När jag öppnade ögonen såg jag det vita stilrena taket i familjen Cullens vardagsrum. Jag hade två filtar omkring mig och en kudde under huvudet. Bella satt brevid mig och log då hon såg att jag vaknat.

"Hur är det?" frågade Bella.
  Jag ryckte på axlarna samatidigt som jag kom ihåg Nick. "Vart är Nick?"
Bella såg lite sorgsen ut : "Carlisle försöker leta i böcker och sådant just nu. Du var borta i några minuter."
Jag kastade av mig filtarna och reste mig upp. Det svartnade lite framför ögonen då jag rest mig för snabbt. Bella tog tag i min ena axel så att jag inte skulle ramla.

"Släpp mig." snäste jag.
Bella ryggade tillbaka av mitt plötsliga snäsande. Jag brydde mig inte om henne och började istället klampa upp för trappan till Carlilse rum. 

"Carlisle. Vart är Nick?" jag knackade inte utan steg bara rätt in i hans rum. Det visade sig då att han helt glömt bort Nick, han och Esme var nämligen mitt uppe i en farlig kyss.
 Jag harklade mig, jag struntade i om jag störde denna intima stund eller inte.
 
Carlilse och Esme tittade upp samtidigt, de släppte varandra snabbare än mitt öga kunde se och Esme sprang förläget ut från rummet. Med bara en arm. Jag undrar vad Angelica ville med det alltså.
 "Förlåt, men jag måste verkligen veta vart Nick är. Bella sa inget."
"Du är ursäktad. Vi borde ha vart mer uppmärksamma."
  "Så, var är Nick?" sa jag lite argt. Alla verkade undvika den frågan, eller i alla fall två. Bella och Carlisle.
"Han är fortfarande medvetslös. Innan du kom, och innan Esme kom, så hittade jag faktiskt något användbart."
 "Åh, så bra." sa jag sarkastiskt. "Var. Är. Nick?" 
 "Ditt rum."

Jag vände på klacken och sprang ned längs korridoren. Jag stannade framför min dörr och tog ett djupt andetag, vred om dörrhantaget och steg in. Till min förvåning så vad det faktiskt inte mörkt och kvavt inne i rummet, det var ljust och fönstrena stod vid öppna. Jag smög tyst förbi sängen där Nick låg i samma kläder utan täcke. Fönstrena slog mot husväggen så jag stängde dem.

Fotöljen som stått i mitt rum ända sedan jag fick flytta in stod kvar i hörnet brevid min bokhylla. Fullproppad med böcker såklart. Så jag lyfte iväg den och ställde den vid huvudändan.
" Nick." viskade jag. "Kan du höra mig?"
Inget svar.
Min hand greppade hans livlösa och kalla hand. Jag tog upp hans hand och kysste den flera gånger.
 "Jag är så ledsen Nick. Om jag bara sagt Ja... då kanske inte det här hade hänt? Men jag vet inte vad jag vill Nick, så mycket har hänt på så kort tid. Först det där med Angelica och David, sedan när Angelicas klan kom till det där hotellet. Och mina konstiga drömmar som ni tror är en förmåga som kan förstärkas när jag blir en av er. Jag vill bli en vampyr, men Bella vill inte. Och jag vet inte vad jag ska göra om du försvinner, och du kan inte ens höra mig." jag började snyfta och tårar föll ner och små prickar bildades på Nicks tröja. Tårarna rann längs mina kinder när jag tänkte på att förlora Nick. Och på att han kanske redan var förlorad.

"Ska jag visa vad jag hittat?" sa Carlilse och la en hand på min axel.
 Jag ryckte till. "Hur länge har du stått bakom min rygg?" väste jag argt.
 "Jag har hört allt du sagt, och jag förstår dig."
 Jag glodde surt på honom men visade med handen att jag ville vet vad han hittat.
"Du vet säkert att jag har varit vampyr i några hundra år redan, och därför har jag någon sorts kontakt med de flesta vampyrer som existerar. När jag var i London träffade jag på Alex. Han bor i Svergie, ett land som ligger uppe i Norden i Europa. Vet du vart det ligger?"
 Jag nickade, mina föräldrar hade visat mig bilder från deras sememster i Stockholm. Det var innan jag fanns, men de sa alltid att jag skulle få följa med nästa gång de åkte dit. En vecka innan planet från Washingtog lyfte dog dem.

"Alex har vart med om sådant här förut, han har specialiserat sig på det. Han är nästan tusen år gammal och har en 'Läkar högskola för vampyrer'. Tro det eller ej, men nåt nytt är påväg in i vampyrvärlden. Medvetslösa vampyrer, huvudvärk, illamående och kräkningar. Nån, några eller något orsakar allt men den eller dem är omöjliga att fånga. Alex har forskat om just dessa händelser och det har pågått i ca 100 år."
 Jag avbröt Carlilse för att fråga: "Ska vi åka till Svergie eller kommer han hit?"
"Tyvärr så måste vi åka dit, hans 'sjukhus' ligger nämligen där."
 Jag log och sa: "Okej, när?"
  "Redan imorgon om det går. Fast först måste vi hitta flygbiljetter."
     "Får jag följa med?" undrade jag. " Om Nick ska dit vill jag också dit."
"Självklart får du det Carmen." sa Carlisle. "Jag tänkte att alla skulle med, de andra kan ju roa sig i de Svenska skogarna. Det sägs att det ska finnas gott om älg och björn där. Emmetts favorit är björn och det är väl kul för dem andra att pröva på nåt nytt. Jag har aldrig smakat älgblod, jag tror att det är ganska syrligt."
 Trots att Nick låg brevid mig medvetslös så skrattade jag till. Det lät så roligt när Carlilse pratade om Svergie på det viset. Man har ju hört folk prata om naturen, vattnet och älgarna i Svergie men aldrig hade jag hört nån prata om blodsmaken på vissa djur, som fanns i Svergie.
 "Vänta lite nu." sa jag och blev seriös igen. "Hur ska vi få med Nick på planet?"
 "Det hade jag inte tänkt på." sa Carlilse fundersamt. "Antingen blir det bagageutrymmet eller så blir det rullstol."
"Rullstol låter nog bäst." sa jag. Jag ville absolut inte att Nick skulle ligga i ett kallt bagageutrymme.
  "Okej, då fixar jag ltie grejer som kan behövas till det. Vi säger att han inte kunnat röra på benen sedan födseln, vi döjer dem med en filt eller nåt. Och han är väldigt trött efter en operation som han nyss har gjort."
  "Det låter bra." sa jag. "Jag packar min och Nicks saker i samma väska, ska jag gå och säga till de andra att vi åker imorgon kväll?"
 
