Jag vet, jag är sämst.
3 veckor, shit vad snabbt jag skriver. Eller inte...
Nästa kapitel kommer att bli långt. LÅNGT!
Nästa kapitel kommer att bli långt. LÅNGT!
Kamp - Kapitel 4 av del 2
Nick för handlöst framåt och hans ansikte slog hårt i marken. Jag kände hur smällen ven genom marken och fick allt inom en liten radie att skaka. Angelica slet i hans hår, men det satt fast som sten verkade det som.
"Carmen?" skrek en kvinnoröst. "Vart är du?"
Jag vågade inte svara, men Nick uppfattade rösten och skrek till. Usch, det lät som om han hade ont.
Skogen runt om kring oss exploderade när hela familjen Cullen anlände till gläntan. Löven som hade fallit till hösten virvlade upp framför mina ögon och skymde sikten för mig ett tag, framför mig var löven och bakom mig var det tjocka trädet. En hand slöt sig runt min arm och drog i mig. Jag kunde inte kämpa mot styrkan och följde ovilligt efter.
"Vad har hänt?" sa Bella.
"Ehm... jag vet inte riktigt."
Hon ruskade om mig lite och sa igen lite högre "Vad har hänt?"
"Angelica kom bara."
"Nu jävlar." sa Bella och jag blev chockad över att hon svor. Hon hade nästan aldrig svurit förr.
Bella störtade iväg och lämnade mig ensam kvar mitt emmellan två stora träd. Jag kunde inte göra något längre och löven virvlade runt i luften på grund av vampyrernas hastighet. Ibland skymtade jag ett huvud, ibland en arm. Men oftast var det bara snabba glimtar av lite hud som gnistrade vackert i solen, hur något nu kunde vara vackert här var obegripligt.
"Stanna!" skrek Angelica.
Cullens stannade upp för att höra på vad hon hade att säga, Edward höll koll på hennes tankar. Hans ansiktsuttryck förändrades då och då, ibland såg han äcklad ut och ibland normal.
"Alla kommer väl ihåg förra gången?" sa hon och tittade sig frågande omkring. Hon stod i mitten, omringad av livsfarliga vegetarianer. Ingen svarade."Det var ju inte så att ni vann över mig eller något. Det var jag som sprang iväg, och somlade ihop resterna av min klan."
Äntligen fick jag reda på vad som hade hänt den dagen, då jag hade svimmat och Nick... varit på väg att dö.
"Under den korta tiden som jag varit borta har jag byggt upp min klan igen tack vare min kompanjon. Han är inte här just nu, men nästa gång kanske han följer med mig. Så vad tycker ni? Ska vi strunta i allt det här och..."
Och hon sprang iväg, snabbare än någon vampyr jag någonsin har sett.
"Efter henne!" ropade Emmett. Och han, Jasper, Edward, Rosalie och Alice rusade iväg.
Esme, Carlisle och Bella stannade kvar. Långsamt gick de fram emot mig, med händerna i luften som för att visa att de inte var farliga.
"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Jag nickade och tittade oroligt omkring mig. Angelica syntes inte till så jag joggade fram till dem och kramade om Bella så hårt jag kunde. Min bästa vän.
Bellas perspektiv:
Jag mindes så väl hur det var att stå brevid och kolla på under en vampyr fight. Man kunde inte göra något förutom att stå och kolla på, inte hann man se vad som hände heller för vi är ju så snabba. Därför gick jag, Esme och Carlilse långsamt fram mot Carmen och höll upp våra händer för att visa att vi inte var farliga. Så hade Edward gjort tror jag, det var svårt att minnas. Det hade ju hänt under min tid som människa.
"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Hon nickade och tittade oroligt omkring sig. Efter att ha försäckrat sig om något sprang hom emot mig om kramade om mig.
"Jag var så rädd." viskade hon. "Jag visste inte vad jag skulle göra. Men... vad?"
Hon släppte mig och gick fram emot Nick som låg helt stilla på marken bakom mig. När hon kramat om mig så hade hon sett över min axel och upptäckt honom.
