Alla satt stilla och var fokuserade till tusen. Så fort skylten för säkerhetsbälten släcktes reste dem sig upp, en efter en, och samlades vid min stol. Det var ingen idé att dölja sin existens för vampyren ombord. Han eller hon visste säkerligen att vi redan var ombord.

  "Vad ska vi göra?" sa Emmett medan han slog sin ena hand i den andra.
"Vi måste ta reda om den är hungrig, och Edward, du får ta reda på vad den tänker. Jasper och Emmett, var beredda för försvar om vampyren får för sig att börja lemlästa människorna ombord." svarade Carlisle. Han är och har alltid varit 'ledare' för familjen Cullen.

Edward nickade och Emmet och Jasper avlägsnade sig. Jag hade svårt att tänka mig hur de skulle lyckas dölja sin existens inför alla på planet, det var redan många nyfikna blickar riktade mot oss. En gammal dam som satt bakom mig knackade mig på axeln.
  "Vad gör dem för något?" sa hon nyfiket.
 Jag log och sa "Jag vet inte riktigt, men det var så väldigt länge sedan de träffades. Jag antar att de bara vill snacka upp allt de missat i varandras liv."
  Damen verkade ta det som sanning och lutade sig tillbaka för att läsa sin bok istället. Hon läste Svindlande höjder, en av både mina och Bellas favoritböcker. Istället för att ta del av planeringen, som verkade allt för läskig, tänkte jag tillbaka på boken. Dess vackra miljöer och de olika känslorna som utspelade sig. Speciellt på de gånger de 'förbjudna' mötena skett och mycket mer. Den boken hade så mycket, även fast den var lång och rätt så tråkig första gången jag läste den.
 Jag kunde bara ägna ett par minuter till att fundera på boken, sedan hörde jag Edwards behgliga stämma berätta om vad vampyren tänkte. Han var ju tvungen att fokusera endast på vampyrens tankar bland alla andra på planet.
  "Jag upprepar det exakt såsom han tänkte, det är enklare för mig. Ok?"
Alla nickade tyst till svar.
 Edward började "Hm, hon till höger om mig luktar ganska gott. Och jag kan höra hennes puls ända härifrån. Åh, så hennes blod forsar genom artärerna. Jag hoppas att Alex förstår varför jag kommer. Hoppas hon gör illa sig, då är det omöjligt för mig att hindra begäret. Och då kan inte min mästare bli arg, nej då kan hon inte bli arg. Synd att jag inte kan äta längre, jag minns att rostbiff smakade rätt så gott. Kanske skulle pröva? Klockan 5 imorgonbitti är jag framme."
  
  "Det var inte så intressant." sa Carlisle fundersamt. "Det ändå vi kan ha nytta av är att han är på väg till Alex, antagligen. Tänkte han inget annat? I sådana fall har han inte upptäckt oss än."
 "Han sparade det bästa till sist: Du där, med blå ögon. Ta din hand, bit hål vid handleden. Ja, precis så där."
Jag tittade snabbt bort mot det håll vampyren satt, jag kunde inte se honom men jag kunde se killen med blåa ögon. Han verkade inte vara en dag äldre än 15.
 Edward fortsatte medan jag tittade förundrat på pojken. "Ingen får se vad du gör, du får dölja din hand. Res dig upp och gå bort till toaletten. Gå vänster nedför mittgången, lås inte. Jag är strax bakom dig."

Pojken reste på sig och började gå mot oss. Alla satte sig så mänskligt ner som möjligt, men mina ögon kunde se att dem inte var mänskliga. De rörde sig för fort. 
 Jag tog tag i Bella som bytt plats med Jasper. Jasper och Emmett stod bakom de 6 säten längst bak, på varsin sida om mittgången. Men de stod lite nonchalant och döljde sina ögon. Lukten kunde de inte göra något åt, men de hoppades att vampyren var tillräckligt upptagen av pojken och blodet för att ens tänka tanken att de fanns fler av hans sort.

 "Bella. Ni måste uppträda mänskligare. Folk ombord börjar misstänka saker." väste jag.
Trots att vi satt längst bak började folk sticka ut huvudena och spana ner längs gången mot  våra säten.
 "Jag vet. Men det är svårt, alla på detta plans liv är i våra händer och vampyren blir extra törstig."

Och jag kunde inte annat än hålla med Bella om att allas liv var i deras händer. När vampyren stegade förbi oss, omänskligt tyst med den förvirrade pojken framför såg jag hans nattsvarta ögon och sylvassa tänder. Jag spärrade upp ögonen i chock. Sylvassa tänder? Det var Draculatänder han hade, inte normala vampyrtänder.
 "Varför har han sådana tänder?" viskade jag så tyst jag bara kunde till Bella.
Till svar ryckte hon bara på axlarna och spände långsamt upp säkerhetsbältet.
   "Mamma!" ropade Renesme. Alla i planet kikade bak för att se vems underbara röst som ropat. De kunde bara se Nessies bakhuvud, men det var inget fel med det. Hon hade vackert, brunt glänsande hår. Jag kunde se hur en kille i hennes ålder dra ett häftigt andetag vid åsynen av hennes ansikte och kropp när hon vände sig om för att se vad hon hade hört. Allas blickar.

