Kapitel 3
Alices syner ändrades nästan aldrig, det var ungefär samma syn hela tiden. En vampyr, som sprang genom skogen och pratade om mig. Pratade om mig, antingen med någon annan eller för sig själv. Det ända som Alice kunde höra var mitt namn, gång på gång, och iblan började han tala om liljor. Liljorna som jag drömt om antagligen.
När jag satt inne i Carsliles rum, som nu var mitt mysiga lilla fängelse, och såg mig omkring ordentligt för första gången såg jag alla de underliga tavlorna som hängde på väggen. Några var färgsprakande medans andra var helt svart/vita. Jag reste mig upp för att titta närmare på dom när någon dök upp bakom mig. Mitt hjärta stannade och jag svalde hårt, fastfrusen i golvet utan att kunna vända mig om hörde jag en röst. Som tur var var det en röst som jag kände igen, Carslile. " Skrämde jag dig Carmen?" undrade Carslile när jag tillslut lyckades vända mig om. Jag skrattade till lite och harklade mig innan jag sa " Jo visst gjorde du det, jag trodde att jag skulle svimma!" det var ju inte så farligt tänkte jag för mig själv men när jag såg Carsliles sorgsna ansiktsuttryck la jag genast till att det bara var roligt att bli lite skrämd, så att man hade något att skratta åt lite senare på dagen.
Carslile verkade uppriktigt mycket gladare över att jag tog det så lätt. " Jag har aldrig velat göra någon människa illa" förklarade Carslile." Det var därför jag blev doktor, så att jag kunde rädda människor istället för tvärtom."
" Men hur klarar du det? Alltså jag menar det måste ju ändå komma in folk som blöder. Och då menar jag att dom blöder väldigt mycket." jag väntade en stund och tillsist började Carslile tala igen. " År och år av träning, jag är nästan helt immun mot doften av blod nu. Det är lättare för mig, dels för att jag aldrig smakat blod och dels för att jag har levt mycket längre än de andra här i huset. Och på så vis har jag kunnat träna mig på att inte reagera på blod längre."
Jag och Carslile satt länge den kvällen och diskuterade hans livs historia som sträckte sig bak ända till 1600-talet. Det hemskaste som han berättade för mig var nog när han blev vampyr, när han själv var på jakt efter dom blev han en av dom. Hans far var ju inte direkt förtjust i vampyrer eller andra övernaturliga varelser så Carslile begravde sig själv under en hög med potatis när han förvandlades. Hela fövandlingen tog 3 dagar och var mycket smärtsam, alla vampyrer som kom ihåg den sista stunden som människa kan intyga det. Den ända som jag visste om som inte kom ihåg något var Alice. Hon hade fått reda på det senare när Bella nästan hade blivit mördad av en sadistisk vampyr vid namn James, det hela fanns till och med på filme. Men filmen var raderad sedan länge, ingen ville visst veta av det igen.
"Det börjar bli sent Carmen, och jag glömmer inte bort att människor som du behöver sömn och mat. Låt oss gå ner till köket så kan du äta med Nessie och Jakob." jag tittade upp på Carslile med ett förbryllat ansikte. " Jakob? Vad gör han här så sent?" jag hade verkligen ingen aning om vad Jakob gjorde här vid denna tid på dygnet. Och när jag tittade på mitt armbands ur såg jag till min förskräckelse att klockan var 2 på morgonen. Carsliles svar gjorde mig ännu mer förbryllad." Han är här för att hjälpa till att skydda dig, hela hans flock är utanför och vaktar runt huset. Jag måste bara säga att det här påminner väldigt mycket om när Bella födde lilla Nessie."
Och vips så var vi inne i en annan historia och både Carslile och jag glömde bort såna oviktiga saker som sömn och mat.
Men tids nog började jag yra och mina ögolock var tunga som sten. Carslile avbröt sig mitt i en mening och lyfte upp mig i hans kalla famn. " Du skulle ha sagt till att du var så trött." suckade han djupt. " Men det var alldeles för spännande för att sluta, och jag vet fortfarande inte hur det gick!" jag tjatade lite, och sen lite till och han gav med sig att berätta slutet av historian.
Allt som han hade berättat var så mycket mer detaljerat än de som de andra hade berättat. När Carslile började med en berättelse gick det bara inte att slita sig loss, han ord grep tag om ens hjärta och man var tvungen att höra mer.
Han hade börjat gå medans han pratade med mig i sin famn och han hade gått till ett rum med en stor säng. Sängen såg mycket varm och inbjudande ut och när han la ner mig under täcket sjönk hela jag djupt in i en sömn full med drömmar.
