Alla andra började packa nästa dag. Jag hade packat dagen innan, så att jag skulle ha tid till annat. Men det fanns inte så mycket annat att göra. Jag kunde inte städa, vampyrers hus var nämligen nästan alltid rena för de sov ju inte. Man kan ju inte bara gå runt och göra ingenting, det blir väl att man plockar lite här och där. Det skulle i alla fall jag ha gjort om jag var en vampyr.

"Carmen?" ropade Bella.
  "Mm?" svarade jag tyst, jag visste att hon kunde höra mig.
 "När var det vi skulle åka?" sa hon och uppenbarade sig framför mig. "Var det nu ikväll eller senare på natten?"
"Nu ikväll, då är vi framme på eftermiddagen i Svergie. Vi måste mellanlanda och så, det tar lite tid."
    "Ok, tack." sa hon och gav mig en snabb puss på kinden.

Jag gick till hallen och tog ut väskan till Emmetts favorit bil, den största, och la den i bagageluckan. Nu fanns det verkligen inget mer att göra, så jag bestämde mig för att försvinna i en bok ett tag. Carlisle hade tusentals böcker kändes det som, så jag kunde bara välja och vraka bland dem. Jag tog en bok vars framsida jag tyckte om. Boken såg glad ut på något sätt.  När jag börjar läsa, kunden jag inte sluta så jag satt där i den röda fåtöljen ett ganska långt tag och vände blad efter blad. Ända tills jag hörde Carlisle ropa : "Är ni redo? Nu ska vi åka."

Som ett lyckligt litet barn på sin födelsedag hoppade jag ner för trappan och höll på att snubbla på nedersta trappsteget. Alla vampyrer var redan på väg ut så jag sprang ikapp dem till garaget. I garaget stod det 4 bilar, en som var Jaspers och Alices, en som var Bella och Edwards, en som var Emmetts och Rosalies och så Carlisles och Esmes. Renesmee hade bara en välanvänd mountin bike i hörnet, hon brukade ta den till skolan eftersom att hon ville smälta in lite mer.

"Vilka vill åka i min bil?" ropade Emmett glatt. "Jag ska köra, så det blir nog en säker åktur."
  Alla skrattade till och jag sprang förskräckt till den stora jeepen och drog ut min väska. "Jag tror nog att jag åker med Bella och Edward istället."

Jasper och Alice trängde ihop sig i Carlisles och Esmes vackra bil medan Emmett och Rosalie fick ta allt bagaget, och Nick i baksätet. Jag såg till att han var ordentligt fastspänd där han låg med filtar och kuddar innan jag satte med Renesmee i baksätet och började leka namnleken.
  "Bill." började jag med. "Nu måste du säga ett namn som slutar på L eftersom att Bill slutar på det."
   Renesmee funderade en stund innan hon snabbt sa "Laurent."
Jag kunde höra Bella mumla nåt för sig själv och såg Edwards hand genast fatta tag i hennes.  "Då säger jag... Tom."

Så fortsatte vi ända tills våra hjärnor var slut på namn och våra ögonlock började sluta sig. Det skulle bli en extra lång färd med bilen, vi tog inte Forks Airport utan  Seattle Airport. Visserligen tog det inte så lång tid att åka dit men efter att ha stirrat ut genom fönstret och lekt lekar i en timme tröttnar man på att åka bil.

Nästa gång jag öppnade mina ögon svängde vi in på flygplatsen. Renesmee var redan vaken och studsade ivrigt i sätet. "Det här ska bli första gången jag flyger!" skrattade hon. "Det ska bli så roligt!"
  Jag skrattade jag med. När jag kikade bak genom bakrutan såg och hörde jag jeepen som tutade. Emmetts ansikte syntes genom den något tonade rutan, han var på sitt absolut skojfriskaste humör. Rosalie brevid var inte lika glad, det kunde jag förstå. Jag fick en snabb känsla av lycka, det kändes som om jag skulle på en solskenssemester. Men det varade inte länge. Jag kom att tänka på mina föräldrar, jag förknippar dem alltid med lycka. Genast blev jag rädd och började bita på naglarna.



 Inget kommer att gå fel, jag ska våga ta mig in i planet och sedan gå av där vi ska mellanlanda. Sen så ska jag gå på planet igen och kliva av i Stockholm. - tänkte jag hela vägen in på flygplatsen medan jag körde Nick framför mig i en rullstol. Carlisle och dem hade kommit fram lite tidigare och var jobbade snabbt med att få Nick klar för flyget när Emmett körde in på parkeringen. Alldeles för fort för några vanliga människor fixade till honom prefekt. Jag var tvungen att lyfta av honom solglasögonen för att se att det verkligen  han jag körde.  På en skylt 50 meter framåt såg bagage- och biljettkassan, jag ökade takten och mitt sällskap lika så. Men de var såklart alla lite snabbare än mig, så jag kom ändå fram sist.

