela dagen tillbringades i polishuset. Antingen i det vita rummet eller i matsalen. Helst var jag i matsalen då jag inte vill svara på alla frågor.
När klockan närmade sig sex på kvällen lät dom mig gå. Men hur skulle jag komma hem? Utan jacka och några pengar gick jag runt i staden, förgäves försökte jag övertala en buss chaufför att köra ända till Forks utan att få betalt. Så jag tillbringade natten med att vandra runt planlöst i hopp om att få träffa Nick eller vilken vampyr som helst.
Jag öppnade ögonen och blev förskräckt då jag insett att jag hade somnat på en parkbänk. Aldrig hade jag trott att jag skulle sluta som en luffare. Sova på en bänk i några timmar och bli utstirrad av alla som gick förbi. Usch.
" Ursäkta, men behöver ud hjälp me något?" undrade en vänlig människa som tagit sig tid att stanna vid mig.
" Ja gärna." svarade jag med hes röst.
Människan som var en hon tog tag i min hand och hjälpte mig upp.
" Det är så hemskt att bara låta folk som ni vara, man tycker ju att alla ska få hjälp."
" Nu är det så att jag nyss har vart på polishuset. Blev kidnappad av min föredetta och polisen skickade iväg mig utan pengar eller något."
Hon spärrade upp ögpnen i förskräckelse och utbrast att hon minsann ska ta ett snack med dom där gubbarna, för ska dom inte hjälpa istället för stjälpa?
Utan att veta vart vi var på väg följde jag efter henne som en trogen lite hundvalp. Och den korta promenaden slutade på en snabbmats resturang. " Vad vill du ha kära du?"
"Det behövs inget." sa jag.
" Jo du, nu ska du minsann få något i dig. Jag bestämmer åt dig i sånna fall."
Jag lät henne beställa och gick iväg mot ett bord i hörnet. Medans hon stod vid kassan för att betala tänkte jag igenom allt noga. Jag började vid Cullens hus, sedan till Daves hus och nu hit. Allt hade vart nästan helt perfekt utom att Nick hade skrämt oss borta i Forks, sed hade Dave kidnappat mig och ingen av vampyrerna hade märkt det, och sen hade alla lämnat mig ensam kvar. Ensam kvar med en vänlig människa som just nu kom gående emot mig med en bricka mat.
"Jag tog en vanlig hamburgare och en sallad till. Du måste ändå äta lite nyttig."
" Tack så himla mycket, men jag vet inte vad du heter." sa jag.
" Jag heter Caroline, det finns inte så många som jag här i stan. Alltså jag brukar ju hjälpa de människor som inte har råd med mat och husrum."
Det lät konstigt på något sätt. Inövat. Jag kände direkt att jag inte riktigt litade på henne och plötsligt mindes jag drömmen jag hade drömt när jag sov. När jag vaknade kom jag inte ihåg något, då måste jag ha varit för förskräckt över att jag somnat i parken för att tänka på det.
Jag var i ett litet rum, det påminde om rummet i mitt gamla hus som Dave hade hållt mig fånge i, och det var mörkt. Det hördes några ljud utifrån och jag kunde bara höra några få ord. " ...måste...törstig...bra jobbat... Caroline..." sen hördes ett knakande ljud och någon eller något föll till golvet med en duns.
Ett hasande läte som om någon släppade sina fötter av trötthet längs med golvet, någon drog sina naglar längs dörren och ett oerhört obehagligt gnissel uppstod. Jag satte händerna mot öronen och försökte stänga ute ljudet men till ingen nytta. Det ryckte i dörr handtaget och en mycket ful vampyr med märkes kläder dök upp. Bakom honom såg jag Caroline lika blodig på golvet och en droppe som sakta gled ned ifrån vampyrens mun.
Hastigt reste jag mig upp från stolen och tackade Caroline för maten som jag inte hade ätit av och gick hastigt bort mot utgången.
" Vänta!" ropade hon bakom mig men jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå och lämnade snabbmats resturangen med snabba steg. Jag märkte inte att jag sprang men det gjorde jag och jag stannade inte. Drömmen om Caroline hade gjort mig rädd, om jag följde med henne kanske jag skulle sluta som hon. Som middag för en vampyr, en ful vampyr.
Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner mot marken, lutade huvudet i händerna och suckade. Det ända jag kunde tänka på var Nick och alla mina vänner. Varför kom de inte nu när jag behövde dom som mest? Nu då jag är rädd och inte vet vart jag ska ta vägen? Varför? Det var de som snurrade runt i mitt huvud när jag hörde skriket. Ett fasansfullt och plågsamt skrik.
Kapitel 10
" Edward, varför var han tvungen att gå?"
" Du såg ju vad han höll på med!"
" Han försökte ju bara rädda mig" sa jag kaxigt.
Edward stirrade på mig ett tag innan han fortsatte. " Han kunde inte sluta Cam, det var så för mig och Bella. Jag hade kunnat döda henne, och jag vill inte att du ska dö."
Jag ångrade genast vad jag hade sagt och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag vart så elak.
" Det är okej , nu när jag fått bort honom så.." Han avbröt sig mitt i meningen för att vända sig om och ta ett fast grepp om en okänd vampyr. Har det kommit flera vampyrer? Det visade säg att det hade detför att när jag tittade ut bakom Edward och den okända vampyren såg jag cirka tio kända och okända vampyrer slåss.
"Herregud, vad händer?" sa jag för mig själv. Kampen mellan Edward och en utav vampyrerna var en av de läskigaste som jag sett. I bakgrunden kunde man höra hur dom sprang och kastade runt varandra, iblan kunde man höra ett ljud som lät som någon slet bort en bit sten från ett berg. Och framför mig var det full action, de hoppade runt varandra som om de lekte tafatt. Edward kunde ju förutsäga alla drag som vampyren tänke göra, det påminde mig lite om när jag hade sett Alice spela schack mot Edward. Men ibland kunde nån av dom kasta sig fram mot den ena bara för att slungas tillbaka till samma plats igen.
En kall vind for runt mig och Nick var vid min sida. " Förlåt så hemskt mycket Carmen, jag kunde inte... inte sluta." sa han till mig.
" Det är okej , det kändes bara väldigt skönt att smärtan försvann. Men vad hände egentligen?"
" Vad menar du?"
" Alltså, varför var du tvungen att.." Jag rös "dricka mitt blod?"
"Han bet dig Carmen, men du hade ingen känsel i benet. Men när jag tog tag i ditt ben kände du smärtan." Han drog ett djupt andetag. "Och om jag inte hade gjort något hade du blivit som mig."
Jag titta stint på honom och frågade varför han inte lät mig bli en vampyr. En stark, osårbar vacker vampyr.
" Jag ville inte det. Du ska själv få välja när du vill, men helst vill jag aldrig att du ska bli det."
" Varför inte? Då blir jag för en gångs skull vacker."
Nick såg sorgset på mig och sa " Du är vacker Carmen, det vackraste som någonsin vandrat på denna jord."
När han sa det kunde jag inte låta bli att skratta lite, hur kunde en fullkomligt underbar och vacker vampyr tycka att jag var vacker?
" Väldigt roligt Nick."
"Det är sant, med mina ögon har jag inte sett något vackrare. Innan jag såg dig såg jag inga andra. Jag bara väntade på att du skulle komma."
Jag kunde inte svara på det för att precis när jag öppnade munnen för att säga emot hördes kraftiga bank på ytter dörren. Alla vände sig emot ljudet och slutade att slåss. Det var knäpp tyst och ingen vågade säga ett pip.
Då jag öppnade munnen för att viskande undra vad det var osm hände satte Nick sin kalla hand över min mun. Jag kunde inte låta bli att tänka på att han rörde mina läppar.
" Hallå! Släpp in oss, vi vet att du har Carmen där inne!" en mörk röst hördes och sen ytterligare bankningar.
Och den här gången mycket högre och oftare.
"Om du inte öppnar dörren nu tvingas vi ta tak vägen, vi har redan folk där uppe så det lär bara ta några sekunder för oss att komma in!"
All vampyrer tittade på varandra och sedan upp mot taket. Det var då jag insåg vad det handlade om.
De fick inte avslöja sig för människorna och nu var de fast, de kunde inte smita ut genom ytterdörren och inte takvägen.
Vampyrerna började tala väldigt lågt med varandra, jag hörde bara ett surrande från dom.
" Dom pratar om hur dom ska göra." viskade Nick i mitt öra, så lågt att jag nästan inte hörde det själv.
Själv vågade jag inte svara utifall att jag var allt för högljud.
"Okej Dave, nu rök den sista chansen. Vi går in genom taket nu."
Surrandet från den diskuterande gruppen i rummet tystnade och alla sprang iväg. Inklusive Nick med mig i ett fast grepp. Allt runt om kring mig blev suddigt och jag kunde inte se om Dave låg kvar eller inte. Men till sist stannade Nick och jag slappnade av i hans famn.
" Du måste vara helt tyst nu Carmen." Sa han till mig. Och då svarade jag förstås inte.
Uppe kunde jag höra röster och fötter mot golvet som sprang runt i huset. Nick satte ner mig på golvet och viskade " Allt blir bra Carmen, det kommer att ordna sig." Och sedan försvann han med resten av vampyrerna.
Jag fick en klump i magen och undrade varför dom hade försvunnit. Varför hade dom lämnat mig här bland poliserna och Dave? Skulle dom inte skydda mig?
Jag skulle hålla mitt löfte till Nick och fortsatte att vara tyst, det ända som kunde avslöja mig var min häftiga andning. Rummet var mörkt och ljuset som kom in genom fönstret var från månen, det var alltså kväll. Och runt omkring mig fanns det lådor och böcker i travar, det betydde att jag var i källaren. Jag ställde mig upp och gömde mig bakom ett gäng lådor för att inte synas eller höras, och sekunderna började gå.
--------------------------
Poliserna hade kommit ner i källaren efter några timmar och nu letade dom efter något. Jag visste inte om det var Dave, mig eller bevis de ville hitta men jag var fortfarande tyst. De hade ficklampor eftersom tak lampan aldrig funkat nere i den här fuktiga källaren. En ljus stråle träffade mig i ansiktet och jag rykade tillbaka av förskräckelse.
De hade hittat mig. Och nu skulle dom säkert fråga ut mig om en massa saker.
"Jag har hittat henne!" skrek någon och poliser började närma sig. De började lyfta bort lådor samtidigt som de pratade lugnt med mig. Inte för att jag blev lugnare av det snarare stressad. Tänk om jag försa mig och berättade om Nick och dom andra, eller tänk om dom tror att jag är galen om jag säger något om det?
Tankarna snurrade runt och efter en stund var alla lådor borta och en kvinnlig polis tog tag i min arm samtidigt som hon sa " Vi ska ta dig till sjukhuset i närheten, det blir bara en liten undesökning."
Jag svarade inte utan lät henne leda mig ut ur huset och in i en bil.
Hon satte mig i baksätet där en annan polis väntade på mig och körde sedan iväg. Jag ville inte titta på den andra så istället lät jag blicken vila på husen som gled förbi utanför fönstret. Men sedan började frågorna.
" Vad var det som hände?" undrade polisen.
Jag bet ihop och vägrade att svara när jag såg Nick i en skugga av ett träd titta sorgset på mig, känslorna inom mig växte sig starka och jag brast ut i gråt.
" Du såg ju vad han höll på med!"
" Han försökte ju bara rädda mig" sa jag kaxigt.
Edward stirrade på mig ett tag innan han fortsatte. " Han kunde inte sluta Cam, det var så för mig och Bella. Jag hade kunnat döda henne, och jag vill inte att du ska dö."
Jag ångrade genast vad jag hade sagt och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag vart så elak.
