Jag satt brevid Renesmee och skakade. Jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig, men jag vill inte det heller. Det enda  jag kunde fokusera på var Nick. Utan att veta nånting, och inte kunna röra sig, var han instängd med den där kontrollerande vampyren.

Emmett stod fortfarande och hötte med nävarna åt sin familj, men hans ansikte var fortfarande han själv. Förfärad och nästintill tårögd försökte han sluta upp med det han gjorde. Men till ingen nytta. Ingen gick på honom längre då de förstod att Emmett skulle bli helt förkrossad om han skadade nån av dom på riktigt.
"Hur ska vi göra?" frågade Edward efter en lång stund av tystnad.
  "Jag har faktiskt ingen aning." sa Carlisle lågt. "Inte en belkaste aning. Vi skulle kunna försöka övermanna honom, men eftersom att han är den starkaste tvivlar jag på att vi alla klara oss utan men."
Alla nickade instämmande. De fortsatte diskutera om ett par ganska bristfälliga lösningar när Alice helt plötsligt hoppade bakåt. I och med att hon slog i väggen vände alla passagerare på huvudena. Jag hoppade genast upp ur sätet och sa högt "Ingen fara, hon råkade bara tappa balansen."

Vissa vände sig om, lugnade av vad jag hade sagt medan vissa hade en uppenbar tvivelaktig blick. Snabbt stegade jag fram mot Alice. "Vad har hänt?" frågade jag dom alla.
 Jag tittade genast mot Edward men han var för upptagen av Alice tankar.
 Carlisle svarade istället "Hon ser nåt, du vet som hon brukar. I framtiden."
 Jag nickade tyst till svar och reste på mig. Hennes ögon rörde sig snabbt åt olika håll och såg nåt vi inte kunde se. Edward var baara helt stilla och fokuserade på hennes tankar.

"Han har upptäckt Nick, och han tar honom som sin "gisslan" tills planet landar. Sen släpper han honom."

Jag tog några förskräckta steg bakåt och slog ryggen i Renesmees stol. Det känndes inte alls i jämförelse med min rädsla för Nicks liv. Han skulle ta Nick som gisslan, och gud vet vad han skulle göra med honom för att få sin vilja fram.

Nick var i fara. På riktigt den här gången.

---

Förlåt för ett kort kapitel, men det får bli en liten "aptitretare" till nästa kapitel. Eftersom att så många ville att jag skulel börja skriva direkt kände jag mig rätt så stressad, så jag lyckades bara knepa ihop det här.

Hoppas att ni gillade det ändå!

Vad kommer att hända med Nick?

Alla satt stilla och var fokuserade till tusen. Så fort skylten för säkerhetsbälten släcktes reste dem sig upp, en efter en, och samlades vid min stol. Det var ingen idé att dölja sin existens för vampyren ombord. Han eller hon visste säkerligen att vi redan var ombord.

  "Vad ska vi göra?" sa Emmett medan han slog sin ena hand i den andra.
"Vi måste ta reda om den är hungrig, och Edward, du får ta reda på vad den tänker. Jasper och Emmett, var beredda för försvar om vampyren får för sig att börja lemlästa människorna ombord." svarade Carlisle. Han är och har alltid varit 'ledare' för familjen Cullen.

Edward nickade och Emmet och Jasper avlägsnade sig. Jag hade svårt att tänka mig hur de skulle lyckas dölja sin existens inför alla på planet, det var redan många nyfikna blickar riktade mot oss. En gammal dam som satt bakom mig knackade mig på axeln.
  "Vad gör dem för något?" sa hon nyfiket.
 Jag log och sa "Jag vet inte riktigt, men det var så väldigt länge sedan de träffades. Jag antar att de bara vill snacka upp allt de missat i varandras liv."
  Damen verkade ta det som sanning och lutade sig tillbaka för att läsa sin bok istället. Hon läste Svindlande höjder, en av både mina och Bellas favoritböcker. Istället för att ta del av planeringen, som verkade allt för läskig, tänkte jag tillbaka på boken. Dess vackra miljöer och de olika känslorna som utspelade sig. Speciellt på de gånger de 'förbjudna' mötena skett och mycket mer. Den boken hade så mycket, även fast den var lång och rätt så tråkig första gången jag läste den.
 Jag kunde bara ägna ett par minuter till att fundera på boken, sedan hörde jag Edwards behgliga stämma berätta om vad vampyren tänkte. Han var ju tvungen att fokusera endast på vampyrens tankar bland alla andra på planet.
  "Jag upprepar det exakt såsom han tänkte, det är enklare för mig. Ok?"
Alla nickade tyst till svar.
 Edward började "Hm, hon till höger om mig luktar ganska gott. Och jag kan höra hennes puls ända härifrån. Åh, så hennes blod forsar genom artärerna. Jag hoppas att Alex förstår varför jag kommer. Hoppas hon gör illa sig, då är det omöjligt för mig att hindra begäret. Och då kan inte min mästare bli arg, nej då kan hon inte bli arg. Synd att jag inte kan äta längre, jag minns att rostbiff smakade rätt så gott. Kanske skulle pröva? Klockan 5 imorgonbitti är jag framme."
  
  "Det var inte så intressant." sa Carlisle fundersamt. "Det ändå vi kan ha nytta av är att han är på väg till Alex, antagligen. Tänkte han inget annat? I sådana fall har han inte upptäckt oss än."
 "Han sparade det bästa till sist: Du där, med blå ögon. Ta din hand, bit hål vid handleden. Ja, precis så där."
Jag tittade snabbt bort mot det håll vampyren satt, jag kunde inte se honom men jag kunde se killen med blåa ögon. Han verkade inte vara en dag äldre än 15.
 Edward fortsatte medan jag tittade förundrat på pojken. "Ingen får se vad du gör, du får dölja din hand. Res dig upp och gå bort till toaletten. Gå vänster nedför mittgången, lås inte. Jag är strax bakom dig."

Pojken reste på sig och började gå mot oss. Alla satte sig så mänskligt ner som möjligt, men mina ögon kunde se att dem inte var mänskliga. De rörde sig för fort. 
 Jag tog tag i Bella som bytt plats med Jasper. Jasper och Emmett stod bakom de 6 säten längst bak, på varsin sida om mittgången. Men de stod lite nonchalant och döljde sina ögon. Lukten kunde de inte göra något åt, men de hoppades att vampyren var tillräckligt upptagen av pojken och blodet för att ens tänka tanken att de fanns fler av hans sort.

 "Bella. Ni måste uppträda mänskligare. Folk ombord börjar misstänka saker." väste jag.
Trots att vi satt längst bak började folk sticka ut huvudena och spana ner längs gången mot  våra säten.
 "Jag vet. Men det är svårt, alla på detta plans liv är i våra händer och vampyren blir extra törstig."

