När kommer del 2?
Hedvig om Tack!:
när kommer del 2? älskar din fanfic jättemycket!! <3
Jag fick en kommentar om när del 2 kommer och jag tänkte svara på det i ett inlägg. Eftersom att jag har skrivit ett kapitel i veckan ett tag tog jag en liten paus. Men den här veckan så ska jag börja att skriva på del 2, jag har redan skrivit början på kapitlet. Som en liten teaser får ni veta vad kapitlet heter! :)
De som har läst noga hela fanficen här på the cold wind sidan kan nog lista ut vad kapitlet handlar om mest. ;)
Tack!
Tack för alla snälla kommentarer! Jag själv tycker att det är ganska många som vill att jag ska fortsätta skriva så det blir nog en del 2. Vad kommer att hända med Carmen nu när hon har allt hon någonsing kan önska sig (Nick), och Esme... hur ska det gå? Vi får inte glömma Carmens möjliga gåva och Angelicas försvinnande! ;)
Kramar TCW författaren. :)
Kramar TCW författaren. :)
Kapitel 23
När vi började närma oss Forks bad jag Nick att stanna till.
"Jag vill bara vara ensam med dig lite till. Jag vet inte så mycket om dig, förutom det att mitt hjärta hör till ditt."
Nick svängde åt höger i skogen vi färdades i och sprang ända tills vi var vid foten av ett litet berg.
"Vill du upp till toppen?" frågade han.
"Visst!" sa jag glatt. Jag skulle få vara ensam lite till med honom!
Jag tog ett fastare grepp om hans rygg men Nick bara skrattade och satte ned mig på marken.
"Du ville ha lite ensamtid med mig va?" sa han "Då kan vi ju prata samtidigt som vi går upp för berget. Det är ju inte så högt."
Jag suckade trött men började sakta men säkert bestiga det lilla berget. När vi hade kommit halvvägs upp för berget satte jag mig ned på en smal sten.
"Jag vill inte gå längre." sa jag envist och la armarna i kors samtidigt som jag plutade ut med underläppen för att få lite medlidande.
Nick skrattade högt och hans skratt var som musik i mina öron. Jag slappnade av glömde helt att hålla balansen på den smala stenen. Jag var inte ett dugg rädd, jag visste ju att Nick skulle hinna fånga upp mig. Och det gjorde han. Jag la mig tillrätta i hans famn med mina armar runt om hans nacke, han böjde sig ned och kysste mig lätt på mina läppar och fortsatte upp längs min näsrygg och hamnade till slut med läpparna i mitt hår.
" Jag älskar doften av dig Carmen." sa han när han andades i mitt hår.
"Detsamma." var det enda jag sa.
Vi stod så ett tag, jag i hans famn, och bara njöt över att äntligen vara tillsammans. Bara han och jag.
Efter ett tag så frågade jag något jag alltid undrat extra över. "Varför just jag, Nick?"
"Hur menar du?"
"Varför är det jag som är din skyddsling, eller själsfrände?"
"Det kan jag inte svara på Cam. På något sätt så hör vi ihop, hur det går till har jag ingen aning om. Det är väl samma sak för vargarna med sina präglingar?"
Jag nickade. Jag hade ju sett med egna ögon hur stark kärleken mellan Renesme och Jacob var, men jag tyckte ändå att det inte var något jämfört med mig och Nick.
"På något vis visste min kropp och själ vart du var någonstans. Det enda jag tänkte på innan jag fann dig var: Hon finns in Forks i klanen Cullens hus. Och sedan så blev allting bara väldigt jobbigt."
"Ja. Men tack vare dig så är jag lycklig och vid liv." sa jag.
Nick log och kysste mig en än gång på mina läppar.
"Dina läppar har samma färg som smultron, smultronröda. Det gillar jag." sa Nick.
"Varför det?" undrade jag nyfiket.
"Som männsika var det det bästa jag visste. På somrarna brukade jag alltid springa ut med mina kompisar i skogen och käka smultron." sa Nick med en blick fylld av saknad och längtan. Han kysste mig igen, den här gången lite längra och intensivare men han slutade när han nästan inte kunde behärska sig. På grund av mitt blod förstårs.
"Hur gammal är du förresten Nick?" sa jag "Alltså hur gammal var du när det hände och hur gammal är du egentligen?"
Nick skrattade lite innan han sa "Jag föddes 1915, så då är jag nog 95 år. Men när jag blev biten var jag 22."
"Två år äldre än mig." sa jag tyst för mig själv.
"Äsch, det är ingenting ju! Om två år kanske du är som jag."
Jag spärrade upp ögonen och log stort "Menar du verkligen det?"
