Knas med blogg.se
En glad nyhet är att jag redan börjat med kapitel 9! Så jag ska försöka skriva extra mycket! :D
En dålig är att jag inte kan svara på era kommentarer, då det är fel på blogg.se.. Men jag gör det så fort det är möjligt! :)
En dålig är att jag inte kan svara på era kommentarer, då det är fel på blogg.se.. Men jag gör det så fort det är möjligt! :)
Bagageutrymmet - kapitel 8 av del 2
Jag satt brevid Renesmee och skakade. Jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig, men jag vill inte det heller. Det enda jag kunde fokusera på var Nick. Utan att veta nånting, och inte kunna röra sig, var han instängd med den där kontrollerande vampyren.
Emmett stod fortfarande och hötte med nävarna åt sin familj, men hans ansikte var fortfarande han själv. Förfärad och nästintill tårögd försökte han sluta upp med det han gjorde. Men till ingen nytta. Ingen gick på honom längre då de förstod att Emmett skulle bli helt förkrossad om han skadade nån av dom på riktigt.
"Hur ska vi göra?" frågade Edward efter en lång stund av tystnad.
"Jag har faktiskt ingen aning." sa Carlisle lågt. "Inte en belkaste aning. Vi skulle kunna försöka övermanna honom, men eftersom att han är den starkaste tvivlar jag på att vi alla klara oss utan men."
Alla nickade instämmande. De fortsatte diskutera om ett par ganska bristfälliga lösningar när Alice helt plötsligt hoppade bakåt. I och med att hon slog i väggen vände alla passagerare på huvudena. Jag hoppade genast upp ur sätet och sa högt "Ingen fara, hon råkade bara tappa balansen."
Vissa vände sig om, lugnade av vad jag hade sagt medan vissa hade en uppenbar tvivelaktig blick. Snabbt stegade jag fram mot Alice. "Vad har hänt?" frågade jag dom alla.
Jag tittade genast mot Edward men han var för upptagen av Alice tankar.
Carlisle svarade istället "Hon ser nåt, du vet som hon brukar. I framtiden."
Jag nickade tyst till svar och reste på mig. Hennes ögon rörde sig snabbt åt olika håll och såg nåt vi inte kunde se. Edward var baara helt stilla och fokuserade på hennes tankar.
"Han har upptäckt Nick, och han tar honom som sin "gisslan" tills planet landar. Sen släpper han honom."
Jag tog några förskräckta steg bakåt och slog ryggen i Renesmees stol. Det känndes inte alls i jämförelse med min rädsla för Nicks liv. Han skulle ta Nick som gisslan, och gud vet vad han skulle göra med honom för att få sin vilja fram.
Nick var i fara. På riktigt den här gången.
Förlåt för ett kort kapitel, men det får bli en liten "aptitretare" till nästa kapitel. Eftersom att så många ville att jag skulel börja skriva direkt kände jag mig rätt så stressad, så jag lyckades bara knepa ihop det här.
Hoppas att ni gillade det ändå!
Vad kommer att hända med Nick?
Emmett stod fortfarande och hötte med nävarna åt sin familj, men hans ansikte var fortfarande han själv. Förfärad och nästintill tårögd försökte han sluta upp med det han gjorde. Men till ingen nytta. Ingen gick på honom längre då de förstod att Emmett skulle bli helt förkrossad om han skadade nån av dom på riktigt.
"Hur ska vi göra?" frågade Edward efter en lång stund av tystnad.
"Jag har faktiskt ingen aning." sa Carlisle lågt. "Inte en belkaste aning. Vi skulle kunna försöka övermanna honom, men eftersom att han är den starkaste tvivlar jag på att vi alla klara oss utan men."
Alla nickade instämmande. De fortsatte diskutera om ett par ganska bristfälliga lösningar när Alice helt plötsligt hoppade bakåt. I och med att hon slog i väggen vände alla passagerare på huvudena. Jag hoppade genast upp ur sätet och sa högt "Ingen fara, hon råkade bara tappa balansen."
Vissa vände sig om, lugnade av vad jag hade sagt medan vissa hade en uppenbar tvivelaktig blick. Snabbt stegade jag fram mot Alice. "Vad har hänt?" frågade jag dom alla.
Jag tittade genast mot Edward men han var för upptagen av Alice tankar.
Carlisle svarade istället "Hon ser nåt, du vet som hon brukar. I framtiden."
Jag nickade tyst till svar och reste på mig. Hennes ögon rörde sig snabbt åt olika håll och såg nåt vi inte kunde se. Edward var baara helt stilla och fokuserade på hennes tankar.
"Han har upptäckt Nick, och han tar honom som sin "gisslan" tills planet landar. Sen släpper han honom."
Jag tog några förskräckta steg bakåt och slog ryggen i Renesmees stol. Det känndes inte alls i jämförelse med min rädsla för Nicks liv. Han skulle ta Nick som gisslan, och gud vet vad han skulle göra med honom för att få sin vilja fram.
Nick var i fara. På riktigt den här gången.
Förlåt för ett kort kapitel, men det får bli en liten "aptitretare" till nästa kapitel. Eftersom att så många ville att jag skulel börja skriva direkt kände jag mig rätt så stressad, så jag lyckades bara knepa ihop det här.
Hoppas att ni gillade det ändå!
Vad kommer att hända med Nick?
