Allas ögon var riktade på mig, jag räknade alla. Det var Edward och Bella, Emmett och Rosalie, Alice och Jasper, och... och...
"Var är Carlilse och Esme?" frågade jag oroat.
  "Va?" sa allihopa i mun på varandra.
" Var är Carlilse och Esme?" sa jag högre.
  " Förlåt Carmen, men du pratar så himla tyst. Ingen av oss, trots vår super hörsel, kan inte höra vad du säger."
Va? Tänkte jag. Jag pratar väl visst högt.
Jag sa det en gång till och denna gången så lyssnade jag på mig själv när jag sa det.

"..."

Jag spärrade förvånat upp ögonen och Bella försökte stoppa ett leéndet som inte passade in just nu, med tanke på omständigheterna.
Min röst var borta. Så jag kunde inte komunicera med mina vänner, inte fråga något.
"Är du okej?" frågade Bella.
Jag nickade och mimade ett ja till svar.
"Vad hände egentligen?" sa hon igen,  hon lade genast till "Kan du försöka visa med händerna?"
Jag nickade igen och förde mina händer mot halsen, som om jag inte fick luft, och höll andan.
" Okej Carmen, nu räcker det. Du skrämmer mig faktiskt. Men tack för att du visade."

Det var något som jag inte tänkt på än så länge, men jag kom inte på vad. Det var något jag oroade mig för...
Nick!
Jag satte mig snabbt upp, alldeles för fort. Det flimmrade till framför ögonen när blodet för snabbt lämnade huvudet. Jag vinglade till och skulle ha slagit i huvudet om inte Jasper fångat upp mig.
"Ta det lugnt Cam. Du har vart medvetslös ett tag nu, du borde vila."
  "Mhick!" jag försökte säga Nick, men jag det gick inte så bra. Det var bara ett svagt viskande.
"Nick..." lyckades jag säga med en enorm kraft ansträngning. Det sved i halsen när jag pratade, antagligen för att jag nästan hade blivit kvävd till döds.
 "Ehm... Vad vill du veta?" sa Bella.
Jag bängde på henne, hur dum får man vara egentligen. Det var ju hur klart som helst att jag ville veta hur det var med honom.
Hennes ögon fick något sorgset i sig och jag befarade det värsta.  Med det gick inte ens att föreställa sig det, det gick bara inte. Jag svalde hårt några gånger och försökte stoppa tårarna som ganske skulle falla för döden.
"Åh Carmen." sa Bella. "Han... han har inte visat några tecken på liv."
" Jag började skaka i hela kroppen och lät tårarna svämma över. Det kunde inte vara sant. Inte Nick. Världen kunde inte funka utan honom. Jordens bana skulle ändras och mänskligheten skulle dras längre och längre bort från solen, det som fick oss att överleva. Eller så skulle det bara hände med mig. Det som höll mig kvar vid liv var kanske död.

Du lovade.

Du lovade att du skulle komma tillbaka.

Du lovade. Du lovade.

Om och om igen tänkte jag samma sak, medans jag långsamt reste mig upp på svaga ben.

 Du lovade.

Alla flyttade på sig när jag styrde mina steg mot Nick. Nu var det bara några steg kvar tills jag var framme vid honom. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig lite, tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder. Vampyrerna bakom mig var så tysta att jag kunde höra när en tår träffade det hårda golvet och splittrades i tusen olika små vatten droppar.

Jag var framme. Jag böjde mig ned, sträckte försiktigt handen för att pröva om han skulle dras ifrån mig som i drömmen. Eller vad det nu var jag hade upplevt i stadiet mellan liv och död. Nu var mina fingrar bara några cemtimeter ifrån hans rufsiga underbara hår. Han försvann inte, han var kvar där när jag började dra mina fingrar genom hans hår.