"Är... är han...borta?" sa hon med gråten i halsen.
"Jag tror att han bara är medvetslös. Det är första gången jag sett det hända med en vampyr." sa Carlisle. "Han har inga synliga skador, jag kollade det innan vi gick till dig."
Carmen satte sig ned på huk brevid Nick och jag gjorde det samma. Hennes händer rörde lätt vid hans ansikte, det var som om hon tänkte sig Nick som en ovärdelig porslinsfigur. Ungefär så såg vi ut också, bleka och släta. Men egentligen var vi hårda som sten och näst intill okrossbara.
Carmen satte sig ned på knä och skrek till "Aj! Jag satte mig på en sten."
Av en reflex höll hon om sitt knä med ena handen, när hon tog bort den var det blod på hela handflatan.
"Oj, förlåt. Jag ska... jag knyter något om det."
Det brändes i halsen, men jag visade inget. Ack så ljuvligt det doftade. Efter år av bara djurblod var det här en doft jag aldrig hade känt. Utom en gång förra julen då jag, Edward och Renesme firade med Charlie. Då hade han skurit sig på en kökskniv, men jag hade behärskat mig. För han var ju min far, jag skulle aldrig aldrig någonsin smaka på Charlie. Jag rös av bara tanken.
"Här, ta min halsduk." sa Carlisle och tog av sig halsduken han använde för att täcka sitt bitmärke på halsen.
"Tack."
Carmen knöt hårt om knät, tittade upp på mig med ursäktande i blicken innan hon fortsatte röra vid Nick och mumla något osammanhängande till honom.
"Åh, vakna... älskar dig... ihåg när vi... snälla."
"Vad ska vi göra med Nick?" frågade Esme Carlisle tyst. Hon pratade tillräckligt lågt för att Carmen inte skulle höra, men jag kunde med min super hörsel.
"Jag tror att vi bara bär hem honom och väntar. Jag ska försöka ringa några samtal och leta i mina böcker om det finns något om medvetslöshet hos vampyrer."
Jag tittade bak i tid för att se Esmes nick, men tittade bort då hon ställde sig på tå för att kyssa sin make. Jag ville inte ta del av andras privata privatliv.
"Kom Carmen." sa jag och drog upp henne på fötter. "Vi går hem, Carlisle bär hem Nick till det stora huset."
Det stora huset var där alla bodde utom jag och min lilla familj. Carmen bodde också där, Nick var där på dagarna men tillbringade nätter på andra ställen. Edward visste var, han sa bara aldrig något om det till mig.
"Vill du ha lift?" sa jag.
Carmen började skratta lite och blinkade bort några tårar. "Gärna. Bara jag inte väger för mycket."
Jag skrattade till och satte mig på huk. Carmen hoppade upp på min rygg och höll ett hårt tag med armarna om min hals. Om jag varit människa skulle jag ha fått svårt att andas.
Jag tittade bak på Carlisle och Esme en sista gång och såg när de lyfte upp Nicks medvetslösa kropp. Sedan sprang jag hem med Carmen på ryggen.
Carmens perspektiv:
När vi kom hem till huset väntade de som jagat Angelica på oss. Innan vi kommit fram till dem sa Jasper "Hon sprang över till La Push. Vi såg vargarna, men jag tror att hon han undan dem."
"Jag hoppas att dem biter sönder henne." sa jag argt och alla tittade förvånat upp på mig.
Emmett hoppade ner från taket och dunkade mig i ryggen "Det är rätta takter det.". Han log och hjälpte mig ner ifrån Bellas rygg. Alla andra skrattade lite och skakade på huvudet åt Emmetts kommentar. Förutom Rosalie, som alltid verkade vara bitter. Bella sprang fram till Edward blixtsnabbt och de kysste varandra, jag tittade bort för jag ville inte lägga mig i någons privatliv.
När Carlisle och Esme kom gående med Nick svimmade jag.
Jag skrev extra långt för att jag inte skrivit något kapitel på 2 veckor nästan. Jag hoppas att ni tycker det var ett bra kapitel, nästa ska jag försöka få klart tills på söndag eller måndag.
