Sno stilen - Carmen (TCW)
Det här är så min bild av Carmen klär sig, om det är någon som läser The Cold Wind skickar in sitt egna klädcollage skulle jag bli jätte glad. Det skulle vara så roligt att se hur de som läser TCW tror att Carmen ser ut till klädseln. Det har ju inte stått så mycket om hennes kläder i berättelsen.
Maila in din bild eller länk om du vill till :[email protected]
3 o:n i mail adressen!
Gillade ni det senaste kapitlet?
Angelica - Kapitel 3 av del 2
"Så vi möts igen." sa hon. "Nick, du blir min förätt och Carmen... Min dessertt. Eller? Ska jag äta desserten först? Plåga lilla Nick lite grann?"
Hon var plötsligt bara någon centimeter från Nicks ansikte och Nick började väsa och det ryckte i han armar.
"Vill du vara med på kalaset Nick?"
Nick svarade inte, istället knuffade han mig bakåt mot en stor tjock trädstamm. Livrädd kramade jag om trädet med ryggen lutat mot det.
"Gå härfirån." sa Nick förbannat.
"Vad händer annars? Ska du skvallra för Cullens?" Angelica lät som om hon pratade med en bebis. Men det var ju stora arga och farliga Nick!
Nick visade sina tänder i ett väsane och kastade sig fram emot Angelica. Angelica hoppade snabbt undan och fäste blicken i mig, Nick hade kastat sig rakt in i ett träd.
"Carmen. Så trevligt att vi träffas nu precis innan ditt onödiga liv tar slut."
Hon började gå emot mig med långsamma steg
Jag svalde hårt och letade efter Nick bakom Angelica. Jag fann honom i ett annat träd bara några meter ifrån Angelica. Han hoppade kvickt ner på Angelicas axlar och började slita och dra i hennes huvud. Hon viftade med händerna och försökte få ett grepp om Nick. Hon lyckades inte men Nick kunde inte hålla sig kvar, det var som en rodeo. Nick försökte vara kvar så länge som möjligt medan Angelica, som då var tjuren, försökte kasta av honom.
"Släpp mig!" skrek Angelica.
"Aldrig." morrade Nick.
Vad kunde en sån som jag göra i denna situation. Ett krig mellan två vampyrer som fajtades om mig. Den ena vill ha mig död den andre ville ha mig levande. Båda ville nog ha mitt blod.
Angelicas huvud knäcktes hit och dit men det gick aldrig av, det var som att rubba toppen av ett berg. Nästan omöjligt.
Tankarna snurrade runt i mitt huvud: Jag eller Nick? Ska jag dö för honom eller låta han dö för mig? Vad ska jag göra? Kan jag få Angelicas uppmärksamhet på något sätt? Har jag någonting som är avgörande i den här fajten?
Drömmar. På något sätt hade Nick och jag drömt samma dröm när han var nära döden. Angelica var nu nära döden, det borde betyda att om jag svimmade eller somnade skulle vi kanske vara i samma dröm. Bara kanske.
Jag slöt mina ögon och...
... hon var där. Bara några meter ifrån mig, men samma barriär som förut höll mig ifrån Nick var där nu också.
"Vad... vad gör du här?" skrek Angelica.
"Snälla, kan du bara ge upp. Om jag får Nick att släppa dig - springer du iväg då?"
Hon såg ut som om hon skulle börja gråta "Jag vill inte dö."
"Lovar du att gå om han släpper dig?"
Hon svarade inte på direkten men efter en kort kort stund sa hon :"Nej. Jag tänker döda honom och sedan komma efter dig."
Angelica kastade sig emot mig, stötte in i den onsynliga väggen och jag öppnade ögon.
Lita aldrig på vampyrer, tänkte jag. Förutom Cullens och Nick.
Det verkade som om Angelica hade övertaget nu, Nick hade ramlat av och nu cirklade de runt varandra.
"Ger du upp?" sa Angelica.
"Aldrig." morrade Nick.