"Om det är det du vill så skall jag ordna det."
När jag hade tänkt lite till så kom jag på att om någon blev biten i Forks så skulle vargarna bli arga och göra uppror. "Ingen får bli biten i Forks." sa jag dystert.
"Ingen får bli biten av familjen Cullen ska det vara. I Forks får vem som helst bli biten, bara det inte är av en Cullen."
"Vad bra." sa jag och suckade av lättnad. "Annars så skulle jag bli en gammal rutten tant som har en het odödlig vampyr till pojkvän."
Nick skrattade ett högt och ljuvligt skratt innan han slängde sig ned på berget med mig i famnen. Där låg vi tillsammans, halvvägs upp till berget , och skrattade. Ibland avbröts skrattet av kyssar eller bara av att vi stirrade in i varandras ögon. Precis som på film faktiskt.
"Ibland tror jag inte att det här är verkligheten." sa jag till Nick.
"Samma för mig. Så fort jag såg dig trodde jag att jag drömde."
Jag skakade på huvudet och sa "Jag menar allt som händer. Först får jag veta att vampyrer och vargar finns, och så kan jag drömma framtiden ibland. Det är det konstigaste. Det är bara vissa grejer som jag drömt som hänt, andra grejer finns bara kvar i mitt huvud."
"Det är väl framtidsdrömmar och önskedrömmar du drömmer." sa Nick.
" Det har du nog rätt i."
Jag vände ansiktet upp mot den orangegula himlen och vände sedan min blick mot Nick. Hans hud skimrade i det svaga ljuset och jag var tvungen att känna på hans hud. Så kall men ändå så full av liv.
"Ska vi strunta i att klättra högst upp?" sa Nick. " Och bara springa hem till Forks och Cullens hus?"
"Ja, det är nog bäst. Jag har börjat bli lite rädd för mörkret."
Jag höll mig fast på Nicks rygg och han sprang de korta kilometrarna till Forks. När vi kom fram till huset lyste det i alla fönster och det rörde sig folk där inne. Bella mötte oss vid dörren och kramade om mig, hon berättade att de inte lyckats hitta Esmes arm men att de skulle fortsätta leta imorgon.
"Angelica är spårlöst försvunnen. Alice kan inte se henne i sina visioner och ingen känner hennes doft."
"Hur lyckades ni klå hela armén?" frågade jag. Jag hade helt glömt bort det.
"Åh, det är en lång historia!" sa Bella. "Du är nog för trött efter allt som hänt. Jag och de andra får berätta allt imorgon. Gå och lägg dig nu. Nick du kan få stanna här i natt också om du vill."
Nick tittade på mig med frågande ögon.
"Ja. Kom nu!" sa jag och drog honom i armen. Vi gick upp för trappan och in genom dörren till gästrummet, jag slängde mig på sängen och kort efter mig satte sig Nick brevid mig.
"Kan inte du sova med mig inatt?" sa jag. "Snälla?" Jag hoppades att jag såg ut som en ledsen liten hundvalp, men Nick sa genast ja till mitt förslag. Han sprang och hämtade en filt som han la runt om mig innan han kröp ner brevid mig.
"Jag älskar dig Carmen. Glöm aldrig det."
"Aldrig någonsing. Och du vet redan hur fruktansvärt mycket jag älskar dig Nick."
"Ja, sov gott nu Carmen. Jag ska aldrig lämna dig."
Och med de orden somnade jag i Nicks famn. Skyddad av mörkret och allt annat i världen.
Slut på del 1 av TCW. Tycker ni att jag ska skriva på en del 2? :)
"Jag vill bara vara ensam med dig lite till. Jag vet inte så mycket om dig, förutom det att mitt hjärta hör till ditt."
Nick svängde åt höger i skogen vi färdades i och sprang ända tills vi var vid foten av ett litet berg.
"Vill du upp till toppen?" frågade han.
"Visst!" sa jag glatt. Jag skulle få vara ensam lite till med honom!
Jag tog ett fastare grepp om hans rygg men Nick bara skrattade och satte ned mig på marken.
"Du ville ha lite ensamtid med mig va?" sa han "Då kan vi ju prata samtidigt som vi går upp för berget. Det är ju inte så högt."
Jag suckade trött men började sakta men säkert bestiga det lilla berget. När vi hade kommit halvvägs upp för berget satte jag mig ned på en smal sten.
"Jag vill inte gå längre." sa jag envist och la armarna i kors samtidigt som jag plutade ut med underläppen för att få lite medlidande.
