"Nej." sa Edward tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra.
" Vad?" viskade jag till Bella.
Hon hjyssade mig samtidigt som hennes käkar spändes. Hennes blick hårdnade och hon såg väldigt koncentrerad ut. Jag vände mig om för att fråga Edward men tänkte att de nog inte var en så bra idé. Alla mina bästa vänner var här för att skydda mig mot en grupp vampyrer som inte fanns, eller jo, de fanns men de kunde få en att glömma hur de såg ut.
" Vi vill ha henne." sa ledaren och pekade med ett långt marmor finger mot mig.
" Aldrig." sa alla mina vampyr vänner i kör.
"Jaså? Varför inte?"
Edward tog ett steg framåt samtidigt som han höll upp en hand för att stoppa alla andra i familjen Cullen. Emmett följde ändå efter, han var så stridslysten. "Vad heter du, du som får oss att glömma er?" sa Edward.
" Kach, och resten av min klan är skapade av min fru Angelica." sa Kach och svepte med sin arm över hans lilla armé. En ung tjej som såg ut att ha vart i 20-års åldern när hon fövandlats till en vampyr klev fram.
" Det är jag som är Angelica, och jag är anledningen till att vi vill ha Carmen."
Våra ögon möttes och jag kände ett sting av igenkännande. Vem var det? Och hur kunde jag komma ihåg henne om hon var en av de som man inte kunden komma ihåg?

Jag vände mig om mot Edward som hade spärrat upp sina ögon i förvåning. Jag gjorde det samma när Edward sa: "Hon känner dig?"
"V-va?"
"Ja, eller hon tänker det i alla fall."
Jag stirrade stint på Angelica för att försöka komma ihåg henne, vart hade jag sett henne förut? Hon öppnade munnen men stängde den igen, hon tvekade igen för att bara några sekunder senare sa det som nästan fick mig att svimma.
" Kommer du inte ihåg mig Camis? Det är ju jag, fast med ett annat namn såklart." hon tog en kort paus och tittade på mig för att se något tecken på att jag kom ihåg henne. "Eh, för bara något år sedan hette jag Olive."

Jag kände hur jag började må illa. Det var hon. Hon som hade bott granne med mig och sett allt som Dave hade gjort mot mig, hon som skrattat åt mina blåmärken och rent utan njutit när mina tårar svämmade över. Hon var en riktig ragata, hon var egoistisk, förjävlig och en djävul. Första gången hon såg att Dave slog mig började hon små le, den andra skrattade hon och de som kom efter det hade hon vikt sig av skratt där hon stod i fönstret och tittade på. Dave gillade det, han gillade när hon stod där och skrattade åt mina plågor. Han kanske trodde att han var manlig och tuff, det som pågick i hans huvud var antagligen något som lät så här: "Åh, den där heta tjejen kollar in mig och skrattar åt Carmen . Jag har nog en chans, hon tycker nog att jag är den sexigaste mannen i hela universum. Särskilt nu när min muskler spänns när jag slår den där kärringen."

Det där minnet hade jag förträngt, jag hade verkligen lyckats glömma det helt och hållet. Jag kände en hand på axeln och det var Edwards. Han hade antagligen hört vad jag tänkt, usch vad jag ville glömma allt det där.
"Du är helt sinnessjuk!" skrek jag till Olive, eller Angelica som hon hette nu." Hur vågar du ens söka upp mig, hur kan du ens prata med mig ditt äckliga svin!"
"Varför inte?" sa hon " jag har väl inte gjort något fel?" hennes röst lät sarkastisk.
Jag skakade bara på huvudet och försökte hindra tårarna från att rinna över.
" Angelica." sa Edward. " Du är faktiskt helt sjuk i huvudet, hur i helvete kunde du göra så mot henne!?"
De bakom oss började viska med varandra, de visste ju inte vad vi pratade om. Jag kände hur Bellas grepp om min hand hårdnade och jag önskade att allt skulle ordna sig. Jag önskade att Angelica eller Olive dog. Försvann från hela universum och aldrig kom tillbaka.

"Du vet vad jag vill ha Edward." sa Angelica. " du vet redan, så varför inte säga det till de andra?"