Med ännu en kraft ansträgning så sa jag: "Du lovade Nick."
 Jag ignorerade den brinnande smärtan i halsen och sa det bara igen och igen. För han hade lovat att han skulle öppna sina gyllene ögon om jag gjorde det, och nu hade jag gjort det.
Jag satte mig ner brevid honom och viskade svagt, svagt i hans höra hur mycket jag älskade honom. "Jag älskar dig Nick. Om du inte kommer tillbaka så tänker jag inte finnas kvar länge i denna grymma värld." jag tog en kort paus för att det gjorde verkligen ont i halsen. "Utan dig kan jag inte leva, utan dig är jag inte hel."

Hans ögonlock fladdrade till och han slog upp ögonen. Ett halv leénde lekte på hans läppar men de förfärliga sprickorna som ännu inte hunnit försvinna än hindrade honom från att göra det. Jag började andas häftigt och nu grät jag av glädje. Han levde, han kunde se, höra och känna. Precis som jag.
Kalla vinddrag for runt mig när famlijen Cullen snabbt sprang till mig och Nick.

"Hur är det Nick?" frågade Edward. "Carlilse är inte här, så han kan inte hjälpa till nu."
" Det är bra, jag måste bara vila för att sprickorna ska läka ihop." sa Nick tyst.

Det påminde mig om en sak "Vart är Carlilse och Esme egentligen?" frågade jag.

"Esme blev ordentligt skada när hon försökte stoppa Angelica från att kväva dig. Det hjälpte nog inte så mycket men lite i alla fall." sa Edward tyst. Han gillade nog inte tanken på att hans mor var skadad.
 "Vart blev hon skadad?"
"Hennes arm gick av. Och nu har Angelica , sjuk som hon är, tagit den."
Jag rös och sa inget mer, att prata tärde verkligen på min hals. Aj...
"Carlilse försöker komma på vad de ska göra, han har inte vart med om det här förut. Annars så brukar det kunna läka ihop lätt. Men utan själva armen... Då vet han inte vad han ska göra."

Jag vände åter igen min uppmärksamhet mot Nick och tittade in i hans gyllene ögon som glödde av liv och saknad efter mig.
"Så jag saknat dig Carmen." sa han med längtan i röste.
Jag la mina händer runt hans ansikte och kysste hans läppar ömt, för att visa att jag saknat honom ännu mer.
Edward sa något till de andra och alla försvann utom Bella. "Vi ska bara hjälpa Esme och Carlisle. De är ganska förtvivlade just nu."
Jag log mot henne, och tänkte säga åt dem att jag var väldigt ledsen över det som hänt men istället för ord kom det bara några pipande läten från min mun.
Bella fnittrade till när hon såg min förskräckta min och sprang sedan iväg efter de andra.

---

The Cold Wind är inte slut än, det kommer ytterligare några kapitel. Jag kanske ska börja på The Cold Wind2?

Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet!:)

Allt var svart. Jag kunde inte höra något, inte röra något och inte känna något. Det var tyst och tomt, det enda som fanns var tystnaden och tomheten. Var jag död? Om jag var död, hur kunde jag tänka i så fall? Och vad var det som hade hänt?

Jag mindes vagt att Angelica, eller Olive, hade fått mig att svimma eller dö. Något var fel med mig, riktigt fel.

"Carmen!" han ropade mitt namn. Precis efter det kunde jag se träd, fåglar och solsken som gnistrade i huden på honom. Tusentals små diamanter som glänste och blänadade mig med sin skönhet. Håret som blåste lätt i den tunna brisen och ögonen som log mot mig. Nej, de log inte. De var sorgsna och fyllda av plåga.
Jag sträckte fram handen för att röra hans spräckta  kind men jag nådde inte fram. Det var som om han kom längre och längre bort ju närmare jag kom. Som om han sakta gled ifrån mig. Som om han skulle dö.