-------------------
Jag trodde att drömmarna hade gått över sen jag kom hit till huset men nu började jag drömma igen. En dröm som jag kände igen allt för väl. Det kändes inte som en av dom där synska drömmarna utan helt enkelt som en vanlig mardröm. Den här mardrömmen hade jag drömt många gånger förut och fastän jag visste precis vad som skulle hända blev jag lika rädd som valigt, om inte ännu räddare.
Vi satt i våran lilla etta i Pheonix, eftersom vi inte hade så mycket pengar hyrde vi en etta utav ett gammalt par som flyttat ut till landet. Utifrån såg det ut som om en lycklig familj bodde i den lilla ettan och levde i sina drömmars värld. Det var samma sak när man kom in, det var städat och mysigt med blomkrukor i mängder och 2 små katter som spann tyst i sina sov- korgar. En lycklig familj bodde här i den lilla lägenheten med en doft utav liljor. Det var vad man trodde om man aldrig såg människorna som bodde där.
Men en dörr var alltid stängd, stängd med dubbel lås. Det var i det rummet allt hände. Allting som tillslut fick mig att gå till polisen och anmäla min sambo. Innanför den där dörren dog mitt barn, mitt barn som aldrig han födas. Jag visste redan att det skulle bli en pojke och han hette Seth, det var min fars gamla namn.
Och en gång kom min sambo hem, full som vanligt. Eller jag vet inte om man kan kalla honom för en sambo, han var min kidnappare kan man säga. Han puttade i mig i rummet och jag grät redan hejdlöst och bad honom att släppa mig. Han totall vägrade som vanligt och började slå och sparka på mig som en säck potatis. Det var vad jag var för honom, en säck potatis.
Ett slag träffade mig i magen och jag fruktade det värsta, och precis efter slaget kom en spark på samma ställe. Det var du jag visste att min lilla bebis var död. Min lilla,lilla Seth som aldrig hann se sin mor.
Jag vaknade alldeles svettig och skakig och började stiga ur sängen. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var, men så hördes en röst från dörr öppningen. " Edward sa att du hade vaknat, han sa något om en mardröm." Bellas lugna stämma lugnade ner mig lite och jag sa åt henne att komma och sätta sig brevid mig.
"Jag har aldrig någonsin berättat det här för dig eller någon annan" sa jag till henne. " Bara polisen och myndigheterna vet om detta" mumlade jag efter ett tag.
Jag tittade upp på Bella och hon nickade åt mig att fortsätta. Så då började jag att förklara alla groteska och äckliga saker som Dave hade gjort mot mig. Han hette Dave och hade från början verkat som en hygglig och väldigt snygg kille. Men tiden förändrar allt som sagt och med tiden förändrades min känslor.
Han blev rasande den gången då jag berättade för honom att jag tänkte lämna honom, och det var då allt det hemska började.
Efter att ha suttit och berättat allting för Bella kände jag mig ganska lättad att någon annan visste om det, så att jag slapp hålla inne det. Edward hade väl antagligen redan berättat för alla om det genom att lyssna på mina tankat, och det gjorde mig inget. Det var bara skönt att alla hade fått reda på det.
Det sista jag sa till Bella innan hon och jag skuller gå ner fick henne att dra djupt efter andan.
" Polisen fick aldrig tag i honom, och jag har alltid haft en känsla av att han är på väg för att leta upp mig"
Kapitel 2
Jag hade fått strikta regler om att jag absolut inte fick berätta detta för någon, det var nämligen en utav deras allra viktigaste lagar. Det finns en klan som heter Volturi och dom styr över vampyr världen om man säger så. De ser till se att inga lagar bryts, alltså så att inga vampyrer klargör sin existens genom att gå ut i solen eller kanske biter en människa inför publik. Alla vampyrer var också tvugna att se till se att alla "nyfödda" vampyrer uppförde sig. Bella berättade om den gången då en vampyr vid namn Victoria hade skapat en hel armé av nyfödda bara för att utplåna henne själv och hennes familj. Men med list och styrka hade de med hjälp utav ett par varulvar lyckats döda allihopa och bränt dom på bål. Jag visste fortfarande inte så mycket om det där med varulvar men alla sade till mig att jag skulle få veta om allt tids nog.
