Polisen som satt brevid mig i baksätet sträckte ut handen för att trösta mig, jag backade undan i stället för att möta handen.
"Du rör mig inte." sa jag tyst.
" Men du... Carmen va?"
Jag svarade inte utan satt helt stilla utan att ge ifrån mig ett ljud. Polisen fortsatte sina försök till att börja en konversation med mig men jag ignorerade det totalt. Så jag tittade ut genom fönstret som jag tidigare gjort i hopp om att få se Nick igen medans tårarna gled ner för mina kinder.

Bilturen varade inte så länge, vi var framme på 1 minut kändes det som men poliserna kunde bekräfta att det tagit en dryg halvtimme. De ledde in mig i ett vitt rum. Möblerna var kantiga och hårda, det fanns inga fönster och en lampa gav i från sig ett starkt vitt sken. Man kunde bara titta framåt, för om man vände blicken någon annastans kikade man rakt upp i lamp skenet. Jag satte mig på kanten på en av de hårda stolarna och väntade på vad som skulle ske. Olika tankar om vad det var forsade fram igenom mitt huvud. De kunde vara så att jag blev arresterad, eller kanske visste dom om vampyrerna och tänkte fråga ut mig om vart dom befann sig. Det hade jag ingen aning om. Nick hade jag bara sett en gång sen Daves hus och sedan dess ingeting.
Det var som om att dom hade försvunnit.

" Carmen Smith. Är det du?" frågade en manlig röst bakom mig.
" Mm." mumlade jag fram till svar.
" Bra, jag skulle vilja ställa några frågor om det går bra?"
Jag svarade inte utan lät honom bara vara. Han gick runt mig och satte sig framför mig där jag såg honom. Det var något bekant med den här mannen men jag visste inte riktigt vad det var.
"Okej, då ska vi väl börja med den vanligaste frågan." Han tystnade som om han tänkte att jag skulle vilja skjuta in något ja, eller mm men det gjorde jag inte.
Han harklade sig och började ställa frågorna.
" Vad hände?" åh, att han var tvungen att börja med den vanligaste frågan. Det var just den jag inte kunde svara på. Så jag svarade inte.

" Du måste svara på mina frågor Carmen, annars kan vi inte lösa det här fallet. Och du vill väl att vi ska hitta Dave?"
Jag fortsatte att vara tyst och till slut gav han upp. " Okej då, vi får väl ta det här någon annad gång. Men du kommer att få vara kvar här tills du pratar med mig och ger oss den information vi vill ha."
Måste jag vara kvar här? tänkte jag för mig själv. Det här är ju rena rama fängelset.
" Dave kidnappade mig och sen höll han mig fånge i huset. Och när jag försökte smita drog han in mig igen och blockerade alla utgångar." Jag pratar snabbt så att han inte skulle kunn avbryta mig och undra om något mer. Hans mun for upp i ett triumferande leénde och han ställde nästa fråga.

----------------------------------

Hela dagen tillbringades i polishuset. Antingen i det vita rummet eller i matsalen. Helst var jag i matsalen då jag inte vill svara på alla frågor.

 När klockan närmade sig sex på kvällen lät dom mig gå. Men hur skulle jag komma hem? Utan jacka och några pengar gick jag runt i staden, förgäves försökte jag övertala en buss chaufför att köra ända till Forks utan att få betalt. Så jag tillbringade natten med att vandra runt planlöst i hopp om att få träffa Nick eller vilken vampyr som helst.

Jag öppnade ögonen och blev förskräckt då jag insett att jag hade somnat på en parkbänk. Aldrig hade jag trott att jag skulle sluta som en luffare. Sova på en bänk i några timmar och bli utstirrad av alla som gick förbi. Usch.
" Ursäkta, men behöver ud hjälp me något?" undrade en vänlig människa som tagit sig tid att stanna vid mig.
" Ja gärna." svarade jag med hes röst.
Människan som var en hon tog tag i min hand och hjälpte mig upp.
" Det är så hemskt att bara låta folk som ni vara, man tycker ju att alla ska få hjälp."
" Nu är det så att jag nyss har vart på polishuset. Blev kidnappad av min föredetta och polisen skickade iväg mig utan pengar eller något."
Hon spärrade upp ögpnen i förskräckelse och utbrast att hon minsann ska ta ett snack med dom där gubbarna, för ska dom inte hjälpa istället för stjälpa?

Utan att veta vart vi var på väg följde jag efter henne som en trogen lite hundvalp. Och den korta promenaden slutade på en snabbmats resturang. " Vad vill du ha kära du?"
"Det behövs inget." sa jag.
" Jo du, nu ska du minsann få något i dig. Jag bestämmer åt dig i sånna fall."
Jag lät henne beställa och gick iväg mot ett bord i hörnet. Medans hon stod vid kassan för att betala tänkte jag igenom allt noga. Jag började vid Cullens hus, sedan till Daves hus och nu hit. Allt hade vart nästan helt perfekt utom att Nick hade skrämt oss borta i Forks, sed hade Dave kidnappat mig och ingen av vampyrerna hade märkt det, och sen hade alla lämnat mig ensam kvar. Ensam kvar med en vänlig människa som just nu kom gående emot mig med en bricka mat.

"Jag tog en vanlig hamburgare och en sallad till. Du måste ändå äta lite nyttig."
" Tack så himla mycket, men jag vet inte vad du heter." sa jag.
" Jag heter Caroline, det finns inte så många som jag här i stan. Alltså jag brukar ju hjälpa de människor som inte har råd med mat och husrum."
Det lät konstigt på något sätt. Inövat. Jag kände direkt att jag inte riktigt litade på henne och plötsligt mindes jag drömmen jag hade drömt när jag sov. När jag vaknade kom jag inte ihåg något, då måste jag ha varit för förskräckt över att jag somnat i parken för att tänka på det.

Jag var i ett litet rum, det påminde om rummet i mitt gamla hus som Dave hade hållt mig fånge i, och det var mörkt. Det hördes några ljud utifrån och jag kunde bara höra några få ord. " ...måste...törstig...bra jobbat... Caroline..." sen hördes ett knakande ljud och någon eller något föll till golvet med en duns.
Ett hasande läte som om någon släppade sina fötter av trötthet längs med golvet, någon drog sina naglar längs dörren och ett oerhört obehagligt gnissel uppstod. Jag satte händerna mot öronen och försökte stänga ute ljudet men till ingen nytta. Det ryckte i dörr handtaget och en mycket ful vampyr med märkes kläder dök upp. Bakom honom såg jag Caroline lika blodig på golvet och en droppe som sakta gled ned ifrån vampyrens mun.

Hastigt reste jag mig upp från stolen och tackade Caroline för maten som jag inte hade ätit av och gick hastigt bort mot utgången.
" Vänta!" ropade hon bakom mig men jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå och lämnade snabbmats resturangen med snabba steg. Jag märkte inte att jag sprang men det gjorde jag och jag stannade inte. Drömmen om Caroline hade gjort mig rädd, om jag följde med henne kanske jag skulle sluta som hon.  Som middag för en vampyr, en ful vampyr.

Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner mot marken, lutade huvudet i händerna och suckade. Det ända jag kunde tänka på var Nick och alla mina vänner. Varför kom de inte nu när jag behövde dom som mest? Nu då jag är rädd och inte vet vart jag ska ta vägen? Varför? Det var de som snurrade runt i mitt huvud när jag hörde skriket. Ett fasansfullt och plågsamt skrik.