Då kom jag på det. Om jag kastade mig in i den striden skulle något hända, jag skulle dö eller så skulle Angelica dö. Det var störst risk att jag skulle dö, men hur länge kan man egentligen klara sig i en värld av vampyrer?
Jag gick långsamt mot den morrande och väsande fajten. De var som suddiga streck när det snabbt flyttade sig från ena sidan till den andra.
Snart där.
Nick stannade upp i en millisekund och såg mot på mig argt. Angelica tog chansen och kastade sig mot honom.
Jag skrev det här kapitlet med många dagars mellan rum pga bl a internet krångel. Hoppas att det inte var för konstigt.
Vem förlorar , eller blir det oavgjort? Nick eller Angelica?
... eller Carmen?
Asken- Kapitel 2 av del 2
Jag hade bara lyft locket några millimeter när jag slängde iväg asken. Det skrällde till i fönstret när asken träffade glaset och det hördes en dov duns när den slog i mattan på golvet.
Jag satte händerna för öronen och rullade över på mage med ansiktet nertryckt i madrassen. Det var bra så, att låtsas att man inte existerade. Om man inte kan se eller höra känns det i alla fall så. Men den lilla friden varade inte länge, känseln var fortfarande kvar. Nick la sig brevid mig och hans arm kramade om min midja.
"Vad är det?" viskade han.
Jag tänkte inte svara. Om det var en enda sak i hela vida världen som jag absolut inte ville, så var det att gifta mig. Eller inte just nu. Inte med allt som hänt och jag hade ju bara känt Nick i en månad eller två.
"Carmen, snälla?"
"Jag tänker inte öppna asken." mumlade jag ner i madrassen.
"Jag kan inte höra vad du säger. Titta på mig."
Motvilligt vände jag på huvudet så att Nicks blick mötte min.
"Jag tänker inte öppna den."
"Asken?" sa Nick.
Jag nickade och vände ner huvudet igen.
Nick försvann ut genom dörren med en tung suck.
Åh, nej. tänkte jag. Jag har sårat honom något fruktansvärt. Han kommer aldrig att vilja ha mig.
Med den tanken i huvudet klev jag motvilligt upp ur sängen och gick med tunga steg nedför trappen. Bella mötte mig innan det sista steget.
"Vad har hänt? Edward sa att du nog behövde prata. Och Nick smög sig näst intill ljudlöst ut ur huset för en stund sedan."
"Jag... jag ville inte."
"Vad ville du inte Carmen?"
"Öppna asken."
Bella tittade frågande på mig. "Jag förstår inte Carmen."
"Jag vet inte jag heller." sa jag. "Jag öppnade aldrig asken, jag var rädd för att det skulle ligga fel grej i asken. Och antagligen så gjorde jag det eftersom att Nick verkade så ledsen och jag... jag såg att asken såg ut som en sådan ask." jag kippade lätt efter luft efter det långa talet om händelsen imorse.
"Friade han?" sa Bella med stora ögon.
"Jag vet inte. Jag fick asken som en present, men jag öppnade aldrig asken. Jag slängde iväg den."
"Carmen!" sa Bella argt. "Vet du hur mycket han älskar dig? Om inte så kan Edward säga dig att du är det enda han tänker på. Dygnet runt."
Jag kände ett sting av dåligt samvete eftersom att jag inte alltid tänkte på honom, och framförallt för att jag hade vart så otrevlig och nobbat honom.
"Men jag är inte redo än!" sa jag i hopp om förståelse.
"Jag kände precis som du innan jag gifte mig med Edward, men efter att vi sagt Ja till varandra... Då kunde jag inte tänka på annat än att han var min föralltid."
"Han kommer inte att blir min föralltid. Jag är en simpel människa som kan dö av lite gift."
"Vad känenr du, längst in i hjärtat? Vill du bli hans och han din, eller inget av det?"
"Föralltid hans. Men... det känns inte som mig. Att gifta sig alltså."
Bella kramade om mig länge och jag kände den sköna kylan som ständigt följde vampyrerna. Eller de hade ju inget varmt blod i ådrorna.
"Ska jag be Edward leta upp Nick?"