Och jag kunde inte annat än hålla med Bella om att allas liv var i deras händer. När vampyren stegade förbi oss, omänskligt tyst med den förvirrade pojken framför såg jag hans nattsvarta ögon och sylvassa tänder. Jag spärrade upp ögonen i chock. Sylvassa tänder? Det var Draculatänder han hade, inte normala vampyrtänder.
 "Varför har han sådana tänder?" viskade jag så tyst jag bara kunde till Bella.
Till svar ryckte hon bara på axlarna och spände långsamt upp säkerhetsbältet.
   "Mamma!" ropade Renesme. Alla i planet kikade bak för att se vems underbara röst som ropat. De kunde bara se Nessies bakhuvud, men det var inget fel med det. Hon hade vackert, brunt glänsande hår. Jag kunde se hur en kille i hennes ålder dra ett häftigt andetag vid åsynen av hennes ansikte och kropp när hon vände sig om för att se vad hon hade hört. Allas blickar.

 Hennes ansiktsuttryck blev osäkert men skicklig som hon var återfick hon det normala uttrycket i ansiktet.
 "Mamma, skulle jag kunna få en sån här?"
    Bella som hade rest sig ur sätet och var på väg mot henne svarade "Nej, gumman. Vad ska du med den till?"
Nessie muttrade något surt till svar och en del i planet började fnissa åt henne. Då svarade hon med att sticka upp huvudet och glo buttert på dem alla. De fick dem att skratta ännu mer. Till och med jag glömde bort vad som hände på toaletten i just den stunden. Vi hade alla Renesme att tacka för, för precis när skriket kom hade hon på något vis fått nästan alla att skratta högt av förtjusning. Alla utom vi längst bak som hade en aning om vad som hände.




Strategiskt bildade alla i våran familj en kö till toaletten. Så att vi skymde sikten för både flygvärdinnorna och de övriga resande. Ibland kom det fram nån och skrattade och sa " Jaha, då får jag väl gå till andra sida."
Vi hummade och nickade till svars.

Det vi döljde var den tysta kampen som utspelade sig bakom om.

Jasper och Emmett var snabba. Så fort skriket hördes hade de slitit upp dörren, tyst såklart, och gripit tag i vampyren. Pojken var medvetslös och det blev Carlisle jobb att sitta där inne dem honom, hans läkande händer försökte så gott han kunde med diverse toalettartiklar att få pojkens hand att sluta blöda.

Vi andra dög endast till som skyddande mur. Edward stod och var beredd att hoppa in så snabbt som möjligt, för Bella höll honom hårt i handen. Hon vill aldrig att Edward ska vara i farlighetens ceuntrum, men Edward tycker tvärtom. Han vill alltid försvara sin familj och om någon anna vill, okända människor.

 Men jag var glad att Bella höll så hårt i Edward, jag tyckte nämligen mycket om honom. Han var alltid så snäll, rar och förstående. Men den lilla, lilla glädjen varade bara en kort, kort stund. För vampyren som stod mittemellan Jasper och Emmett lyckades precis hoppa ut ur den slutande cirkeln de hade gjort och slet upp dörren till rummet Nick befann sig i. Han slet upp den dörren, låste den och av ljuden att höra hade han hittaade bagageutrymmet och snabbare än nån av oss någonsin kunnat föreställa oss, blockerat hela dörren. Visst gick den att öppna för en vampyr men det var bara det att en av oss vände sig emot oss.

Emmett, den största och impulisvaste och för att inte glömma starkaste, stod med ryggen mot dörren och motade bort Jasper, Edward och allas oss andra gång på gång. Men han var fortfarande Emmett i ögonen och rösten.
"Jag vet inte, jag vet inte vad som händer!" skrek han tyst. "Jag kan inte kontrollera mig." 
Rosalie höll sina händer för munnen i chock och närmade sig Emmett än en gång för att hålla om honom. Så förtvivlad hade jag aldrig sett honom. Men Rosalie blev bara bortföst, när Carlisle stack ut huvudet från toalettdörren spärrade han upp ögonen, även han, i chock.

"Förlåt älskling. Jag vill inte, men jag kan inte göra annat än vad han säger åt mig. Snälla hjälp mig." vädjade han till Rosalie.
"Jag... jag vet inte vad jag ska göra." sa Rosalie förtvivlat. "Jag älskar dig Emmett."
  "Jag älskar dig också Rosalie, över allt annat på hela jorden." svarade han.
 Carlisle gick emot Emmett ochc lämnade pojken inne på flygplanstoaletten. Emmett slog Carlisle i ansiktet och han föll bakåt mot oss. Esme var genast där och fångade honom.

"Ingen större skada skedd." sa Carlisle och tog Esmes hand. Nu stod vi bara där och glodde på honom. Utan någon aning om vad vi skulle göra. En flygvärdinna var på väg emot oss så jag tog Renesmes hand och mötte henne.

"Är allt som det ska?" sa hon vänligt.
  "Jadå, de är gammla vänner. Det var längesedan de träffades. Och de håller på att snacka om allt de missat i varandras liv."

  "Jaha" svarade hon " Kan du be dem sätta sig ner om en stund?"
 "Ja, självklart."

Men istället så satte jag Renesme på sätet vid fönstret så att jag skulle kunna hindra henne från att gå upp till de andra. Jag satte mig brevid henne och räknade tyst. Det var självklart mot min vilja jag satt där, men jag ville skydda åtminstonde en i min 'familj'.

Jag ville inte att Nick skulle vara instängd med den där hemska kontrollerande vampyren. 

---

Extra långt den här gången. Jag hoppas innerligt att ni gillade det här mer än förra, lite mera spänning. Och vem är den där vampyren? Vilken mästare pratar han om egentligen? Kan det vara Angelicka, eller är det någon annan hopplös vampyrklansledare?

Alla andra började packa nästa dag. Jag hade packat dagen innan, så att jag skulle ha tid till annat. Men det fanns inte så mycket annat att göra. Jag kunde inte städa, vampyrers hus var nämligen nästan alltid rena för de sov ju inte. Man kan ju inte bara gå runt och göra ingenting, det blir väl att man plockar lite här och där. Det skulle i alla fall jag ha gjort om jag var en vampyr.

"Carmen?" ropade Bella.
  "Mm?" svarade jag tyst, jag visste att hon kunde höra mig.
 "När var det vi skulle åka?" sa hon och uppenbarade sig framför mig. "Var det nu ikväll eller senare på natten?"
"Nu ikväll, då är vi framme på eftermiddagen i Svergie. Vi måste mellanlanda och så, det tar lite tid."
    "Ok, tack." sa hon och gav mig en snabb puss på kinden.

Jag gick till hallen och tog ut väskan till Emmetts favorit bil, den största, och la den i bagageluckan. Nu fanns det verkligen inget mer att göra, så jag bestämde mig för att försvinna i en bok ett tag. Carlisle hade tusentals böcker kändes det som, så jag kunde bara välja och vraka bland dem. Jag tog en bok vars framsida jag tyckte om. Boken såg glad ut på något sätt.  När jag börjar läsa, kunden jag inte sluta så jag satt där i den röda fåtöljen ett ganska långt tag och vände blad efter blad. Ända tills jag hörde Carlisle ropa : "Är ni redo? Nu ska vi åka."