Jag blir väldigt glad om ni skriver vad ni tyckte om kapitlet. Vad kommer hända med Nick?
"Carmen?" skrek en kvinnoröst. "Vart är du?"
Jag vågade inte svara, men Nick uppfattade rösten och skrek till. Usch, det lät som om han hade ont.
Skogen runt om kring oss exploderade när hela familjen Cullen anlände till gläntan. Löven som hade fallit till hösten virvlade upp framför mina ögon och skymde sikten för mig ett tag, framför mig var löven och bakom mig var det tjocka trädet. En hand slöt sig runt min arm och drog i mig. Jag kunde inte kämpa mot styrkan och följde ovilligt efter.
"Vad har hänt?" sa Bella.
"Ehm... jag vet inte riktigt."
Hon ruskade om mig lite och sa igen lite högre "Vad har hänt?"
"Angelica kom bara."
"Nu jävlar." sa Bella och jag blev chockad över att hon svor. Hon hade nästan aldrig svurit förr.
Bella störtade iväg och lämnade mig ensam kvar mitt emmellan två stora träd. Jag kunde inte göra något längre och löven virvlade runt i luften på grund av vampyrernas hastighet. Ibland skymtade jag ett huvud, ibland en arm. Men oftast var det bara snabba glimtar av lite hud som gnistrade vackert i solen, hur något nu kunde vara vackert här var obegripligt.
"Stanna!" skrek Angelica.
Cullens stannade upp för att höra på vad hon hade att säga, Edward höll koll på hennes tankar. Hans ansiktsuttryck förändrades då och då, ibland såg han äcklad ut och ibland normal.
"Alla kommer väl ihåg förra gången?" sa hon och tittade sig frågande omkring. Hon stod i mitten, omringad av livsfarliga vegetarianer. Ingen svarade."Det var ju inte så att ni vann över mig eller något. Det var jag som sprang iväg, och somlade ihop resterna av min klan."
Äntligen fick jag reda på vad som hade hänt den dagen, då jag hade svimmat och Nick... varit på väg att dö.
"Under den korta tiden som jag varit borta har jag byggt upp min klan igen tack vare min kompanjon. Han är inte här just nu, men nästa gång kanske han följer med mig. Så vad tycker ni? Ska vi strunta i allt det här och..."
Och hon sprang iväg, snabbare än någon vampyr jag någonsin har sett.
"Efter henne!" ropade Emmett. Och han, Jasper, Edward, Rosalie och Alice rusade iväg.
Esme, Carlisle och Bella stannade kvar. Långsamt gick de fram emot mig, med händerna i luften som för att visa att de inte var farliga.
"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Jag nickade och tittade oroligt omkring mig. Angelica syntes inte till så jag joggade fram till dem och kramade om Bella så hårt jag kunde. Min bästa vän.
Bellas perspektiv:
Jag mindes så väl hur det var att stå brevid och kolla på under en vampyr fight. Man kunde inte göra något förutom att stå och kolla på, inte hann man se vad som hände heller för vi är ju så snabba. Därför gick jag, Esme och Carlilse långsamt fram mot Carmen och höll upp våra händer för att visa att vi inte var farliga. Så hade Edward gjort tror jag, det var svårt att minnas. Det hade ju hänt under min tid som människa.
"Är allt bra med dig Carmen?" frågade Carlisle.
Hon nickade och tittade oroligt omkring sig. Efter att ha försäckrat sig om något sprang hom emot mig om kramade om mig.
"Jag var så rädd." viskade hon. "Jag visste inte vad jag skulle göra. Men... vad?"
Hon släppte mig och gick fram emot Nick som låg helt stilla på marken bakom mig. När hon kramat om mig så hade hon sett över min axel och upptäckt honom.
"Är... är han...borta?" sa hon med gråten i halsen.
"Jag tror att han bara är medvetslös. Det är första gången jag sett det hända med en vampyr." sa Carlisle. "Han har inga synliga skador, jag kollade det innan vi gick till dig."