Nick skrattade högt och hans skratt var som musik i mina öron. Jag slappnade av glömde helt att hålla balansen på den smala stenen. Jag var inte ett dugg rädd, jag visste ju att Nick skulle hinna fånga upp mig. Och det gjorde han. Jag la mig tillrätta i hans famn med mina armar runt om hans nacke, han böjde sig ned och kysste mig lätt på mina läppar och fortsatte upp längs min näsrygg och hamnade till slut med läpparna i mitt hår.
" Jag älskar doften av dig Carmen." sa han när han andades i mitt hår.
"Detsamma." var det enda jag sa.
Vi stod så ett tag, jag i hans famn, och bara njöt över att äntligen vara tillsammans. Bara han och jag.
Efter ett tag så frågade jag något jag alltid undrat extra över. "Varför just jag, Nick?"
"Hur menar du?"
"Varför är det jag som är din skyddsling, eller själsfrände?"
"Det kan jag inte svara på Cam. På något sätt så hör vi ihop, hur det går till har jag ingen aning om. Det är väl samma sak för vargarna med sina präglingar?"
Jag nickade. Jag hade ju sett med egna ögon hur stark kärleken mellan Renesme och Jacob var, men jag tyckte ändå att det inte var något jämfört med mig och Nick.
"På något vis visste min kropp och själ vart du var någonstans. Det enda jag tänkte på innan jag fann dig var: Hon finns in Forks i klanen Cullens hus. Och sedan så blev allting bara väldigt jobbigt."
"Ja. Men tack vare dig så är jag lycklig och vid liv." sa jag.
Nick log och kysste mig en än gång på mina läppar.
"Dina läppar har samma färg som smultron, smultronröda. Det gillar jag." sa Nick.
"Varför det?" undrade jag nyfiket.
"Som männsika var det det bästa jag visste. På somrarna brukade jag alltid springa ut med mina kompisar i skogen och käka smultron." sa Nick med en blick fylld av saknad och längtan. Han kysste mig igen, den här gången lite längra och intensivare men han slutade när han nästan inte kunde behärska sig. På grund av mitt blod förstårs.
"Hur gammal är du förresten Nick?" sa jag "Alltså hur gammal var du när det hände och hur gammal är du egentligen?"
Nick skrattade lite innan han sa "Jag föddes 1915, så då är jag nog 95 år. Men när jag blev biten var jag 22."
"Två år äldre än mig." sa jag tyst för mig själv.
"Äsch, det är ingenting ju! Om två år kanske du är som jag."
Jag spärrade upp ögonen och log stort "Menar du verkligen det?"
"Om det är det du vill så skall jag ordna det."
När jag hade tänkt lite till så kom jag på att om någon blev biten i Forks så skulle vargarna bli arga och göra uppror. "Ingen får bli biten i Forks." sa jag dystert.
"Ingen får bli biten av familjen Cullen ska det vara. I Forks får vem som helst bli biten, bara det inte är av en Cullen."
"Vad bra." sa jag och suckade av lättnad. "Annars så skulle jag bli en gammal rutten tant som har en het odödlig vampyr till pojkvän."
Nick skrattade ett högt och ljuvligt skratt innan han slängde sig ned på berget med mig i famnen. Där låg vi tillsammans, halvvägs upp till berget , och skrattade. Ibland avbröts skrattet av kyssar eller bara av att vi stirrade in i varandras ögon. Precis som på film faktiskt.
"Ibland tror jag inte att det här är verkligheten." sa jag till Nick.
"Samma för mig. Så fort jag såg dig trodde jag att jag drömde."
Jag skakade på huvudet och sa "Jag menar allt som händer. Först får jag veta att vampyrer och vargar finns, och så kan jag drömma framtiden ibland. Det är det konstigaste. Det är bara vissa grejer som jag drömt som hänt, andra grejer finns bara kvar i mitt huvud."
"Det är väl framtidsdrömmar och önskedrömmar du drömmer." sa Nick.
" Det har du nog rätt i."
Jag vände ansiktet upp mot den orangegula himlen och vände sedan min blick mot Nick. Hans hud skimrade i det svaga ljuset och jag var tvungen att känna på hans hud. Så kall men ändå så full av liv.
"Ska vi strunta i att klättra högst upp?" sa Nick. " Och bara springa hem till Forks och Cullens hus?"
"Ja, det är nog bäst. Jag har börjat bli lite rädd för mörkret."
Jag höll mig fast på Nicks rygg och han sprang de korta kilometrarna till Forks. När vi kom fram till huset lyste det i alla fönster och det rörde sig folk där inne. Bella mötte oss vid dörren och kramade om mig, hon berättade att de inte lyckats hitta Esmes arm men att de skulle fortsätta leta imorgon.