Som ett lyckligt litet barn på sin födelsedag hoppade jag ner för trappan och höll på att snubbla på nedersta trappsteget. Alla vampyrer var redan på väg ut så jag sprang ikapp dem till garaget. I garaget stod det 4 bilar, en som var Jaspers och Alices, en som var Bella och Edwards, en som var Emmetts och Rosalies och så Carlisles och Esmes. Renesmee hade bara en välanvänd mountin bike i hörnet, hon brukade ta den till skolan eftersom att hon ville smälta in lite mer.

"Vilka vill åka i min bil?" ropade Emmett glatt. "Jag ska köra, så det blir nog en säker åktur."
  Alla skrattade till och jag sprang förskräckt till den stora jeepen och drog ut min väska. "Jag tror nog att jag åker med Bella och Edward istället."

Jasper och Alice trängde ihop sig i Carlisles och Esmes vackra bil medan Emmett och Rosalie fick ta allt bagaget, och Nick i baksätet. Jag såg till att han var ordentligt fastspänd där han låg med filtar och kuddar innan jag satte med Renesmee i baksätet och började leka namnleken.
  "Bill." började jag med. "Nu måste du säga ett namn som slutar på L eftersom att Bill slutar på det."
   Renesmee funderade en stund innan hon snabbt sa "Laurent."
Jag kunde höra Bella mumla nåt för sig själv och såg Edwards hand genast fatta tag i hennes.  "Då säger jag... Tom."

Så fortsatte vi ända tills våra hjärnor var slut på namn och våra ögonlock började sluta sig. Det skulle bli en extra lång färd med bilen, vi tog inte Forks Airport utan  Seattle Airport. Visserligen tog det inte så lång tid att åka dit men efter att ha stirrat ut genom fönstret och lekt lekar i en timme tröttnar man på att åka bil.

Nästa gång jag öppnade mina ögon svängde vi in på flygplatsen. Renesmee var redan vaken och studsade ivrigt i sätet. "Det här ska bli första gången jag flyger!" skrattade hon. "Det ska bli så roligt!"
  Jag skrattade jag med. När jag kikade bak genom bakrutan såg och hörde jag jeepen som tutade. Emmetts ansikte syntes genom den något tonade rutan, han var på sitt absolut skojfriskaste humör. Rosalie brevid var inte lika glad, det kunde jag förstå. Jag fick en snabb känsla av lycka, det kändes som om jag skulle på en solskenssemester. Men det varade inte länge. Jag kom att tänka på mina föräldrar, jag förknippar dem alltid med lycka. Genast blev jag rädd och började bita på naglarna.



 Inget kommer att gå fel, jag ska våga ta mig in i planet och sedan gå av där vi ska mellanlanda. Sen så ska jag gå på planet igen och kliva av i Stockholm. - tänkte jag hela vägen in på flygplatsen medan jag körde Nick framför mig i en rullstol. Carlisle och dem hade kommit fram lite tidigare och var jobbade snabbt med att få Nick klar för flyget när Emmett körde in på parkeringen. Alldeles för fort för några vanliga människor fixade till honom prefekt. Jag var tvungen att lyfta av honom solglasögonen för att se att det verkligen  han jag körde.  På en skylt 50 meter framåt såg bagage- och biljettkassan, jag ökade takten och mitt sällskap lika så. Men de var såklart alla lite snabbare än mig, så jag kom ändå fram sist.

  "Hej, ska ni resa till Svergie?" hälsade kvinnan bakom disken.
    "Ja, men först ska vi mellanlanda i..." Carlisle fumlade med biljetterna och hittade till sist namnet på landet. "England." han lät väldigt nedstämd och jag tänkte att det var för att det påminde om hans tidigare liv, som människa.
" Okej, vad trevligt." sa kvinnan. "Och mannen i rullstol, ska han med?"
  "Ja, det är klart. Vi ska åka och hälsa på våra släktingar i Svergie, och han längtar så efter sina kusiner förstår du."
  Kvinnan tvekade inte en sekund på det Carlisle sa och vi checkade in vårat bagage. Väntetiden tillbringades i cafeterian och bokshoppen. Det var bara jag som åt något, de andra ville ju såklart ha blod. Efter ett par timmar när klockan slog elva begav vi oss bort mot vår gate.

"Resande mot Svergie ombeds befinna sig vid gate 18. Resande till Svergie till gate 18." hördes i högtalarna. När vi kom närmare vår gate hamnade vi i en liten folkström som också skulle Svergie. Jag tog en snabb titt på Jasper och han hade fortfarande lika svårt att vistas runt människor, Bella hade berättat vad som hänt på hennes födelsedag för ett par år sedan. Jag rös vid minnet av historian och fortsatte skjuta rullstolen framåt.

"Resande till Svergie bör befinna sig vid gate 18 inom 15 min. Resande till Svergie till gate 18."

Alla ökade takten och inom 5 minuter befann vi oss vid inchekningen. Det tog en stund att komma fram men tillslut så fick  vi frågan.
 "Pass?"
  "Ja, självklart." sa Carlisle och tog fram alla passen ur hans handbagage.
Mannen kikade på alla passen och sedan på oss. Han mumlade något jag inte kunde höra, men jag tänkte fråga Bella sedan. "Allt verkar stämma, bara biljetterna kvar nu då."
 Han fick alla biljetter, läste av streckkoden och släppte förbi oss. Precis vi ingången till planet stannade jag. Jag började andas  tungt och det snurrade i huvudet. Allt det här påminde mig alldeles för mycket om mamma och pappa.
 "Vad är det?" frågade Bella strax bakom mig. Jag hade inte ork till att rycka till utan kände bara hur allt svartnade. När jag sedan öppnade ögonen höll Bella mig i sin famn och Carlisle tittade ned på mig med kloka ögon.  "Nervositet kanske." sa han fundersamt. "Eller så är det som skrämmer henne från flygplan."
  "Hennes föräldrar dog i en flygkrash, motorerna slutade fungera 10 000 meter upp i luften och planet störtade ner mitt i någon stad. De  var på väg till Svergie."
 Jag svalde hårt och slöt mina ögonlock igen. När de sett att jag var vaken satte Bella ner mig förskitigt och höll sin arm kring min midja så att jag inte skulle ramla igen.
  "Det kommer att gå bra Carmen." sa hon riktigt. "Om något händer, ska jag göra som Edward sa till mig en gång."
   "Vad sa han?" undrade jag.
"Åh, det var när vi skulle flyga nånstans. Han skulle rädda mig framför alla i hela planet, om det blev motorfel så skulle han hoppa ur och ta emot planet där nere. Det var något sådant, minnet är lite blekt. Han sa det när jag var människa. Men jag ska rädda alla i familjen"

Jag log mot henne och hittade mitt säte bland alla stolar. Längstbak, precis som mamma och pappa. Brevid mig satt Alice och Jasper. De andra i familjen satt utspridda parvis eller flera. Nick hade fått någon slags egen plats, när planet lyft skulle jag be Alice eller Jasper gå och kika till honom. Alice började såklart småprata lite och hon lyckades faktiskt få mig intresserad av ett par skor hon sett i ett modemagasin. Men den lilla glöden varade inte länge för strax började kaptenen tala: "Välkommen ombord, det är kaptenen som talar. Vi kommer att flyga till England först för att mellanlanda, sedan beger vi oss till Stockholm efter ca 5 timmar. Vädret ser fint ut och ganska molnfritt. Jag önskar er en trevlig resa och säker flygtur." Jag höll fast vid de två sista orden säker flygtur. 

