" Hon vill ha ditt liv, Carmen." sa Edward.
"V-va?" stammade jag fram.
Edward nickade bara men Bella skrek till "Du kommer inte i närheten av henne!".
Angelica reagerade knappt på ilskan i Bellas röst utan gick lite närmare oss istället. Hon stod 2 meter ifrån mig och Bella, hon stirrade på mig samtidigt som hon talade med Edward." Nå? Hur blir det?"
"Vad tror du egentligen? Tror du kanske att vi ska kasta henne till dig som om hon vore en köttbit?"
Angelica nickade lätt och slickade sig hungrigt runt munnen." Det vattnas in min mun redan."
Då hördes ett svagt stön."Nej. snälla." viskade Nick. "Ta mig, inte henne."
När jag tittade dit såg jag att de två vampyrklonerna hade gripit tag om hans hals. Det började krypa sprickor längs hans hals och närmade sig hans allt för perfekta, underbara ansikte. Alla tittade dit och Mike spärrade upp ögonen i shock. "Vad i helvete!? Släpp honom!" skrek han till de två vampyrerna som höll fast Nick.
Angelica skrattade och tittade nöjt på medan sprickorna blev längre och nästan var vid hans dystra, perfekta mungipor.Jag slet handen ur Bellas grepp och började springa allt vad jag kunde fram till Nick. Ett steg, två steg, tre... där tog det stopp. Emmett hade rusat fram för att stoppa mig och nu höll han båda mina händer i ett fast grepp bakom min rygg.
"Släpp mig..."morrade jag."Släpp mig!"
Han lyssnade inte utan började långsamt baka bakåt med mig, antagligen så att mina armar inte skulle gå av. Men jag fortsatte att streta emot och försökte rycka mig loss.
"Åh..." stönade Nick igen och mina ögon mötte hans. Jag slappnade av slutade streta emot Emmetts starka händer. Nicks ögon var sorgsna, det var helt svarta och saknade den där ljuvliga guldbruna färgen som bara han hade. Den färgen som alltid gnistrade och sprakade av glädje. Tårar började strömma ner för mina kinder medan jag såg hur Nick led, hur han sakta men säkert skulle dö. "NEJ!"skrek jag."NEJ,NEJ,NEJ!"
Nick såg in i mina ögon med en sån stark längtan och smärta att jag knappt stod ut. Kunde ingen rädda honom? Han skulle när som helst spricka i tusen marmor bitar eller förvandlas till stoft. Ingen gjorde något, ingen. Varför gjorde ingen något?
"Snälla!" skrek jag ännu högre än förra gången "Hjälp honom!"
Det var då jag märkte att allt inte var som förut. Emmett höll inte fast mig längre, jag var nedsjunken på mina knän och skrek, Edward och Bella cirklade runt Angelica medan Emmett och Jasper höll på att slita och dra i några ur Nigeri klonerna. Alice, så liten och skör, dansade runt mellan alla vampyrer så att de for in i varandra. Hon tog ett kort steg åt höger samtidigt som hennes ögon var slutna, en milli sekund efter det stod en av klonerna och famlade i luften efter henne. Två av klonerna störtade emot henne men då tog hon ett litet hopp framåt och de båda två krockade med varandra och sprack i flera bitar. Esme var genast där och kastade en tändsticka bland vampyr resterna, Carlilse sprang runt och samlade ihop delar av de som inte överlevt samtidigt som han höll ett vakande öga på Esme och hennes omgivning.

Jag hittade inte Mike eller Kate bland de andra. De fajtades inte med en klon eller en av ledarna, de brände inte upp delar eller samlade ihop dem. De höll på att rädda Nick. Det var hemskt att se på, Mike brottades med en vampyr och Kate försökte slita loss min älskade Nick. Alla gjorde de något för att rädda Nick. Vad gjorde jag egentligen? Jag var bara en börda för alla, det var mitt fel alltihop. Det var mitt fel att Nick höll på att dö, det var mitt fel att alla mina vänner slogs för sina liv bara för att rädda mitt korta, obetydliga liv.

Den mustiga och illaluktande röken sved i mina ögon och jag var tvungen att blinka flera gånger, tårarna hade inte slutat rinna heller. Fan vad det var jobbigt.

Kate hade lyckats få loss Nick och slängt honom åt sidan. Han var fri! Han kanske inte var död trots allt? Jag reste mig upp från golvet och sprang mot Nick.
Bella och Edward skrek något åt mig när jag hade sprungit förbi dem. Jag brydde mig inte om vad de skrek om, det enda jag hade i mina tankar och i mitt synfält var den stenhårda, underbara vampyr som bara var några meter ifrån mig. Snart, snart var jag där. Snart skulle jag äntligen få dra mina fingrar genom hans vindrufsiga hår och följa konturen av hans läppar med mina egna. Snart skulle jag kasta mig ned brevid honom och säga till honom att allt skulle bli bra. Snart.

Då kände jag hur något började snurra runt mig. Jag kunde inte se vad det var för det gick så fort. Jag såg det långa håret som fladdrade i vinden, det var det enda. Och då visste jag vem det var. Det var Angelica som försökte kväva mig. Luften började ta slut när hon kom upp i högra fart, jag försökte andas in men det gick inte. Allt syre försvann tack vare Angelicas lilla virvelvind som hon var en del av. Än en gång sjönk jag till marken och kipade efter luft, ibland såg jag små skymtar av Bellas förkrossade ansikte och hur alla som höll på att slåss slutade med det och vände sina nyfikna eller rädda ögon mot oss. Och så såg jag Nick. Nick såg inte mig för han hade inte rört sig. Var han borta? Jag ville skrika, skrika och döda Angelica och hennes dumma klan. Jag tänkte bara på hämnd, jag tänkte inte på hur fruktansvärt mycket jag älskade Nick när allt blev svart.

När det var lite försent, när jag egentligen inte kunde tänkte tänkte jag: "Jag älskar dig med hela mitt hjärta och med hela min själ Nick. Jag älskar dig."