  "Hej, ska ni resa till Svergie?" hälsade kvinnan bakom disken.
    "Ja, men först ska vi mellanlanda i..." Carlisle fumlade med biljetterna och hittade till sist namnet på landet. "England." han lät väldigt nedstämd och jag tänkte att det var för att det påminde om hans tidigare liv, som människa.
" Okej, vad trevligt." sa kvinnan. "Och mannen i rullstol, ska han med?"
  "Ja, det är klart. Vi ska åka och hälsa på våra släktingar i Svergie, och han längtar så efter sina kusiner förstår du."
  Kvinnan tvekade inte en sekund på det Carlisle sa och vi checkade in vårat bagage. Väntetiden tillbringades i cafeterian och bokshoppen. Det var bara jag som åt något, de andra ville ju såklart ha blod. Efter ett par timmar när klockan slog elva begav vi oss bort mot vår gate.

"Resande mot Svergie ombeds befinna sig vid gate 18. Resande till Svergie till gate 18." hördes i högtalarna. När vi kom närmare vår gate hamnade vi i en liten folkström som också skulle Svergie. Jag tog en snabb titt på Jasper och han hade fortfarande lika svårt att vistas runt människor, Bella hade berättat vad som hänt på hennes födelsedag för ett par år sedan. Jag rös vid minnet av historian och fortsatte skjuta rullstolen framåt.

"Resande till Svergie bör befinna sig vid gate 18 inom 15 min. Resande till Svergie till gate 18."

Alla ökade takten och inom 5 minuter befann vi oss vid inchekningen. Det tog en stund att komma fram men tillslut så fick  vi frågan.
 "Pass?"
  "Ja, självklart." sa Carlisle och tog fram alla passen ur hans handbagage.
Mannen kikade på alla passen och sedan på oss. Han mumlade något jag inte kunde höra, men jag tänkte fråga Bella sedan. "Allt verkar stämma, bara biljetterna kvar nu då."
 Han fick alla biljetter, läste av streckkoden och släppte förbi oss. Precis vi ingången till planet stannade jag. Jag började andas  tungt och det snurrade i huvudet. Allt det här påminde mig alldeles för mycket om mamma och pappa.
 "Vad är det?" frågade Bella strax bakom mig. Jag hade inte ork till att rycka till utan kände bara hur allt svartnade. När jag sedan öppnade ögonen höll Bella mig i sin famn och Carlisle tittade ned på mig med kloka ögon.  "Nervositet kanske." sa han fundersamt. "Eller så är det som skrämmer henne från flygplan."
  "Hennes föräldrar dog i en flygkrash, motorerna slutade fungera 10 000 meter upp i luften och planet störtade ner mitt i någon stad. De  var på väg till Svergie."
 Jag svalde hårt och slöt mina ögonlock igen. När de sett att jag var vaken satte Bella ner mig förskitigt och höll sin arm kring min midja så att jag inte skulle ramla igen.
  "Det kommer att gå bra Carmen." sa hon riktigt. "Om något händer, ska jag göra som Edward sa till mig en gång."
   "Vad sa han?" undrade jag.
"Åh, det var när vi skulle flyga nånstans. Han skulle rädda mig framför alla i hela planet, om det blev motorfel så skulle han hoppa ur och ta emot planet där nere. Det var något sådant, minnet är lite blekt. Han sa det när jag var människa. Men jag ska rädda alla i familjen"

Jag log mot henne och hittade mitt säte bland alla stolar. Längstbak, precis som mamma och pappa. Brevid mig satt Alice och Jasper. De andra i familjen satt utspridda parvis eller flera. Nick hade fått någon slags egen plats, när planet lyft skulle jag be Alice eller Jasper gå och kika till honom. Alice började såklart småprata lite och hon lyckades faktiskt få mig intresserad av ett par skor hon sett i ett modemagasin. Men den lilla glöden varade inte länge för strax började kaptenen tala: "Välkommen ombord, det är kaptenen som talar. Vi kommer att flyga till England först för att mellanlanda, sedan beger vi oss till Stockholm efter ca 5 timmar. Vädret ser fint ut och ganska molnfritt. Jag önskar er en trevlig resa och säker flygtur." Jag höll fast vid de två sista orden säker flygtur. 

"Allt kommer att gå bra" viskade jag medan flygvärdinnorna började visa hur man skulle göra om planet störtade etcetra. Ingen i planet verkade lika nervös som jag, jag torkade svetten ur pannan och kramade om armstöden hårt. Jag kontrollerade att jag var ordentligt fastspänd om det skulle bli turbulens och förberedde mig på att sitta i flera timmar. Jag tänkte inte lossa på säkerhetsbältet.

Planet började rulla och det trevliga sorlet av människoröster överröstades av motorerna. Det fick snabbare och snabbare tills vi sist... lyfte. Jag pep till och kände hur det knöt sig i magen. Alice spände sig också, hennes blick blev tom och Jasper fokuserade bara på henne.

 "Vad ser du Alice?" sa han mjukt.
   "En... en... det är en annan ombord." sa hon förvirrande. "En annan. En annan av vår sort. Inte djur, men människa"
Carlisle som satt mitt emot oss i gången vittrade med näsan och bekräftade vad alla i familjen redan visste.

 Det fanns en annan vampyr ombord. Och det var inte en gulögd. Det var en rödögd.