När Edward berättade om min dröm för alla andra, och mina tankar runt drömmen drog alla efter andan i rummet. Jag fattade verkligen inte varför de gjorde det, nu visste jag ju att de inte behövde andas. De var väl inlärt för att ingen skulle börja misstänka något. När jag frågade Edward om hur han visste om allt detta förklarade han lugnt att han kunde läsa tankar och att andra i familjen Cullens kunde göra olika speciella saker.
" Alice kan se in i framtiden, men hon kan bara se beslut som redan är fattade. Jasper kan kontrollera allas humör i detta rum, han kan lugna ner ett helt rum fullt med arga människor. Och min Bella kan skydda oss allihopa med att stänga in oss i en mental sköld" förklarde han. " Men om jag blir vampyr..."
" Du kommer absolut inte att bli vampyr Carmen" röt Bella. "Varför kan jag inte det?" frågade jag osäkert.
" Ja, varför inte Bella? Jag tror nog att hon kan bli en riktigt cool vampyr med sina möjliga krafter." sa Emmett helt plötsligt, han hade stått tyst med en arm över Rosalie hela kvällen.
" Därför" sa Bella kort. " Vi får helt enkelt vänta och se, det beror på om Volturi märker något eller inte." Jag vände mig och såg att det var Carslile som nyss hade talat. Det var då jag hade frågat om vilka Volturi var.
I cirka en timme berättade allihopa om Volturi, de berättade om hur de styrde riket och om alla gånger de varit i konflikt med dom. Jag satt nästan och skakade när de berättade om slagsmålet i Volturi som hade börjat med att Edward nästan visat sig själv i solen.
Samtidigt som jag var väldigt rädd var jag ändå fascinerad utav den värld som de levde i. Allt som jag alltid trott vart påhitt och gamla skrönor visade sig nu vara sant. Alla gånger som jag drömt mig bort i fantasi världar med vampyrer, varulvar ,häxor och troll har det varrt så mycket hemskare. Men nu när jag fått en inblick i hur det egentligen är förstår jag ändå hur svårt det måste vara. Speciellt för familjen Cullen som lever på djurblod för att de äcklas av sig själva när de mördar en människa, de tycker att det känns lite bättre om man tar djur istället.
De fortsatte med berättelserna och jag lyssnade ivrigt med en fråga då och då.
" Carmen, du är mentalt utmattad utav allt detta. Jag tycker att du borde vila dig." jag tittade upp från en utav
böckerna jag lånat från Carsliles bibliotek, han hade böcker ändå från 1600-talet, och såg in Jaspers gulbruna ögon. "Inte riktigt än, jag vill läsa lite mer" mumlade jag. "Du kan få låna hem boken, det gör ändå inget jag tror att jag har läst den minst 5 gånger nu" skrattade Carslile.
" Åh, tack Carslile, åh tack så mycket. Om du bara visste hur många antikvariat jag varit i för att få tag på denna!"Jag tror nästan att det vaar över 20 stycken faktiskt. Med min bok under armen och Bella brevid mig började vi gå mot bilen.
" Vad tycker du egentligen om allt det här Carmen? Var ärlig nu, jag trodde att du skulle svimmat eller så när du fick reda på det." när jag vände mig mot Bella såg jag hur rädd hon såg ut, så jag svarade ärligt. " Jag är itne ett dugg rädd för er, den ändå gången jag var rädd under hela kvällen var när ni berättade dom där hiskeliga historierna." Jag skrattade till lite och fortsatte sedan." Jag tror ärligt talat att jag höll på att kissa på mig när ni berättade om hur Volturi försökte döda Nessie!"
Både jag och Bella började skratta högt åt den bild vi fick upp ihuvudet av mig alldeles blöt om byxorna, med en alldeles förskräckt mig förstås. Vi tillbringade hela bilfärden hem till mig med att prata om hur jag skulle se ut om jag råkade ut för en blöt olycka. Och när vi kom fram sa Bella till mig att jag gärna fick komma till dom imorgon igen och att hon skulle gå till Charlie för att hälsa på honom.
" Jag kommer gärna över imorgon igen Bella, men jag måste bara fråga.." jag tvekade men sa ändå " Kan jag prata med Charlie om det här eller vet han inget?" Bella spärrade upp ögonen och svarade genast" Nej det får du inte, det ända han vet är att jag och min familj är något övernaturligt. Han vill absolut inte veta exakt vad vi är då skulle han inte orka med längre. Åh, snälla lova mig att du inte säger något till honom!"
"Jag lovar och svär att jag inte ska säga ett ord om det här till Charlie." lovade jag.
