När jag började vakna kände jag att jag låg på något hårt, obekvämt och illaluktande. Då jag försökte ändra ställning märkte jag att jag var fast bunden. Riktigt hårt också, det rev och klämde om mina handleder. Jag öppnade min ögon och såg bara mörker, mörker över allt. Jag försökte att få mina ögon att vänja sig vid mörkret, om det fanns en gnutta ljus någonstans skulle mina ögon finna det. Men tyvärr så var jag nog i ett rum utan fönster och jag började känna mig väldigt klaustrofobisk. Min andning blev häftigare och tillslut var jag tvungen att göra något, bara någonting som fick väggen att gå sönder. Så jag började att sparka omkring mig och dunka ryggen hårt i väggen. Det gjorde ont i öronen av allt ljud, men jag fortsatte ändå.

Efter en stund av sparkande och dunkande hördes ett gnissel. Det lät som en dörr som öppnades och när jag vände mig mot ljudet så jag ljus, ljus och en mörk siluett. " V- vem är du?" stammade jag fram. " Åh, lilla älsklingen min. Känner du inte igen mig?" Usch, jag kände igen den rösten väldigt väl. " Dave... Varför gör du såhär?" Nu hörde jag hur utmattad jag lät, och hur oerhört jobbigt det var att prata. " Söta Cam-cam, jag har bara tagit dig tillbaka. Du hör hemma här, här med mig" Usch igen, ljudet av hans röst fick mig att svälja hårt. " Lägg av ditt äckel! Jag har aldrig hört hemma på samma plats som du !" jag drog ett snabbt djupt andetag för att fortsätta, jag vill inte att Dave skulle få en chans att käfta emot mig. "Jag tänker aldrig någonsin förlåta dig, aldrig någonsin. Det du gjorde var fruktansvärt, äckligt rent utav motbjudande!" Min hals var torr och det gjorde väldigt ont att prata så jag tystnade.
" Du!" Dave skrek högt åt mig. " Du ska inte komma och säga att jag har gjort något, jag har aldrig gjort något mot dig. Jag har älskat dig och tagit hand om dig som mitt eget barn."
" Ha! Ditt eget barn.. Du vet väl att det var du som mördade honom?" Jag var tvungen att säga det till honom. Att han var en mördare, en mördare som tagit ett ofött barns liv. Jag ångrade mig ändå snabbt då jag kände ett slag på tinningen. Det slaget fick mig att känna mig dåsig och bekväm. Bekväm för att jag inte kände någon smärta i mina handleder och hals, dåsig för att slaget gjorde mig svimfärdig. " Om du ska stanna här, då måste du lyda mig!" Skrek Dave och pekade mot sig själv, " Det är jag som bestämmer och det är du som ska älska mig!"
Jag tänkte väl att han inte hade blivit helt Dave-som-älskar-alla-i-hela-världen-och-tar-hand-om-sina-nära-och-kära, han var såklart fortfarande den där hatiska människan.
" Tror du att jag någonsin tänker älska dig? Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra!" Jag försökte skrika men min röst lät som en viskning. Att prata var verkligen jobbigt.
" Jag tror att det är dags för dig att ta en liten tupplur nu Cam-cam.." Han böjde sig ner och tog upp en flaska och en trasa. "Nej." Tänkte jag, "han kommer att få mig somna igen".

När han kom närmare mig för att trycka det där våta mot mig, lyfte jag benet och sparkade honom hårt på hans privata delar. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud och satt sig ned på marken. Flaskan och trasan låg brevid honom och flaskan hade slagit i golvet när han tappade den och vätskan rann ut på golvet. Jag märkte att hans ansikte låg väldigt nära vätskan och jag hoppas och bad om att ångorna skulle nå honom. Daves grymtande ljud slutade och jag hörde svaga snarkningar komma från honom.
" Yes!" sa jag högt för mig själv, nu hade jag en chans att rymma. Eller åtminstonde få någon att märka mig. Jäklar, jag kunde inte resa mig. Mina händer var ju bakbundna och då var det ganska svårt att hitta balansen och kraften att resa sig.

Jag kämpade så mycket att jag inte la märke till dom starka ångorna som var runt omkring mig efter att flaskan spillts ut. Jag trodde bara att det var Dave så skulle påverkas och inte jag. Tröttheten höll på att vinna över mig men med en sista kraft ansträngning lyckades jag tillslut resa mig upp och vackla fram till dörren, och så fort jag puttat igen dörren föll jag ihop framför den.

------------------

Jag vaknade till av ett högt ljud. Någon stod och bankade men jag vet inte på vad. "Släpp ut mig Carmen!" Jag ställde mig genast upp på vingliga ben och skrek tillbaka " Aldrig , aldrig , aldrig!" min röst var väldigt hög och bestämd, inte svag och rädd som jag hade trott.
" Om inte du släpper ut mig nu Carmen , då får jag sparka in dörren.."
" Visst, gör som du vill ditt kräk." det var skönt att han inte kunde göra mig illa, då kan jag ju säga alla möjliga saker till honom. Jag ställde mig med rygge mot dörren och tryckte så hårt jag kunde och väntade på hans stöt.
Och där kom den, som om en häst sprungit in i dörren, och jag flög framåt av stöten och slog ansiktet i väggen framför och skadade min rygg. Det gjorde väldigt ont i min  rygg. När jag såg honom komma ut genom allt damm som hade yrt upp backade jag genast så långt bort i från honom som möjligt. Nu när jag var utanför rummet och försökte hitta en flyktväg såg jag vart jag var någonstans. I vårat gamla hus, och då visste jag direkt vart ytterdörren var. Första dörren till vänster och sedan höger ned för trapporna.

 Dave gav ifrån sig ett djuriskt läte och tog sats för att kasta sig över mig, då satte jag mig snabbt på knä och sedan upp på fötterna. Jag slängde mig åt höger, och Dave landade precis breved mig. Jag reste mig upp en gång till och sprang mot första dörren till vänster, jag puttade upp den sprang sedan till höger och ner för trapporna. Jag kunde hela tiden höra hans flåsande andetag bakom mig. Nedan för trapporna var ytterdörren, jag kastade mig in i den och snubblade ut över tröskeln. Jag slog i huvudet riktigt hårt,  jag kunde ju inte ta emot mig med händerna bakbundna. När jag kände Daves fingrar gripa tag i mitt hår skrek jag högt. "Hjälp! Snälla hjälp mig någon!" Det var mitt på dagen och en massa folk på gatan, allas blickar vändes mot mig och Dave. Då drog Dave in mig i huset igen och stängde dörren. När dörren väl var stängd kastade han mig mot skohyllan i hallen, mitt redan skadade huvud och min onda rygg träffade kanten. Det sista jag såg innan jag än en gång tuppade av var att Dave samlade alla möblerna framför ytterdörren och alla fönster.

Jag kunde inte fly längre, jag hade ingen flyktväg, och Daves plan lyckades.
Han fick mig tillbaka tillslut. Mot min vilja.