"Nej!" skrek jag. "Nej, Nick. Du får inte försvinna!"
Han log lite, mycket lite. För sprickorna som nådde honom upp till munnen förhindrade hans rörelse förmåga i ansiktet. " Jag försvinner med dig Carmen." sa han. "Dit du går, går jag."
"Jag ska ingenstans." sa jag. " Snart kommer jag vakna upp ur denna dröm och då måste du vara vid liv. Annars vet jag inte vad jag ska göra."
"Om du inte vaknar, vaknar inte jag."
Mina mänskliga ögon blev fuktiga och tårar började rinna." Få mig att vakna då!" skrek jag "Jag vill vakna, jag vill röra och se. Höra och minnas. Jag vill ha dig!"
Han log, lite mer den här gången. "Då måste du anstränga dig lite. Försök att minnas hur man hör, ser och känner. Tänk på det du allra helst vill röra, se och höra. Det du allra helst vill ha."
Det var lätt tänkte jag. Den som jag vill ha mest är ju Nick. Så jag tänkte på hans hår, fingrar och tår, ögonen som kunde se rakt in i min själ och de få kyssar jag delat med honom. Jag tänkte på allt bra som han och jag hade haft tillsammans, även om det var få så hade de gjort starkt intryck på mig, jag tänkte också på alla de drömmar som inte blivit uppfyllda än, de drömmar som han var med i.

Nick, Nick, Nick, Nick tänkte jag.

"Jag vill ha dig föralltid Nick." sa jag till honom där han stod. Med de fruktansvärda sprickorna som hotade döden på honom. Jag kunde inte tänka mig att hans eviga liv skulle ta slut på grund av mig, för om jag inte lyckades vakna från denna dröm skulle Nick inte heller göra det. I för sig så skulle de inte vara så dåligt att stanna här i drömmen med Nick, men någon gång tar det slut.

Jag gick närmare honom men han kom bara längre och längra bort. Ännu en dålig sak med den här drömmen var ju förstårs att jag inte kunde rör honom. Min älskade Nick, som jag kanske aldrig skulle få röra igen. Aldrig känna kylan som omgav honom och han skulle aldrig få känna värmen från min kropp igen.
" Måste inte du också försöka vakna? Alltså tänka på något som du verkligen vill ha tillbaks." undrade jag.
   "Att du ens behöver fråga dumma, söta lilla Carmen. Jag tänker alltid på dig, och du kan inte ens föreställa dig den smärta du orsakar mig genom att nästan dö. Du måste hålla dig kvar på ena sidan av linjen, välj livet i stället för döden Cam. Snälla? För min skull?"
  Jag blinkade bort ytterligare tårar och mumlade tillbaka: "Jag vill inte skada dig Nick, jag vill försöka se, höra och känna men det går inte. Hur mycket jag ens försöker så går det inte."
  "Men lova mig då Cam, att aldrig någonsing glömma bort mig."
 "Va!?" skrek jag. " Ska du försvinna nu eller?"
"Ja, om du inte försöker ännu mer så försvinner jag. Jag kommer inte att vakna om inte du slår upp dina ögon först." viskade han svagt. Som om han höll på att försvinna.
 "Jag tänker på dig Nick, jag tänker på allt jag inte kommer att få uppleva med dig, och allt som vi faktiskt har gjort tillsammans!"skrek jag ännu högre. "Jag tänker på dig, bara dig."

"Bra Carmen, jag lovar att jag bara har dig i mina tankar. Du är den enda jag ser, hör och känner. Du är den enda som har en så stor plats i mitt hjärta. Du har mig föralltid, eller så långt ditt mänskliga liv räcker."
När han sa "så långt ditt mänskliga liv räcker" blev jag först chockade men sedan arg.
"Jag vill ha dig föralltid, och lite till!"
  "Försök att vakna upp då Carmen." sa Nick

"Jag vill vakna och ha dig Nick!" skrek jag högt. "Bara dig!"

Samtidigt som jag sa det öppnade jag ögonen och såg upp på en hop nyfikna,oroade vampyrer.