"Allt kommer att gå bra" viskade jag medan flygvärdinnorna började visa hur man skulle göra om planet störtade etcetra. Ingen i planet verkade lika nervös som jag, jag torkade svetten ur pannan och kramade om armstöden hårt. Jag kontrollerade att jag var ordentligt fastspänd om det skulle bli turbulens och förberedde mig på att sitta i flera timmar. Jag tänkte inte lossa på säkerhetsbältet.

Planet började rulla och det trevliga sorlet av människoröster överröstades av motorerna. Det fick snabbare och snabbare tills vi sist... lyfte. Jag pep till och kände hur det knöt sig i magen. Alice spände sig också, hennes blick blev tom och Jasper fokuserade bara på henne.

 "Vad ser du Alice?" sa han mjukt.
   "En... en... det är en annan ombord." sa hon förvirrande. "En annan. En annan av vår sort. Inte djur, men människa"
Carlisle som satt mitt emot oss i gången vittrade med näsan och bekräftade vad alla i familjen redan visste.

 Det fanns en annan vampyr ombord. Och det var inte en gulögd. Det var en rödögd.

---

Ett ganska händelselöst kapitel, men det behövs i bland.  Jag hoppas att ni inte blev allt för besvikna och gillade det någorlunda ändå. Men ni kan räkna med att i nästa kapitel blir det kalabalik på planet.

När jag öppnade ögonen såg jag det vita stilrena taket i familjen Cullens vardagsrum. Jag hade två filtar omkring mig och en kudde under huvudet. Bella satt brevid mig och log då hon såg att jag vaknat.

"Hur är det?" frågade Bella.
  Jag ryckte på axlarna samatidigt som jag kom ihåg Nick. "Vart är Nick?"
Bella såg lite sorgsen ut : "Carlisle försöker leta i böcker och sådant just nu. Du var borta i några minuter."
Jag kastade av mig filtarna och reste mig upp. Det svartnade lite framför ögonen då jag rest mig för snabbt. Bella tog tag i min ena axel så att jag inte skulle ramla.

"Släpp mig." snäste jag.
Bella ryggade tillbaka av mitt plötsliga snäsande. Jag brydde mig inte om henne och började istället klampa upp för trappan till Carlilse rum. 

"Carlisle. Vart är Nick?" jag knackade inte utan steg bara rätt in i hans rum. Det visade sig då att han helt glömt bort Nick, han och Esme var nämligen mitt uppe i en farlig kyss.
 Jag harklade mig, jag struntade i om jag störde denna intima stund eller inte.
 
Carlilse och Esme tittade upp samtidigt, de släppte varandra snabbare än mitt öga kunde se och Esme sprang förläget ut från rummet. Med bara en arm. Jag undrar vad Angelica ville med det alltså.
 "Förlåt, men jag måste verkligen veta vart Nick är. Bella sa inget."
"Du är ursäktad. Vi borde ha vart mer uppmärksamma."
  "Så, var är Nick?" sa jag lite argt. Alla verkade undvika den frågan, eller i alla fall två. Bella och Carlisle.
"Han är fortfarande medvetslös. Innan du kom, och innan Esme kom, så hittade jag faktiskt något användbart."
 "Åh, så bra." sa jag sarkastiskt. "Var. Är. Nick?" 
 "Ditt rum."

Jag vände på klacken och sprang ned längs korridoren. Jag stannade framför min dörr och tog ett djupt andetag, vred om dörrhantaget och steg in. Till min förvåning så vad det faktiskt inte mörkt och kvavt inne i rummet, det var ljust och fönstrena stod vid öppna. Jag smög tyst förbi sängen där Nick låg i samma kläder utan täcke. Fönstrena slog mot husväggen så jag stängde dem.

Fotöljen som stått i mitt rum ända sedan jag fick flytta in stod kvar i hörnet brevid min bokhylla. Fullproppad med böcker såklart. Så jag lyfte iväg den och ställde den vid huvudändan.
" Nick." viskade jag. "Kan du höra mig?"
Inget svar.
Min hand greppade hans livlösa och kalla hand. Jag tog upp hans hand och kysste den flera gånger.
 "Jag är så ledsen Nick. Om jag bara sagt Ja... då kanske inte det här hade hänt? Men jag vet inte vad jag vill Nick, så mycket har hänt på så kort tid. Först det där med Angelica och David, sedan när Angelicas klan kom till det där hotellet. Och mina konstiga drömmar som ni tror är en förmåga som kan förstärkas när jag blir en av er. Jag vill bli en vampyr, men Bella vill inte. Och jag vet inte vad jag ska göra om du försvinner, och du kan inte ens höra mig." jag började snyfta och tårar föll ner och små prickar bildades på Nicks tröja. Tårarna rann längs mina kinder när jag tänkte på att förlora Nick. Och på att han kanske redan var förlorad.

"Ska jag visa vad jag hittat?" sa Carlilse och la en hand på min axel.
 Jag ryckte till. "Hur länge har du stått bakom min rygg?" väste jag argt.
 "Jag har hört allt du sagt, och jag förstår dig."
 Jag glodde surt på honom men visade med handen att jag ville vet vad han hittat.
"Du vet säkert att jag har varit vampyr i några hundra år redan, och därför har jag någon sorts kontakt med de flesta vampyrer som existerar. När jag var i London träffade jag på Alex. Han bor i Svergie, ett land som ligger uppe i Norden i Europa. Vet du vart det ligger?"
 Jag nickade, mina föräldrar hade visat mig bilder från deras sememster i Stockholm. Det var innan jag fanns, men de sa alltid att jag skulle få följa med nästa gång de åkte dit. En vecka innan planet från Washingtog lyfte dog dem.

"Alex har vart med om sådant här förut, han har specialiserat sig på det. Han är nästan tusen år gammal och har en 'Läkar högskola för vampyrer'. Tro det eller ej, men nåt nytt är påväg in i vampyrvärlden. Medvetslösa vampyrer, huvudvärk, illamående och kräkningar. Nån, några eller något orsakar allt men den eller dem är omöjliga att fånga. Alex har forskat om just dessa händelser och det har pågått i ca 100 år."
 Jag avbröt Carlilse för att fråga: "Ska vi åka till Svergie eller kommer han hit?"
"Tyvärr så måste vi åka dit, hans 'sjukhus' ligger nämligen där."
 Jag log och sa: "Okej, när?"
  "Redan imorgon om det går. Fast först måste vi hitta flygbiljetter."
     "Får jag följa med?" undrade jag. " Om Nick ska dit vill jag också dit."
"Självklart får du det Carmen." sa Carlisle. "Jag tänkte att alla skulle med, de andra kan ju roa sig i de Svenska skogarna. Det sägs att det ska finnas gott om älg och björn där. Emmetts favorit är björn och det är väl kul för dem andra att pröva på nåt nytt. Jag har aldrig smakat älgblod, jag tror att det är ganska syrligt."
 Trots att Nick låg brevid mig medvetslös så skrattade jag till. Det lät så roligt när Carlilse pratade om Svergie på det viset. Man har ju hört folk prata om naturen, vattnet och älgarna i Svergie men aldrig hade jag hört nån prata om blodsmaken på vissa djur, som fanns i Svergie.
 "Vänta lite nu." sa jag och blev seriös igen. "Hur ska vi få med Nick på planet?"
 "Det hade jag inte tänkt på." sa Carlilse fundersamt. "Antingen blir det bagageutrymmet eller så blir det rullstol."
"Rullstol låter nog bäst." sa jag. Jag ville absolut inte att Nick skulle ligga i ett kallt bagageutrymme.
  "Okej, då fixar jag ltie grejer som kan behövas till det. Vi säger att han inte kunnat röra på benen sedan födseln, vi döjer dem med en filt eller nåt. Och han är väldigt trött efter en operation som han nyss har gjort."
  "Det låter bra." sa jag. "Jag packar min och Nicks saker i samma väska, ska jag gå och säga till de andra att vi åker imorgon kväll?"
 
