Det här kapitlet är kort, men det är bara för att jag ska skriva extra långt nästa gång. Hela den här veckan har vart fullpackad och därför blir det ett kort kapitel. Jag hoppas att det är OK, men det är mest ett dialog kapitel.:)

Den kalla vinden slet i mitt hår och gjorde så att jag hackade tänder. Mike märkte ingenting men det gjorde jag. Snö blandat med isande vind är inte bra för en bräcklig männska som jag, det är något för kalla vampyrer som aldrig fryser. " Snälla Mike, vart ska vi?"
  " Snart framme..."  mumlade Mike till svar
Sur och tvär sparkade jag till honom med ena foten. Ingen reaktion såklart, han var ju trots allt en vampyr. Det fick mig att tänka på hur svårt alla vampyrer hade att säga just ordet vampyr. Eller i alla fall familjen Cullen, det försökte alltid prata runt det ordet så här kunde det ofta låta - " ... en av oss" eller " Vi annorlunda...". Jag hade aldrig haft problem med det ordet jag rent av älskade det. Vampyr. Det satt så bra i munnen och smek mina läppar när det lämnade min mun.

Vampyr. Vampyr.

"Vad menar du med det?"
Mikes röst kom från ingenstans och jag hoppades att jag inte hade sagt det högt. Sådant var alltid så pinsamt för mig.
 "Uhm... Vadå?" sa jag tyst.
" Du sa vampyr, vampyr som om du talade om en gud eller högre makt."
Jag svalde och mumlade ett svar " Eh, jag tänkte bara på..." min röst dog bort i slutet för jag kom inte på vad jag skulle säga men Mike brydde sig inte om mina känslor eller helt plötsligt röd blåssande kinder.
"Ta inte illa upp nu Carmen men... Kan du sluta rodna så förskräckligt läckert?"
 Va? Tyckte han att jag var läcker? Läcker som i sexig het och förödande vacker?
  "Nu är det min tur att ställa samma fråga- Vad menar du med det?" sa jag.

"Om du inte har märkt det så är jag en vampyr och alla dina andra vänner också. Och en av dom är otroligt törstig och bär en varm, levande människa på ryggen. Det finns en stor risk att den törstiga vampyren är jag som du just nu håller fast i." han tystnade och la sedan till " Så snälla Carmen, sluta rodna."

Förläget gömde jag ansiktet bakom mitt hår och försökte innerligt att inte tänka på något pinsamt. Det misslyckades totalt då jag bara tänkte på hur Mike längtade efter mitt läckra blod. Läcker. Kunde jag vara läcker? Lika underbar som Rosalie? Fast det var omöjligt. Ingen kunde mäta sig med Rosalies skönhet och hennes svallande lockar som rörde sig i perfekt harmoni. Eller hennes doft av tusen väldoftande blommor på en sommaräng. Liljor var också en underbar doft. En doft som påminde mig om Nick.

Åh, så jag saknade Nick. Jag saknade de få gånger som jag flätat in mina fingrar i hans hår och den enda kyssen jag någonsin delat med honom. Hans guldiga ögon som lyste de få gånger han sett mig. De få gånger han varit i min närhet. Alla gånger var få och allting som jag någonsin hade av honom var få. Få som i litet. Men något som inte var litet eller meningslöst var min kärlek till honom. Kärleken till Nick som jag knappt kände men ändå visste allt om. Allt om hans personlighet och hjärta som gjorde att han valt en annan väg som vampyr. 

Vampyr.

Än en gång smekte ordet mina läppar som en sval bris en het sommardag. 
"Vad är ditt problem Cam?" sa Mike
"Va, vadå?"
  Är du helt besatt av vampyrer eller har du blivit galen? Galen är du nog eftersom du sitter på min rygg och rodnar igen..."
 "Fan också. Det börjar bli riktigt pinsamt det här." sa jag argt.
 Varför kunde jag inte hålla något för mig själv? Jag var minsann alltid tvungen att skämma ut mig, och speciellt för farliga djur och människor.

" Kan vi komma överens om en sak Carmen?" frågade Mike
       " Ja."
" Sluta tänka på vampyrer och pinsamma saker. Det gör allt så mycket lättare både för dig och mig."
"Okej. Kan vi prata om något annat då?"
 Mike blev tyst ett tag och föreslog sedan att vi skulle prata om godnatt- sagor.
 "Varför i hela världen vill du prata om det?" sa jag förvånat.
 "Hemligt." var det enda Mike sa. Och eftersom att han inte sa något mer var det jag som var tvungen att starta konversationen.

"Min favorit är en med en flicka som förälskar sig i en varg. Visst låter det omöjligt men i slutet tär sig allting bra och de lever lyckliga i alla sina dagar. Precis så som en saga skall vara." Jag la upp hakan på Mikes axel och slöt ögonen när han berättade om sin favorit. Den handlade om en vanlig flicka som nästlade in sig i tomtens hemliga värld. Och i mitten av sagan hände det en massa hemska saker. Nissar dog när renarna startade ett uppror. Tomten kom sedan till undsättning men det var försent. Försent för att rädda de små nissarna som hade hamnat nere i renarnas magar. Jag rös till och skakade lite på huvudet.

Sagan fortsatte och Mike berättade så fängslande att jag i slutet inte kunde hålla ögonen öppna.
" När tomten hade hittade renarnas hemliga gömställe upptäckte han att renarna hade blivit besatta av onda deomner och nissarna hölls fångna nere i ett källarrum. Tomten och hans trogna vän som var en nisse rädda renarna och resten av nissarna. Sedan tog han hem dom till det stora tomtehuset för att ta hand om dom . Han stoppade om dom och gav dom varm choklad med tröstande droppar av mint och små fluffiga mumsbitar av marshmellow. Täckena och kuddarna var svala och sköna mot deras hud och en efter en somnade nissarna. Dagen efter vaknade de och solen sken på den gnistrande nyfallna snön. Produktionen av julklappar fortsatte och allt gick tillbaka till det vanliga. Tomten och nissarna..."

Mycket hade jag hört men det sista hann jag inte höra. Sömnen tog tag i mig och jag slappnade av och drev in i en natt fylld av drömmar och syner om framtiden.