Jag nickade mot hennes axel och kände hur tårarna började rinna, jag saknade honom redan. Och det var mitt fel att han hade sprungit iväg.
Allting ska alltid vara mitt fel.
"Sluta gråta snälla du." bad Bella innan hon släppte mig och försvann in i vardagsrummet. För att hämta Edward.
Jag satte mig ned på en stol som stod i hallen och funderade. Hur skulle jag göra? Jag ville inte gifta mig, men jag ville ju vara med Nick mer än allt annat på hela jorden. Men att gifta sig. Jag var väl inte så vuxen än? Bara 19 år, och Nick var ju föralltid 22. Ingenting jag tänkte gjorde så att jag kom fram till något beslut, så jag beslutade mig för att gå ut en sväng istället.
----------------------------------------
Skogen i Forks hade alltid fascinerat mig, i skogen hade jag också träffat Bella för första gången. Så jag var väldigt glad över att jag hade gått ut för en promenad den dagen. De stora träden höjde sig högt över mig och vissa träd stammar var dubbel så breda som mig, om inte mer. Mina fingrar trevade över den sträva barken och den mjuka mossan som växte här och där på träden. Ack, så fridfull skogen är.
"Carmen." hördes en röst några meter ifrån mig. Döljd bland skuggorna, men en liten fläck solsken avslöjade Nick.
"Åh, Nick!" sa jag och rusade fram till honom. Jag slog mina armar omkring honom men han var hård som en sten. Besvarade inte min desperata kram.
"Varför?" sa Nick. "Varför?"
"Jag är rädd Nick. Rädd för det verkliga och overkliga livet."
"Så, det är bara för att du är rädd. Inte för att du inte... inte älskar mig?"
Jag slog till honom med knuten näve på magen och skrek till. "Fan, där gjorde ont. Och hur kan du någonsin tvivla på min kärlek till dig?"
"Jag är en vampyr, du är en människa."
"Och!? Det bryr jag mig väl inte om, för mig är du bara Nick!" skrek jag ganska högt.
Han rörde äntligen på sig och greppade mitt ansikte med sina udnerbara händer. "Du är det enda i min värld, jag ska föralltid beskydda dig. Tills döden skiljer oss åt."
"Sluta!" bad jag. "Jag vill inte tänka på det, snälla kan jag få lite tid?"
"Du får all tid i världen älskling."
"Nick? Carmen?"
Nick ställde sig genast i försvars position, hans läpp dorgs upp över de gift fyllda tänderna.
"Angelica." sa jag tyst och mötte hennes iskalla, onda blick.
Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet, lite drama sådär. Men än är det inte över! Och än en gång - förlåt om kapitlet är konstigt.
Blev ni besvikna över Carmens reaktion eller var det rätt?
Kram TCW författaren.
Svar på en kommentar
Amira om När kommer del 2?:
OMG! Jag läste hela the cold wind och det enda jag kan säga är wow... Du har talang tjejen ! Jävlar!
Du är riktigt duktig på att skriva! Hur gammal är du?
Gillar du att läsa fanfics också ? Då kan du besöka min blogg, jag skriver en fanfic nu på svenska :)
Du äger på att skriva ;)
Pussar och kramar <3<3
Svar: Tack så mycket! Jag kan svara på hur gammal jag är lite mer privat. Jag vet, jag är lite mysko men ni får stå ut! x) Jag gillar verkligen att läsa fanfics och skall börja läsa din snart. Kommentera en gång till Amira så kanske jag hittar till din rätta blogg. Men det gick inte att kommentera på de två bloggar jag besökte.
Kram TCW författaren.
Jag ber om ursäkt för eventuella småfel som kan finnas i TCW. Men jag är inte så van vid att skriva, och jag glömmer lätt bort små detaljer.
13 September
"Hjälp Nick! Sluta skrämma mig så!" sa jag högt.
"Du borde ha vänjt dig vid det här laget." skrattade Nick.
"Jag tror nog inte att jag kommer att göra det. Du förstår, jag är en människa och jag det är bara naturligt att jag är rädd för övernaturliga ljud."