"Ja, gärna. Jag måste ändå ringa några samtal och skaffa fram rullstolen med mera."

Jag sköt in fåtöljen i hörnet igen och drog fram väskan jag hade haft liggande under sängen. Försiktigt med att inte störa Nick på nåt sätt. Jag hade inte tagit med mig så mycket från mitt gamla hus, jag hade inte ens sålt det än. Hyran var ändå inte så dyr, och Charlie hade lovat mig att klippa gräset och skotta en väg fram till dörren när snön kom.

Nick hade inte heller så mycket saker, några toalettartiklar, lite kläder och en fotboll. Det var allt jag hittade som var hans. Alla våra saker tillsammans fyllde väskan precis, så det var lätt att dra igen dragkedjan. Utan att tänkta på vad jag gjorde så slängde jag upp väskan på sängen. Hela sängen gungade till lite och jag stelnade till. Väskan hade hamnat några ynka centimeter ifrån Nicks ena ben,  jag hade nästan slängt den på honom. Då säg jag hur smutsiga hans kläder var från bråket i skogsdungen, alla andra utom han och jag hade redan bytt till rena kläder. Så jag drog av hans tröja försiktigt och ersatte den med en av hans svarta t-shirts och en grå munkjacka. Innan jag lirkade av hans blå jenas drog jag av skorna, sensatte jag på honom ett par tunna träningsbyxor. Det var lätt att bytta ut hans strumpor och tvätta av leran från gympadojjorna. När jag var färdig såg han ut precis som vanligt. Med hans lite halvrufsiga blonda hår och mjuka läppar.

Innan jag bytte om tog jag en lång dusch och tvättade mitt hår ordentligt. Det var imma på spegeln när jag duschat klart och väldigt varmt i badrummet. Så jag öppnade dörren till mitt sovrum för att släppa in lite kyla. Jag drog på mig ett bar jeans, en av mina mysigaste skjortor och mina svarta tygskor. Mitt hår var inlindat i handduken när jag tog väskan och gick ner för att ställa väskan i hallen.

"Bella?" ropade jag svagt. Jag vill be om ursäkt för mitt beteende tidigare idag, nu när jag fått veta att Nick troligtvis skulle kunna räddas kände jag mig lugnare.
  "Ja." sa Bella och jag kände viddraget från hennes snabba rusch från vardagsrummet till hallen.
"Förlåt. Förlåt för att jag var så elak tidigare idag."
  "Det gör inget. Jag har vart i sammas sitts som du förut, det är hemskt att inte veta vilket öde den man älskar mest väntar."
Jag kramade om henne och sa förlåt igen. "Du och de andra vet väl redan att vi ska till Svergie imorgon?"
 Hon släppte mig och tittade frågande på mig.
 "Jag trodde Carlilse hunnit säga det till er alla, jag tog så lång tid på mig att packa."
     "Jag hade ingen aning!" sa Bella högt. "Då måste jag ju hem och säga det till Edward och Nessie också. Alla ska väl med?"
Jag nickad: "Självklart. En vampyr som Carlisle känner kanske kan fixa Nick."
 Bella log. "Vad bra! Stanna här och ät något innan du går och lägger dig. Jag är snart tillbaka."

Bella försvann på en millisekund och jag gick mot köket. På den korta vägen dit ropade jag ut i huset: "Vi ska till Svergie imorgon, packa."

Rosalie, Emmett, Jasper och Alice kom allihopa fram till mig. "Va?" sa alla samtidigt.

"Vi ska till Svergie imorgon, Stockholm du vet. En vampyr där kan fixa Nick."
  "Och varför måste vi med dit?" sa Rosalie kaxigt.
"Carlilse trodde att ni kanske skulle tycka att det var kul att jaga på nya marker och efter andra djur. Det finns ganska mycket björn." sa jag och tittade på Emmett.
 Han sken upp och började tjata som ett litet barn på att Rosalie skulle med också. Jag, Alice och Jasper lämnade dem åt sitt tjafs och fortsatte mot köket.

"Så, ska vi flyga?"sa Alice glatt.
 Jag nickade. "Imorgon kväll."
"Men hur ska vi få med Nick?" sa Jasper fundersamt.
"Jag och Carlisle har tänkt ut nåt." sa jag. "Det kommer att gå bra, jättebra."

Samma sak intalade jag mig senare på kvällen när jag låg på soffan i vardagsrummet. "Det kommer att gå bra, jag ska inte dö som mamma och pappa. Om 2 dagar så är jag i Stockholm. Inget kommer att gå fel."

---

Det här kapitlet var faktiskt jättelångt! Så jag hoppas att det här fick er att längta till nästa kapitel, jag ska skriva lite snabbare då.

Var det bra? Och vad menar Carmen egentligen på slutet?
 

Nick för handlöst framåt och hans ansikte slog hårt i marken. Jag kände hur smällen ven genom marken och fick allt inom en liten radie att skaka. Angelica slet i hans hår, men det satt fast som sten verkade det som.

"Carmen?" skrek en kvinnoröst. "Vart är du?"
  Jag vågade inte svara, men Nick uppfattade rösten och skrek till. Usch, det lät som om han hade ont.

Skogen runt om kring oss exploderade när hela familjen Cullen anlände till gläntan. Löven som hade fallit till hösten virvlade upp framför mina ögon och skymde sikten för mig ett tag, framför mig var löven och bakom mig var det tjocka trädet. En hand slöt sig runt min arm och drog i mig. Jag kunde inte kämpa mot styrkan och följde ovilligt efter.

"Vad har hänt?" sa Bella.
  "Ehm... jag vet inte riktigt."
 Hon ruskade om mig lite och sa igen lite högre "Vad har hänt?"

"Angelica kom bara."
  "Nu jävlar." sa Bella och jag blev chockad över att hon svor. Hon hade nästan aldrig svurit förr.

Bella störtade iväg och lämnade mig ensam kvar mitt emmellan två stora träd. Jag kunde inte göra något längre  och löven virvlade runt i luften på grund av vampyrernas hastighet.  Ibland skymtade jag ett huvud, ibland en arm. Men oftast var det bara snabba glimtar av lite hud som gnistrade vackert i solen, hur något nu kunde vara vackert här var obegripligt.