" Det är okej , nu när jag fått bort honom så.." Han avbröt sig mitt i meningen för att vända sig om och ta ett fast grepp om en okänd vampyr. Har det kommit flera vampyrer? Det visade säg att det hade detför att när jag tittade ut bakom Edward och den okända vampyren såg jag cirka tio kända och okända vampyrer slåss.
"Herregud, vad händer?" sa jag för mig själv. Kampen mellan Edward och en utav vampyrerna var en av de läskigaste som jag sett. I bakgrunden kunde man höra hur dom sprang och kastade runt varandra, iblan kunde man höra ett ljud som lät som någon slet bort en bit sten från ett berg. Och framför mig var det full action, de hoppade runt varandra som om de lekte tafatt. Edward kunde ju förutsäga alla drag som vampyren tänke göra, det påminde mig lite om när jag hade sett Alice spela schack mot Edward. Men ibland kunde nån av dom kasta sig fram mot den ena bara för att slungas tillbaka till samma plats igen.
En kall vind for runt mig och Nick var vid min sida. " Förlåt så hemskt mycket Carmen, jag kunde inte... inte sluta." sa han till mig.
" Det är okej , det kändes bara väldigt skönt att smärtan försvann. Men vad hände egentligen?"
" Vad menar du?"
" Alltså, varför var du tvungen att.." Jag rös "dricka mitt blod?"
"Han bet dig Carmen, men du hade ingen känsel i benet. Men när jag tog tag i ditt ben kände du smärtan." Han drog ett djupt andetag. "Och om jag inte hade gjort något hade du blivit som mig."
Jag titta stint på honom och frågade varför han inte lät mig bli en vampyr. En stark, osårbar vacker vampyr.
" Jag ville inte det. Du ska själv få välja när du vill, men helst vill jag aldrig att du ska bli det."
" Varför inte? Då blir jag för en gångs skull vacker."
Nick såg sorgset på mig och sa " Du är vacker Carmen, det vackraste som någonsin vandrat på denna jord."
När han sa det kunde jag inte låta bli att skratta lite, hur kunde en fullkomligt underbar och vacker vampyr tycka att jag var vacker?
" Väldigt roligt Nick."
"Det är sant, med mina ögon har jag inte sett något vackrare. Innan jag såg dig såg jag inga andra. Jag bara väntade på att du skulle komma."
Jag kunde inte svara på det för att precis när jag öppnade munnen för att säga emot hördes kraftiga bank på ytter dörren. Alla vände sig emot ljudet och slutade att slåss. Det var knäpp tyst och ingen vågade säga ett pip.
Då jag öppnade munnen för att viskande undra vad det var osm hände satte Nick sin kalla hand över min mun. Jag kunde inte låta bli att tänka på att han rörde mina läppar.
" Hallå! Släpp in oss, vi vet att du har Carmen där inne!" en mörk röst hördes och sen ytterligare bankningar.
Och den här gången mycket högre och oftare.
"Om du inte öppnar dörren nu tvingas vi ta tak vägen, vi har redan folk där uppe så det lär bara ta några sekunder för oss att komma in!"
All vampyrer tittade på varandra och sedan upp mot taket. Det var då jag insåg vad det handlade om.
De fick inte avslöja sig för människorna och nu var de fast, de kunde inte smita ut genom ytterdörren och inte takvägen.
Vampyrerna började tala väldigt lågt med varandra, jag hörde bara ett surrande från dom.
" Dom pratar om hur dom ska göra." viskade Nick i mitt öra, så lågt att jag nästan inte hörde det själv.
Själv vågade jag inte svara utifall att jag var allt för högljud.
"Okej Dave, nu rök den sista chansen. Vi går in genom taket nu."
Surrandet från den diskuterande gruppen i rummet tystnade och alla sprang iväg. Inklusive Nick med mig i ett fast grepp. Allt runt om kring mig blev suddigt och jag kunde inte se om Dave låg kvar eller inte. Men till sist stannade Nick och jag slappnade av i hans famn.
" Du måste vara helt tyst nu Carmen." Sa han till mig. Och då svarade jag förstås inte.
Uppe kunde jag höra röster och fötter mot golvet som sprang runt i huset. Nick satte ner mig på golvet och viskade " Allt blir bra Carmen, det kommer att ordna sig." Och sedan försvann han med resten av vampyrerna.
Jag fick en klump i magen och undrade varför dom hade försvunnit. Varför hade dom lämnat mig här bland poliserna och Dave? Skulle dom inte skydda mig?
Jag skulle hålla mitt löfte till Nick och fortsatte att vara tyst, det ända som kunde avslöja mig var min häftiga andning. Rummet var mörkt och ljuset som kom in genom fönstret var från månen, det var alltså kväll. Och runt omkring mig fanns det lådor och böcker i travar, det betydde att jag var i källaren. Jag ställde mig upp och gömde mig bakom ett gäng lådor för att inte synas eller höras, och sekunderna började gå.
--------------------------
Poliserna hade kommit ner i källaren efter några timmar och nu letade dom efter något. Jag visste inte om det var Dave, mig eller bevis de ville hitta men jag var fortfarande tyst. De hade ficklampor eftersom tak lampan aldrig funkat nere i den här fuktiga källaren. En ljus stråle träffade mig i ansiktet och jag rykade tillbaka av förskräckelse.
De hade hittat mig. Och nu skulle dom säkert fråga ut mig om en massa saker.
"Jag har hittat henne!" skrek någon och poliser började närma sig. De började lyfta bort lådor samtidigt som de pratade lugnt med mig. Inte för att jag blev lugnare av det snarare stressad. Tänk om jag försa mig och berättade om Nick och dom andra, eller tänk om dom tror att jag är galen om jag säger något om det?
Tankarna snurrade runt och efter en stund var alla lådor borta och en kvinnlig polis tog tag i min arm samtidigt som hon sa " Vi ska ta dig till sjukhuset i närheten, det blir bara en liten undesökning."
Jag svarade inte utan lät henne leda mig ut ur huset och in i en bil.
Hon satte mig i baksätet där en annan polis väntade på mig och körde sedan iväg. Jag ville inte titta på den andra så istället lät jag blicken vila på husen som gled förbi utanför fönstret. Men sedan började frågorna.
" Vad var det som hände?" undrade polisen.
Jag bet ihop och vägrade att svara när jag såg Nick i en skugga av ett träd titta sorgset på mig, känslorna inom mig växte sig starka och jag brast ut i gråt.
Kapitel 9
Kampen som pågick framför mig var i full gång. Väggarna i huset började gå sönder när de kastade runt varandra och utanför rummet kunde jag höra Dave skrika smärtsamma skrik. Det betydde att vampyren-utan-namn hade hållt vad han sagt och förvandlat Dave. Jag undrade hur mitt liv skulle se ut om Dave blev vampyr , om jag överlevde det här vill säga, men jag kunde inte låta bli att undra. I mina ögon skulle han bara bli värre och absolut inte vacker. En ful vampyr helt enkelt. Fast det vore väl inte möjligt att en vampyr kunde bli ful, alla som jag hade sett tog andan ur mig. Till och med vampyren-utan-namn. Men den vackraste, och underbaraste av dom alla var Nick.
Mitt i mitt dagdrömmande om Nick var det någon eller något som landade på taket och när jag tittade upp mot takluckan, för att se vad som skulle komma, stack Bella ner huvudet och hennes ögon fann mina.
" Åh, Carmen!" sa Bella och kastade sig mot mig. Innan jag hann säga något tillbaka hade hon uppenbarats framför mig och bildat en skyddande mur. Eller en sköld var det nog, jag tror att det var så Bella sagt. Från att Bella stack ner huvudet från takluckan till att hon bildat en sköld framför mig hade bara tagit cirka 5 sek. Och dom två andra vampyrerna i rummet stirrade på henne. Dom hade faktiskt slutat att slåss, för ett tag i alla fall. Men när de båda märkte att de hade slutat slåss började dom igen.
"Bella... Snälla kan du inte skydda Nick på något sätt?" sa jag med en mycket främmande röst.
" Jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte skydda någon mot fysiska attacker." Så fort Bella sagt det slet sig vampyren-utan-namn bort från Nick och sprang rakt mot Bella. Han måste ha hört det där om fysiska attacker.
Han gav ifrån sig ett fasansfullt grål och slog till Bella. Hon tappade koncentrationen och vampyren tog tag i min armoch han slängde upp mig på hans rygg fastän jag sparkade och skrek allt jag kunde och sprang rakt mot väggen.
Väggen gick sönder och bitar ramlade ner på min rygg. Det var smärtsamt men vampyren kände ingenting. Jag började känna mig snurrig i huvudet, något måste ha träffat mig där. Precis innan mina ögonlock sänkte sig stannade vampyren tvärt och jag hörde Bellas röst.
" Dö, dö, dö! Du ska inte röra Carmen!" Hon skrek , och det lät verkligen inte som henne själv. Sedan hörde jag hur hon slet och drog i vampyren med all sin kraft och kände Nicks händer under mig när han lyfte upp mig.
----------------------
" Snälla vakna.. snälla Carmen." En mans röst som jag skulle känna igen vart som helst vädjade till mig att jag skulle vakna. Men jag sov väl inte? Jag kunde ju höra honom och känna hans underbara doft, men när jag försökte öppna mina ögon för att få se hans ansiktet hände inget. Jag fortsatte bara att blunda fast än jag ville se Nick. Och när jag försökte öppna munnen för att säga att allt var bra hände inget. Rädslan kröp sakta framåt och jag ville slita mig loss från min egna kropp. Bara så att jag kunde se och prata igen, känslan av att inte kunna röra sig... Det är ingen som vill uppleva det.
Jag kunde bara hjälplöst höra på medans Nick vädjade om att jag skulle vakna. Om han inte hade varit vampyr så skulle han ha gråit, så som han lät.
" Snälla Carmen... Jag kan inte klara mig utan dig."
Jag kände hans händer röra lätt vid mina kinder, om jag hade kunnar röra mig så skulle jag ha kramat om honom hårt och sagt att jag aldrig skulle lämna honom.
Nu när jag tänker efter så har allting gått väldigt fort. Jag har knappt pratat något med Nick men jag vet att jag inte kan leva utan honom. Jag älskar honom.
Om jag lyssnade bortom Nicks röst så kunde jag höra att ett slagsmål hade brutit ut. Jag vet inte vilka som var med men Bella var det säkerligen.
Det ända som hördes var smällar och dunsar. Ingen pratade, alla slogs. Dom slogs för mig.
Mitt ben började att rycka och Nicks händer lämnade mitt ansikte. Varför tog han bort sina händer för? Han kunde väl ändå förstå att jag ville det, att han skulle röra mig. Då kände jag hur han tryckte på mitt ben. Det gjorde förfärligt ont och jag ville bara skrika. Och det gjorde jag. Jag skrek allt vad jag kunde för att det gjorde så ont. Nick gjorde illa mig, jag kunde inte tro det.
"Förlåt.. Men jag måste." sa Nick. Och strax efter det kände jag hans läppar mot mitt ben. Han började långsamt suga mitt blod, och jag slutade skrika. Vad han än gjorde så bedövade han smärtan, och jag kunde till slut öppna mina ögon . Jag såg Nick lutad över mitt ben och hörde små njutningsfulla ljud ifrån honom. Mitt blod måste smaka gott tänkte jag för mig själv, och i sekunden jag tänkte det rusade Edward in i rummet.
Då hände allt snabbt, han slet bort Nick ifrån mig och ställde sig i försvars ställning mot honom.
" Vad gör du?" väste Edward.
" Hon.. Hon blev biten." svarade Nick
" Du slutade inte, hon kunde ha dött!"