---

Nej, det är inte sista kapitlet, ni vill väl veta vad som händer med Nick?:)

" Hon vill ha ditt liv, Carmen." sa Edward.
"V-va?" stammade jag fram.
Edward nickade bara men Bella skrek till "Du kommer inte i närheten av henne!".
Angelica reagerade knappt på ilskan i Bellas röst utan gick lite närmare oss istället. Hon stod 2 meter ifrån mig och Bella, hon stirrade på mig samtidigt som hon talade med Edward." Nå? Hur blir det?"
"Vad tror du egentligen? Tror du kanske att vi ska kasta henne till dig som om hon vore en köttbit?"
Angelica nickade lätt och slickade sig hungrigt runt munnen." Det vattnas in min mun redan."
Då hördes ett svagt stön."Nej. snälla." viskade Nick. "Ta mig, inte henne."
När jag tittade dit såg jag att de två vampyrklonerna hade gripit tag om hans hals. Det började krypa sprickor längs hans hals och närmade sig hans allt för perfekta, underbara ansikte. Alla tittade dit och Mike spärrade upp ögonen i shock. "Vad i helvete!? Släpp honom!" skrek han till de två vampyrerna som höll fast Nick.
Angelica skrattade och tittade nöjt på medan sprickorna blev längre och nästan var vid hans dystra, perfekta mungipor.Jag slet handen ur Bellas grepp och började springa allt vad jag kunde fram till Nick. Ett steg, två steg, tre... där tog det stopp. Emmett hade rusat fram för att stoppa mig och nu höll han båda mina händer i ett fast grepp bakom min rygg.
"Släpp mig..."morrade jag."Släpp mig!"
Han lyssnade inte utan började långsamt baka bakåt med mig, antagligen så att mina armar inte skulle gå av. Men jag fortsatte att streta emot och försökte rycka mig loss.
"Åh..." stönade Nick igen och mina ögon mötte hans. Jag slappnade av slutade streta emot Emmetts starka händer. Nicks ögon var sorgsna, det var helt svarta och saknade den där ljuvliga guldbruna färgen som bara han hade. Den färgen som alltid gnistrade och sprakade av glädje. Tårar började strömma ner för mina kinder medan jag såg hur Nick led, hur han sakta men säkert skulle dö. "NEJ!"skrek jag."NEJ,NEJ,NEJ!"
Nick såg in i mina ögon med en sån stark längtan och smärta att jag knappt stod ut. Kunde ingen rädda honom? Han skulle när som helst spricka i tusen marmor bitar eller förvandlas till stoft. Ingen gjorde något, ingen. Varför gjorde ingen något?
"Snälla!" skrek jag ännu högre än förra gången "Hjälp honom!"
Det var då jag märkte att allt inte var som förut. Emmett höll inte fast mig längre, jag var nedsjunken på mina knän och skrek, Edward och Bella cirklade runt Angelica medan Emmett och Jasper höll på att slita och dra i några ur Nigeri klonerna. Alice, så liten och skör, dansade runt mellan alla vampyrer så att de for in i varandra. Hon tog ett kort steg åt höger samtidigt som hennes ögon var slutna, en milli sekund efter det stod en av klonerna och famlade i luften efter henne. Två av klonerna störtade emot henne men då tog hon ett litet hopp framåt och de båda två krockade med varandra och sprack i flera bitar. Esme var genast där och kastade en tändsticka bland vampyr resterna, Carlilse sprang runt och samlade ihop delar av de som inte överlevt samtidigt som han höll ett vakande öga på Esme och hennes omgivning.

Jag hittade inte Mike eller Kate bland de andra. De fajtades inte med en klon eller en av ledarna, de brände inte upp delar eller samlade ihop dem. De höll på att rädda Nick. Det var hemskt att se på, Mike brottades med en vampyr och Kate försökte slita loss min älskade Nick. Alla gjorde de något för att rädda Nick. Vad gjorde jag egentligen? Jag var bara en börda för alla, det var mitt fel alltihop. Det var mitt fel att Nick höll på att dö, det var mitt fel att alla mina vänner slogs för sina liv bara för att rädda mitt korta, obetydliga liv.

