Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om det här kapitlet är helt galet, men som sagt; Så kan det gå.
Hoppas ni gillar det ändå.

Jag vände mig genast om för att hitta källan till skriket men jag såg inget bakom mig. En skugga for över gatan bakom mig och jag ryckte till och började backa bakåt. Sakta tog jag ett steg i taget och höll händerna i försvars position redo för en eventuell attack. Men vad jag inte tänkte på då var att det kunde vara en vampyr. Och det var det. Vampyren som jag hade sett i drömmen.

" Va- vad vill du?" stammade jag fram.
Jag fick inget svar, och det kändes bara tystare och ännu kusligare. En kall vind for runt om mig och jag skrek till när en hand kupades runt min haka.
" Carmen. Var inte rädd för mig." Han tryckte till med handen lite och min käke knäcktes. Jag kunde inte röra min käke och det gjorde så att jag inte fick fram ett ljud. Minsta rörelse runt munnen,käken eller hakan smärtade något enormt mycket.
" Nämen oj, gjorde jag illa dig?" sa vampyren till mig.
Jag pressade fram ett mhm ljud och bet ihop, det skulle jag inte ha gjort för då gjorde det ännu ondare.
" Så ohövligt av mig att inte presentera mig. Jag heter Mike Huston, bor i alldeles i närheten." han pausade och fortsatte efter att han tagit ett djupt andetag genom näsan." Skulle du vilja följa med mig hem?"

Jag skakade på huvudet från sida till sida fler gånger och försökte få fram ljud som lät som - nej, aldrig någonsin ditt äckel- men Mike struntade i det och sa bara:
" Vad roligt att du vill komma med, vi kommer att ha det så mysigt."
Han stoppade sin arm under min så att det skulle se ut som två vanliga människor ute på promenad, i själva verket så var jag slapp som en säck potatis. Jag ville ju att någon skulle se att något i stod rätt till men Mike lyckades hålla mig helt upprätt. Ingen skulle misstolka det.

Vi gick längs tätt befolkade gator utan att någon stannade till för att ta sig en närmare titt på mig. Eller en gammal dam som såg ut att vara från Asien stannade mitt i ett steg och stirrade på Mike för att sedan ruska på huvudet och traska iväg igen. Inom mig skrek jag på hjälp och ville bara att någon skulle rädda mig. Det skulle ju inte vara så dåligt om Nick eller Edward kom för att befria mig. Det var väl ändå det som Nick var tillför? Att skydda mig från allt som skulle kunna skada mig?

Mer hann jag inte tänka för vi hade kommit fram till ett gulligt litet hus som låg mitt i ett villaområde.
"Här är det väl mysigt, inte sant Carmen?" sa Mike
"Nhmeh" pressade jag fram genom stänga läppar.
     " Ja, ja du vänjer dig snart."
Ska jag stanna så länge med den här vampyren!? Så länge att jag börjar vänja mig vid det här huset!?
Han lyfte upp mig i sin famn och bar in mig i huset, trots att jag nu både sparkade och slog honom märkte han inget.  "Kate? Är du hemma?" ropade Mike in i huset.
 För var det tyst men sen svarade en röst, antagligen Kates . Rösten påminde lite om en vampyrs, vacker och melodisk. " Ja!" var det enda hon sa.

Mike bar upp mig för trappan och slängde sedan in mig i ett rum. Rummet som jag hade sett i drömmen. Och det var då det slog mig. Jag var verkligen trög tänkt, tänk om Mike var den fula vampyren? Fast hur skulle Mike bli ful, han var ju en av dom vackra vampyrerna? Han kanske hade någon förmåga som gjorde honom ful eller något liknande. Än en gång så var det nån som avbröt mina tankar, en knack på dörren. Men eftersom att jag inte kunde prata sa jag inget. Jag ville inte prata med nån.

"Carmen, är det OK att jag kommer in?" hördes utanför dörren.
Jag skakade på huvudet och till min förvåning så svarade personen utanför, troligtvis Kate. " Jag förstår, men jag kommer att komma tillbaka."
Vad nu? tänkte jag. Hur kunde hon se vad jag gjorde? Hade hon röntgen syn, och är hon en vampyr? Det var alla frågorna som sysselsatte mig resten av dagen.

Det blev kväll men jag förstod fortfarande ingenting. Trots att jag hade suttit och tänkt och funderat i flera timmar fick jag inte ihop det. I min dröm hade jag föreställt mig Dave som den fula vampyren och Caroline som människan på golvet. Men Caroline var inte här och inte Dave heller. Allting var så himla mystiskt. Ända sedan jag hade fått reda på om allt som den här världen innehöll var allting uppochner. Ingenting stämde.
Ljuset från månen sken in genom fönstret och lös upp platsen mitt emot mig. Tystnaden var total, och därför blev jag så rädd att jag skrek till när någon lät untanför fönstret. Aj. Min käke gjorde fruktansvärt ont.
" Carmen!" väste någon till mig.
 Jag smög fram till fönstret för att se vem det var. Men mycket försiktigt såklart. Fönsterrutan närmade sig och snart kunde jag se ut. Väl framme vid glaset stack en ytterst ful männska upp huvudet. Det var Dave. Det var Dave!? Han är ju vampyr nu, betyder det att min dröm kommer att bli sann nu? Förskräckt började jag backa bakåt men Daves hand hade redan hunnit krossa rutan och tagit tag i min ena ärm.
"Hjälp!" skrek jag så högt jag kunde, inte högt alls. Min brutna käke protesterade.
   " Håll tyst!" väste Dave med en mycket hes och raspig röst. Inte alls så vackert som andra vampyrer brukar låta.

Han höll ett fast grepp om ärmen, så hårt tyget gick sönder. När hans hand släppte skyndade jag mig att ta ett långt steg in i rummet. Lönlöst. Dave slet ut hela fönstret och hoppade in mot mig. Jag började andas häftigare och mina knän darrade. Långsamt såg jag på medan Dave kom närmare. När han hade ett steg kvar slets dörren intill rummet upp och Kate samt Mike störtade in. Kate gick på Dave och Mike på mig. Han höjde handen som för att slå mig och jag bet ihop och blundade. Istället för att känna ett slag tog han bara tag i min midja och sprang ut med mig slängd över axeln.