Vi kramade om varandra som kvällen innan och gick skilda vägar. Hon till Charlie och jag hem till mig.
Denna natten drömde jag något väldigt underligt. Det var två stora, och vackra ögon som såg på mig. De var gulbruna precis som Cullens, men de hade en lite nyans av rött i sig. Innan jag vaknade såg jag ett regn utav de mest underbar liljorna jag någonsin sett.
------------------
När jag hade vaknat efter drömmen var det omöjligt att somna om. Så jag hade varit uppe i flera timmar innan jag såg att det började ljusna ute. Mitt huvud hade gått i högvarv och alla mina tankar snurrade kring de vackra ögonen och det plötsliga regnet utav liljor. Det var den underligaste drömmen jag haft på väldigt länge, ögonen kunde jag inte förstå, bara att de ögonen tillhörde en vampyr. En vampyr vid namn Nick för att vara exakt.. Nick.. Hur kunde jag veta det? Jag såg inte ens vem det var men jag vet att de ögonen tillhörde Nick, Nick som har gulbruna ögon med en nyans av rött och bor i utkanten av Forks. Han letar efter någon eller något, något som han letat efter väldigt länge. Nick som vet om att min favorit blomma är lilja, Nick som snart kommer att hitta det han söker efter.
Mina funderingar avbröts utav en knack på mitt fönster. Mitt fönster? Jag har mitt sovrum på andra våningen, hur kan det knacka där? Jag närmade mig fönstret med försiktiga steg och när jag kom fram gläntade jag lite på gardinen och tittade in i ett par ögon.. Bellas. Jag släppte andan som jag inte vetat att jag hållit och slappnade av i hela kroppen. Jag öppnade fönstret och lät Bella stiga in i mitt rum. " Bella, du skrämde livet ur mig!" sa jag till Bella samtidigt som jag kramade om henne. "Förlåt, men jag var tvungen att träffa dig." Jag märkte att Bella lät stressad och jag frågade vad det var som hänt.
" Det är inget. Ingenting, du behöver inte oroa dig" sa hon snabbt. "Jag märker att något är fel, du brukar aldrig bete dig så här." Och jag kunde verkligen se att något var fel, Bella tittade runt efter något som jag inte visste om och stod aldrig still. Hon gick runt,runt i mitt rum och när hon gått några varv suckade hon ställde sig framför mig."Ta det lungt nu Carmen, och få inte panik eller något sånt." Vad nu tänkte jag, är det något om mig? " Jag lovar Bella,berätta bara vad som hänt."jag försökte låta oberörd men min röst skar sig på slutet. " Åh, Carmen förlåt oss. Vi skulle ha vart uppmärksammare!" Bella hade gått från stressad till vädjande. Jag kunde nästan se henne på knä framför mig.
" Snälla Bella! " sa jag högt "Berätta nu på en gång!" Min röst lät betydligt högre än vad jag trodde och Bella svarade genast. " Det är någon som är ute efter dig,en vampyr förstås, och vi vet inte vad han vill dig. Det ända Alice såg var en vampyr som rusade igenom skogen runt Forks, och han pratade antingen med sig själv eller i en telefon. Men Alice hörde att han pratade om någon som hette Carmen som bodde i Forks. Och det finns inte så många Carmen i Forks, och sedan blev vi ännu säkrare på att han menade dig när han sa ditt efternamn. Smith. Men jag lovar att vi ska skydda dig, vad han än vill ska han inte få röra dig!" Det var svårt att hänga med i allt Bella sa men jag förstod att den här vampyren hade något att göra med min dröm. Det kändes så bara. "Vi åker direkt hem till dig Bella, jag behöver prata med Edward."
När vi kom fram till huset skyndade jag mig ut ur bilen och sprang den sista vägen till dörren. Bella hade redan öppnat dörren åt mig och Edward väntade på mig. Dom där vampyrerna var verkligen snabba tänkte jag snabbt innan jag började prata med Edward. Han sa åt mig att var tyst för mina meningar blev helt ofullständiga och han tyckte att det var bättre om han läste min tankat istället.
Jag började genast att tänka igenom hela min dröm och mina slutsater som jag kommit fram till. Efter ett tag vände sig Edward mot Bella och sa" Han heter Nick, han blev nyligen vegetarian och han vill verkligen hitta Carmen. Det är allt vi vet om honom, gå genast till Alice och fråga henne om hon har sett något mer."
