"Nigeri klanen?"
" Ja, jag har för mig att Nick berättade något om de för Kate." sa Mike " de var tydligen någon som hade fångat dig?"
Jag svalde hårt och harklade mig lite innan jag tyst började förklara vad som hänt. Jag avslutade med att säga vem det var som hade kidnappat mig, och vem det var Kate dödat, eller jag hoppades åtminstonde att Dave var död.
... min föredetta pojkvän kidnappade mig från Cullens hus."
" Oj..." sa Mike tyst. " Då hoppas jag verkligen att Kate lyckades."
"Förresten Mike, är du inte orolig för Kate?"
" Nej, varför skulle jag? Hon har också en speciell gåva, och det är att hon alltid lyckas med det hon vill. Om hon får för sig att hon ska döda mig, då dör jag på direkten. Kate behöver inte ens vara i närheten."
 Jag drog efter andan, det var ju mega coolt! "Men de där Volturi, vill de inte ha henne i deras 'armé'?" sa jag och gjorde luft citattecken när jag sa armé.

" Jo, det är klart. Men de vet inte om det!" sa Mike förtjust. " Nog om Kate, kommer du ihåg hur vampyrerna såg ut?"
"Självklart... eller? Kanske." jag trodde först att jag kom ihåg men sedan bleknade allt. " Jag är säker på att jag kom ihåg en av dem. Han hade... eller det var kanske... nej. Jag kommer inte ihåg." sa jag dystert.
Mike började fingra med fingrarna på hakan, precis som de gjorde i filmer. " Hm..." mumlade han. " Det kan ju vara så att de har en speciell förmåga, förmågan att få folkm att glömma?"
Jag instämde med en nickning och bad honom att förklara mera.
" Jo, eftersom att du inte kommer ihåg hur någon av dem ser ut, och ingen annan som jag träffat gör det heller, så borde det helt enkelt vara så."
" Men hela klanen? De är ju tolv stycken!" utropade jag förskräckt. Vilken makt den klanen borde ha, och det är antagligen därför som Volturi inte lyckats få med dem i sin armé.
" Konstigt eller hur? Och jag tror att det är därför Volturi inte har fått med sig Nigeri klanen i sin armé. De kommer ju inte ihåg hur dem ser ut!"
" Precis vad jag tänkte." sa jag.

Precis när jag hade sagt min mening kom jag på en mycket viktigt grej. " Vi måste hjälpa Nick!" sa jag högt. HUr går det för honom? Han kan ju vara död vid det här laget. Då bultade det på dörren.
" Hallå?" ropade någon.
Mike flyttade sig med hyper fart med ett fast grepp om min midja och en hand för min mun. "Tyst." viskade han väldigt tyst i mitt öra.
" Hallå?" ropade någon igen. " Vi har eran vän."
Jag skakade till, hade dem Nick? Nej, nej, nej.
Mike tryckte ner mig i ett mörk hörn, slängde överkastet från sängen över mig och uppenbarade sig vi dörren. Jag såg knappt att han flyttade sig. Han harklade sig lågt innan han sa: " Vad vill ni?"
" Carmen." var det enda som hördes.
Sedan hördes en låg stämma som om personen pratade för sig själv: " Hennes blod..."
Jag ryckte till och aktade mig för att inte skrika ut min rädsla.
"Hon är inte här."
" Ljug inte du ensama vampyr, vem kan hjälpa dig och vi blir alltför arga på dig!?" röt vampyren som verkade vara ledaren för Nigeri klanen.
"Snälla, ta mig inte hon." vädjade den mest vackra rösten. Nick.
Då kunde jag inte hålla mig längre, trots att det var meningen att jag skulle sitta kvar kunde jag inte stå emot smärtan i Nicks röst. Jag var tvungen att göra allt bra igen, så att Nick kunde fortsätta leva. "Jag är här." sa jag högt. Mike vände sig emot mig och gav mig den mest komiska men samtidigt förbannade blick jag någonsing sagt. Jag kvävde ett blandat fnitter-skrik. " Ta mig, men ni måste släppa Nick först!"

Dörren skakade till och föll i bitar, framför mig hängde Nick mellan två vampyrer från Nigeri klanen. De hade båda mörkt långt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Bakom dem stod det cirka 9 likadana, exakt likadana, men en skiljde sig från mängden. Den vampyren stod längst fram, kanske 2 meter ifrån mig, han hade inte mörkt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Han hade svarta ögon askgrått hår och kritvit, skör hud som såg ut som silke. Jag rös, han såg så förskräckligt gamal och hemsk ut. Det var den andra fula vampyren jag någonsing sett, Dave var den ena och den framför mig den andre.

Han sträckte fram handen och jag backade tillbaka. Jag ångrade genast att jag sagt något men samtidigt inte, det fanns ju en chans att Nick skull klara sig levande ur det här.

" Kommer du ihåg mig?" sa ledaren.
Jag svalde hårt och sa ett tyst: " Nej."
" Tänkte väl det." sa han skrattande innan han tog ett vampyr steg närmare mig och slöt avständet mellan oss. Då röt Mike till: " Du rör henne inte!"
Han tog tag i mig och ställde sig i försvars position framför mig. Då hörde jag en massa tysta svischande runt om kring mig. Kalla vindar smekte mina ben och sen kände jag Bellas hand om min.
" Vi kommer att klara det här Carmen. Förlåt för att vi inte har hittat dig förrän nu men det verkar som om att du är näst intill omäjlig för oss att hitta."
Jag rynkade på ögonbrynen och öppnade munnen för att undrande fråga varför men Bella satte ett finger mot mina läppar och jag tystnade. Alla i familjen Cullen plus Kate väste högt och väntade på vad Nigeri klanen skulle göra.

Men de gjorde ingenting.