Carmen satte sig ned på huk brevid Nick och jag gjorde det samma. Hennes händer rörde lätt vid hans ansikte, det var som om hon tänkte sig Nick som en ovärdelig porslinsfigur. Ungefär så såg vi ut också, bleka och släta. Men egentligen var vi hårda som sten och näst intill okrossbara.
Carmen satte sig ned på knä och skrek till "Aj! Jag satte mig på en sten."
Av en reflex höll hon om sitt knä med ena handen, när hon tog bort den var det blod på hela handflatan.
"Oj, förlåt. Jag ska... jag knyter något om det."
Det brändes i halsen, men jag visade inget. Ack så ljuvligt det doftade. Efter år av bara djurblod var det här en doft jag aldrig hade känt. Utom en gång förra julen då jag, Edward och Renesme firade med Charlie. Då hade han skurit sig på en kökskniv, men jag hade behärskat mig. För han var ju min far, jag skulle aldrig aldrig någonsin smaka på Charlie. Jag rös av bara tanken.
"Här, ta min halsduk." sa Carlisle och tog av sig halsduken han använde för att täcka sitt bitmärke på halsen.
"Tack."
Carmen knöt hårt om knät, tittade upp på mig med ursäktande i blicken innan hon fortsatte röra vid Nick och mumla något osammanhängande till honom.
"Åh, vakna... älskar dig... ihåg när vi... snälla."
"Vad ska vi göra med Nick?" frågade Esme Carlisle tyst. Hon pratade tillräckligt lågt för att Carmen inte skulle höra, men jag kunde med min super hörsel.
"Jag tror att vi bara bär hem honom och väntar. Jag ska försöka ringa några samtal och leta i mina böcker om det finns något om medvetslöshet hos vampyrer."
Jag tittade bak i tid för att se Esmes nick, men tittade bort då hon ställde sig på tå för att kyssa sin make. Jag ville inte ta del av andras privata privatliv.
"Kom Carmen." sa jag och drog upp henne på fötter. "Vi går hem, Carlisle bär hem Nick till det stora huset."
Det stora huset var där alla bodde utom jag och min lilla familj. Carmen bodde också där, Nick var där på dagarna men tillbringade nätter på andra ställen. Edward visste var, han sa bara aldrig något om det till mig.
"Vill du ha lift?" sa jag.
Carmen började skratta lite och blinkade bort några tårar. "Gärna. Bara jag inte väger för mycket."
Jag skrattade till och satte mig på huk. Carmen hoppade upp på min rygg och höll ett hårt tag med armarna om min hals. Om jag varit människa skulle jag ha fått svårt att andas.
Jag tittade bak på Carlisle och Esme en sista gång och såg när de lyfte upp Nicks medvetslösa kropp. Sedan sprang jag hem med Carmen på ryggen.
Carmens perspektiv:
När vi kom hem till huset väntade de som jagat Angelica på oss. Innan vi kommit fram till dem sa Jasper "Hon sprang över till La Push. Vi såg vargarna, men jag tror att hon han undan dem."
"Jag hoppas att dem biter sönder henne." sa jag argt och alla tittade förvånat upp på mig.
Emmett hoppade ner från taket och dunkade mig i ryggen "Det är rätta takter det.". Han log och hjälpte mig ner ifrån Bellas rygg. Alla andra skrattade lite och skakade på huvudet åt Emmetts kommentar. Förutom Rosalie, som alltid verkade vara bitter. Bella sprang fram till Edward blixtsnabbt och de kysste varandra, jag tittade bort för jag ville inte lägga mig i någons privatliv.
När Carlisle och Esme kom gående med Nick svimmade jag.
Jag skrev extra långt för att jag inte skrivit något kapitel på 2 veckor nästan. Jag hoppas att ni tycker det var ett bra kapitel, nästa ska jag försöka få klart tills på söndag eller måndag.
Jag blir väldigt glad om ni skriver vad ni tyckte om kapitlet. Vad kommer hända med Nick?
Kommer snart
Jag har var riktigt seg på att skriva. Förlåt!
Men kapitel 4 kommer idag, imorgon eller på måndag.
Men kapitel 4 kommer idag, imorgon eller på måndag.