Jag ville försvara Nick och säga att han bara gjorde alltin bättre, men inget ljud kom från min mun.
" Jag ville sluta. Men det gick inte.." mumlade Nick
"Gå ut!" röt Edward " Gå ut!"
Jag kände en kall vind svepa om mig när Nick sprang ut.
Förlåt om det här kapitlet är helt galet, men så kan det gå!;)
Mitt i mitt dagdrömmande om Nick var det någon eller något som landade på taket och när jag tittade upp mot takluckan, för att se vad som skulle komma, stack Bella ner huvudet och hennes ögon fann mina.
" Åh, Carmen!" sa Bella och kastade sig mot mig. Innan jag hann säga något tillbaka hade hon uppenbarats framför mig och bildat en skyddande mur. Eller en sköld var det nog, jag tror att det var så Bella sagt. Från att Bella stack ner huvudet från takluckan till att hon bildat en sköld framför mig hade bara tagit cirka 5 sek. Och dom två andra vampyrerna i rummet stirrade på henne. Dom hade faktiskt slutat att slåss, för ett tag i alla fall. Men när de båda märkte att de hade slutat slåss började dom igen.
"Bella... Snälla kan du inte skydda Nick på något sätt?" sa jag med en mycket främmande röst.
" Jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte skydda någon mot fysiska attacker." Så fort Bella sagt det slet sig vampyren-utan-namn bort från Nick och sprang rakt mot Bella. Han måste ha hört det där om fysiska attacker.
Han gav ifrån sig ett fasansfullt grål och slog till Bella. Hon tappade koncentrationen och vampyren tog tag i min armoch han slängde upp mig på hans rygg fastän jag sparkade och skrek allt jag kunde och sprang rakt mot väggen.
Väggen gick sönder och bitar ramlade ner på min rygg. Det var smärtsamt men vampyren kände ingenting. Jag började känna mig snurrig i huvudet, något måste ha träffat mig där. Precis innan mina ögonlock sänkte sig stannade vampyren tvärt och jag hörde Bellas röst.
" Dö, dö, dö! Du ska inte röra Carmen!" Hon skrek , och det lät verkligen inte som henne själv. Sedan hörde jag hur hon slet och drog i vampyren med all sin kraft och kände Nicks händer under mig när han lyfte upp mig.
----------------------
" Snälla vakna.. snälla Carmen." En mans röst som jag skulle känna igen vart som helst vädjade till mig att jag skulle vakna. Men jag sov väl inte? Jag kunde ju höra honom och känna hans underbara doft, men när jag försökte öppna mina ögon för att få se hans ansiktet hände inget. Jag fortsatte bara att blunda fast än jag ville se Nick. Och när jag försökte öppna munnen för att säga att allt var bra hände inget. Rädslan kröp sakta framåt och jag ville slita mig loss från min egna kropp. Bara så att jag kunde se och prata igen, känslan av att inte kunna röra sig... Det är ingen som vill uppleva det.
Jag kunde bara hjälplöst höra på medans Nick vädjade om att jag skulle vakna. Om han inte hade varit vampyr så skulle han ha gråit, så som han lät.
" Snälla Carmen... Jag kan inte klara mig utan dig."
Jag kände hans händer röra lätt vid mina kinder, om jag hade kunnar röra mig så skulle jag ha kramat om honom hårt och sagt att jag aldrig skulle lämna honom.
Nu när jag tänker efter så har allting gått väldigt fort. Jag har knappt pratat något med Nick men jag vet att jag inte kan leva utan honom. Jag älskar honom.
Om jag lyssnade bortom Nicks röst så kunde jag höra att ett slagsmål hade brutit ut. Jag vet inte vilka som var med men Bella var det säkerligen.
Det ända som hördes var smällar och dunsar. Ingen pratade, alla slogs. Dom slogs för mig.
Mitt ben började att rycka och Nicks händer lämnade mitt ansikte. Varför tog han bort sina händer för? Han kunde väl ändå förstå att jag ville det, att han skulle röra mig. Då kände jag hur han tryckte på mitt ben. Det gjorde förfärligt ont och jag ville bara skrika. Och det gjorde jag. Jag skrek allt vad jag kunde för att det gjorde så ont. Nick gjorde illa mig, jag kunde inte tro det.
"Förlåt.. Men jag måste." sa Nick. Och strax efter det kände jag hans läppar mot mitt ben. Han började långsamt suga mitt blod, och jag slutade skrika. Vad han än gjorde så bedövade han smärtan, och jag kunde till slut öppna mina ögon . Jag såg Nick lutad över mitt ben och hörde små njutningsfulla ljud ifrån honom. Mitt blod måste smaka gott tänkte jag för mig själv, och i sekunden jag tänkte det rusade Edward in i rummet.
Då hände allt snabbt, han slet bort Nick ifrån mig och ställde sig i försvars ställning mot honom.
" Vad gör du?" väste Edward.
" Hon.. Hon blev biten." svarade Nick
" Du slutade inte, hon kunde ha dött!"
Jag ville försvara Nick och säga att han bara gjorde alltin bättre, men inget ljud kom från min mun.
" Jag ville sluta. Men det gick inte.." mumlade Nick
"Gå ut!" röt Edward " Gå ut!"
Jag kände en kall vind svepa om mig när Nick sprang ut.
Förlåt om det här kapitlet är helt galet, men så kan det gå!;)
Kapitel 8
Jag hade glömt bort hur det kändes att vara fånge i sitt egna hem, det kändes hemskt. Alla dörrar och fönster var blockerade så det kom inte in något dagsljus. Det ända stället jag fick vara på låg på övervåningen, och dörren till rummet var låst. Det var bra, att dörren var låst, för då kunde inte Dave komma åt mig.
Jag hade nämligen låst in infrån, och jag kunde höra Dave svära utanför och banka hårt på dörren. Han hade försökt att bryta upp dörren flera gånger menjag hade gjort precis som han själv, blockerat dörren med möblerna i rummet. Som tur för mig så stod mitt gamla piano här inne och det var riktigt tungt. Och då använde jag det som "dörrblockerare", jag vågade mig inte på att spela något för att då skulle väl Dave höra det och bli helt galen. Då kanske han skulle klättra upp på taket och sen krypa ner i takluckan.
Takluckan. Det fanns en taklucka, om jag bara kunde hitta något högt att stå på. Men icke, det ända föremålet jag skulle kunna använda var pianot. Men pianot stod för dörren och jag skulle aldrig hinna komma upp till takluckan innan Dave kom in om jag flyttade på det. Så jag var v'l fast här då, utan någon att prata med ich utan mat. Jag skulle antagligen svälta ihjäl här inne om jag inte blev helt galen av att vara ensam i detta rum.
Plötsligt hörde jag en röst som inte tillhörde Dave utanför mitt rum, men den rösten talade nog till Dave.
"Dave, du heter väl så? Jag skulle kunna hjälpa dig med så mycket om du bara lät mig...lät mig dricka från dig."
Va? Det där lät ju inte så mänskligt, det måste vara en vampyr där utan för. Jag hörde Dave andas häftigt där jag stod med örat tryckt mot väggen. " Eh, asså.. Va?" svarade Dave och vampyren fortsatte. " Jo, om jag bara biter dig lite lätt i ena handleden så kan du bli lika kraftfull som jag." Jag hörde hur han tog tag i något, kanske servis skåpet och slängde in det i väggen. Skåpet flög in i den väggen där jag hade haft örat så jag kastade mig bakåt och försökte få bort surrandet i mina öron. Vilken jädra smäll, tänkte jag. Dave hostade till lite och sa osäkert " Kör till.. men det gör väl inte ont?"
" Åh nej, såklart det inte gör!" sade vampyren, jag visste ju att det skulle göra fruktansvärt ont det hade ju dom i familjen Cullen berättat. Men jag ville väl ändå att Dave skulle lida, lida så mycket mer än vad jag fick. Så jag sa ingenting utan lyssnade bara på Daves skrik när han blev biten. Jag hade ingen aning om ifall vampyren gjorde som han hade sagt, lät honom bli en vampyr eller om han bara surplade i sig honom som en cola.
Hade inte vampyrer väldigt bra luktsinne? Då borde ju vampyren ha känt min doft för länge sedan, det kanske var hans plan från början. Att först döda, eller förvandla, Dave och sedan krossa dörren och pianot för att sedan sätta tänderna i min hals.
En lätt knackning hördes på takluckan. På takluckan? En till knackning och sen öppnades den försiktigt och någon hoppad ner och landade framför mig. Jag höll på att skrika men då flög handen från personen fram och satte den för min mun. " Ta det lugnt Carmen, jag ska inte göra dig illa." sa en vacker, och alldeles underbar röst. Jag hade lyft mina händer för att slita bort hande för min mun men sänkte dom då jag hörde hans röst. Det var Nick.
" Nick.. vad gör du här?" Så skulle det ha låtit om jag inte hade haft hans hand för munnen, nu lät det mer som om jag hade satt i halsen och försökte prata. Bara mummel mummel och mummel. " Åh, förlåt.. " sa Nick och tog bort handen, då han tog bort sin hand tog jag tillfället i akt och slöt min hand kring hans. Han tittade upp på mig och jag förväntade mig att se förvåning eller ilska i hans ögon men jag såg bara en tom blick möta min. Jag släppte hans hand och vände bort mitt ansikte från hans, han försökte inte ta tag i min hand eller något romantiskt utan han stod bara helt stilla .
Helt plötsligt vände han sig om och väste högt, ställde sig i försvars position och väntade. Men jag visste inte på vad, troligen på vampyren som var utan för. Och jag hade rätt, dörren och pianot flög iväg rakt mot Nick, men han satte fram hande och styrde bort dom från sig själv. Oturigt nog så flög dörren rätt emot mig och landade på mina ben, och en milli sekund senare så landade pianot på samma plats som dörren. Och jag skrek, jag skrek så högt att det gjorde ont i mina egna öron av smärtan i benen. Nick vände sig emot mig och såg på mig med sorg i blicken.
Och utan att han hann reagera kastade sig den andra vampyren över honom och Nick var i underläge.
Kapitel 7
När jag började vakna kände jag att jag låg på något hårt, obekvämt och illaluktande. Då jag försökte ändra ställning märkte jag att jag var fast bunden. Riktigt hårt också, det rev och klämde om mina handleder. Jag öppnade min ögon och såg bara mörker, mörker över allt. Jag försökte att få mina ögon att vänja sig vid mörkret, om det fanns en gnutta ljus någonstans skulle mina ögon finna det. Men tyvärr så var jag nog i ett rum utan fönster och jag började känna mig väldigt klaustrofobisk. Min andning blev häftigare och tillslut var jag tvungen att göra något, bara någonting som fick väggen att gå sönder. Så jag började att sparka omkring mig och dunka ryggen hårt i väggen. Det gjorde ont i öronen av allt ljud, men jag fortsatte ändå.
Efter en stund av sparkande och dunkande hördes ett gnissel. Det lät som en dörr som öppnades och när jag vände mig mot ljudet så jag ljus, ljus och en mörk siluett. " V- vem är du?" stammade jag fram. " Åh, lilla älsklingen min. Känner du inte igen mig?" Usch, jag kände igen den rösten väldigt väl. " Dave... Varför gör du såhär?" Nu hörde jag hur utmattad jag lät, och hur oerhört jobbigt det var att prata. " Söta Cam-cam, jag har bara tagit dig tillbaka. Du hör hemma här, här med mig" Usch igen, ljudet av hans röst fick mig att svälja hårt. " Lägg av ditt äckel! Jag har aldrig hört hemma på samma plats som du !" jag drog ett snabbt djupt andetag för att fortsätta, jag vill inte att Dave skulle få en chans att käfta emot mig. "Jag tänker aldrig någonsin förlåta dig, aldrig någonsin. Det du gjorde var fruktansvärt, äckligt rent utav motbjudande!" Min hals var torr och det gjorde väldigt ont att prata så jag tystnade.