Den mustiga och illaluktande röken sved i mina ögon och jag var tvungen att blinka flera gånger, tårarna hade inte slutat rinna heller. Fan vad det var jobbigt.

Kate hade lyckats få loss Nick och slängt honom åt sidan. Han var fri! Han kanske inte var död trots allt? Jag reste mig upp från golvet och sprang mot Nick.
Bella och Edward skrek något åt mig när jag hade sprungit förbi dem. Jag brydde mig inte om vad de skrek om, det enda jag hade i mina tankar och i mitt synfält var den stenhårda, underbara vampyr som bara var några meter ifrån mig. Snart, snart var jag där. Snart skulle jag äntligen få dra mina fingrar genom hans vindrufsiga hår och följa konturen av hans läppar med mina egna. Snart skulle jag kasta mig ned brevid honom och säga till honom att allt skulle bli bra. Snart.

Då kände jag hur något började snurra runt mig. Jag kunde inte se vad det var för det gick så fort. Jag såg det långa håret som fladdrade i vinden, det var det enda. Och då visste jag vem det var. Det var Angelica som försökte kväva mig. Luften började ta slut när hon kom upp i högra fart, jag försökte andas in men det gick inte. Allt syre försvann tack vare Angelicas lilla virvelvind som hon var en del av. Än en gång sjönk jag till marken och kipade efter luft, ibland såg jag små skymtar av Bellas förkrossade ansikte och hur alla som höll på att slåss slutade med det och vände sina nyfikna eller rädda ögon mot oss. Och så såg jag Nick. Nick såg inte mig för han hade inte rört sig. Var han borta? Jag ville skrika, skrika och döda Angelica och hennes dumma klan. Jag tänkte bara på hämnd, jag tänkte inte på hur fruktansvärt mycket jag älskade Nick när allt blev svart.

När det var lite försent, när jag egentligen inte kunde tänkte tänkte jag: "Jag älskar dig med hela mitt hjärta och med hela min själ Nick. Jag älskar dig."

"Nej." sa Edward tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra.
" Vad?" viskade jag till Bella.
Hon hjyssade mig samtidigt som hennes käkar spändes. Hennes blick hårdnade och hon såg väldigt koncentrerad ut. Jag vände mig om för att fråga Edward men tänkte att de nog inte var en så bra idé. Alla mina bästa vänner var här för att skydda mig mot en grupp vampyrer som inte fanns, eller jo, de fanns men de kunde få en att glömma hur de såg ut.
" Vi vill ha henne." sa ledaren och pekade med ett långt marmor finger mot mig.
" Aldrig." sa alla mina vampyr vänner i kör.
"Jaså? Varför inte?"
Edward tog ett steg framåt samtidigt som han höll upp en hand för att stoppa alla andra i familjen Cullen. Emmett följde ändå efter, han var så stridslysten. "Vad heter du, du som får oss att glömma er?" sa Edward.
" Kach, och resten av min klan är skapade av min fru Angelica." sa Kach och svepte med sin arm över hans lilla armé. En ung tjej som såg ut att ha vart i 20-års åldern när hon fövandlats till en vampyr klev fram.
" Det är jag som är Angelica, och jag är anledningen till att vi vill ha Carmen."
Våra ögon möttes och jag kände ett sting av igenkännande. Vem var det? Och hur kunde jag komma ihåg henne om hon var en av de som man inte kunden komma ihåg?

Jag vände mig om mot Edward som hade spärrat upp sina ögon i förvåning. Jag gjorde det samma när Edward sa: "Hon känner dig?"
"V-va?"
"Ja, eller hon tänker det i alla fall."
Jag stirrade stint på Angelica för att försöka komma ihåg henne, vart hade jag sett henne förut? Hon öppnade munnen men stängde den igen, hon tvekade igen för att bara några sekunder senare sa det som nästan fick mig att svimma.
" Kommer du inte ihåg mig Camis? Det är ju jag, fast med ett annat namn såklart." hon tog en kort paus och tittade på mig för att se något tecken på att jag kom ihåg henne. "Eh, för bara något år sedan hette jag Olive."