"Ja, gärna. Jag måste ändå ringa några samtal och skaffa fram rullstolen med mera."

Jag sköt in fåtöljen i hörnet igen och drog fram väskan jag hade haft liggande under sängen. Försiktigt med att inte störa Nick på nåt sätt. Jag hade inte tagit med mig så mycket från mitt gamla hus, jag hade inte ens sålt det än. Hyran var ändå inte så dyr, och Charlie hade lovat mig att klippa gräset och skotta en väg fram till dörren när snön kom.

Nick hade inte heller så mycket saker, några toalettartiklar, lite kläder och en fotboll. Det var allt jag hittade som var hans. Alla våra saker tillsammans fyllde väskan precis, så det var lätt att dra igen dragkedjan. Utan att tänkta på vad jag gjorde så slängde jag upp väskan på sängen. Hela sängen gungade till lite och jag stelnade till. Väskan hade hamnat några ynka centimeter ifrån Nicks ena ben,  jag hade nästan slängt den på honom. Då säg jag hur smutsiga hans kläder var från bråket i skogsdungen, alla andra utom han och jag hade redan bytt till rena kläder. Så jag drog av hans tröja försiktigt och ersatte den med en av hans svarta t-shirts och en grå munkjacka. Innan jag lirkade av hans blå jenas drog jag av skorna, sensatte jag på honom ett par tunna träningsbyxor. Det var lätt att bytta ut hans strumpor och tvätta av leran från gympadojjorna. När jag var färdig såg han ut precis som vanligt. Med hans lite halvrufsiga blonda hår och mjuka läppar.

Innan jag bytte om tog jag en lång dusch och tvättade mitt hår ordentligt. Det var imma på spegeln när jag duschat klart och väldigt varmt i badrummet. Så jag öppnade dörren till mitt sovrum för att släppa in lite kyla. Jag drog på mig ett bar jeans, en av mina mysigaste skjortor och mina svarta tygskor. Mitt hår var inlindat i handduken när jag tog väskan och gick ner för att ställa väskan i hallen.

"Bella?" ropade jag svagt. Jag vill be om ursäkt för mitt beteende tidigare idag, nu när jag fått veta att Nick troligtvis skulle kunna räddas kände jag mig lugnare.
  "Ja." sa Bella och jag kände viddraget från hennes snabba rusch från vardagsrummet till hallen.
"Förlåt. Förlåt för att jag var så elak tidigare idag."
  "Det gör inget. Jag har vart i sammas sitts som du förut, det är hemskt att inte veta vilket öde den man älskar mest väntar."
Jag kramade om henne och sa förlåt igen. "Du och de andra vet väl redan att vi ska till Svergie imorgon?"
 Hon släppte mig och tittade frågande på mig.
 "Jag trodde Carlilse hunnit säga det till er alla, jag tog så lång tid på mig att packa."
     "Jag hade ingen aning!" sa Bella högt. "Då måste jag ju hem och säga det till Edward och Nessie också. Alla ska väl med?"
Jag nickad: "Självklart. En vampyr som Carlisle känner kanske kan fixa Nick."
 Bella log. "Vad bra! Stanna här och ät något innan du går och lägger dig. Jag är snart tillbaka."

Bella försvann på en millisekund och jag gick mot köket. På den korta vägen dit ropade jag ut i huset: "Vi ska till Svergie imorgon, packa."

Rosalie, Emmett, Jasper och Alice kom allihopa fram till mig. "Va?" sa alla samtidigt.

"Vi ska till Svergie imorgon, Stockholm du vet. En vampyr där kan fixa Nick."
  "Och varför måste vi med dit?" sa Rosalie kaxigt.
"Carlilse trodde att ni kanske skulle tycka att det var kul att jaga på nya marker och efter andra djur. Det finns ganska mycket björn." sa jag och tittade på Emmett.
 Han sken upp och började tjata som ett litet barn på att Rosalie skulle med också. Jag, Alice och Jasper lämnade dem åt sitt tjafs och fortsatte mot köket.

"Så, ska vi flyga?"sa Alice glatt.
 Jag nickade. "Imorgon kväll."
"Men hur ska vi få med Nick?" sa Jasper fundersamt.
"Jag och Carlisle har tänkt ut nåt." sa jag. "Det kommer att gå bra, jättebra."

Samma sak intalade jag mig senare på kvällen när jag låg på soffan i vardagsrummet. "Det kommer att gå bra, jag ska inte dö som mamma och pappa. Om 2 dagar så är jag i Stockholm. Inget kommer att gå fel."

Det här kapitlet var faktiskt jättelångt! Så jag hoppas att det här fick er att längta till nästa kapitel, jag ska skriva lite snabbare då.

Var det bra? Och vad menar Carmen egentligen på slutet?