" Du!" Dave skrek högt åt mig. " Du ska inte komma och säga att jag har gjort något, jag har aldrig gjort något mot dig. Jag har älskat dig och tagit hand om dig som mitt eget barn."
" Ha! Ditt eget barn.. Du vet väl att det var du som mördade honom?" Jag var tvungen att säga det till honom. Att han var en mördare, en mördare som tagit ett ofött barns liv. Jag ångrade mig ändå snabbt då jag kände ett slag på tinningen. Det slaget fick mig att känna mig dåsig och bekväm. Bekväm för att jag inte kände någon smärta i mina handleder och hals, dåsig för att slaget gjorde mig svimfärdig. " Om du ska stanna här, då måste du lyda mig!" Skrek Dave och pekade mot sig själv, " Det är jag som bestämmer och det är du som ska älska mig!"
Jag tänkte väl att han inte hade blivit helt Dave-som-älskar-alla-i-hela-världen-och-tar-hand-om-sina-nära-och-kära, han var såklart fortfarande den där hatiska människan.
" Tror du att jag någonsin tänker älska dig? Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra!" Jag försökte skrika men min röst lät som en viskning. Att prata var verkligen jobbigt.
" Jag tror att det är dags för dig att ta en liten tupplur nu Cam-cam.." Han böjde sig ner och tog upp en flaska och en trasa. "Nej." Tänkte jag, "han kommer att få mig somna igen".
När han kom närmare mig för att trycka det där våta mot mig, lyfte jag benet och sparkade honom hårt på hans privata delar. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud och satt sig ned på marken. Flaskan och trasan låg brevid honom och flaskan hade slagit i golvet när han tappade den och vätskan rann ut på golvet. Jag märkte att hans ansikte låg väldigt nära vätskan och jag hoppas och bad om att ångorna skulle nå honom. Daves grymtande ljud slutade och jag hörde svaga snarkningar komma från honom.
" Yes!" sa jag högt för mig själv, nu hade jag en chans att rymma. Eller åtminstonde få någon att märka mig. Jäklar, jag kunde inte resa mig. Mina händer var ju bakbundna och då var det ganska svårt att hitta balansen och kraften att resa sig.
Jag kämpade så mycket att jag inte la märke till dom starka ångorna som var runt omkring mig efter att flaskan spillts ut. Jag trodde bara att det var Dave så skulle påverkas och inte jag. Tröttheten höll på att vinna över mig men med en sista kraft ansträngning lyckades jag tillslut resa mig upp och vackla fram till dörren, och så fort jag puttat igen dörren föll jag ihop framför den.
------------------
Jag vaknade till av ett högt ljud. Någon stod och bankade men jag vet inte på vad. "Släpp ut mig Carmen!" Jag ställde mig genast upp på vingliga ben och skrek tillbaka " Aldrig , aldrig , aldrig!" min röst var väldigt hög och bestämd, inte svag och rädd som jag hade trott.
" Om inte du släpper ut mig nu Carmen , då får jag sparka in dörren.."
" Visst, gör som du vill ditt kräk." det var skönt att han inte kunde göra mig illa, då kan jag ju säga alla möjliga saker till honom. Jag ställde mig med rygge mot dörren och tryckte så hårt jag kunde och väntade på hans stöt.
Och där kom den, som om en häst sprungit in i dörren, och jag flög framåt av stöten och slog ansiktet i väggen framför och skadade min rygg. Det gjorde väldigt ont i min rygg. När jag såg honom komma ut genom allt damm som hade yrt upp backade jag genast så långt bort i från honom som möjligt. Nu när jag var utanför rummet och försökte hitta en flyktväg såg jag vart jag var någonstans. I vårat gamla hus, och då visste jag direkt vart ytterdörren var. Första dörren till vänster och sedan höger ned för trapporna.
Dave gav ifrån sig ett djuriskt läte och tog sats för att kasta sig över mig, då satte jag mig snabbt på knä och sedan upp på fötterna. Jag slängde mig åt höger, och Dave landade precis breved mig. Jag reste mig upp en gång till och sprang mot första dörren till vänster, jag puttade upp den sprang sedan till höger och ner för trapporna. Jag kunde hela tiden höra hans flåsande andetag bakom mig. Nedan för trapporna var ytterdörren, jag kastade mig in i den och snubblade ut över tröskeln. Jag slog i huvudet riktigt hårt, jag kunde ju inte ta emot mig med händerna bakbundna. När jag kände Daves fingrar gripa tag i mitt hår skrek jag högt. "Hjälp! Snälla hjälp mig någon!" Det var mitt på dagen och en massa folk på gatan, allas blickar vändes mot mig och Dave. Då drog Dave in mig i huset igen och stängde dörren. När dörren väl var stängd kastade han mig mot skohyllan i hallen, mitt redan skadade huvud och min onda rygg träffade kanten. Det sista jag såg innan jag än en gång tuppade av var att Dave samlade alla möblerna framför ytterdörren och alla fönster.
Jag kunde inte fly längre, jag hade ingen flyktväg, och Daves plan lyckades.
Han fick mig tillbaka tillslut. Mot min vilja.
Efter en stund av sparkande och dunkande hördes ett gnissel. Det lät som en dörr som öppnades och när jag vände mig mot ljudet så jag ljus, ljus och en mörk siluett. " V- vem är du?" stammade jag fram. " Åh, lilla älsklingen min. Känner du inte igen mig?" Usch, jag kände igen den rösten väldigt väl. " Dave... Varför gör du såhär?" Nu hörde jag hur utmattad jag lät, och hur oerhört jobbigt det var att prata. " Söta Cam-cam, jag har bara tagit dig tillbaka. Du hör hemma här, här med mig" Usch igen, ljudet av hans röst fick mig att svälja hårt. " Lägg av ditt äckel! Jag har aldrig hört hemma på samma plats som du !" jag drog ett snabbt djupt andetag för att fortsätta, jag vill inte att Dave skulle få en chans att käfta emot mig. "Jag tänker aldrig någonsin förlåta dig, aldrig någonsin. Det du gjorde var fruktansvärt, äckligt rent utav motbjudande!" Min hals var torr och det gjorde väldigt ont att prata så jag tystnade.
" Du!" Dave skrek högt åt mig. " Du ska inte komma och säga att jag har gjort något, jag har aldrig gjort något mot dig. Jag har älskat dig och tagit hand om dig som mitt eget barn."
" Ha! Ditt eget barn.. Du vet väl att det var du som mördade honom?" Jag var tvungen att säga det till honom. Att han var en mördare, en mördare som tagit ett ofött barns liv. Jag ångrade mig ändå snabbt då jag kände ett slag på tinningen. Det slaget fick mig att känna mig dåsig och bekväm. Bekväm för att jag inte kände någon smärta i mina handleder och hals, dåsig för att slaget gjorde mig svimfärdig. " Om du ska stanna här, då måste du lyda mig!" Skrek Dave och pekade mot sig själv, " Det är jag som bestämmer och det är du som ska älska mig!"
Jag tänkte väl att han inte hade blivit helt Dave-som-älskar-alla-i-hela-världen-och-tar-hand-om-sina-nära-och-kära, han var såklart fortfarande den där hatiska människan.
" Tror du att jag någonsin tänker älska dig? Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra!" Jag försökte skrika men min röst lät som en viskning. Att prata var verkligen jobbigt.
" Jag tror att det är dags för dig att ta en liten tupplur nu Cam-cam.." Han böjde sig ner och tog upp en flaska och en trasa. "Nej." Tänkte jag, "han kommer att få mig somna igen".
När han kom närmare mig för att trycka det där våta mot mig, lyfte jag benet och sparkade honom hårt på hans privata delar. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud och satt sig ned på marken. Flaskan och trasan låg brevid honom och flaskan hade slagit i golvet när han tappade den och vätskan rann ut på golvet. Jag märkte att hans ansikte låg väldigt nära vätskan och jag hoppas och bad om att ångorna skulle nå honom. Daves grymtande ljud slutade och jag hörde svaga snarkningar komma från honom.
" Yes!" sa jag högt för mig själv, nu hade jag en chans att rymma. Eller åtminstonde få någon att märka mig. Jäklar, jag kunde inte resa mig. Mina händer var ju bakbundna och då var det ganska svårt att hitta balansen och kraften att resa sig.
Jag kämpade så mycket att jag inte la märke till dom starka ångorna som var runt omkring mig efter att flaskan spillts ut. Jag trodde bara att det var Dave så skulle påverkas och inte jag. Tröttheten höll på att vinna över mig men med en sista kraft ansträngning lyckades jag tillslut resa mig upp och vackla fram till dörren, och så fort jag puttat igen dörren föll jag ihop framför den.
------------------
Jag vaknade till av ett högt ljud. Någon stod och bankade men jag vet inte på vad. "Släpp ut mig Carmen!" Jag ställde mig genast upp på vingliga ben och skrek tillbaka " Aldrig , aldrig , aldrig!" min röst var väldigt hög och bestämd, inte svag och rädd som jag hade trott.
" Om inte du släpper ut mig nu Carmen , då får jag sparka in dörren.."
" Visst, gör som du vill ditt kräk." det var skönt att han inte kunde göra mig illa, då kan jag ju säga alla möjliga saker till honom. Jag ställde mig med rygge mot dörren och tryckte så hårt jag kunde och väntade på hans stöt.
Och där kom den, som om en häst sprungit in i dörren, och jag flög framåt av stöten och slog ansiktet i väggen framför och skadade min rygg. Det gjorde väldigt ont i min rygg. När jag såg honom komma ut genom allt damm som hade yrt upp backade jag genast så långt bort i från honom som möjligt. Nu när jag var utanför rummet och försökte hitta en flyktväg såg jag vart jag var någonstans. I vårat gamla hus, och då visste jag direkt vart ytterdörren var. Första dörren till vänster och sedan höger ned för trapporna.
Dave gav ifrån sig ett djuriskt läte och tog sats för att kasta sig över mig, då satte jag mig snabbt på knä och sedan upp på fötterna. Jag slängde mig åt höger, och Dave landade precis breved mig. Jag reste mig upp en gång till och sprang mot första dörren till vänster, jag puttade upp den sprang sedan till höger och ner för trapporna. Jag kunde hela tiden höra hans flåsande andetag bakom mig. Nedan för trapporna var ytterdörren, jag kastade mig in i den och snubblade ut över tröskeln. Jag slog i huvudet riktigt hårt, jag kunde ju inte ta emot mig med händerna bakbundna. När jag kände Daves fingrar gripa tag i mitt hår skrek jag högt. "Hjälp! Snälla hjälp mig någon!" Det var mitt på dagen och en massa folk på gatan, allas blickar vändes mot mig och Dave. Då drog Dave in mig i huset igen och stängde dörren. När dörren väl var stängd kastade han mig mot skohyllan i hallen, mitt redan skadade huvud och min onda rygg träffade kanten. Det sista jag såg innan jag än en gång tuppade av var att Dave samlade alla möblerna framför ytterdörren och alla fönster.
Jag kunde inte fly längre, jag hade ingen flyktväg, och Daves plan lyckades.
Han fick mig tillbaka tillslut. Mot min vilja.
Kapitel 6
Det var en obehaglig känsla. Att drukna alltså, eller åtminstonde tro att man drunknar. Det lilla ljus som kommer igenom vatten ytan blir mindre och mindre samtidigt som man vill njuta av hur vackert ljuset är måste man kämpa för att inte andas. Något som kroppen verkligen behöver, luft. Men man kan inte andas in, då får man vatten lungorna och dör. Dör snabbare än om man fösöker att bara hålla andan. Hemskt, hemskt, hemskt. Så känns det när ljuset till sist försvinner och det ända man ser är ett ändlöst mörker.