"Angelica är spårlöst försvunnen. Alice kan inte se henne i sina visioner och ingen känner hennes doft."
"Hur lyckades ni klå hela armén?" frågade jag. Jag hade helt glömt bort det.
"Åh, det är en lång historia!" sa Bella. "Du är nog för trött efter allt som hänt. Jag och de andra får berätta allt imorgon. Gå och lägg dig nu. Nick du kan få stanna här i natt också om du vill."
Nick tittade på mig med frågande ögon.
"Ja. Kom nu!" sa jag och drog honom i armen. Vi gick upp för trappan och in genom dörren till gästrummet, jag slängde mig på sängen och kort efter mig satte sig Nick brevid mig.
"Kan inte du sova med mig inatt?" sa jag. "Snälla?" Jag hoppades att jag såg ut som en ledsen liten hundvalp, men Nick sa genast ja till mitt förslag. Han sprang och hämtade en filt som han la runt om mig innan han kröp ner brevid mig.
"Jag älskar dig Carmen. Glöm aldrig det."
"Aldrig någonsing. Och du vet redan hur fruktansvärt mycket jag älskar dig Nick."
"Ja, sov gott nu Carmen. Jag ska aldrig lämna dig."
Och med de orden somnade jag i Nicks famn. Skyddad av mörkret och allt annat i världen.
Slut på del 1 av TCW. Tycker ni att jag ska skriva på en del 2? :)
Jag har vart lite långsam...
Jag håller på att skriva kapitel 23 just nu, så det kommer att komma ut ikväll! :) Det har vart så mycket med skolavslutningar och annat nu innan sommarlovet... Men jag tror att kapitel 23 blir sista kapitlet, i alla fall på The Cold Wind 1. Ni bestämmer, ska jag göra TCW 2? :)
Kapitel 22
Jag och Nick satt och pratade i fler timmar enda tills jag kom på att jag inte visste vad som hänt med alla andra vampyrer. Det visste inte han heller, han hade vart halvt död och halvt levande lika länge som jag.
" Men du kan ju inte dö." sa jag.
"Om du dör, så kommer jag att bli som död. Det skulle antagligen fått mig att avslöja mig när jag i min ilska och sorg kastade bilar och ryckte upp träd. Då skulle Voturi komma till min undsättning och ta slut på det eviga liv utan dig."
Bara tanken på en livlös Nick fick mig att rysa. Visst, han kunde lätt spela död men om han verkligen dog då skulle glöden i hans ögon sluta glöda, och med hans ögon skulle mina också slockna.
"Sluta upp med att tala om mig som om jag vore det viktigaste i hela världen." sa jag lite argt. Kunde han aldrig behandla mig som en vanlig flickvän? Och var vi ens tillsammans, kunde jag kalla honom för min pojkvän?
"Du är det viktigaste för mig."
"Säkert. Så om det stod mellan att en miljon människor skulle dö eller att jag skulle det?"
"Ehm..." han muttrade lite för sig själv innan han sa "Jag skulle gjort det du ville att jag skulle göra, om du ville leva istället för dem- visst, om du ville dö- så skulle jag dö med dig."
"Nog pratat om dystra tankar kring din eller min död. " jag tystnade. "Kan... Kan jag kalla dig för min pojkvän?"
Nick började skratta och utbrast sedan "Självklart, din dumma lilla människa!"
Jag gjorde en sur min åt honom och såg arg ut istället för att hoppa runt av lycka över att han officiellt var min pojkvän.
Föralltid. tänkte jag.
"Har du någon gång tänkt på mig som vampyr?" frågade jag tyst.
"Ja, och om det är det du vill så kan jag tänka mig att bli en. Men inte förrens allt det viktiga du har gjort i ditt liv är över."
"Du är det viktigaste i mitt liv. Jag har inga föräldrar, ingen släkt förutom min farbror och hans två barn som jag aldrig träffat. Dessutom så bor dem i Australien, dit tänker jag inte flyga på grund av min flygrädsla."
Nick skrattade, antaglien åt att jag var flygrädd.
Han tog min hand och lekte lätt med sina fingrar på min handflata.
Plötsligt var det någon som ropade. "Hallå? Är ni kvar?"
Både jag och Nick stelnade till.
"Vem är det?" viskade jag väldigt tyst.
"Ingen aning." sa Nick ännu tystare. "Sch!" han hjyssade mig med fingret "Den kommer hitåt."
Som tur var så satt vi lite gömt bakom ett skrivbord, men vi kunde se vem det var som kom. Det var en ung kille som jobbade på hotellet vi var på. Jag fnittrade till när han sa för sig själv "Jisses, vad hände här inne egentligen?"
