Jag hade glömt bort hur det kändes att vara fånge i sitt egna hem, det kändes hemskt. Alla dörrar och fönster var blockerade så det kom inte in något dagsljus. Det ända stället jag fick vara på låg på övervåningen, och dörren till rummet var låst. Det var bra, att dörren var låst, för då kunde inte Dave komma åt mig.
Jag hade nämligen låst in infrån, och jag kunde höra Dave svära utanför och banka hårt på dörren. Han hade försökt att bryta upp dörren flera gånger menjag hade gjort precis som han själv, blockerat dörren med möblerna i rummet. Som tur för mig så stod mitt gamla piano här inne och det var riktigt tungt. Och då använde jag det som "dörrblockerare", jag vågade mig inte på att spela något för att då skulle väl Dave höra det och bli helt galen. Då kanske han skulle klättra upp på taket och sen krypa ner i takluckan.

Takluckan. Det fanns en taklucka, om jag bara kunde hitta något högt att stå på. Men icke, det ända föremålet jag skulle kunna använda var pianot. Men pianot stod för dörren och jag skulle aldrig hinna komma upp till takluckan innan Dave kom in om jag flyttade på det. Så jag var v'l fast här då, utan någon att prata med ich utan mat. Jag skulle antagligen svälta ihjäl här inne om jag inte blev helt galen av att vara ensam i detta rum.

Plötsligt hörde jag en röst som inte tillhörde Dave utanför mitt rum, men den rösten talade nog till Dave.
"Dave, du heter väl så? Jag skulle kunna hjälpa dig med så mycket om du bara lät mig...lät mig dricka från dig."
Va? Det där lät ju inte så mänskligt, det måste vara en vampyr där utan för. Jag hörde Dave andas häftigt där jag stod med örat tryckt mot väggen. " Eh, asså.. Va?" svarade Dave och vampyren fortsatte. " Jo, om jag bara biter dig lite lätt i ena handleden så kan du bli lika kraftfull som jag." Jag hörde hur han tog tag i något, kanske servis skåpet och slängde in det i väggen. Skåpet flög in i den väggen där jag hade haft örat så jag kastade mig bakåt och försökte få bort surrandet i mina öron. Vilken jädra smäll, tänkte jag. Dave hostade till lite och sa osäkert " Kör till.. men det gör väl inte ont?"
" Åh nej, såklart det inte gör!" sade vampyren, jag visste ju att det skulle göra fruktansvärt ont det hade ju dom i familjen Cullen berättat. Men jag ville väl ändå att Dave skulle lida, lida så mycket mer än vad jag fick. Så jag sa ingenting utan lyssnade bara på Daves skrik när han blev biten. Jag hade ingen aning om ifall vampyren gjorde som han hade sagt, lät honom bli en vampyr eller om han bara surplade i sig honom som en cola.

Hade inte vampyrer väldigt bra luktsinne? Då borde ju vampyren ha känt min doft för länge sedan, det kanske var hans plan från början. Att först döda, eller förvandla, Dave och sedan krossa dörren och pianot för att sedan sätta tänderna i min hals.

En lätt knackning hördes på takluckan. På takluckan? En till knackning och sen öppnades den försiktigt och någon hoppad ner och landade framför mig. Jag höll på att skrika men då flög handen från personen fram och satte den för min mun. " Ta det lugnt Carmen,  jag ska inte göra dig illa." sa en vacker, och alldeles underbar röst. Jag hade lyft mina händer för att slita bort hande för min mun men sänkte dom då jag hörde hans röst. Det var Nick.
" Nick.. vad gör du här?" Så skulle det ha låtit om jag inte hade haft hans hand för munnen, nu lät det mer som om jag hade satt i halsen och försökte prata. Bara mummel mummel och mummel. " Åh, förlåt.. " sa Nick och tog bort handen, då han tog bort sin hand tog jag tillfället i akt och slöt min hand kring hans. Han tittade upp på mig och jag förväntade mig att se förvåning eller ilska i hans ögon men jag såg bara en tom blick möta min. Jag släppte hans hand och vände bort mitt ansikte från hans, han försökte inte ta tag i min hand eller något romantiskt utan han stod bara helt stilla .

Helt plötsligt vände han sig om och väste högt, ställde sig i försvars position och väntade. Men jag visste inte på vad, troligen på vampyren som var utan för. Och jag hade rätt, dörren och pianot flög iväg rakt mot Nick, men han satte fram hande och styrde bort dom från sig själv. Oturigt nog så flög dörren rätt emot mig och landade på mina ben, och en milli sekund senare så landade pianot på samma plats som dörren. Och jag skrek, jag skrek så högt att det gjorde ont i mina egna öron av smärtan i benen. Nick vände sig emot mig och såg på mig med sorg i blicken.

Och utan att han hann reagera kastade sig den andra vampyren över honom och Nick var i underläge.