Svettig och obehaglig till mods flyttade jag långsamt på Nessie som låg äver mina fötter och klev ur sängen. Jag började att gå fram och tillbaka mellan fönstret och dörren bara för att lugna ner mig lite, men det hjälpte inte särskilt mycket. Medans jag gick sådär fick jag bara mer tid till att tänka på min nära-döden-upplevelse-dröm.
Känslan av att inte kunna andas längre och att se det där sista lilla ljuset försvinna... Usch. Jag ville bara glömma bort det och aldrig mer tänka på det.
" Vad är det Cam?" rösten kom från dörren och jag kände genast igen den som Bellas. " Det är bara det.. Jag har drömt en slags mardröm. En alldeles underbar mardröm."
" Jag förstår inte riktigt.. Förut när jag kunde drömma, var alla mina mardrömmar förfärliga." Det här skulle bli svärt att förklara. " Det började som en vacker och underbar dröm, men den slutade i katastrof. En katastrof som innebar att jag fick sätta livet till." När jag lyssnade på mig själv lät jag som en professor som höll på att förklara om något riktigt speciellt ohc svårt. En röst som gjorde så att alla som lyssnade spetsade öronen extra. " Kan du inte berätta vad drömmen handlade om?" Bellas röst tog mig tillbaka från föreläsnings hallen till sovrummet. " För att jag tror nämligen att dina drömmar kan vara väldigt sanna, som om det är din vampyr gåva. Fast än du inte är vampyr." " Vad menar du nu?" sa jag. " Jo, när jag var människa kunde ingen skada mig psykiskt men de kunde göra det fysiskt. Edward till exempel kunde inte läsa min tankar, men Alice kunde ändå se mig i sina framtids visioner. Jag hade som en slags sköld, och nu när jag är vampyr har jag lärt mig hur man expanderar den. Alltså gör den större, och på så vis kan jag skydda alla som jag älskar."
Det som Bella sagt fick mig att fundera, tänk om mina drömmar var sanna. Då betydde det att jag skulle dö inom en snar framtid. Att mitt liv skulle ta slut om några månader, dagar, minuter, fick mig att rysa.
Så jag började förklara hela min dröm för Bella, in i minsta detalj. Jag berättade även om min första dröm i Cullen- huset.
" Vad pratar ni om?" en svag, trött och kvittrande röst avbröt oss. Det var Nessie som hade vaknat till av vårat samtal. " Carmen håller på att berätta en väldigt viktig sak för mig. Det skulle vara bra om du sprang hem till pappa Nessie." Hem? Bodde inte Bellas familj här egentligen, eller bodde alla här förutom Nessie, Edward och Bella? Jag såg på medans de kramade om varandra och Nessie hoppade ut genom fönstret. Sedan frågade jag " Vart skulle hon? Bor inte ni här?" Bella tittade förvånat på mig, nästan som om att jag var dum. " Såklart vi inte gör, har jag inte sagt det till dig!?"
" Jag har alltid trott att ni bor här tillsammans med de andra..." det kändes pinsamt att säga det, för det verkade som om Bella verkligen trodde att jag var korkad. " Oj, förlåt, jag kanske inte har sagt något till dig om det. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag, Edward och Nessie bor längre bort, lite längre in i skogen. Jag och Ew´dward fick vårat hus som en bröllpos present. Och det ser helt underbart ut, men nog om det. Fortsätt att berätta om dina drömmar."
Då fortsatte jag att förklara mina drömmar och när jag var klar försvann hon ut genom sovrums dörren och ner för den vackra trappan.
-------------
Edward och Nessie hade kommit tillbaka vid lunch tid, och nu satt alla vampyrerna i vardagsrummet och diskuterade mina drömmar. Jag var lite arg över att de satt och pratade om något så personligt, det var ju trots allt min dröm och min Nick som var så vacker i vattnet och glittrade så underbart i skenet från solen. Den ända som var med mig medans de pratade, eller kanske viskade i hyper fart, var Jacob. Jacob och jag satt och spelade kort i rummet intill, och genom väggen kunde man ibland höra någon som rörde sig men annars var det bara ett lågt surrande. Vi satt så tysta och stilla som möjligt, för att vi båda ville höra vad de sa och för att jag äns skulle uppfatta ett ända ord behöde det vara knäpptyst. Jacob hade ju också super hörsel, det började faktiskt bli väldigt irriterande att jag var den ända klumpiga och onödiga människan i hela huset.
Efter en stund med ett mycket tråkigt och tyst kortspel ursäktade Jacob sig för att gå på toaletten. Det var i alla fall inte bara jag som behövde besöka toan dagligen, eftersom att ingen av de där förbaskade vampyrerna gjorde det kändes det ganska pinsamt speciellt att dom hör super hörsel. Jag vände mig om mot fönstret istället för att tänka på sådana äckliga saker och såg att det hade börjat snöa lätt. Sedan såg jag en hand som vinkade till mig, det var konstigt. Jag gick fram till fönstret och drog upp det för att se vem det var som hade vinkat och såg in i ögonen på en personen som jag hatar mest av allt i hela universum. Dave.
Han tog ett fast grepp om mitt huvud innan jag han reagera och satte något vått mot min mun. Det luktade väldigt starkt och ångorna fick det att göra ont i huvudet, allt som jag försökte fokusera blicken på skakade. Min kropp lydde inte min hjärna nära jag ville sparkas och slåss när han drog ut mig genom fönstret och släpade mig över gräsmattan. Han öppnade dörren till en skåpbil, tror jag, och slänge in mig på en massa bråte. Jag förväntade mig att det skulle göra ont att landa på en gammal motor och annat skräp som hörde hemma på en soptipp, men jag kände ingenting alls. Han hade släppp greppet om det där han hade hållt mot mina läppar och jag ville torka bort det som var kvar på min mun men min kropp lydde fortfarande inte.
Det sista jag hörde innan allt slocknade var Daves obehagliga röst.
" Jag fick tillbaka dig Cam, och jag ska aldrig någonsin släppa dig igen."
Han ord stannade kvar i mitt huvud under några sekunder innan jag sjönk in i ännu en djup sömn, eller kanske medvetslöshet.
Svettig och obehaglig till mods flyttade jag långsamt på Nessie som låg äver mina fötter och klev ur sängen. Jag började att gå fram och tillbaka mellan fönstret och dörren bara för att lugna ner mig lite, men det hjälpte inte särskilt mycket. Medans jag gick sådär fick jag bara mer tid till att tänka på min nära-döden-upplevelse-dröm.
Känslan av att inte kunna andas längre och att se det där sista lilla ljuset försvinna... Usch. Jag ville bara glömma bort det och aldrig mer tänka på det.
" Vad är det Cam?" rösten kom från dörren och jag kände genast igen den som Bellas. " Det är bara det.. Jag har drömt en slags mardröm. En alldeles underbar mardröm."
" Jag förstår inte riktigt.. Förut när jag kunde drömma, var alla mina mardrömmar förfärliga." Det här skulle bli svärt att förklara. " Det började som en vacker och underbar dröm, men den slutade i katastrof. En katastrof som innebar att jag fick sätta livet till." När jag lyssnade på mig själv lät jag som en professor som höll på att förklara om något riktigt speciellt ohc svårt. En röst som gjorde så att alla som lyssnade spetsade öronen extra. " Kan du inte berätta vad drömmen handlade om?" Bellas röst tog mig tillbaka från föreläsnings hallen till sovrummet. " För att jag tror nämligen att dina drömmar kan vara väldigt sanna, som om det är din vampyr gåva. Fast än du inte är vampyr." " Vad menar du nu?" sa jag. " Jo, när jag var människa kunde ingen skada mig psykiskt men de kunde göra det fysiskt. Edward till exempel kunde inte läsa min tankar, men Alice kunde ändå se mig i sina framtids visioner. Jag hade som en slags sköld, och nu när jag är vampyr har jag lärt mig hur man expanderar den. Alltså gör den större, och på så vis kan jag skydda alla som jag älskar."
Det som Bella sagt fick mig att fundera, tänk om mina drömmar var sanna. Då betydde det att jag skulle dö inom en snar framtid. Att mitt liv skulle ta slut om några månader, dagar, minuter, fick mig att rysa.
Så jag började förklara hela min dröm för Bella, in i minsta detalj. Jag berättade även om min första dröm i Cullen- huset.
" Vad pratar ni om?" en svag, trött och kvittrande röst avbröt oss. Det var Nessie som hade vaknat till av vårat samtal. " Carmen håller på att berätta en väldigt viktig sak för mig. Det skulle vara bra om du sprang hem till pappa Nessie." Hem? Bodde inte Bellas familj här egentligen, eller bodde alla här förutom Nessie, Edward och Bella? Jag såg på medans de kramade om varandra och Nessie hoppade ut genom fönstret. Sedan frågade jag " Vart skulle hon? Bor inte ni här?" Bella tittade förvånat på mig, nästan som om att jag var dum. " Såklart vi inte gör, har jag inte sagt det till dig!?"
" Jag har alltid trott att ni bor här tillsammans med de andra..." det kändes pinsamt att säga det, för det verkade som om Bella verkligen trodde att jag var korkad. " Oj, förlåt, jag kanske inte har sagt något till dig om det. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag, Edward och Nessie bor längre bort, lite längre in i skogen. Jag och Ew´dward fick vårat hus som en bröllpos present. Och det ser helt underbart ut, men nog om det. Fortsätt att berätta om dina drömmar."
Då fortsatte jag att förklara mina drömmar och när jag var klar försvann hon ut genom sovrums dörren och ner för den vackra trappan.
-------------
Edward och Nessie hade kommit tillbaka vid lunch tid, och nu satt alla vampyrerna i vardagsrummet och diskuterade mina drömmar. Jag var lite arg över att de satt och pratade om något så personligt, det var ju trots allt min dröm och min Nick som var så vacker i vattnet och glittrade så underbart i skenet från solen. Den ända som var med mig medans de pratade, eller kanske viskade i hyper fart, var Jacob. Jacob och jag satt och spelade kort i rummet intill, och genom väggen kunde man ibland höra någon som rörde sig men annars var det bara ett lågt surrande. Vi satt så tysta och stilla som möjligt, för att vi båda ville höra vad de sa och för att jag äns skulle uppfatta ett ända ord behöde det vara knäpptyst. Jacob hade ju också super hörsel, det började faktiskt bli väldigt irriterande att jag var den ända klumpiga och onödiga människan i hela huset.
Efter en stund med ett mycket tråkigt och tyst kortspel ursäktade Jacob sig för att gå på toaletten. Det var i alla fall inte bara jag som behövde besöka toan dagligen, eftersom att ingen av de där förbaskade vampyrerna gjorde det kändes det ganska pinsamt speciellt att dom hör super hörsel. Jag vände mig om mot fönstret istället för att tänka på sådana äckliga saker och såg att det hade börjat snöa lätt. Sedan såg jag en hand som vinkade till mig, det var konstigt. Jag gick fram till fönstret och drog upp det för att se vem det var som hade vinkat och såg in i ögonen på en personen som jag hatar mest av allt i hela universum. Dave.
Han tog ett fast grepp om mitt huvud innan jag han reagera och satte något vått mot min mun. Det luktade väldigt starkt och ångorna fick det att göra ont i huvudet, allt som jag försökte fokusera blicken på skakade. Min kropp lydde inte min hjärna nära jag ville sparkas och slåss när han drog ut mig genom fönstret och släpade mig över gräsmattan. Han öppnade dörren till en skåpbil, tror jag, och slänge in mig på en massa bråte. Jag förväntade mig att det skulle göra ont att landa på en gammal motor och annat skräp som hörde hemma på en soptipp, men jag kände ingenting alls. Han hade släppp greppet om det där han hade hållt mot mina läppar och jag ville torka bort det som var kvar på min mun men min kropp lydde fortfarande inte.
