Jag prövar på att skriva en fanfic, om någon läser detta kapitel kan ni väl kommentera vad ni tycker!=)

Allt var så annorlunda nu, annorlunda men fortfarande så vanligt.För att jag visste att första gången jag träffade Bella märkte jag att det var något som konstigt med henne. Jag kände på mig att hon hade en stor hemlighet som hon inte kunde berätta för någon. Och när jag följde med henne hem en gång blev mina misstankar starkare. I hennes hus bodde det ca 9 st otroligt vackra människor och en väldigt stor muskulös man. Denna muskulösa mannen verkade ha en relation med en flicka som verkade vara yngst av dom alla. Redan nästa dag frågade jag Bella vad det var hon döljde för mig.
" Snälla Bella, kan du inte berätta bara för mig?" vädjade jag.
" Carmen, det är inte så lätt att säga det här" viskade hon så tyst att jag nästan inte hörde.

Det snurrade runt miljoner tankar i mitt huvud den sekunden. Tänk om hon och hennes familj är utomjordingar, eller har någon hemlig sekt. Tänk om hon har lurat i mig att hon är min vän bara för att använda mig som ett experiment. Tänk om.. Tänk om hon bara är en vanlig människa.

" Du kan väl komma över imorgon när det passar dig, Carmen. Jag lovar att berätta allt för dig då."sa Bella med en röst som kunde övertyga vem som helst om att hon talade sanning.
"Lovar du verkligen det Bella? Du kommer inte att ångra dig senare eller så?" frågade jag henne och försökte att låta allvarlig.
"Du är min bästa vän, och om jag lovar dig något så håller jag det." det lät verkligen som att hon menade det. Bästa vän, tänk att jag var hennes bästa vän!

Jag hade nog aldrig tänkt så på oss två, men någon stans långt inne i mig själv visste jag det. Vi hade varit som ler och långhalm ända sen jag träffade henne för första gången. Så jag borde väl ha varit helt säker på att vi var bästa vänner. Bästa vänner på riktigt.

Så jag svarade Bella med ett glatt "OK" och sa att jag skulle komma över imorgon så snabbt som möjligt. Hon kramade om mig och viskade att allt skulle orda sig och sa sedan adjö. Innan jag han fråga henne något mer var hon borta. Det skrämde mig lite att hon försvunnit så snabbt, men jag måste väl ha haft tankarna någon annanstans. Och något som verkligen störde mig just då var att hon sagt att allt skuller ordna sig. Vadå ordna sig? Det var väl ingenting som behövde ordnas? Allt var ju bra, utom att jag fortfarande inte visste om den där stora hemligheten som Bella höll inne.

Den natten drömde jag de mest bisarra sakerna om Bella och hennes familj. Jag drömde om blod och huggtänder, djur och gulbruna ögon som helt plötsligt skifftade till kolsvarta ögon som stirrade på mig med törst. Sedan kände jag en skarp smärta i halsen och hörde ett surplande ljud.

-------------

När jag vaknade nästa morgon, alldeles svettig med tung andning, förstod jag inte varför jag hade drömt om vampyrer. Det måste ju har varit vampyrer jag drömt om eftersom att de hade huggtänder och drack mitt blod, men ändå, varför hade jag drömt det? Jag hade sett alla i Bellas familj och Jasper hade stirrat på mig med sina svarta ögon och kastade sig över mig inom en sekund. Vänta.. Jasper? Hur kan jag veta vad han heter, Bella har ju adrig berättat för mig om sin familj. Eller lite har hon väl, men bara om Edward och Renesmeé. Och det är ju hennes man och dotter. Men helt plötsligt visste jag väldigt mycket om Alice och Jasper, Emmett och Rosalie, Emse och Carslile, och när jag tänkte efter visste jag ganska mycket om Jacob. Det var Renesemeés pojkvän och han verkade ta hand om Renesmeé väldigt mycket. Eller hon kallades Nessie men Bella gillade inte det namnet, hon tyckte att det lät som Lochness odjuret.

