Jag hade bara lyft locket några millimeter när jag slängde iväg asken. Det skrällde till i fönstret när asken träffade glaset och det hördes en dov duns när den slog i mattan på golvet.
Jag satte händerna för öronen och rullade över på mage med ansiktet nertryckt i madrassen. Det var bra så, att låtsas att man inte existerade. Om man inte kan se eller höra känns det i alla fall så. Men den lilla friden varade inte länge, känseln var fortfarande kvar. Nick la sig brevid mig och hans arm kramade om min midja.
 "Vad är det?" viskade han.
Jag tänkte inte svara. Om det var en enda sak i hela vida världen som jag absolut inte ville, så var det att gifta mig. Eller inte just nu. Inte med allt som hänt och jag hade ju bara känt Nick i en månad eller två.
 "Carmen, snälla?"
"Jag tänker inte öppna asken." mumlade jag ner i madrassen.
 "Jag kan inte höra vad du säger. Titta på mig."
Motvilligt vände jag på huvudet så att Nicks blick mötte min. 
 
"Jag tänker inte öppna den."
   "Asken?" sa Nick.
Jag nickade och vände ner huvudet igen.
 Nick försvann ut genom dörren med en tung suck.

Åh, nej. tänkte jag. Jag har sårat honom något fruktansvärt. Han kommer aldrig att vilja ha mig.
Med den tanken i huvudet klev jag motvilligt upp ur sängen och gick med tunga steg nedför trappen. Bella mötte mig innan det sista steget.
"Vad har hänt? Edward sa att du nog behövde prata. Och Nick smög sig näst intill ljudlöst ut ur huset för en stund sedan."
  "Jag... jag ville inte."
"Vad ville du inte Carmen?"
  "Öppna asken."
Bella tittade frågande på mig. "Jag förstår inte Carmen."
"Jag vet inte jag heller." sa jag. "Jag öppnade aldrig asken, jag var rädd för att det skulle ligga fel grej i asken. Och antagligen så gjorde jag det eftersom att Nick verkade så ledsen och jag... jag såg att asken såg ut som en sådan ask." jag kippade lätt efter luft efter det långa talet om händelsen imorse.

 "Friade han?" sa Bella med stora ögon.
"Jag vet inte. Jag fick asken som en present, men jag öppnade aldrig asken. Jag slängde iväg den."
  "Carmen!" sa Bella argt. "Vet du hur mycket han älskar dig? Om inte så kan Edward säga dig att du är det enda han tänker på. Dygnet runt."
Jag kände ett sting av dåligt samvete eftersom att jag inte alltid tänkte på honom, och framförallt för att jag hade vart så otrevlig och nobbat honom.
"Men jag är inte redo än!" sa jag i hopp om förståelse.
 "Jag kände precis som du innan jag gifte mig med Edward, men efter att vi sagt Ja till varandra... Då kunde jag inte tänka på annat än att han var min föralltid."
 "Han kommer inte att blir min föralltid. Jag är en simpel människa som kan dö av lite gift."

"Vad känenr du, längst in i hjärtat? Vill du bli hans och han din, eller inget av det?"
  "Föralltid hans. Men... det känns inte som mig. Att gifta sig alltså."
Bella kramade om mig länge och jag kände den sköna kylan som ständigt följde vampyrerna. Eller de hade ju inget varmt blod i ådrorna.
 "Ska jag be Edward leta upp Nick?"

Jag nickade mot hennes axel och kände hur tårarna började rinna, jag saknade honom redan. Och det var mitt fel att han hade sprungit iväg.

Allting ska alltid vara mitt fel.

"Sluta gråta snälla du." bad Bella innan hon släppte mig och försvann in i vardagsrummet. För att hämta Edward.
 Jag satte mig ned på en stol som stod i hallen och funderade. Hur skulle jag göra?  Jag ville inte gifta mig, men jag ville ju vara med Nick mer än allt annat på hela jorden. Men att gifta sig. Jag var väl inte så vuxen än? Bara 19 år, och Nick var ju föralltid 22. Ingenting jag tänkte gjorde så att jag kom fram till något beslut, så jag beslutade mig för att gå ut en sväng istället.

----------------------------------------

Skogen i Forks hade alltid fascinerat mig, i skogen hade jag också träffat Bella för första gången. Så jag var väldigt glad över att jag hade gått ut för en promenad den dagen. De stora träden höjde sig högt över mig och vissa träd stammar var dubbel så breda som mig, om inte mer. Mina fingrar trevade över den sträva barken och den mjuka mossan som växte här och där på träden. Ack, så fridfull skogen är.

"Carmen." hördes en röst några meter ifrån mig. Döljd bland skuggorna, men en liten fläck solsken avslöjade Nick.
 "Åh, Nick!" sa jag och rusade fram till honom. Jag slog mina armar omkring honom men han var hård som en sten. Besvarade inte min desperata kram.
 "Varför?" sa Nick. "Varför?"
"Jag är rädd Nick. Rädd för det verkliga och overkliga livet."
 "Så, det är bara för att du är rädd. Inte för att du inte... inte älskar mig?"
     Jag slog till honom med knuten näve på magen och skrek till. "Fan, där gjorde ont. Och hur kan du någonsin tvivla på min kärlek till dig?"
 "Jag är en vampyr, du är en människa."
"Och!? Det bryr jag mig väl inte om, för mig är du bara Nick!" skrek jag ganska högt.
 Han rörde äntligen på sig och greppade mitt ansikte med sina udnerbara händer. "Du är det enda i min värld, jag ska föralltid beskydda dig. Tills döden skiljer oss åt."
  "Sluta!" bad jag. "Jag vill inte tänka på det, snälla kan jag få lite tid?"
"Du får all tid i världen älskling."

"Nick? Carmen?"
Nick ställde sig genast i försvars position, hans läpp dorgs upp över de gift fyllda tänderna.
 "Angelica." sa jag tyst och mötte hennes iskalla, onda blick.

---

Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet, lite drama sådär. Men än är det inte över! Och än en gång - förlåt om kapitlet är konstigt.

Blev ni besvikna över Carmens reaktion eller var det rätt?

Kram TCW författaren.