Det sista jag hörde innan allt slocknade var Daves obehagliga röst.
" Jag fick tillbaka dig Cam, och jag ska aldrig någonsin släppa dig igen."
Han ord stannade kvar i mitt huvud under några sekunder innan jag sjönk in i ännu en djup sömn, eller kanske medvetslöshet.
Kapitel 5
Den här drömmen kändes så verklig på något sätt, jag kunde känna dofterna och se färgerna så klart att jag trodde att jag aldrig hade somnat.
Jag var vid en sjö, det var absolut den vackraste sjön jag någonsin sett, och runt omkring mig växte det höga grönskande träd. Längs vatten brynet fanns den finaste och smalaste stranden med den finkornigaste sanden. När jag gick längs vattnet kände jag sanden mellan tårna och den svala vinden runt omkring mig.
Jag gick ner i vattnet som omslöt mina fötter mer och mer ju längre jag gick, och längs botten växte det katniss rötter , precis sådana som jag och min mor brukade plocka om sommaren.
Det underliga i drömmen började när en man dök upp genom ytan, och det var inte Dave som bara skulle ha sett mal placerad ut i denna vackra miljö, utan det var Nick. Jag hade en känsla som sa mig att det var Nick.
Nu visste jag äntligen hur han såg ut, och han var så vacker att allting runt omkring mig försvann. Det var bara Nick jag såg, och det var bara mig som Nick såg.
Han vadade fram genom vattnet mot mig och jag möte upp honom halv vägs, men precis innan vi skulle röra vid varandra drogs jag ner under ytan. Jag kämpade och slet mot det som hade tagit ett fast grepp om min vad, men misslyckades totalt genom att bara bli dragen längre ner under vattnet.
Att det kunde vara så djupt där jag nyss hade bottnat mer än väl, det kunde jag inte förstå. Vi människor behöver ju andas, och syre finns det inte gått om i vatten. Min mun ville öppna sig och försöka andas, men jag visste att det aldrig skulle gå så jag höll min mun stänga och väntade på medvetslösheten.
Just när det kändes som att jag skulle sprängas för att jag inte fick någon luft, tog någon tag i min arm. Ett par väldigt kalla händer faktiskt, kalla och så otroligt perfekta. Kampen om åt vilket håll jag skulle till var lätt för den kalla personen , för att han hade en otrolig styrka som fortsatte att dra mig mot ytan. Men det som hade dragit ned mig fortsatte att dra mig neråt, djupare.
Mina ben drogs neråt, mina armar drogs uppåt. Och precis när någon av dom skulle vinna kampen, vaknade jag.
------------------
Det där var den läskigaste och underbaraste dröm jag drömt på länge. Jag hade vaknat alldeles svettig som vanligt men jag hade känt mig lugn. Nick var så vacker att jag inte kunde tänka på något annat under hela dagen, Edward märkte det förstås och samlade genast ihop alla så att de kunde diskutera hurvida de kände honom eller inte.
En sak var säker, och det var att någon var ute efter mig. Alltså Dave enligt mig, och förmodligen så tänkte alla precis samma sak. Dave hade inte gett upp om att få mig tillbaka, jag vet att han skulle göra allting för att få ,mig tillbaka. Så har det alltid vart och det betyder att han antingen kommer att bli mördad utav mina vampyr vänner eller att jag kommer att dö en långsam död tillsammans med honom. Jag rös bara jag tänkte på det, jag ville aldrig se den där äckliga människan.
När jag hörde några steg komma bakom mig där jag satt vid matbordet tänkte jag direkt att det var Edward som hade hört vad jag tänkt. Men det var Jasper som kom in istället. " Vad är det som du tänker på Carmen? Du verkar väldigt rädd helt plötsligt."
" Jag sitter bara och tänker på vad som kommer att hända med mig..." jag talade väldigt tyst, men jag visste att han kunde höra mig ändå. " Jag har sagt det förut, ta det bara lugnt och låt oss sköta allting." När han sa ordet lugn började jag såklart att känna mig väldigt lugn. Just då var allting okej och det fanns inget att oroa sig för helt enkelt. Den dagen tillbringade jag tillsammans med Jasper och Alice, det var ändå ganska läskigt att vara med Jasper. Han tittade på mig som om han ville ha mig, alltså mitt blod. Bella hade tidigare berättat att Jasper fortfarande hade svårt för det där med människoblod, det var ju trots allt han som blev vegetarian sist av alla i familjen Cullen. Eller sist innna Bella och Renesme anslöt sig.
------------
Senare på kvällen när natten närmade sig gick jag upp till mitt rum, det var ett gästrum egentligen, och förberedde mig för sängen. Jag gick för att borsta tänderna och ta en dusch för att sedan klä på mig en utav alla pyjamasar som jag fått från Alice. Då jag tittade runt omkring mig märkte jag att gästrummet började se mer ut som mitt rum. Jag kunde inte föreställa mig någon annan som använde mitt rum till sitt eget. Min funderingar kring rummet avbröts av en ljus och len röst. " Hej" var det ändå som hördes och där rösten kom ifrån stod Nessie. Lilla, fast ändå stora Nessie. " Hej Nessie, eller jag kan väl säga så?" Jag försökte inleda en koversation eftersom att Nessie verkade ganska nervös på något sätt.
" Ja visst kan du säga det, alla andra gör det i alla fall." hon verkade ha lätt för att prata den lilla tösen tänkte jag.
" Vad bra" Vem var det som kom på ditt smeknamn förresten?" Det var något som jag alltid undrat, även fast det inte var något jätte spännande behövde jag veta det. " Åh, det var Jacob som kom på det, han har kallat mig det ända sedan jag var nyfödd fast.." hon tvekade i slutet och jag sa till henne att fortsätta. " Mamma har aldrig riktigt gillat att jag kallas för Nessie, hon tycker att det låter som Lochness odjuret!" då började jag skratta hejdlöst och det tog inte lång tid tills Nessie stämde in i mitt skratt. Hennes skratt var som klingande ljuva toner jämfört med mitt flämtande ha ha.
"Kan du inte berätta lite för mig om vargarna?" det var defenitivt något som jag alltid undrat över. " Det kommer att ta ganska lång tid bara så att du vet." " Jag har lång tid på mig hörru, det är bara att sätta igång!"
Hon började med att berätta om hur de blev vargar, det hade med deras förfädrar att göra och vampyrerna. Om man hade en gammal vargs blod i sina ådror börjar man sakta förvandlas när det är många vampyrer i närheten av deras stad.
Sedan fortsatte hon med att berätta om prägling och om hur Jacob hade präglats på henne så fort de hade mött varandras blickar. Då var hon bara några minuter gammal, men hon såg ut som en 7 månaders liten bebis då.
Jag tror att vi satt uppe nästan hela natten och pratade om olika varg fakta. För att när jag tittade ut genom fönstret såg jag att solen höll på att stiga upp.
" Och när vargarna är i närheten av riktiga vampyrer känner de bara en stinkade och fruktansvärd lukt, ed kan också....." Nessie hade sakta avbrutit sin mening och när jag tittade på henne såg jag att hon hade somnat. Det hade jag nästan glömt bort själv, men nu när jag tänkte på det kände jag hur trött jag var också.
Både Nessie och jag somnade mitt på min stora säng, och sov djupt utan en endaste dröm. Bara en liten, och det var jag som drömde den. Jag var tillbaka i vattnet och kampen om mig var i gång igen, jag slets åt olika håll hela tiden och det kändes som om att min kropp skulle gå mitt itu. När jag äntligen trodde att det var över, att den kalla personen skulle dra upp mig, sjönk jag djupt ner i det mörka vattnet och kände den leriga bottnen mot mina bara fötter.
Jag var vid en sjö, det var absolut den vackraste sjön jag någonsin sett, och runt omkring mig växte det höga grönskande träd. Längs vatten brynet fanns den finaste och smalaste stranden med den finkornigaste sanden. När jag gick längs vattnet kände jag sanden mellan tårna och den svala vinden runt omkring mig.
Jag gick ner i vattnet som omslöt mina fötter mer och mer ju längre jag gick, och längs botten växte det katniss rötter , precis sådana som jag och min mor brukade plocka om sommaren.
Det underliga i drömmen började när en man dök upp genom ytan, och det var inte Dave som bara skulle ha sett mal placerad ut i denna vackra miljö, utan det var Nick. Jag hade en känsla som sa mig att det var Nick.
Nu visste jag äntligen hur han såg ut, och han var så vacker att allting runt omkring mig försvann. Det var bara Nick jag såg, och det var bara mig som Nick såg.
Han vadade fram genom vattnet mot mig och jag möte upp honom halv vägs, men precis innan vi skulle röra vid varandra drogs jag ner under ytan. Jag kämpade och slet mot det som hade tagit ett fast grepp om min vad, men misslyckades totalt genom att bara bli dragen längre ner under vattnet.
Att det kunde vara så djupt där jag nyss hade bottnat mer än väl, det kunde jag inte förstå. Vi människor behöver ju andas, och syre finns det inte gått om i vatten. Min mun ville öppna sig och försöka andas, men jag visste att det aldrig skulle gå så jag höll min mun stänga och väntade på medvetslösheten.
Just när det kändes som att jag skulle sprängas för att jag inte fick någon luft, tog någon tag i min arm. Ett par väldigt kalla händer faktiskt, kalla och så otroligt perfekta. Kampen om åt vilket håll jag skulle till var lätt för den kalla personen , för att han hade en otrolig styrka som fortsatte att dra mig mot ytan. Men det som hade dragit ned mig fortsatte att dra mig neråt, djupare.
Mina ben drogs neråt, mina armar drogs uppåt. Och precis när någon av dom skulle vinna kampen, vaknade jag.
------------------
Det där var den läskigaste och underbaraste dröm jag drömt på länge. Jag hade vaknat alldeles svettig som vanligt men jag hade känt mig lugn. Nick var så vacker att jag inte kunde tänka på något annat under hela dagen, Edward märkte det förstås och samlade genast ihop alla så att de kunde diskutera hurvida de kände honom eller inte.
En sak var säker, och det var att någon var ute efter mig. Alltså Dave enligt mig, och förmodligen så tänkte alla precis samma sak. Dave hade inte gett upp om att få mig tillbaka, jag vet att han skulle göra allting för att få ,mig tillbaka. Så har det alltid vart och det betyder att han antingen kommer att bli mördad utav mina vampyr vänner eller att jag kommer att dö en långsam död tillsammans med honom. Jag rös bara jag tänkte på det, jag ville aldrig se den där äckliga människan.
När jag hörde några steg komma bakom mig där jag satt vid matbordet tänkte jag direkt att det var Edward som hade hört vad jag tänkt. Men det var Jasper som kom in istället. " Vad är det som du tänker på Carmen? Du verkar väldigt rädd helt plötsligt."
" Jag sitter bara och tänker på vad som kommer att hända med mig..." jag talade väldigt tyst, men jag visste att han kunde höra mig ändå. " Jag har sagt det förut, ta det bara lugnt och låt oss sköta allting." När han sa ordet lugn började jag såklart att känna mig väldigt lugn. Just då var allting okej och det fanns inget att oroa sig för helt enkelt. Den dagen tillbringade jag tillsammans med Jasper och Alice, det var ändå ganska läskigt att vara med Jasper. Han tittade på mig som om han ville ha mig, alltså mitt blod. Bella hade tidigare berättat att Jasper fortfarande hade svårt för det där med människoblod, det var ju trots allt han som blev vegetarian sist av alla i familjen Cullen. Eller sist innna Bella och Renesme anslöt sig.