Jag kände hur mina knän började skaka och ett illamående växa i min mage. Jag lutade ryggen mot väggen och sjönk ner på golvet. Edward tittade till mig och frågade om han kunde lämna mig en stund och jag lyckades klämma fram ett ja. Han försvann så snabbt att en kall vind blåste förbi mig. Jag huttrade till och kramade om mina ben, i mina tankar var det ingen romantisk vampyr som var ute efter mig utan en kallblodig mördare på jakt efter mitt blod.
Alla dessa tankar som far runt i mitt huvud kunde ju Edward höra och han kom genast tillbaka till mig och berättade att jag var alldeles säker här. Att ingen skulle komma åt mig, att alla skulle se till så att jag var så trygg som möjligt.
Tänk hur mycket allt kan förvandlas på bara 2 dygn. 2 dygn är allt som behövs för att ens värld ska vändas upp och ner.
Kapitel 1- Hemligheten
Allt var så annorlunda nu, annorlunda men fortfarande så vanligt.För att jag visste att första gången jag träffade Bella märkte jag att det var något som konstigt med henne. Jag kände på mig att hon hade en stor hemlighet som hon inte kunde berätta för någon. Och när jag följde med henne hem en gång blev mina misstankar starkare. I hennes hus bodde det ca 9 st otroligt vackra människor och en väldigt stor muskulös man. Denna muskulösa mannen verkade ha en relation med en flicka som verkade vara yngst av dom alla. Redan nästa dag frågade jag Bella vad det var hon döljde för mig.
" Snälla Bella, kan du inte berätta bara för mig?" vädjade jag.
" Carmen, det är inte så lätt att säga det här" viskade hon så tyst att jag nästan inte hörde.
Det snurrade runt miljoner tankar i mitt huvud den sekunden. Tänk om hon och hennes familj är utomjordingar, eller har någon hemlig sekt. Tänk om hon har lurat i mig att hon är min vän bara för att använda mig som ett experiment. Tänk om.. Tänk om hon bara är en vanlig människa.
" Du kan väl komma över imorgon när det passar dig, Carmen. Jag lovar att berätta allt för dig då."sa Bella med en röst som kunde övertyga vem som helst om att hon talade sanning.
"Lovar du verkligen det Bella? Du kommer inte att ångra dig senare eller så?" frågade jag henne och försökte att låta allvarlig.
"Du är min bästa vän, och om jag lovar dig något så håller jag det." det lät verkligen som att hon menade det. Bästa vän, tänk att jag var hennes bästa vän!
Jag hade nog aldrig tänkt så på oss två, men någon stans långt inne i mig själv visste jag det. Vi hade varit som ler och långhalm ända sen jag träffade henne för första gången. Så jag borde väl ha varit helt säker på att vi var bästa vänner. Bästa vänner på riktigt.
Så jag svarade Bella med ett glatt "OK" och sa att jag skulle komma över imorgon så snabbt som möjligt. Hon kramade om mig och viskade att allt skulle orda sig och sa sedan adjö. Innan jag han fråga henne något mer var hon borta. Det skrämde mig lite att hon försvunnit så snabbt, men jag måste väl ha haft tankarna någon annanstans. Och något som verkligen störde mig just då var att hon sagt att allt skuller ordna sig. Vadå ordna sig? Det var väl ingenting som behövde ordnas? Allt var ju bra, utom att jag fortfarande inte visste om den där stora hemligheten som Bella höll inne.
Den natten drömde jag de mest bisarra sakerna om Bella och hennes familj. Jag drömde om blod och huggtänder, djur och gulbruna ögon som helt plötsligt skifftade till kolsvarta ögon som stirrade på mig med törst. Sedan kände jag en skarp smärta i halsen och hörde ett surplande ljud.
-------------
När jag vaknade nästa morgon, alldeles svettig med tung andning, förstod jag inte varför jag hade drömt om vampyrer. Det måste ju har varit vampyrer jag drömt om eftersom att de hade huggtänder och drack mitt blod, men ändå, varför hade jag drömt det? Jag hade sett alla i Bellas familj och Jasper hade stirrat på mig med sina svarta ögon och kastade sig över mig inom en sekund. Vänta.. Jasper? Hur kan jag veta vad han heter, Bella har ju adrig berättat för mig om sin familj. Eller lite har hon väl, men bara om Edward och Renesmeé. Och det är ju hennes man och dotter. Men helt plötsligt visste jag väldigt mycket om Alice och Jasper, Emmett och Rosalie, Emse och Carslile, och när jag tänkte efter visste jag ganska mycket om Jacob. Det var Renesemeés pojkvän och han verkade ta hand om Renesmeé väldigt mycket. Eller hon kallades Nessie men Bella gillade inte det namnet, hon tyckte att det lät som Lochness odjuret.