"Stanna!" skrek Angelica.
Cullens stannade upp för att höra på vad hon hade att säga, Edward höll koll på hennes tankar. Hans ansiktsuttryck förändrades då och då, ibland såg han äcklad ut och ibland normal.

"Alla kommer väl ihåg förra gången?" sa hon och tittade sig frågande omkring. Hon stod i mitten, omringad av livsfarliga vegetarianer. Ingen svarade."Det var ju inte så att ni vann över mig eller något. Det var jag som sprang iväg, och somlade ihop resterna av min klan."

Äntligen fick jag reda på vad som hade hänt den dagen, då jag hade svimmat och Nick... varit på väg att dö.

"Under den korta tiden som jag varit borta har jag byggt upp min klan igen tack vare min kompanjon. Han är inte här just nu, men nästa gång kanske han följer med mig. Så vad tycker ni? Ska vi strunta i allt det här och..."

Och hon sprang iväg, snabbare än någon vampyr jag någonsin har sett.
"Efter henne!" ropade Emmett. Och han, Jasper, Edward, Rosalie och Alice rusade iväg.
Esme, Carlisle och Bella stannade kvar. Långsamt gick de fram emot mig, med händerna i luften som för att visa att de inte var farliga.

"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Jag nickade och tittade oroligt omkring mig. Angelica syntes inte till så jag joggade fram till dem och kramade om Bella så hårt jag kunde. Min bästa vän.

---

Bellas perspektiv:

Jag mindes så väl hur det var att stå brevid och kolla på under en vampyr fight. Man kunde inte göra något förutom att stå och kolla på, inte hann man se vad som hände heller för vi är ju så snabba. Därför gick jag, Esme och Carlilse långsamt fram mot Carmen och höll upp våra händer för att visa att vi inte var farliga. Så hade Edward gjort tror jag, det var svårt att minnas. Det hade ju hänt under min tid som människa.

"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Hon nickade och tittade oroligt omkring sig. Efter att ha försäckrat sig om något sprang hom emot mig om kramade om mig.

"Jag var så rädd." viskade hon. "Jag visste inte vad jag skulle göra. Men... vad?"

Hon släppte mig och gick fram emot Nick som låg helt stilla på marken bakom mig. När hon kramat om mig så hade hon sett över min axel och upptäckt honom.

"Är... är han...borta?" sa hon med gråten i halsen.
  "Jag tror att han bara är medvetslös. Det är första gången jag sett det hända med en vampyr." sa Carlisle. "Han har inga synliga skador, jag kollade det innan vi gick till dig."

Carmen satte sig ned på huk brevid Nick och jag gjorde det samma. Hennes händer rörde lätt vid hans ansikte, det var som om hon tänkte sig Nick som en ovärdelig porslinsfigur. Ungefär så såg vi ut också, bleka och släta. Men egentligen var vi hårda som sten och näst intill okrossbara.

Carmen satte sig ned på knä och skrek till "Aj! Jag satte mig på en sten."
Av en reflex höll hon om sitt knä med ena handen, när hon tog bort den var det blod på hela handflatan.

"Oj, förlåt. Jag ska... jag knyter något om det."

Det brändes i halsen, men jag visade inget. Ack så ljuvligt det doftade. Efter år av bara djurblod var det här en doft jag aldrig hade känt. Utom en gång förra julen då jag, Edward och Renesme firade med Charlie. Då hade han skurit sig på en kökskniv, men jag hade behärskat mig. För han var ju min far, jag skulle aldrig aldrig någonsin smaka på Charlie. Jag rös av bara tanken.

"Här, ta min halsduk." sa Carlisle och tog av sig halsduken han använde för att täcka sitt bitmärke på halsen.
 "Tack."

Carmen knöt hårt om knät, tittade upp på mig med ursäktande i blicken innan hon fortsatte röra vid Nick och mumla något osammanhängande till honom.
"Åh, vakna... älskar dig... ihåg när vi... snälla."

"Vad ska vi göra med Nick?" frågade Esme Carlisle tyst. Hon pratade tillräckligt lågt för att Carmen inte skulle höra, men jag kunde med min super hörsel.
"Jag tror att vi bara bär hem honom och väntar. Jag ska försöka ringa några samtal och leta i mina böcker om det finns något om medvetslöshet hos vampyrer."

Jag tittade bak i tid för att se Esmes nick, men tittade bort då hon ställde sig på tå för att kyssa sin make. Jag ville inte ta del av andras privata privatliv.
"Kom Carmen." sa jag och drog upp henne på fötter. "Vi går hem, Carlisle bär hem Nick till det stora huset."
Det stora huset var där alla bodde utom jag och min lilla familj. Carmen bodde också där, Nick var där på dagarna men tillbringade nätter på andra ställen. Edward visste var, han sa bara aldrig något om det till mig.

"Vill du ha lift?" sa jag.
 Carmen började skratta lite och blinkade bort några tårar. "Gärna. Bara jag inte väger för mycket."
Jag skrattade till och satte mig på huk. Carmen hoppade upp på min rygg och höll ett hårt tag med armarna om min hals. Om jag varit människa skulle jag ha fått svårt att andas.

Jag tittade bak på Carlisle och Esme en sista gång och såg när de lyfte upp Nicks medvetslösa kropp. Sedan sprang jag hem med Carmen på ryggen.

---

 Carmens perspektiv:

När vi kom hem till huset väntade de som jagat Angelica på oss. Innan vi kommit fram till dem sa Jasper "Hon sprang över till La Push. Vi såg vargarna, men jag tror att hon han undan dem."

"Jag hoppas att dem biter sönder henne." sa jag argt och alla tittade förvånat upp på mig.
  Emmett hoppade ner från taket och dunkade mig i ryggen "Det är rätta takter det.". Han log och hjälpte mig ner ifrån Bellas rygg. Alla andra skrattade lite och skakade på huvudet åt Emmetts kommentar. Förutom Rosalie, som alltid verkade vara bitter. Bella sprang fram till Edward blixtsnabbt och de kysste varandra, jag tittade bort för jag ville inte lägga mig i någons privatliv.

När Carlisle och Esme kom gående med Nick svimmade jag.

---

Jag skrev extra långt för att jag inte skrivit något kapitel på 2 veckor nästan. Jag hoppas att ni tycker det var ett bra kapitel, nästa ska jag försöka få klart tills på söndag eller måndag.

Jag blir väldigt glad om ni skriver vad ni tyckte om kapitlet.  Vad kommer hända med Nick?

