" Edward, varför var han tvungen att gå?"
" Du såg ju vad han höll på med!"
" Han försökte ju bara rädda mig" sa jag kaxigt.
 Edward stirrade på mig ett tag innan han fortsatte. " Han kunde inte sluta Cam, det var så för mig och Bella. Jag hade kunnat döda henne, och jag vill inte att du ska dö."
Jag ångrade genast vad jag hade sagt och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag vart så elak.
" Det är okej , nu när jag fått bort honom så.." Han avbröt sig mitt i meningen för att vända sig om och ta ett fast grepp om en okänd vampyr. Har det kommit flera vampyrer? Det visade säg att det hade detför att när jag tittade ut bakom Edward och den okända vampyren såg jag cirka tio kända och okända vampyrer slåss.

"Herregud, vad händer?" sa jag för mig själv. Kampen mellan Edward och en utav vampyrerna var en av de läskigaste som jag sett. I bakgrunden kunde man höra hur dom sprang och kastade runt varandra, iblan kunde man höra ett ljud som lät som någon slet bort en bit sten från ett berg. Och framför mig var det full action, de hoppade runt varandra som om de lekte tafatt. Edward kunde ju förutsäga alla drag som vampyren tänke göra, det påminde mig lite om när jag hade sett Alice spela schack mot Edward. Men ibland kunde nån av dom kasta sig fram mot den ena bara för att slungas tillbaka till samma plats igen.

En kall vind for runt mig och Nick var vid min sida. " Förlåt så hemskt mycket Carmen, jag kunde inte... inte sluta." sa han till mig.
" Det är okej , det kändes bara väldigt skönt att smärtan försvann. Men vad hände egentligen?"
" Vad menar du?"
" Alltså, varför var du tvungen att.." Jag rös "dricka mitt blod?"
"Han bet dig Carmen, men du hade ingen känsel i benet. Men när jag tog tag i ditt ben kände du smärtan." Han drog ett djupt andetag. "Och om jag inte hade gjort något hade du blivit som mig."

Jag titta stint på honom och frågade varför han inte lät mig bli en vampyr. En stark, osårbar vacker vampyr.
" Jag ville inte det. Du ska själv få välja när du vill, men helst vill jag aldrig att du ska bli det."
" Varför inte? Då blir jag för en gångs skull vacker."
Nick såg sorgset på mig och sa " Du är vacker Carmen, det vackraste som någonsin vandrat på denna jord."
När han sa det kunde jag inte låta bli att skratta lite, hur kunde en fullkomligt underbar och vacker vampyr tycka att jag var vacker?
" Väldigt roligt Nick."

"Det är sant, med mina ögon har jag inte sett något vackrare. Innan jag såg dig såg jag inga andra. Jag bara väntade på att du skulle komma."
Jag kunde inte svara på det för att precis när jag öppnade munnen för att säga emot hördes kraftiga bank på ytter dörren. Alla vände sig emot ljudet och slutade att slåss. Det var knäpp tyst och ingen vågade säga ett pip.
Då jag öppnade munnen för att viskande undra vad det var osm hände satte Nick sin kalla hand över min mun. Jag kunde inte låta bli att tänka på att han rörde mina läppar.

" Hallå! Släpp in oss, vi vet att du har Carmen där inne!" en mörk röst hördes och sen ytterligare bankningar.
Och den här gången mycket högre och oftare.
"Om du inte öppnar dörren nu tvingas vi ta tak vägen, vi har redan folk där uppe så det lär bara ta några sekunder för oss att komma in!"
All vampyrer tittade på varandra och sedan upp mot taket. Det var då jag insåg vad det handlade om.
De fick inte avslöja sig för människorna och nu var de fast, de kunde inte smita ut genom ytterdörren och inte takvägen.
Vampyrerna började tala väldigt lågt med varandra, jag hörde bara ett surrande från dom.
" Dom pratar om hur dom ska göra." viskade Nick i mitt öra, så lågt att jag nästan inte hörde det själv.
Själv vågade jag inte svara utifall att jag var allt för högljud.

"Okej Dave, nu rök den sista chansen. Vi går in genom taket nu."
Surrandet från den diskuterande gruppen i rummet tystnade och alla sprang iväg. Inklusive Nick med mig i ett fast grepp. Allt runt om kring mig blev suddigt och jag kunde inte se om Dave låg kvar eller inte. Men till sist stannade Nick och jag slappnade av i hans famn.

" Du måste vara helt tyst nu Carmen." Sa han till mig. Och då svarade jag förstås inte.
Uppe kunde jag höra röster och fötter mot golvet som sprang runt i huset. Nick satte ner mig på golvet och viskade " Allt blir bra Carmen, det kommer att ordna sig." Och sedan försvann han med resten av vampyrerna.
Jag fick en klump i magen och undrade varför dom hade försvunnit. Varför hade dom lämnat mig här bland poliserna och Dave? Skulle dom inte skydda mig?

Jag skulle hålla mitt  löfte till Nick och fortsatte att vara tyst, det ända som kunde avslöja mig var min häftiga andning. Rummet var mörkt och ljuset som kom in genom fönstret var från månen, det var alltså kväll. Och runt omkring mig fanns det lådor och böcker i travar, det betydde att jag var i källaren. Jag ställde mig upp och gömde mig bakom ett gäng lådor för att inte synas eller höras, och sekunderna började gå.

--------------------------

Poliserna hade kommit ner i källaren efter några timmar och nu letade dom efter något. Jag visste inte om det var Dave, mig eller bevis de ville hitta men jag var fortfarande tyst. De hade ficklampor eftersom tak lampan aldrig funkat nere i den här fuktiga källaren. En ljus stråle träffade mig i ansiktet och jag rykade tillbaka av förskräckelse.

De hade hittat mig. Och nu skulle dom säkert fråga ut mig om en massa saker.
"Jag har hittat henne!" skrek någon och poliser började närma sig. De började lyfta bort lådor samtidigt som de pratade lugnt med mig. Inte för att jag blev lugnare av det snarare stressad. Tänk om jag försa mig och berättade om Nick och dom andra, eller tänk om dom tror att jag är galen om jag säger något om det?

Tankarna snurrade runt och efter en stund var alla lådor borta och en kvinnlig polis tog tag i min arm samtidigt som hon sa " Vi ska ta dig till sjukhuset i närheten, det blir bara en liten undesökning."
Jag svarade inte utan lät henne leda mig ut ur huset och in i en bil.

Hon satte mig i baksätet där en annan polis väntade på mig och körde sedan iväg. Jag ville inte titta på den andra så istället lät jag blicken vila på husen som gled förbi utanför fönstret. Men sedan började frågorna.
" Vad var det som hände?" undrade polisen.
Jag bet ihop och vägrade att svara när jag såg Nick i en skugga av ett träd titta sorgset på mig, känslorna inom mig växte sig starka och jag brast ut i gråt.