Jag kände hur jag började må illa. Det var hon. Hon som hade bott granne med mig och sett allt som Dave hade gjort mot mig, hon som skrattat åt mina blåmärken och rent utan njutit när mina tårar svämmade över. Hon var en riktig ragata, hon var egoistisk, förjävlig och en djävul. Första gången hon såg att Dave slog mig började hon små le, den andra skrattade hon och de som kom efter det hade hon vikt sig av skratt där hon stod i fönstret och tittade på. Dave gillade det, han gillade när hon stod där och skrattade åt mina plågor. Han kanske trodde att han var manlig och tuff, det som pågick i hans huvud var antagligen något som lät så här: "Åh, den där heta tjejen kollar in mig och skrattar åt Carmen . Jag har nog en chans, hon tycker nog att jag är den sexigaste mannen i hela universum. Särskilt nu när min muskler spänns när jag slår den där kärringen."

Det där minnet hade jag förträngt, jag hade verkligen lyckats glömma det helt och hållet. Jag kände en hand på axeln och det var Edwards. Han hade antagligen hört vad jag tänkt, usch vad jag ville glömma allt det där.
"Du är helt sinnessjuk!" skrek jag till Olive, eller Angelica som hon hette nu." Hur vågar du ens söka upp mig, hur kan du ens prata med mig ditt äckliga svin!"
"Varför inte?" sa hon " jag har väl inte gjort något fel?" hennes röst lät sarkastisk.
Jag skakade bara på huvudet och försökte hindra tårarna från att rinna över.
" Angelica." sa Edward. " Du är faktiskt helt sjuk i huvudet, hur i helvete kunde du göra så mot henne!?"
De bakom oss började viska med varandra, de visste ju inte vad vi pratade om. Jag kände hur Bellas grepp om min hand hårdnade och jag önskade att allt skulle ordna sig. Jag önskade att Angelica eller Olive dog. Försvann från hela universum och aldrig kom tillbaka.

"Du vet vad jag vill ha Edward." sa Angelica. " du vet redan, så varför inte säga det till de andra?"

"Nigeri klanen?"
" Ja, jag har för mig att Nick berättade något om de för Kate." sa Mike " de var tydligen någon som hade fångat dig?"
Jag svalde hårt och harklade mig lite innan jag tyst började förklara vad som hänt. Jag avslutade med att säga vem det var som hade kidnappat mig, och vem det var Kate dödat, eller jag hoppades åtminstonde att Dave var död.
... min föredetta pojkvän kidnappade mig från Cullens hus."
" Oj..." sa Mike tyst. " Då hoppas jag verkligen att Kate lyckades."
"Förresten Mike, är du inte orolig för Kate?"
" Nej, varför skulle jag? Hon har också en speciell gåva, och det är att hon alltid lyckas med det hon vill. Om hon får för sig att hon ska döda mig, då dör jag på direkten. Kate behöver inte ens vara i närheten."
 Jag drog efter andan, det var ju mega coolt! "Men de där Volturi, vill de inte ha henne i deras 'armé'?" sa jag och gjorde luft citattecken när jag sa armé.

" Jo, det är klart. Men de vet inte om det!" sa Mike förtjust. " Nog om Kate, kommer du ihåg hur vampyrerna såg ut?"
"Självklart... eller? Kanske." jag trodde först att jag kom ihåg men sedan bleknade allt. " Jag är säker på att jag kom ihåg en av dem. Han hade... eller det var kanske... nej. Jag kommer inte ihåg." sa jag dystert.
Mike började fingra med fingrarna på hakan, precis som de gjorde i filmer. " Hm..." mumlade han. " Det kan ju vara så att de har en speciell förmåga, förmågan att få folkm att glömma?"
Jag instämde med en nickning och bad honom att förklara mera.
" Jo, eftersom att du inte kommer ihåg hur någon av dem ser ut, och ingen annan som jag träffat gör det heller, så borde det helt enkelt vara så."
" Men hela klanen? De är ju tolv stycken!" utropade jag förskräckt. Vilken makt den klanen borde ha, och det är antagligen därför som Volturi inte lyckats få med dem i sin armé.
" Konstigt eller hur? Och jag tror att det är därför Volturi inte har fått med sig Nigeri klanen i sin armé. De kommer ju inte ihåg hur dem ser ut!"
" Precis vad jag tänkte." sa jag.

