Jag och Nick satt och pratade i fler timmar enda tills jag kom på att jag inte visste vad som hänt med alla andra vampyrer. Det visste inte han heller, han hade vart halvt död och halvt levande lika länge som jag.
" Men du kan ju inte dö." sa jag.
  "Om du dör, så kommer jag att bli som död. Det skulle antagligen fått mig att avslöja mig när jag i min ilska och sorg kastade bilar och ryckte upp träd. Då skulle Voturi komma till min undsättning och ta slut på det eviga liv utan dig."

Bara tanken på en livlös Nick fick mig att rysa. Visst, han kunde lätt spela död men om han verkligen dog då skulle glöden i hans ögon sluta glöda, och med hans ögon skulle mina också slockna.
  "Sluta upp med att tala om mig som om jag vore det viktigaste i hela världen." sa jag lite argt. Kunde han aldrig behandla mig som en vanlig flickvän? Och var vi ens tillsammans, kunde jag kalla honom för min pojkvän?
 
"Du är det viktigaste för mig."
"Säkert. Så om det stod mellan att en miljon människor skulle dö eller att jag skulle det?"
 "Ehm..." han muttrade lite för sig själv innan han sa "Jag skulle gjort det du ville att jag skulle göra, om du ville leva istället för dem- visst, om du ville dö- så skulle jag dö med dig."
  "Nog pratat om dystra tankar kring din eller min död. " jag tystnade. "Kan... Kan jag kalla dig för min pojkvän?"
Nick började skratta och utbrast sedan "Självklart, din dumma lilla människa!"
 Jag gjorde en sur min åt honom och såg arg ut istället för att hoppa runt av lycka över att han officiellt var min pojkvän.

Föralltid. tänkte jag.

"Har du någon gång tänkt på mig som vampyr?" frågade jag tyst.
   "Ja, och om det är det du vill så kan jag tänka mig att bli en. Men inte förrens allt det viktiga du har gjort i ditt liv är över."
  "Du är det viktigaste i mitt liv. Jag har inga föräldrar, ingen släkt förutom min farbror och hans två barn som jag aldrig träffat. Dessutom så bor dem i Australien, dit tänker jag inte flyga på grund av min flygrädsla."
 Nick skrattade, antaglien åt att jag var flygrädd.
Han tog min hand och lekte lätt med sina fingrar på min handflata.

Plötsligt var det någon som ropade. "Hallå? Är ni kvar?"
Både jag och Nick stelnade till.
"Vem är det?" viskade jag väldigt tyst.
   "Ingen aning." sa Nick ännu tystare. "Sch!" han hjyssade mig med fingret "Den kommer hitåt."
Som tur var så satt vi lite gömt bakom ett skrivbord, men vi kunde se vem det var som kom. Det var en ung kille som jobbade på hotellet vi var på. Jag fnittrade till när han sa för sig själv "Jisses, vad hände här inne egentligen?"

Nick började le och la handen för munnen för att inte skratta. Killen hade absolut ingen aning om att vi var kvar och inte vad som hade hänt här inne heller.
"Ja ja, jag får väl börja städa upp här." muttrade han dystert. Han gick ut genom dörren igen och då drog Nick upp mig i hans famn och sprang ut samma väg som killen.

Vi stod och kikade in lite i fönstret och det vi såg fick oss bara att skratta ännu mera. Killen hade hämtat en radio och en sopkvast. Han dansade runt och sjöng med i den gamla låten från 80- talet samtidigt som han sopade upp en massa damm och galsbitar.

Jag och Nick tog oss sedan till sans och han sprang iväg med mig mot Forks.

---

Kort kapitel, jag vet. Men nästa kommer bli längre, och snart så är The Cold Wind slut. Jag får se om det blir nästa kapitel eller något till. Jag kanske kommer börja på del 2 av The Cold Wind, vi får helt enkelt se.