------------
Senare på kvällen när natten närmade sig gick jag upp till mitt rum, det var ett gästrum egentligen, och förberedde mig för sängen. Jag gick för att borsta tänderna och ta en dusch för att sedan klä på mig en utav alla pyjamasar som jag fått från Alice. Då jag tittade runt omkring mig märkte jag att gästrummet började se mer ut som mitt rum. Jag kunde inte föreställa mig någon annan som använde mitt rum till sitt eget. Min funderingar kring rummet avbröts av en ljus och len röst. " Hej" var det ändå som hördes och där rösten kom ifrån stod Nessie. Lilla, fast ändå stora Nessie. " Hej Nessie, eller jag kan väl säga så?" Jag försökte inleda en koversation eftersom att Nessie verkade ganska nervös på något sätt.
" Ja visst kan du säga det, alla andra gör det i alla fall." hon verkade ha lätt för att prata den lilla tösen tänkte jag.
" Vad bra" Vem var det som kom på ditt smeknamn förresten?" Det var något som jag alltid undrat, även fast det inte var något jätte spännande behövde jag veta det. " Åh, det var Jacob som kom på det, han har kallat mig det ända sedan jag var nyfödd fast.." hon tvekade i slutet och jag sa till henne att fortsätta. " Mamma har aldrig riktigt gillat att jag kallas för Nessie, hon tycker att det låter som Lochness odjuret!" då började jag skratta hejdlöst och det tog inte lång tid tills Nessie stämde in i mitt skratt. Hennes skratt var som klingande ljuva toner jämfört med mitt flämtande ha ha.
"Kan du inte berätta lite för mig om vargarna?" det var defenitivt något som jag alltid undrat över. " Det kommer att ta ganska lång tid bara så att du vet." " Jag har lång tid på mig hörru, det är bara att sätta igång!"
Hon började med att berätta om hur de blev vargar, det hade med deras förfädrar att göra och vampyrerna. Om man hade en gammal vargs blod i sina ådror börjar man sakta förvandlas när det är många vampyrer i närheten av deras stad.
Sedan fortsatte hon med att berätta om prägling och om hur Jacob hade präglats på henne så fort de hade mött varandras blickar. Då var hon bara några minuter gammal, men hon såg ut som en 7 månaders liten bebis då.
Jag tror att vi satt uppe nästan hela natten och pratade om olika varg fakta. För att när jag tittade ut genom fönstret såg jag att solen höll på att stiga upp.
" Och när vargarna är i närheten av riktiga vampyrer känner de bara en stinkade och fruktansvärd lukt, ed kan också....." Nessie hade sakta avbrutit sin mening och när jag tittade på henne såg jag att hon hade somnat. Det hade jag nästan glömt bort själv, men nu när jag tänkte på det kände jag hur trött jag var också.
Både Nessie och jag somnade mitt på min stora säng, och sov djupt utan en endaste dröm. Bara en liten, och det var jag som drömde den. Jag var tillbaka i vattnet och kampen om mig var i gång igen, jag slets åt olika håll hela tiden och det kändes som om att min kropp skulle gå mitt itu. När jag äntligen trodde att det var över, att den kalla personen skulle dra upp mig, sjönk jag djupt ner i det mörka vattnet och kände den leriga bottnen mot mina bara fötter.
Kapitel 4
Bella hade sett ett samband mellan Dave och Nick, vampyren. Jag förstod inte riktigt vad det var för samband hon hade sett men jag lät bli att fråga, det såg nämligen ut som hennes hjärna gick i högvarv.
Inom loppet av två sekunder hade Bella lyft upp mig på ryggen och sprungit ner till vardagsrummet där Edward satt och spelade piano. Hon stannade med mig kvar på ryggen, jag var alledles för stel i kroppen efter den förfärliga åkturen. När vi stod stilla hörde jag tonerna som kom från pianot, det var den mest underbara emlodin jag någonsin hört. Jag och Bella lyssnade länge, länge. Ändå tills visan gled mot sitt slut och den sista gripande tonen hängde i luften. Då drog Bella ner mig försiktigt och ruskade lite på mig så att jag skulle slappna av. Mina tankar tänkte bara på den vackra visan som Edward nyss spelat, men jag var tvingen att komma tillbaks till verkligheten.
Bella blängde på mig och jag insåg att jag måste ha missat något som hon sagt.
"Du lyssnar ju inte Carmenn!"
" Förlåt, förlåt. Jag var bara helt fast i visan som Edward spelade nyss." Bella såg förstående ut men skällde lite till på mig för att jag inte lyssnat på henne. Sedan såg hon till att jag lyssnade och berättade igen vad hon hade sagt.
"Jag tror att Nick, alltså vampyren. Han hette väl så?" jag nickade till svar och gjorde en gest med handen så att Bella skulle fortsätta. " Ja, jag tror att Nick är här för att skydda dig. Inte för att mörda dig på något sätt, och jag har ju tänkt mycket på det här. Att Nick nog inte skulle vilja döda dig, han är faktiskt vegetarian och då är inte ens högsta önskan att mörda en människa och sedan hänsynslöst tömma kroppen på blod." det sista som Bella hade sagt fick mig att rysa,bara tanken på att någon skulle sörpla i sig mitt blod för att sedan slänga min livlösa kropp åt sidan gav mig kräk reflexer.
" Ta det lugnt Carmen, det kommer inte att hända dig." Edward stod med ryggen emot oss och hade förstås läst mina tankar. " Men jag är rädd Edward, tänk om.. Tänk om mitt liv slutar så, att jag blir någon gammal vampyrs mellanmål." jag viskade nästan så tyst att en vanlig människa inte hade hört mig, men alla i det här huset kunde förstås höra en myra som gick över golvet. " Åh snälla tänk inte så, jag lovar och svär att jag inte ska låta någon göra dig illa!" den här gången var det Bella som talade och jag hörde på hennes röst att hon verkligen menade det. " Tack så mycket. Tack för att jag har er, och att ni litar så på mig och att ni lät mig få veta er hemlighet." Jag log och det gjorde Bella och Edward också.
----------------
Vid middagen, då jag, Nessie och Jakob satt och åt kom jag på att jag aldrig fick veta varför Nick ville skydda mig. Just mig av alla människor. Det ändå jag förstod av det var att Dave måste ha fått ett spår av mig någonstans på internet. Antagligen den gången jag var med i en tävling i Forks Daily och priset var en resa till New York, anmälan skedde via internet och det betyder att Dave säkert hade hittat mitt namn där. Han var besatt utav datorer, och träning såklart. Det var en av anledningarna som fick mig att falla för honom. Hans otroligt vältränade kropp med perfekta linjer.
Jag måste vara sjuk i huvudet som sitter och dagdrömmer om min föredetta som misshandlat mig och mördat mitt enda barn. Helt sjuk i huvudet, på riktigt alltså. Men Edward kom till min sida på en gång och sa till mig att jag nog var den friskaste personen han någonsin träffat. Där var jag tvungen att hålla med eftersom jag inte ens haft en förkylning sedan nittonhundranittoåtta. Det är nog ganska sjukt tänkte jag, att jag varit fri från sjukdomar i över tio år. Edward höll med mig där och gick sedan runt bordet för att krama om Nessie och överasska henne med en kittlingsattack.
Jag lämnade matbordet och styrde mina steg mot Bellas röst. Det lät som om hon var på övervåningen så jag började ta mig upp för den vackra trappan. Jag lät fingrarna glida längs mönstrena i ledstången, jag måste komma ihåg att fråga vem som hade snidat ut mönstret. Jag hittade Bella i Carsliles bibliotek, tredje dörren till vänster.
" Du,bella?" frågade jag, och man hörde verkligen hur nyfiken jag var. " Vaddå?" svarade Bella utan att titta upp från boken som hon hade under näsan. "Jo, jag undrar vad du menade med att vampyren, jag menar Nick,skyddade mig. Alltså varför skyddar han just mig, och är Dave inblandad i det här?"
" Dom flesta vampyrerna har en speciell gåva, du vet ju om alla i Cullens, men det finns många olika sorters gåvor. Jane tillexempel hon kan framkalla smärta genom att titta på en person och hennes tvilling bror Alec kan stänga av alla sinnena man har. Och Nick han har gåvan att skydda, och det är det jag håller på att läsa om just nu. Så om du ursäktar mig några minuter kanske." Jag lät Bella vara och satt istället och funderade på Nick. Jag tänkte på hur vackra hans ögon måste vara i verkligheten och vad Emmett hade trott om mig som vampyr. Om jag måste erkänna så verkar det faktiskt väldigt kul att vara vampyr, att leva föralltid och kanske, kanske hitta sin själsfrände som är precis som Jasper är för Alice eller Emmett för Rosalie.
Det hade bara gått 5 minuter sedan jag låtit Bella läsa i boken och hon hade redan läst ut hela. Hon slängde iväg den mot soffan och jag såg att den hette " allmän kunskap om vampyrkrafter". Vad konstigt att de har en sådan bok, då kan vet ju alla om ens speciella gåvor. " Varför har ni en bok om vampyrkrafter?"undrade jag. " Det finns bara ett exemplar av denna och det är en utav Carsliles vänner som gett den till oss. Ändast de krafter som är upptäckta och observerade av författaren själv finns med. Och som tur var fanns Nicks gåva med. Gåvan kallas helt enkelt för skydds gåvan." Bellas svar dög åt mig och jag ställde en ny fråga." Men vad hittade du om kraften då? Stod det något speciellt?"
" Här" sa hon och flyttade sig till soffan och satte sig brevid boken. Hon tog upp den slog upp rätt sida och gav den till mig. " Läs det tredje kapitlet och börja 20 rader ner på sidan."
Jag tittade på texten och häpnades över hur snabbt Bella hade kunnat läsa denna minimala text.
Kapitel 3
.... En skyddare kan välja ut en person som de tycker är lämpliga att skydda och sedan vaka över dom i flera år. Det är inte många som får en egen skyddare och de som får ska känna sig lyckligt lottade. Var femte år väljer skyddaren en ny person de vill skydda, och så fortsätter det oftast i all evighet. Vid få tillfällen kan skyddaren stanna hos en och samma person då de råkat på sin själsfrände i jakt efter en ny skyddsling. Sådant händer verkligen vid ytterst få tillfällen och även om skyddarens själsfrände inte besvarar känslorna stannar skyddaren kvar och vakar hela tiden över personen. Man kan säga att en vampyr med gåvan att kunna skydda är som en ängel, en ängel som kan mörda andra för att skydda sin skyddsling.
Jag tittade upp på Bella när jag hade läst det som behövdes och frågade henne en massa olika saker. De mesta kunde hon inte svara på men vissa som denna fråga kunde hon. " Tror du att jag är en sån där själsfrände för Nick?" " Den frågan har jag väntat på, men det är egentligen sånt man ska fråga Alice om. Hon kan ju se sånt som händer men hon har aldrig sett er två tillsammans." hon mumlade något för sig själv samtidigt som hon kliade sig i pannan. Hon funderade ett tag på vad hon skulle säga, tror jag för att efter en stund sken hon upp och berättade vad hon hade kommit fram till. " Om jag ska gå efter mina känslor och instikter tror jag att det är så, men om du frågar någon annan kommer du säkert få ett annat svar. Men om du vill tro på mina ord är det bara att tro. Annars kan du ju välja själv, du behöver ju inte älska Nick tillbaka bara för att han älskar dig. Det stod ju i boken att "Om en skyddare hittade sin själsfrände...""