Precis när jag hade sagt min mening kom jag på en mycket viktigt grej. " Vi måste hjälpa Nick!" sa jag högt. HUr går det för honom? Han kan ju vara död vid det här laget. Då bultade det på dörren.
" Hallå?" ropade någon.
Mike flyttade sig med hyper fart med ett fast grepp om min midja och en hand för min mun. "Tyst." viskade han väldigt tyst i mitt öra.
" Hallå?" ropade någon igen. " Vi har eran vän."
Jag skakade till, hade dem Nick? Nej, nej, nej.
Mike tryckte ner mig i ett mörk hörn, slängde överkastet från sängen över mig och uppenbarade sig vi dörren. Jag såg knappt att han flyttade sig. Han harklade sig lågt innan han sa: " Vad vill ni?"
" Carmen." var det enda som hördes.
Sedan hördes en låg stämma som om personen pratade för sig själv: " Hennes blod..."
Jag ryckte till och aktade mig för att inte skrika ut min rädsla.
"Hon är inte här."
" Ljug inte du ensama vampyr, vem kan hjälpa dig och vi blir alltför arga på dig!?" röt vampyren som verkade vara ledaren för Nigeri klanen.
"Snälla, ta mig inte hon." vädjade den mest vackra rösten. Nick.
Då kunde jag inte hålla mig längre, trots att det var meningen att jag skulle sitta kvar kunde jag inte stå emot smärtan i Nicks röst. Jag var tvungen att göra allt bra igen, så att Nick kunde fortsätta leva. "Jag är här." sa jag högt. Mike vände sig emot mig och gav mig den mest komiska men samtidigt förbannade blick jag någonsing sagt. Jag kvävde ett blandat fnitter-skrik. " Ta mig, men ni måste släppa Nick först!"

Dörren skakade till och föll i bitar, framför mig hängde Nick mellan två vampyrer från Nigeri klanen. De hade båda mörkt långt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Bakom dem stod det cirka 9 likadana, exakt likadana, men en skiljde sig från mängden. Den vampyren stod längst fram, kanske 2 meter ifrån mig, han hade inte mörkt hår, choklad färgad hy och klar röda ögon. Han hade svarta ögon askgrått hår och kritvit, skör hud som såg ut som silke. Jag rös, han såg så förskräckligt gamal och hemsk ut. Det var den andra fula vampyren jag någonsing sett, Dave var den ena och den framför mig den andre.

Han sträckte fram handen och jag backade tillbaka. Jag ångrade genast att jag sagt något men samtidigt inte, det fanns ju en chans att Nick skull klara sig levande ur det här.

" Kommer du ihåg mig?" sa ledaren.
Jag svalde hårt och sa ett tyst: " Nej."
" Tänkte väl det." sa han skrattande innan han tog ett vampyr steg närmare mig och slöt avständet mellan oss. Då röt Mike till: " Du rör henne inte!"
Han tog tag i mig och ställde sig i försvars position framför mig. Då hörde jag en massa tysta svischande runt om kring mig. Kalla vindar smekte mina ben och sen kände jag Bellas hand om min.
" Vi kommer att klara det här Carmen. Förlåt för att vi inte har hittat dig förrän nu men det verkar som om att du är näst intill omäjlig för oss att hitta."
Jag rynkade på ögonbrynen och öppnade munnen för att undrande fråga varför men Bella satte ett finger mot mina läppar och jag tystnade. Alla i familjen Cullen plus Kate väste högt och väntade på vad Nigeri klanen skulle göra.

Men de gjorde ingenting.