Nick började le och la handen för munnen för att inte skratta. Killen hade absolut ingen aning om att vi var kvar och inte vad som hade hänt här inne heller.
"Ja ja, jag får väl börja städa upp här." muttrade han dystert. Han gick ut genom dörren igen och då drog Nick upp mig i hans famn och sprang ut samma väg som killen.
Vi stod och kikade in lite i fönstret och det vi såg fick oss bara att skratta ännu mera. Killen hade hämtat en radio och en sopkvast. Han dansade runt och sjöng med i den gamla låten från 80- talet samtidigt som han sopade upp en massa damm och galsbitar.
Jag och Nick tog oss sedan till sans och han sprang iväg med mig mot Forks.
Kort kapitel, jag vet. Men nästa kommer bli längre, och snart så är The Cold Wind slut. Jag får se om det blir nästa kapitel eller något till. Jag kanske kommer börja på del 2 av The Cold Wind, vi får helt enkelt se.
" Men du kan ju inte dö." sa jag.
"Om du dör, så kommer jag att bli som död. Det skulle antagligen fått mig att avslöja mig när jag i min ilska och sorg kastade bilar och ryckte upp träd. Då skulle Voturi komma till min undsättning och ta slut på det eviga liv utan dig."
Bara tanken på en livlös Nick fick mig att rysa. Visst, han kunde lätt spela död men om han verkligen dog då skulle glöden i hans ögon sluta glöda, och med hans ögon skulle mina också slockna.
"Sluta upp med att tala om mig som om jag vore det viktigaste i hela världen." sa jag lite argt. Kunde han aldrig behandla mig som en vanlig flickvän? Och var vi ens tillsammans, kunde jag kalla honom för min pojkvän?
"Du är det viktigaste för mig."
"Säkert. Så om det stod mellan att en miljon människor skulle dö eller att jag skulle det?"
"Ehm..." han muttrade lite för sig själv innan han sa "Jag skulle gjort det du ville att jag skulle göra, om du ville leva istället för dem- visst, om du ville dö- så skulle jag dö med dig."
"Nog pratat om dystra tankar kring din eller min död. " jag tystnade. "Kan... Kan jag kalla dig för min pojkvän?"
Nick började skratta och utbrast sedan "Självklart, din dumma lilla människa!"
Jag gjorde en sur min åt honom och såg arg ut istället för att hoppa runt av lycka över att han officiellt var min pojkvän.
Föralltid. tänkte jag.
"Har du någon gång tänkt på mig som vampyr?" frågade jag tyst.
"Ja, och om det är det du vill så kan jag tänka mig att bli en. Men inte förrens allt det viktiga du har gjort i ditt liv är över."
"Du är det viktigaste i mitt liv. Jag har inga föräldrar, ingen släkt förutom min farbror och hans två barn som jag aldrig träffat. Dessutom så bor dem i Australien, dit tänker jag inte flyga på grund av min flygrädsla."
Nick skrattade, antaglien åt att jag var flygrädd.
Han tog min hand och lekte lätt med sina fingrar på min handflata.
Plötsligt var det någon som ropade. "Hallå? Är ni kvar?"
Både jag och Nick stelnade till.
"Vem är det?" viskade jag väldigt tyst.
"Ingen aning." sa Nick ännu tystare. "Sch!" han hjyssade mig med fingret "Den kommer hitåt."
Som tur var så satt vi lite gömt bakom ett skrivbord, men vi kunde se vem det var som kom. Det var en ung kille som jobbade på hotellet vi var på. Jag fnittrade till när han sa för sig själv "Jisses, vad hände här inne egentligen?"
Nick började le och la handen för munnen för att inte skratta. Killen hade absolut ingen aning om att vi var kvar och inte vad som hade hänt här inne heller.
"Ja ja, jag får väl börja städa upp här." muttrade han dystert. Han gick ut genom dörren igen och då drog Nick upp mig i hans famn och sprang ut samma väg som killen.
Vi stod och kikade in lite i fönstret och det vi såg fick oss bara att skratta ännu mera. Killen hade hämtat en radio och en sopkvast. Han dansade runt och sjöng med i den gamla låten från 80- talet samtidigt som han sopade upp en massa damm och galsbitar.
Jag och Nick tog oss sedan till sans och han sprang iväg med mig mot Forks.
Kort kapitel, jag vet. Men nästa kommer bli längre, och snart så är The Cold Wind slut. Jag får se om det blir nästa kapitel eller något till. Jag kanske kommer börja på del 2 av The Cold Wind, vi får helt enkelt se.
