"Vem i helvet var det!?" skrek Mike samtidigt som han sprang i ljusets hastighet.
Jag blundade hårt för att inte må illa av åkturen och svarad: " Dave."
"Dave? Det säger mig väldigt mycket. Inte!"
Jag suckade och tänkte på hur jag skulle förklara allt, och tillslut så började jag med när han och jag bodde ihop. När jag höll på att berätta om när Dave kidnappat mig från Cullens hus stannade jag tvärt i berättelsen. Vad hade hänt med vampyren-utan-namn? Han kunde ju inte bara ha försvunnit. Det betydde att jag nu hade 2 galna vampyrer efter mig och 2 konstiga. Och jag får inte glömma Nick och hela familje Cullen. Jisses vilken otur. Mina enda vänner var en bunt med vampyrer och mina enda fiender var blodtörstiga vampyrer. Och jag får ju inte glömma alla dom andra vampyrerna som var i huset.

" Eh, Carmen?" sa Mike och avbröt mina funderingar.
Jag svalde och tog ett djupt andetag innan jag frågade Mike- "Alltså, vill du också döda mig och dricka mitt blod eller är du en av dom snälla vampyrerna?"
Mike skrattade innan han började prata.
" Du, jag är nog en av dom sjysta vampyrerna. Jag fixade nyss din käke."
 Min hand for genast upp mot käken och jag började gapa. Hur gick det där till?
Jag sa vad jag tänkte och Mike berättade att han hade helning som en speciell gåva.

    " Det skulle Carslile gilla, han har säkert en massa att fråga dig om."
" Är det den äldste i familjen Cullen?" frågade han.
 "Ja, han har aldrig mördat en människa eller smakat dess blod. Han jobbar som doktor."
             " Häftig, fast om jag ska bli som Carslile måste jag byta diet." sa Mike och skrattade.
" Huh, dricker du mänsko- blod?"
" Det är den godaste födan som finns. Om du bara visste hur svårt det är för mig att inte bita dig på första bästa ställe och bara..." Han rös och jag hörde hur han drog sin tunga längs läpparna.
 Jag förblev tyst hela vägen-

Mike lossade mina stela armar när vi hade stannat för att vila och jag ställde mig så långt ifrån honom som möjligt. Han var riktigt läskig.
" Jag menade inte att skrämma dig." sa han tyst. Så tyst att jag var tvungen att anstränga mig ordentligt för att höra. Men jag sa ingenting och det en pinsam tystnad la sig över oss. Det var lika tyst som i graven tills Mike sa något oväntat.
" Nick skulle döda mig om jag dödade dig Carmen, och jag skulle aldrig vilja det heller för Nick har hittat dig. Du är hans skyddsling. "

"Va!" jag var tvungen att sätta mig ner. "Känner du Nick?"
"Såklart, vi är bästa vänner sedan vi blev födda på nytt som vampyrer. Vi hittade varandra i Brasilien när vi båda var där med företaget, ultra paper, för att hitta nytt material. Vår grupp gav sig ut i regnskogen för att hitta en grupp speciella träd och gick vilse. Jag och Nick råkade gå ifrån gruppen och träffade på Les, Les är vampyren som attackerade dig för övrigt och Nick är och letar efter honom med några från Cullens just nu, och han bet oss. Tillsammans genom led vi den smärtsama förvandlingen och det första vi såg när vi öppnade våra nya ögon var varandra. Sedan dess har det alltid varit Mike och Nick. Mick brukar vi säga." Det sista sa han med ett skratt och sedan lyfte han upp mig på ryggen igen.

Utan att jag se ett ord till sprang han in i skogen och fortsatte framåt.

---

Som vanligt är det här kapitlet lite konstigt och kort, men jag hoppas att ni står ut. Nu när det snart är lov så kommer jag att skriva bättre. :) I heart TDW readers!<3