"Oj, oj , oj. Vaknat på fel sida idag?" sa Nick glatt.
Jag skakade på huvudet och attackerade honom med en kram. Han besvarade självklart min kram och viskade i mitt öra: "Grattis på födelsedagen."
"Va?" sa jag. "Är det redan dfen 13:de? Åh, nej."
"Vadå? Du gillar väl ändå födelsedagar?"
"Ja, jag älskar födelsedagar!" sa jag högt. Det borde han väl ändå veta?
"Men vad är det som är 'Åh, nej.' idag då?"
"Bella fyller år."
Nick såg överraskad ut ett tag men såg snabbt ut som vanligt igen. Fast med ett leénde på läpparna.
"Då får du väl köpa något." sa han. "Men innan... så måste du öppna min present till dig!"
Jag klappade mina händer i iver för att få slita av presentpapperet och se vad som var i. Nick plockade fram något bakom ryggen och höll fram en pappkartong till mig. Jag slutade le i en sekund när jag såg att det inte var något roligt presentpapper och hoppades att Nick inte skulle märka något.
"Vad är det?" sa han dystert.
"Äsch, inget."
"Jo, nåt är eller var fel."
"Det var bara det att jag trodde att det skulle vara ett roligt paket med massa färger, och presentpapaper som jag kunde slita av.
"No problemo." sa Nick och försvann.
Jag suckade. Han skulle alltid vara alltför perfekt. Utanför gästrumsfönstret kunde jag höra fåglarna i Forks kvittra glatt. Sommaren började övergå till höst och bladen hängde troget kvar på trädens grenar. Det var väldigt vackert ute med de få blad som började bli oranga, gula och röda. Ack så vackert.
Löven påminde mig om färger, färger mig om presenten. Vad kunde det vara i paketet? Jag hade inte sagt att jag önskade mig något speciellt till Nick, och det gjorde jag inte heller. Men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kunde tänkas ligga i paketet och vänta på mig.
"Är du nöjd nu min sköna?"
Jag ryckte till när Nick återvände från sin lilla presentinslagning. Han räckte fram det nu färgglade paketet och såg väldgit förväntansfull ut.
"Det verkar vara något riktigt bra i paketet." sa jag glatt och skakade lådan jag höll i.
Det lät inte, men det var något som vägde litegrann. Ingen fjäder i all fall tänkte jag för mig själv.
"Kom igen, öppna nu Carmen."
"Snart, jag vill bara försöka lista ut vad det är."
"Du kommer aldrig att klara det. Öppna bara!"
"Okej, okej..."
Jag lirkade av det klarblåa snöret och petade upp all tejp. Sedan tog jag försiktigt tag i ena kanten och... slet snabbt av papperet. Nick skrattade till, antagligen åt min iver till att få se innehållet.
Under papperet var samma låda jag sett bara för några minuter sedan. Jag öppnade locket och såg att det var en massa vitaskyddspluppar i lådan. Som om det var en liten TV i den lilla lådan som behövde skyddas från stötar.
"Varför är det pluppar i lådan?" sa jag och skämdes lite över att jag inte kom ihåg vad det hette.
"Det kanske är något ömtåligt?" sa Nick.
Jag struntade i att 'det kanske är något ömtåligt' och vände upp & ned på lådan så att alla pluppar plus innehållet regnade ned på täcket. Nick gjorde inte en min så det var nog inte så ömtåligt.
Bland allt det vita såg jag en ask. En liten blå ask med kanter av samma färg som guld.
Nej. Inte en sån ask.
Min hand sträckte sig automatiskt fram och grep tag om asken. Nick rörde inte en min.
Jag svalde hårt och öppnade locket.
Det här första kapitlet är inte så himla långt. Det beror på att först raderades allt som jag skrivit och jag har haft fullt upp med sommaren. Men jag hoppas att ni gillade kapitlet.
Vad kommer att ligga i asken?
Klart idag
NEEEEEJ!
Förlåt så mycket, men det kommer dröja ännu längre till kapitel 1 av del 2.