Jag slutade att lyssna på Bella när hon börjde ha fördedrag om det som jag redan hade läst och fokuserade på mina känslor. Det kändes redan som att jag älskade Nick, bara för en tanke på hans vackra ögon fick mig att sucka.
Jag studerade Bellas ansikte medans hon pratade på om boken, och tänkte på hur jag skulle kunna se ut som vampyr. Om mitt hår också skulle bli så långt och glansigt eller om mina läppar skulle bli lika fylliga och smultron röda. Bellas ansiktsuttryck ändrades tvärt då hon hade hört något som jag inte hört. Hon såg förvånade ut och stirrade på min ficka. " Vad?" sa jag lite surt eftersom att jag inte visste vad hon ville. " Jag tror att det är din mobil som låter, för jag kan väl inte inbilla mig en så dålig melodi."
Jag tittade argt på henne för att det var min favorit låt. Men jag tog ändå upp mobilen ur fickan och blev chockad över att jag inte hört min egna ringsignal.
På displayen stod det "dolt nummer ringer", och när jag precis skulle svara slutade det att ringa och perosnen på andra sidan luren hade gett upp hoppet om att jag skulle svara. Istället för att tänka på det började jag och Bella att spela schack. Och inte långt efter att vi hade börjat kom Edward och Alice in och ville vara med. Det var omöjligt för mig att möta någon av dom och Bella var inte särskilt duktig enligt henne själv. Så vi lät Edward och Alice spela mot varandra och jag förstod varför Bella berättat om hur fasicerande det var att se dom två möta varandra.
-----------------------
Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag in till Jasper, för jag behövde lugna ner mig lite. Han hjälpte mig så gärna och han sa att han skulle vara i närheten av mitt rum hela natten. " Då kan du känna dig lugn." sa Jasper och skrattade lite åt sitt egna skämt, det gjorde jag också.
Den natten drömde jag min andra dröm i Cullens hus.
Inom loppet av två sekunder hade Bella lyft upp mig på ryggen och sprungit ner till vardagsrummet där Edward satt och spelade piano. Hon stannade med mig kvar på ryggen, jag var alledles för stel i kroppen efter den förfärliga åkturen. När vi stod stilla hörde jag tonerna som kom från pianot, det var den mest underbara emlodin jag någonsin hört. Jag och Bella lyssnade länge, länge. Ändå tills visan gled mot sitt slut och den sista gripande tonen hängde i luften. Då drog Bella ner mig försiktigt och ruskade lite på mig så att jag skulle slappna av. Mina tankar tänkte bara på den vackra visan som Edward nyss spelat, men jag var tvingen att komma tillbaks till verkligheten.
Bella blängde på mig och jag insåg att jag måste ha missat något som hon sagt.
"Du lyssnar ju inte Carmenn!"
" Förlåt, förlåt. Jag var bara helt fast i visan som Edward spelade nyss." Bella såg förstående ut men skällde lite till på mig för att jag inte lyssnat på henne. Sedan såg hon till att jag lyssnade och berättade igen vad hon hade sagt.
"Jag tror att Nick, alltså vampyren. Han hette väl så?" jag nickade till svar och gjorde en gest med handen så att Bella skulle fortsätta. " Ja, jag tror att Nick är här för att skydda dig. Inte för att mörda dig på något sätt, och jag har ju tänkt mycket på det här. Att Nick nog inte skulle vilja döda dig, han är faktiskt vegetarian och då är inte ens högsta önskan att mörda en människa och sedan hänsynslöst tömma kroppen på blod." det sista som Bella hade sagt fick mig att rysa,bara tanken på att någon skulle sörpla i sig mitt blod för att sedan slänga min livlösa kropp åt sidan gav mig kräk reflexer.
" Ta det lugnt Carmen, det kommer inte att hända dig." Edward stod med ryggen emot oss och hade förstås läst mina tankar. " Men jag är rädd Edward, tänk om.. Tänk om mitt liv slutar så, att jag blir någon gammal vampyrs mellanmål." jag viskade nästan så tyst att en vanlig människa inte hade hört mig, men alla i det här huset kunde förstås höra en myra som gick över golvet. " Åh snälla tänk inte så, jag lovar och svär att jag inte ska låta någon göra dig illa!" den här gången var det Bella som talade och jag hörde på hennes röst att hon verkligen menade det. " Tack så mycket. Tack för att jag har er, och att ni litar så på mig och att ni lät mig få veta er hemlighet." Jag log och det gjorde Bella och Edward också.
----------------
Vid middagen, då jag, Nessie och Jakob satt och åt kom jag på att jag aldrig fick veta varför Nick ville skydda mig. Just mig av alla människor. Det ändå jag förstod av det var att Dave måste ha fått ett spår av mig någonstans på internet. Antagligen den gången jag var med i en tävling i Forks Daily och priset var en resa till New York, anmälan skedde via internet och det betyder att Dave säkert hade hittat mitt namn där. Han var besatt utav datorer, och träning såklart. Det var en av anledningarna som fick mig att falla för honom. Hans otroligt vältränade kropp med perfekta linjer.
Jag måste vara sjuk i huvudet som sitter och dagdrömmer om min föredetta som misshandlat mig och mördat mitt enda barn. Helt sjuk i huvudet, på riktigt alltså. Men Edward kom till min sida på en gång och sa till mig att jag nog var den friskaste personen han någonsin träffat. Där var jag tvungen att hålla med eftersom jag inte ens haft en förkylning sedan nittonhundranittoåtta. Det är nog ganska sjukt tänkte jag, att jag varit fri från sjukdomar i över tio år. Edward höll med mig där och gick sedan runt bordet för att krama om Nessie och överasska henne med en kittlingsattack.
Jag lämnade matbordet och styrde mina steg mot Bellas röst. Det lät som om hon var på övervåningen så jag började ta mig upp för den vackra trappan. Jag lät fingrarna glida längs mönstrena i ledstången, jag måste komma ihåg att fråga vem som hade snidat ut mönstret. Jag hittade Bella i Carsliles bibliotek, tredje dörren till vänster.
" Du,bella?" frågade jag, och man hörde verkligen hur nyfiken jag var. " Vaddå?" svarade Bella utan att titta upp från boken som hon hade under näsan. "Jo, jag undrar vad du menade med att vampyren, jag menar Nick,skyddade mig. Alltså varför skyddar han just mig, och är Dave inblandad i det här?"
" Dom flesta vampyrerna har en speciell gåva, du vet ju om alla i Cullens, men det finns många olika sorters gåvor. Jane tillexempel hon kan framkalla smärta genom att titta på en person och hennes tvilling bror Alec kan stänga av alla sinnena man har. Och Nick han har gåvan att skydda, och det är det jag håller på att läsa om just nu. Så om du ursäktar mig några minuter kanske." Jag lät Bella vara och satt istället och funderade på Nick. Jag tänkte på hur vackra hans ögon måste vara i verkligheten och vad Emmett hade trott om mig som vampyr. Om jag måste erkänna så verkar det faktiskt väldigt kul att vara vampyr, att leva föralltid och kanske, kanske hitta sin själsfrände som är precis som Jasper är för Alice eller Emmett för Rosalie.
Det hade bara gått 5 minuter sedan jag låtit Bella läsa i boken och hon hade redan läst ut hela. Hon slängde iväg den mot soffan och jag såg att den hette " allmän kunskap om vampyrkrafter". Vad konstigt att de har en sådan bok, då kan vet ju alla om ens speciella gåvor. " Varför har ni en bok om vampyrkrafter?"undrade jag. " Det finns bara ett exemplar av denna och det är en utav Carsliles vänner som gett den till oss. Ändast de krafter som är upptäckta och observerade av författaren själv finns med. Och som tur var fanns Nicks gåva med. Gåvan kallas helt enkelt för skydds gåvan." Bellas svar dög åt mig och jag ställde en ny fråga." Men vad hittade du om kraften då? Stod det något speciellt?"
" Här" sa hon och flyttade sig till soffan och satte sig brevid boken. Hon tog upp den slog upp rätt sida och gav den till mig. " Läs det tredje kapitlet och börja 20 rader ner på sidan."
Jag tittade på texten och häpnades över hur snabbt Bella hade kunnat läsa denna minimala text.
Kapitel 3
.... En skyddare kan välja ut en person som de tycker är lämpliga att skydda och sedan vaka över dom i flera år. Det är inte många som får en egen skyddare och de som får ska känna sig lyckligt lottade. Var femte år väljer skyddaren en ny person de vill skydda, och så fortsätter det oftast i all evighet. Vid få tillfällen kan skyddaren stanna hos en och samma person då de råkat på sin själsfrände i jakt efter en ny skyddsling. Sådant händer verkligen vid ytterst få tillfällen och även om skyddarens själsfrände inte besvarar känslorna stannar skyddaren kvar och vakar hela tiden över personen. Man kan säga att en vampyr med gåvan att kunna skydda är som en ängel, en ängel som kan mörda andra för att skydda sin skyddsling.
Jag tittade upp på Bella när jag hade läst det som behövdes och frågade henne en massa olika saker. De mesta kunde hon inte svara på men vissa som denna fråga kunde hon. " Tror du att jag är en sån där själsfrände för Nick?" " Den frågan har jag väntat på, men det är egentligen sånt man ska fråga Alice om. Hon kan ju se sånt som händer men hon har aldrig sett er två tillsammans." hon mumlade något för sig själv samtidigt som hon kliade sig i pannan. Hon funderade ett tag på vad hon skulle säga, tror jag för att efter en stund sken hon upp och berättade vad hon hade kommit fram till. " Om jag ska gå efter mina känslor och instikter tror jag att det är så, men om du frågar någon annan kommer du säkert få ett annat svar. Men om du vill tro på mina ord är det bara att tro. Annars kan du ju välja själv, du behöver ju inte älska Nick tillbaka bara för att han älskar dig. Det stod ju i boken att "Om en skyddare hittade sin själsfrände...""
Jag slutade att lyssna på Bella när hon börjde ha fördedrag om det som jag redan hade läst och fokuserade på mina känslor. Det kändes redan som att jag älskade Nick, bara för en tanke på hans vackra ögon fick mig att sucka.
Jag studerade Bellas ansikte medans hon pratade på om boken, och tänkte på hur jag skulle kunna se ut som vampyr. Om mitt hår också skulle bli så långt och glansigt eller om mina läppar skulle bli lika fylliga och smultron röda. Bellas ansiktsuttryck ändrades tvärt då hon hade hört något som jag inte hört. Hon såg förvånade ut och stirrade på min ficka. " Vad?" sa jag lite surt eftersom att jag inte visste vad hon ville. " Jag tror att det är din mobil som låter, för jag kan väl inte inbilla mig en så dålig melodi."
Jag tittade argt på henne för att det var min favorit låt. Men jag tog ändå upp mobilen ur fickan och blev chockad över att jag inte hört min egna ringsignal.
På displayen stod det "dolt nummer ringer", och när jag precis skulle svara slutade det att ringa och perosnen på andra sidan luren hade gett upp hoppet om att jag skulle svara. Istället för att tänka på det började jag och Bella att spela schack. Och inte långt efter att vi hade börjat kom Edward och Alice in och ville vara med. Det var omöjligt för mig att möta någon av dom och Bella var inte särskilt duktig enligt henne själv. Så vi lät Edward och Alice spela mot varandra och jag förstod varför Bella berättat om hur fasicerande det var att se dom två möta varandra.
-----------------------
Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag in till Jasper, för jag behövde lugna ner mig lite. Han hjälpte mig så gärna och han sa att han skulle vara i närheten av mitt rum hela natten. " Då kan du känna dig lugn." sa Jasper och skrattade lite åt sitt egna skämt, det gjorde jag också.
Den natten drömde jag min andra dröm i Cullens hus.