Mina tankar avbröts av en signal jag kände igen väl, det var min mobil som ringde och jag sträckte mig efter den.
"Hej det är Carmen" sluddrade jag fram.
" Hej Carmen! Det är Bella , jag undrar om du hade tänkt komma hit idag eller inte, klockan är ju redan 2 på eftermiddagen men jag kan ju komma hem till dig om du vill.
Va! Var klockan redan två, har jag sovit i över 12 timmar!?
"Oj" svarade jag med en växande panik i rösten när mina tankar började klarna." Jag visste inte att klockan var så mycket, jag borde vara välidgt vacker nu om jag har fått så mycket skönhets sömn" skrattade jag till Bella.
Bella fnittrade till  i luren och sa att jag nog borde se ut som ett troll, och att mitt hår såg ut som en höstack.
Vi pratade om allt möjligt, ingen av oss tänkte på den stora hemligheten som skulle avslöjas senare idag.

-----------

Vid fyra tiden då jag tänkte åka till familjen Cullen ringde det på dörren. Jag sprang ned för trappen och snubblade på det sista trappsteget. Sen hände allt väldigt snabbt, precis innan jag höll på att slå i kanten på glasbordet intill trappan hörde jag att dörren rycktes upp och en kall vind svepte över mig. Sedan försvann allting. Allting blev svart, precis som det blir för alla i filmer. Allting försvann bara, poff, så var jag borta från verkligheten.

När jag började kvickna till hörde jag röster runt om kring mig, det var väldigt tysta röster så det lät bara som ett surr. Jag ansträngde mig för att höra vad de sa och lyckades ursklija några ord som Bella sa.
" Hon skulle få veta.... i telefon... hämta henne...vad tror du?"
Sedan hördes en annan röst, en mans röst.
" ..hennes tankar... hon vet... vampyrer..."
Jag slog upp mina ögon och andades häftigt och rösterna tystnade. Jag förstod att det var Bella och hennes man Edward nu när jag såg dom. För deras ögon riktades mot mig där jag låg, jag låg i min säng med en massa varma filtar över mig.
"Carmen? Carmen, åh du har vaknat! Jag har varit så orolig för dig, jag trodde aldrig att du skulle vakna. Du slog dig ganska illa i huvudet, åh förlåt mig så mycket jag hann inte fånga upp dig innan du ramlade.Jag försökte...
" Vänta lite nu Bella, jag hinner inte med nu." avbröt jag henne. "Var det du som ringde på dörren nyss?" frågade jag henne lite oroligt.
" Ja, Carmen. Det var det, jag tänkte bara hämta upp dig så att du slapp ta taxi till oss. Och då hörde Edward att du tappade balansen så han ryckte upp dörren för att försöka ta emot dig innan du föll men vi hann inte." Bella lät som om hon häll på att börja gråta, jag hade aldrig sett henne gråta förut så jag vände mig mot henne för att se om hon grät på riktigt.

Men när jag tittade in i hennes ögon såg jag inga tårar, hela hon skakade nästan av gråt fast det kom inga tårar. Det var som om hon inte kunde gråta.
" Bella, vad är det frågan om egentligen. Jag vet att du aldrig skulle bli så här orolig bara för att jag trillat i trappan. Säg nu vad det är som tynger dig." sa jag med ett krax. Jag lät verkligen som en kråka.
" Jag lovar att du kommer att få veta alldeles snart, så fort du har blivit bättre. Jag vet inte om du klarar att få veta det nu i ditt tillstånd." Först nu tänkte jag på hur vacker röst hon hade, även fast hon fortfarande lät väldigt orolig.
"Bella, berätta bara. Jag sa ju att hon redan vet innerst inne." viskade Edward till henne, fast jag lyckades höra det ändå. Jag ansträngde mig för att höra vad Bella viskade tillbaka och det  som jag hörde var chokerade mig.
" Snälla Edward kan jag inte få vänta lite. Jag kan ju inte bara gå fram till henne och berätta att hennes bästa vän och hela hennes familj är vampyrer som är kompisar med en skock varulvar."
Sedan talade Edward högt så att även jag kunde höra utan att anstränga mig.
" Carmen har redan hört allt, eller hur Carmen?"
" Ja, jag hörde allting."

Först då slog det mig att allt jag hade drömt var sant, och att Bella och hennes familj var vampyrer.