Angelica gick längs kanten av den lilla, lilla gläntan jag och Nick befann oss i.
 "Så vi möts igen." sa hon. "Nick, du blir min förätt och Carmen... Min  dessertt. Eller? Ska jag äta desserten först? Plåga lilla Nick lite grann?"
Hon var plötsligt bara någon centimeter från Nicks ansikte och Nick började väsa och det ryckte i han armar.
 "Vill du vara med på kalaset Nick?"
Nick svarade inte, istället knuffade han mig bakåt mot en stor tjock trädstamm. Livrädd kramade jag om trädet med ryggen lutat mot det.
 "Gå härfirån." sa Nick förbannat.
  "Vad händer annars? Ska du skvallra för Cullens?" Angelica lät som om hon pratade med en bebis. Men det var ju stora arga och farliga Nick!
 Nick visade sina tänder i ett  väsane och kastade sig fram emot Angelica. Angelica hoppade snabbt undan och fäste blicken i mig, Nick hade kastat sig rakt in i ett träd.
 "Carmen. Så trevligt att vi träffas nu precis innan ditt onödiga liv tar slut."
Hon började gå emot mig med långsamma steg

Jag svalde hårt och letade efter Nick bakom Angelica. Jag fann honom i ett annat träd bara några meter ifrån Angelica. Han hoppade kvickt ner på Angelicas axlar och började slita och dra i hennes huvud. Hon viftade med händerna och försökte få ett grepp om Nick. Hon lyckades inte men Nick kunde inte hålla sig kvar, det var som en rodeo. Nick försökte vara kvar så länge som möjligt medan Angelica, som då var tjuren, försökte kasta av honom.

"Släpp mig!" skrek Angelica.
 "Aldrig." morrade Nick.

Vad kunde en sån som jag göra i denna situation. Ett krig mellan två vampyrer som fajtades om mig. Den ena vill ha mig död den andre ville ha mig levande. Båda ville nog ha mitt blod.

Angelicas huvud knäcktes hit och dit men det gick aldrig av, det var som att rubba toppen av ett berg. Nästan omöjligt.

Tankarna snurrade runt i mitt huvud: Jag eller Nick? Ska jag dö för honom eller låta han dö för mig? Vad ska jag göra? Kan jag få Angelicas uppmärksamhet på något sätt? Har jag någonting som är avgörande i den här fajten?

 Drömmar. På något sätt hade Nick och jag drömt samma dröm när han var nära döden. Angelica var nu nära döden, det borde betyda att om jag svimmade eller somnade skulle vi kanske vara i samma dröm. Bara kanske.

Jag slöt mina ögon och...

... hon var där. Bara några meter ifrån mig, men samma barriär som förut höll mig ifrån Nick var där nu också.
 "Vad... vad gör du här?" skrek Angelica.
   "Snälla, kan du bara ge upp. Om jag får Nick att släppa dig - springer du iväg då?"
Hon såg ut som om hon skulle börja gråta "Jag vill inte dö."
 "Lovar du att gå om han släpper dig?"
Hon svarade inte på direkten men efter en kort kort stund sa hon :"Nej. Jag tänker döda honom och sedan komma efter dig."
Angelica kastade sig emot mig, stötte in i den onsynliga väggen och jag öppnade ögon.

Lita aldrig på vampyrer, tänkte jag. Förutom Cullens och Nick.

Det verkade som om Angelica hade övertaget nu, Nick hade ramlat av och nu cirklade de runt varandra.
 "Ger du upp?" sa Angelica.
  "Aldrig." morrade Nick.

Då kom jag på det. Om jag kastade mig in i den striden skulle något hända, jag skulle dö eller så skulle Angelica dö. Det var störst risk att jag skulle dö, men hur länge kan man egentligen klara sig i en värld av vampyrer?

Jag gick långsamt mot den morrande och väsande fajten. De var som suddiga streck när det snabbt flyttade sig från ena sidan till den andra.

Snart där.

Nick stannade upp i en millisekund och såg mot på mig argt. Angelica tog chansen och kastade sig mot honom.

---

Jag skrev det här kapitlet med många dagars mellan rum pga bl a internet krångel. Hoppas att det inte var för konstigt.

Vem förlorar , eller blir det oavgjort? Nick eller Angelica?

... eller Carmen?

Jag hade bara lyft locket några millimeter när jag slängde iväg asken. Det skrällde till i fönstret när asken träffade glaset och det hördes en dov duns när den slog i mattan på golvet.
Jag satte händerna för öronen och rullade över på mage med ansiktet nertryckt i madrassen. Det var bra så, att låtsas att man inte existerade. Om man inte kan se eller höra känns det i alla fall så. Men den lilla friden varade inte länge, känseln var fortfarande kvar. Nick la sig brevid mig och hans arm kramade om min midja.
 "Vad är det?" viskade han.
Jag tänkte inte svara. Om det var en enda sak i hela vida världen som jag absolut inte ville, så var det att gifta mig. Eller inte just nu. Inte med allt som hänt och jag hade ju bara känt Nick i en månad eller två.
 "Carmen, snälla?"
"Jag tänker inte öppna asken." mumlade jag ner i madrassen.
 "Jag kan inte höra vad du säger. Titta på mig."
Motvilligt vände jag på huvudet så att Nicks blick mötte min. 
 
"Jag tänker inte öppna den."
   "Asken?" sa Nick.
Jag nickade och vände ner huvudet igen.
 Nick försvann ut genom dörren med en tung suck.

Åh, nej. tänkte jag. Jag har sårat honom något fruktansvärt. Han kommer aldrig att vilja ha mig.
Med den tanken i huvudet klev jag motvilligt upp ur sängen och gick med tunga steg nedför trappen. Bella mötte mig innan det sista steget.
"Vad har hänt? Edward sa att du nog behövde prata. Och Nick smög sig näst intill ljudlöst ut ur huset för en stund sedan."
  "Jag... jag ville inte."
"Vad ville du inte Carmen?"
  "Öppna asken."
Bella tittade frågande på mig. "Jag förstår inte Carmen."
"Jag vet inte jag heller." sa jag. "Jag öppnade aldrig asken, jag var rädd för att det skulle ligga fel grej i asken. Och antagligen så gjorde jag det eftersom att Nick verkade så ledsen och jag... jag såg att asken såg ut som en sådan ask." jag kippade lätt efter luft efter det långa talet om händelsen imorse.

 "Friade han?" sa Bella med stora ögon.
"Jag vet inte. Jag fick asken som en present, men jag öppnade aldrig asken. Jag slängde iväg den."
  "Carmen!" sa Bella argt. "Vet du hur mycket han älskar dig? Om inte så kan Edward säga dig att du är det enda han tänker på. Dygnet runt."
Jag kände ett sting av dåligt samvete eftersom att jag inte alltid tänkte på honom, och framförallt för att jag hade vart så otrevlig och nobbat honom.
"Men jag är inte redo än!" sa jag i hopp om förståelse.
 "Jag kände precis som du innan jag gifte mig med Edward, men efter att vi sagt Ja till varandra... Då kunde jag inte tänka på annat än att han var min föralltid."
 "Han kommer inte att blir min föralltid. Jag är en simpel människa som kan dö av lite gift."

"Vad känenr du, längst in i hjärtat? Vill du bli hans och han din, eller inget av det?"
  "Föralltid hans. Men... det känns inte som mig. Att gifta sig alltså."
Bella kramade om mig länge och jag kände den sköna kylan som ständigt följde vampyrerna. Eller de hade ju inget varmt blod i ådrorna.
 "Ska jag be Edward leta upp Nick?"

Jag nickade mot hennes axel och kände hur tårarna började rinna, jag saknade honom redan. Och det var mitt fel att han hade sprungit iväg.

