Kampen som pågick framför mig var i full gång. Väggarna i huset började gå sönder när de kastade runt  varandra och utanför rummet kunde jag höra Dave skrika smärtsamma skrik. Det betydde att vampyren-utan-namn hade hållt vad han sagt och förvandlat Dave. Jag undrade hur mitt liv skulle se ut om Dave blev vampyr , om jag överlevde det här vill säga, men jag kunde inte låta bli att undra. I mina ögon skulle han bara bli värre och absolut inte vacker. En ful vampyr helt enkelt. Fast det vore väl inte möjligt att en vampyr kunde bli ful, alla som jag hade sett tog andan ur mig. Till och med vampyren-utan-namn. Men den vackraste, och underbaraste av dom alla var Nick. 

Mitt i mitt dagdrömmande om Nick  var det någon eller något som landade på taket och när jag tittade upp mot takluckan, för att se vad som skulle komma, stack Bella ner huvudet och hennes ögon fann mina.
" Åh, Carmen!" sa Bella och kastade sig mot mig. Innan jag hann säga något tillbaka hade hon uppenbarats framför mig och bildat en skyddande mur. Eller en sköld var det nog, jag tror att det var så  Bella  sagt. Från att Bella stack ner huvudet från takluckan till att hon bildat en sköld framför mig hade bara tagit cirka 5 sek. Och dom två andra vampyrerna i rummet stirrade på henne. Dom hade faktiskt slutat att slåss, för ett tag i alla fall. Men när de båda märkte att de hade slutat slåss började dom igen.

"Bella... Snälla kan du inte skydda Nick på något sätt?" sa jag med en mycket främmande röst.
" Jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte skydda någon mot fysiska attacker." Så fort Bella sagt det slet sig vampyren-utan-namn bort från Nick och sprang rakt mot Bella. Han måste ha hört det där om fysiska attacker.
Han gav ifrån sig ett fasansfullt grål och slog till Bella. Hon tappade koncentrationen och vampyren tog tag i min armoch han slängde upp mig på hans rygg fastän jag sparkade och skrek allt jag kunde och sprang rakt mot väggen.

Väggen gick sönder och bitar ramlade ner på min rygg. Det var smärtsamt men vampyren kände ingenting. Jag började känna mig snurrig i huvudet, något måste ha träffat mig där. Precis innan mina ögonlock sänkte sig stannade vampyren tvärt och jag hörde Bellas röst.

" Dö, dö, dö! Du ska inte röra Carmen!" Hon skrek , och det lät verkligen inte som henne själv. Sedan hörde jag hur hon slet och drog i vampyren  med all sin kraft och kände Nicks händer under mig när han lyfte upp mig.

----------------------

" Snälla vakna.. snälla Carmen." En mans röst som jag skulle känna igen vart som helst vädjade till mig att jag skulle vakna. Men jag sov väl inte? Jag kunde ju höra honom och känna hans underbara doft, men när jag försökte öppna mina ögon för att få se hans ansiktet hände inget. Jag fortsatte bara att blunda fast än jag ville se Nick. Och när jag försökte öppna munnen för att säga att allt var bra hände inget. Rädslan kröp sakta framåt och jag ville slita mig loss från min egna kropp. Bara så att jag kunde se och prata igen, känslan av att inte kunna röra sig... Det är ingen som vill uppleva det.

Jag kunde bara hjälplöst höra på medans Nick vädjade om att jag skulle vakna. Om han inte hade varit vampyr så skulle han ha gråit, så som han lät.
" Snälla Carmen... Jag kan inte klara mig utan dig."
Jag kände hans händer röra lätt vid mina kinder, om jag hade kunnar röra mig så skulle jag ha kramat om honom hårt och sagt att jag aldrig skulle lämna honom.
Nu när jag tänker efter så har allting gått väldigt fort. Jag har knappt pratat något med Nick men jag vet att jag inte kan leva utan honom. Jag älskar honom.

Om jag lyssnade bortom Nicks röst så kunde jag höra att ett slagsmål hade brutit ut. Jag vet inte vilka som var med men Bella var det säkerligen.
Det ända som hördes var smällar och dunsar. Ingen pratade, alla slogs. Dom slogs för mig.

Mitt ben började att rycka och Nicks händer lämnade mitt ansikte. Varför tog han bort sina händer för? Han kunde väl ändå förstå att jag ville det, att han skulle röra mig. Då kände jag hur han tryckte på mitt ben. Det gjorde förfärligt ont och jag ville bara skrika. Och det gjorde jag. Jag skrek allt vad jag kunde för att det gjorde så ont. Nick gjorde illa mig, jag kunde inte tro det.

"Förlåt.. Men jag måste." sa Nick. Och strax efter det kände jag hans läppar mot mitt ben. Han började långsamt suga mitt blod, och jag slutade skrika. Vad han än gjorde så bedövade han smärtan, och jag kunde till slut öppna mina ögon . Jag såg Nick lutad över mitt ben och hörde små njutningsfulla ljud ifrån honom. Mitt blod måste smaka gott tänkte jag för mig själv, och i sekunden jag tänkte det rusade Edward in i rummet.

Då hände allt snabbt, han slet bort Nick ifrån mig och ställde sig i försvars ställning mot honom.
" Vad gör du?" väste Edward.
" Hon.. Hon blev biten." svarade Nick
" Du slutade inte, hon kunde ha dött!"
Jag ville försvara Nick och säga att han bara gjorde alltin bättre, men inget ljud kom från min mun.
" Jag ville sluta. Men det gick inte.." mumlade Nick
"Gå ut!" röt Edward " Gå ut!"

Jag kände en kall vind svepa om mig när Nick sprang ut.


Förlåt om det här kapitlet är helt galet, men så kan det gå!;)