Mina tankar avbröts av en signal jag kände igen väl, det var min mobil som ringde och jag sträckte mig efter den.
"Hej det är Carmen" sluddrade jag fram.
" Hej Carmen! Det är Bella , jag undrar om du hade tänkt komma hit idag eller inte, klockan är ju redan 2 på eftermiddagen men jag kan ju komma hem till dig om du vill.
Va! Var klockan redan två, har jag sovit i över 12 timmar!?
"Oj" svarade jag med en växande panik i rösten när mina tankar började klarna." Jag visste inte att klockan var så mycket, jag borde vara välidgt vacker nu om jag har fått så mycket skönhets sömn" skrattade jag till Bella.
Bella fnittrade till i luren och sa att jag nog borde se ut som ett troll, och att mitt hår såg ut som en höstack.
Vi pratade om allt möjligt, ingen av oss tänkte på den stora hemligheten som skulle avslöjas senare idag.
-----------
Vid fyra tiden då jag tänkte åka till familjen Cullen ringde det på dörren. Jag sprang ned för trappen och snubblade på det sista trappsteget. Sen hände allt väldigt snabbt, precis innan jag höll på att slå i kanten på glasbordet intill trappan hörde jag att dörren rycktes upp och en kall vind svepte över mig. Sedan försvann allting. Allting blev svart, precis som det blir för alla i filmer. Allting försvann bara, poff, så var jag borta från verkligheten.
När jag började kvickna till hörde jag röster runt om kring mig, det var väldigt tysta röster så det lät bara som ett surr. Jag ansträngde mig för att höra vad de sa och lyckades ursklija några ord som Bella sa.
" Hon skulle få veta.... i telefon... hämta henne...vad tror du?"
Sedan hördes en annan röst, en mans röst.
" ..hennes tankar... hon vet... vampyrer..."
Jag slog upp mina ögon och andades häftigt och rösterna tystnade. Jag förstod att det var Bella och hennes man Edward nu när jag såg dom. För deras ögon riktades mot mig där jag låg, jag låg i min säng med en massa varma filtar över mig.
"Carmen? Carmen, åh du har vaknat! Jag har varit så orolig för dig, jag trodde aldrig att du skulle vakna. Du slog dig ganska illa i huvudet, åh förlåt mig så mycket jag hann inte fånga upp dig innan du ramlade.Jag försökte...
" Vänta lite nu Bella, jag hinner inte med nu." avbröt jag henne. "Var det du som ringde på dörren nyss?" frågade jag henne lite oroligt.
" Ja, Carmen. Det var det, jag tänkte bara hämta upp dig så att du slapp ta taxi till oss. Och då hörde Edward att du tappade balansen så han ryckte upp dörren för att försöka ta emot dig innan du föll men vi hann inte." Bella lät som om hon häll på att börja gråta, jag hade aldrig sett henne gråta förut så jag vände mig mot henne för att se om hon grät på riktigt.
Men när jag tittade in i hennes ögon såg jag inga tårar, hela hon skakade nästan av gråt fast det kom inga tårar. Det var som om hon inte kunde gråta.
" Bella, vad är det frågan om egentligen. Jag vet att du aldrig skulle bli så här orolig bara för att jag trillat i trappan. Säg nu vad det är som tynger dig." sa jag med ett krax. Jag lät verkligen som en kråka.
" Jag lovar att du kommer att få veta alldeles snart, så fort du har blivit bättre. Jag vet inte om du klarar att få veta det nu i ditt tillstånd." Först nu tänkte jag på hur vacker röst hon hade, även fast hon fortfarande lät väldigt orolig.
"Bella, berätta bara. Jag sa ju att hon redan vet innerst inne." viskade Edward till henne, fast jag lyckades höra det ändå. Jag ansträngde mig för att höra vad Bella viskade tillbaka och det som jag hörde var chokerade mig.
" Snälla Edward kan jag inte få vänta lite. Jag kan ju inte bara gå fram till henne och berätta att hennes bästa vän och hela hennes familj är vampyrer som är kompisar med en skock varulvar."
Sedan talade Edward högt så att även jag kunde höra utan att anstränga mig.
" Carmen har redan hört allt, eller hur Carmen?"
" Ja, jag hörde allting."
Först då slog det mig att allt jag hade drömt var sant, och att Bella och hennes familj var vampyrer.