Allting ska alltid vara mitt fel.

"Sluta gråta snälla du." bad Bella innan hon släppte mig och försvann in i vardagsrummet. För att hämta Edward.
 Jag satte mig ned på en stol som stod i hallen och funderade. Hur skulle jag göra?  Jag ville inte gifta mig, men jag ville ju vara med Nick mer än allt annat på hela jorden. Men att gifta sig. Jag var väl inte så vuxen än? Bara 19 år, och Nick var ju föralltid 22. Ingenting jag tänkte gjorde så att jag kom fram till något beslut, så jag beslutade mig för att gå ut en sväng istället.

----------------------------------------

Skogen i Forks hade alltid fascinerat mig, i skogen hade jag också träffat Bella för första gången. Så jag var väldigt glad över att jag hade gått ut för en promenad den dagen. De stora träden höjde sig högt över mig och vissa träd stammar var dubbel så breda som mig, om inte mer. Mina fingrar trevade över den sträva barken och den mjuka mossan som växte här och där på träden. Ack, så fridfull skogen är.

"Carmen." hördes en röst några meter ifrån mig. Döljd bland skuggorna, men en liten fläck solsken avslöjade Nick.
 "Åh, Nick!" sa jag och rusade fram till honom. Jag slog mina armar omkring honom men han var hård som en sten. Besvarade inte min desperata kram.
 "Varför?" sa Nick. "Varför?"
"Jag är rädd Nick. Rädd för det verkliga och overkliga livet."
 "Så, det är bara för att du är rädd. Inte för att du inte... inte älskar mig?"
     Jag slog till honom med knuten näve på magen och skrek till. "Fan, där gjorde ont. Och hur kan du någonsin tvivla på min kärlek till dig?"
 "Jag är en vampyr, du är en människa."
"Och!? Det bryr jag mig väl inte om, för mig är du bara Nick!" skrek jag ganska högt.
 Han rörde äntligen på sig och greppade mitt ansikte med sina udnerbara händer. "Du är det enda i min värld, jag ska föralltid beskydda dig. Tills döden skiljer oss åt."
  "Sluta!" bad jag. "Jag vill inte tänka på det, snälla kan jag få lite tid?"
"Du får all tid i världen älskling."

"Nick? Carmen?"
Nick ställde sig genast i försvars position, hans läpp dorgs upp över de gift fyllda tänderna.
 "Angelica." sa jag tyst och mötte hennes iskalla, onda blick.

---

Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet, lite drama sådär. Men än är det inte över! Och än en gång - förlåt om kapitlet är konstigt.

Blev ni besvikna över Carmens reaktion eller var det rätt?

Kram TCW författaren.

Jag sträckte ut mig i sängen samtidigt som morgonsolen sken in i fönstret när jag  hörde rörelse alldeles brevid mig. Jag hoppad till och drog täcket tätare omkring mig samtidigt som jag makade mig längre upp sängen. Min blick gled åt vänster och sedan till höger, sedan till vänster och sedan tillbaka till...

"Hjälp Nick! Sluta skrämma mig så!" sa jag högt.
  "Du borde ha vänjt dig vid det här laget." skrattade Nick.
"Jag tror nog inte att jag kommer att göra det. Du förstår, jag är en människa och jag det är bara naturligt att jag är rädd för övernaturliga ljud."
 "Oj, oj , oj. Vaknat på fel sida idag?" sa Nick glatt.
Jag skakade på huvudet och attackerade honom med en kram. Han besvarade självklart min kram och viskade i mitt öra: "Grattis på födelsedagen."
"Va?" sa jag. "Är det redan dfen 13:de? Åh, nej."
  "Vadå? Du gillar väl ändå födelsedagar?"
"Ja, jag älskar födelsedagar!" sa jag högt. Det borde han väl ändå veta?
"Men vad är det som är 'Åh, nej.' idag då?"

"Bella fyller år."
 Nick såg överraskad ut ett tag men såg snabbt ut som vanligt igen. Fast med ett leénde på läpparna.
  "Då får du väl köpa något." sa han. "Men innan... så måste du öppna min present till dig!"
Jag klappade mina händer i iver för att få slita av presentpapperet och se vad som var i. Nick plockade fram något bakom ryggen och höll fram en pappkartong till mig. Jag slutade le i en sekund när jag såg att det inte var något roligt presentpapper och hoppades att Nick inte skulle märka något.
   "Vad är det?" sa han dystert.
"Äsch, inget."
   "Jo, nåt är eller var fel."
"Det var bara det att jag trodde att det skulle vara ett roligt paket med massa färger, och presentpapaper som jag kunde slita av.
  "No problemo." sa Nick och försvann.

Jag suckade. Han skulle alltid vara alltför perfekt. Utanför gästrumsfönstret kunde jag höra fåglarna i Forks kvittra glatt. Sommaren började övergå till höst och bladen hängde troget kvar på trädens grenar. Det var väldigt vackert ute med de få blad som började bli oranga, gula och röda. Ack så vackert.

Löven påminde mig om färger, färger mig om presenten. Vad kunde det vara i paketet? Jag hade inte sagt att jag önskade mig något speciellt till Nick, och det gjorde jag inte heller. Men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kunde tänkas ligga i paketet och vänta på mig.

"Är du nöjd nu min sköna?"
Jag ryckte till när Nick återvände från sin lilla presentinslagning. Han räckte fram det nu färgglade paketet och såg väldgit förväntansfull ut.
"Det verkar vara något riktigt bra i paketet." sa jag glatt och skakade lådan jag höll i.
Det lät inte, men det var något som vägde litegrann. Ingen fjäder i all fall tänkte jag för mig själv.

"Kom igen, öppna nu Carmen."
  "Snart, jag vill bara försöka lista ut vad det är."
"Du kommer aldrig att klara det. Öppna bara!"
"Okej, okej..."
Jag lirkade av det klarblåa snöret och petade upp all tejp. Sedan tog jag försiktigt tag i ena kanten och... slet snabbt av papperet. Nick skrattade till, antagligen åt min iver till att få se innehållet.
Under papperet var samma låda jag sett bara för några minuter sedan. Jag öppnade locket och såg att det var en massa vitaskyddspluppar i lådan. Som om det var en liten TV i den lilla lådan som behövde skyddas från stötar.
 "Varför är det pluppar i lådan?" sa jag och skämdes lite över att jag inte kom ihåg vad det hette.
   "Det kanske är något ömtåligt?" sa Nick.

Jag struntade i att 'det kanske är något ömtåligt' och vände upp & ned på lådan så att alla pluppar plus innehållet regnade ned på täcket. Nick gjorde inte en min så det var nog inte så ömtåligt.

Bland allt det vita såg jag en ask. En liten blå ask med kanter av samma färg som guld.

Nej. Inte en sån ask.

Min hand sträckte sig automatiskt fram och grep tag om asken. Nick rörde inte en min.
Jag svalde hårt och öppnade locket.

---

Det här första kapitlet är inte så himla långt. Det beror på att först raderades allt som jag skrivit och jag har haft fullt upp med sommaren. Men jag hoppas att ni gillade kapitlet.

Vad kommer att ligga i asken?