Det var en obehaglig känsla. Att drukna alltså, eller åtminstonde tro att man drunknar. Det lilla ljus som kommer igenom vatten ytan blir mindre och mindre samtidigt som man vill njuta av hur vackert ljuset är måste man kämpa för att inte andas. Något som kroppen verkligen behöver, luft. Men man kan inte andas in, då får man vatten lungorna och dör. Dör snabbare än om man fösöker att bara hålla andan. Hemskt, hemskt, hemskt. Så känns det när ljuset till sist försvinner och det ända man ser är ett ändlöst mörker.

Svettig och obehaglig till mods flyttade jag långsamt på Nessie som låg äver mina fötter och klev ur sängen. Jag började att gå fram och tillbaka mellan fönstret och dörren bara för att lugna ner mig lite, men det hjälpte inte särskilt mycket. Medans jag gick sådär fick jag bara mer tid till att tänka på min nära-döden-upplevelse-dröm.
Känslan av att inte kunna andas längre och att se det där sista lilla ljuset försvinna... Usch. Jag ville bara glömma bort det och aldrig mer tänka på det.

" Vad är det Cam?" rösten kom från dörren och jag kände genast igen den som Bellas. " Det är bara det.. Jag har drömt en slags mardröm. En alldeles underbar mardröm."
" Jag förstår inte riktigt.. Förut när jag kunde drömma, var alla mina mardrömmar förfärliga." Det här skulle bli svärt att förklara. " Det började som en vacker och underbar dröm, men den slutade i katastrof. En katastrof som innebar att jag fick sätta livet till." När jag lyssnade på mig själv lät jag som en professor som höll på att förklara om något riktigt speciellt ohc svårt. En röst som gjorde så att alla som lyssnade spetsade öronen extra. " Kan du inte berätta vad drömmen handlade om?" Bellas röst tog mig tillbaka från föreläsnings hallen till sovrummet. " För att jag tror nämligen att dina drömmar kan vara väldigt sanna, som om det är din vampyr gåva. Fast än du inte är vampyr." " Vad menar du nu?" sa jag. " Jo, när jag var människa kunde ingen skada mig psykiskt men de kunde göra det fysiskt. Edward till exempel kunde inte läsa min tankar, men Alice kunde ändå se mig i sina framtids visioner. Jag hade som en slags sköld, och nu när jag är vampyr har jag lärt mig hur man expanderar den. Alltså gör den större, och på så vis kan jag skydda alla som jag älskar."

Det som Bella sagt fick mig att fundera, tänk om mina drömmar var sanna. Då betydde det att jag skulle dö inom en snar framtid. Att mitt liv skulle ta slut om några månader, dagar, minuter, fick mig att rysa.
Så jag började förklara hela min dröm för Bella, in i minsta detalj. Jag berättade även om min första dröm i Cullen- huset.

" Vad pratar ni om?" en svag, trött och kvittrande röst avbröt oss. Det var Nessie som hade vaknat till av vårat samtal. " Carmen håller på att berätta en väldigt viktig sak för mig. Det skulle vara bra om du sprang hem till pappa Nessie." Hem? Bodde inte Bellas familj här egentligen, eller bodde alla här förutom Nessie, Edward och Bella?  Jag såg på medans de kramade om varandra och Nessie hoppade ut genom fönstret. Sedan frågade jag " Vart skulle hon? Bor inte ni här?" Bella tittade förvånat på mig, nästan som om att jag var dum. " Såklart vi inte gör, har jag inte sagt det till dig!?" 
" Jag har alltid trott att ni bor här tillsammans med de andra..." det kändes pinsamt att säga det, för det verkade som om Bella verkligen trodde att jag var korkad.  " Oj, förlåt, jag kanske inte har sagt något till dig om det. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag, Edward och Nessie bor längre bort, lite längre in  i skogen. Jag och Ew´dward fick vårat hus som en bröllpos present. Och det ser helt underbart ut, men nog om det. Fortsätt att berätta om dina drömmar."
 Då fortsatte jag att förklara mina drömmar och när jag var klar försvann hon ut genom sovrums dörren och ner för den vackra trappan.

-------------

Edward och Nessie hade kommit tillbaka vid lunch tid, och nu satt alla vampyrerna i vardagsrummet och diskuterade mina drömmar. Jag var lite arg över att de satt och pratade om något så personligt, det var ju trots allt min dröm och min Nick som var så vacker i vattnet och glittrade så underbart i skenet från solen. Den ända som var med mig medans de pratade, eller kanske viskade i hyper fart, var Jacob. Jacob och jag satt och spelade kort i rummet intill, och genom väggen kunde man ibland höra någon som rörde sig men annars var det bara ett lågt surrande. Vi satt så tysta och stilla som möjligt, för att vi båda ville höra vad de sa och för att jag äns skulle uppfatta ett ända ord behöde det vara knäpptyst. Jacob hade ju också super hörsel, det började faktiskt bli väldigt irriterande att jag var den ända klumpiga och onödiga människan i hela huset.

Efter en stund med ett mycket tråkigt och tyst kortspel ursäktade Jacob sig för att gå på toaletten. Det var i alla fall inte bara jag som behövde besöka toan dagligen, eftersom att ingen av de där förbaskade vampyrerna gjorde det kändes det ganska pinsamt speciellt att dom hör super hörsel. Jag vände mig om mot fönstret istället för att tänka på sådana äckliga saker och såg att det hade börjat snöa lätt. Sedan såg jag en hand som vinkade till mig, det var konstigt. Jag gick fram till fönstret och drog upp det för att se vem det var som hade vinkat och såg in i ögonen på en personen som jag hatar mest av allt i hela universum. Dave.
 Han tog ett fast grepp om mitt huvud innan jag han reagera och satte något vått mot min mun. Det luktade väldigt starkt och ångorna fick det att göra ont i huvudet, allt som jag försökte fokusera blicken på skakade. Min kropp lydde inte min hjärna nära jag ville sparkas och slåss när han drog ut mig genom fönstret och släpade mig över gräsmattan. Han öppnade dörren till en skåpbil, tror jag, och slänge in mig på en massa bråte. Jag förväntade mig att det skulle göra ont att landa på en gammal motor och annat skräp som hörde hemma på en soptipp, men jag kände ingenting alls. Han hade släppp greppet om det där han hade hållt mot mina läppar och jag ville torka bort det som var kvar på min mun men min kropp lydde fortfarande inte.

Det sista jag hörde innan allt slocknade var Daves obehagliga röst.

" Jag fick tillbaka dig Cam, och jag ska aldrig någonsin släppa dig igen."

Han ord stannade kvar i mitt huvud under några sekunder innan jag sjönk in i ännu en djup sömn, eller kanske medvetslöshet.