Det här kapitlet är kort, men det är bara för att jag ska skriva extra långt nästa gång. Hela den här veckan har vart fullpackad och därför blir det ett kort kapitel. Jag hoppas att det är OK, men det är mest ett dialog kapitel.:)

---

"Va?" sa jag.
" Han har fått förhinder sa jag ju."
 "Vad för förhinder!?" skrek jag. Hur kunde Mike vara så dum att han inte förstod det...
"Ehm..." han tystnade och fortsatte sedan "ehm..."
"Snälla säg!" skrek jag vädjande men Mike verkade inte vilja svara för han skakade bara på huvudet och sa: " Inget, jag skulle inte säga..."
Jag himlade med ögonen och sprang mot dörren intill hotellrummet. Den var låst.
" Öppna dörren Mike!"
"Nej."
"Jo!"
"Nej sa jag ju!"
Mina händer sökte efter lysknappen och fann den brevid dörren. När rummet lystes upp av lampan i taket  började jag rycka, vrida och dra i handtaget, dörren vägrade öppna sig. Min högerfot sparkade hårt på dörren och jag andades häftigt. Inte för än jag kände trycket at Mikes hand på min aläppar förstod jag att jag hade skrikit.
" Tyst, snälla Carmen. Det bor fler på hotellet."
Jag slappnade av och vände mig om för att söka tröst hos Mike, men istället för att säga tröstande ord och krama mig backade han undan. Där stod jag kvar vid dörren och såg ut som en liten flicka som blivit bestulen av sin glass.
"V-vad..." stammade jag fram.
" Du är en människa, vilket betyder att du har varmt blod i dig. Jag har redan förklarat allt det här för dig Carmen!"

Hans svarta ögon mötte mina och jag kom ihåg hur han berättat det för inte alls länge sedan. Jag satte mig på huk och gnuggade mina händer över mitt gråt spränga ansikte. Vad hade hänt med Nick? Höll han på att dö? Var det de 12 läskiga vampyrerna som kom för att döda mig men sen träffade på Nick och nu höll på att slita honom i stycken?
"Nej...nej...nej." sa jag och reste mig upp." Ge mig nycklarna till dörren annars hoppas jag ut genom fönstret."
Carmen, lyssna på mig. Du kan inte göra något för att hjälpa honom. Vad du än gör så kommer det bara att bli svårare för Nick. Du har inte sett hur han blir när han ska beskydda någon."
Jag suckade och stegade iväg mot fönstret och lossade de gamla hakarna som höll fast fönstret och kylan slog emot mig genom en kall vind. Jag huttrade och drog koftan tätare runt om mig.

" Carmen!"
Mer hörde jag inte för jag klev ut genom fönstret och susade ner mot gatan.

---------------------------

Jag kommer att dö. Dö. Dö. Dö. Min kropp kommer att mosas mot gatan eller slås sönder mot den röda brandposten. Äckligt var det enda  jag kunde tänka på de sista sekunderna innan jag slog i marken.
1...
2...
3!
Jag knep ihop ögonen och bet ihop tänderna hårt och förväntade mig en förfärlig smäll, istället hörde jag en mjuk duns och jag öppnade ögonen och såg rakt upp i ett par nattsvarta ögon. Mike.
" Mike! Du räddade mig! Åh förlåt, jag visste inte att det var så långt till marken och jag ville verkligen till Nick..." Mike avbröt mig och sa: "Om du ni så himla gärna vill vet så ska jag säga det." han tog ett djupt andetag " Han träffade på Nigeri klanen."