 Hennes ansiktsuttryck blev osäkert men skicklig som hon var återfick hon det normala uttrycket i ansiktet.
 "Mamma, skulle jag kunna få en sån här?"
    Bella som hade rest sig ur sätet och var på väg mot henne svarade "Nej, gumman. Vad ska du med den till?"
Nessie muttrade något surt till svar och en del i planet började fnissa åt henne. Då svarade hon med att sticka upp huvudet och glo buttert på dem alla. De fick dem att skratta ännu mer. Till och med jag glömde bort vad som hände på toaletten i just den stunden. Vi hade alla Renesme att tacka för, för precis när skriket kom hade hon på något vis fått nästan alla att skratta högt av förtjusning. Alla utom vi längst bak som hade en aning om vad som hände.




Strategiskt bildade alla i våran familj en kö till toaletten. Så att vi skymde sikten för både flygvärdinnorna och de övriga resande. Ibland kom det fram nån och skrattade och sa " Jaha, då får jag väl gå till andra sida."
Vi hummade och nickade till svars.

Det vi döljde var den tysta kampen som utspelade sig bakom om.

Jasper och Emmett var snabba. Så fort skriket hördes hade de slitit upp dörren, tyst såklart, och gripit tag i vampyren. Pojken var medvetslös och det blev Carlisle jobb att sitta där inne dem honom, hans läkande händer försökte så gott han kunde med diverse toalettartiklar att få pojkens hand att sluta blöda.

Vi andra dög endast till som skyddande mur. Edward stod och var beredd att hoppa in så snabbt som möjligt, för Bella höll honom hårt i handen. Hon vill aldrig att Edward ska vara i farlighetens ceuntrum, men Edward tycker tvärtom. Han vill alltid försvara sin familj och om någon anna vill, okända människor.

 Men jag var glad att Bella höll så hårt i Edward, jag tyckte nämligen mycket om honom. Han var alltid så snäll, rar och förstående. Men den lilla, lilla glädjen varade bara en kort, kort stund. För vampyren som stod mittemellan Jasper och Emmett lyckades precis hoppa ut ur den slutande cirkeln de hade gjort och slet upp dörren till rummet Nick befann sig i. Han slet upp den dörren, låste den och av ljuden att höra hade han hittaade bagageutrymmet och snabbare än nån av oss någonsin kunnat föreställa oss, blockerat hela dörren. Visst gick den att öppna för en vampyr men det var bara det att en av oss vände sig emot oss.

Emmett, den största och impulisvaste och för att inte glömma starkaste, stod med ryggen mot dörren och motade bort Jasper, Edward och allas oss andra gång på gång. Men han var fortfarande Emmett i ögonen och rösten.
"Jag vet inte, jag vet inte vad som händer!" skrek han tyst. "Jag kan inte kontrollera mig." 
Rosalie höll sina händer för munnen i chock och närmade sig Emmett än en gång för att hålla om honom. Så förtvivlad hade jag aldrig sett honom. Men Rosalie blev bara bortföst, när Carlisle stack ut huvudet från toalettdörren spärrade han upp ögonen, även han, i chock.

"Förlåt älskling. Jag vill inte, men jag kan inte göra annat än vad han säger åt mig. Snälla hjälp mig." vädjade han till Rosalie.
"Jag... jag vet inte vad jag ska göra." sa Rosalie förtvivlat. "Jag älskar dig Emmett."
  "Jag älskar dig också Rosalie, över allt annat på hela jorden." svarade han.
 Carlisle gick emot Emmett ochc lämnade pojken inne på flygplanstoaletten. Emmett slog Carlisle i ansiktet och han föll bakåt mot oss. Esme var genast där och fångade honom.

"Ingen större skada skedd." sa Carlisle och tog Esmes hand. Nu stod vi bara där och glodde på honom. Utan någon aning om vad vi skulle göra. En flygvärdinna var på väg emot oss så jag tog Renesmes hand och mötte henne.

"Är allt som det ska?" sa hon vänligt.
  "Jadå, de är gammla vänner. Det var längesedan de träffades. Och de håller på att snacka om allt de missat i varandras liv."

  "Jaha" svarade hon " Kan du be dem sätta sig ner om en stund?"
 "Ja, självklart."

Men istället så satte jag Renesme på sätet vid fönstret så att jag skulle kunna hindra henne från att gå upp till de andra. Jag satte mig brevid henne och räknade tyst. Det var självklart mot min vilja jag satt där, men jag ville skydda åtminstonde en i min 'familj'.

Jag ville inte att Nick skulle vara instängd med den där hemska kontrollerande vampyren.