Allt var svart. Jag kunde inte höra något, inte röra något och inte känna något. Det var tyst och tomt, det enda som fanns var tystnaden och tomheten. Var jag död? Om jag var död, hur kunde jag tänka i så fall? Och vad var det som hade hänt?

Jag mindes vagt att Angelica, eller Olive, hade fått mig att svimma eller dö. Något var fel med mig, riktigt fel.

"Carmen!" han ropade mitt namn. Precis efter det kunde jag se träd, fåglar och solsken som gnistrade i huden på honom. Tusentals små diamanter som glänste och blänadade mig med sin skönhet. Håret som blåste lätt i den tunna brisen och ögonen som log mot mig. Nej, de log inte. De var sorgsna och fyllda av plåga.
Jag sträckte fram handen för att röra hans spräckta  kind men jag nådde inte fram. Det var som om han kom längre och längre bort ju närmare jag kom. Som om han sakta gled ifrån mig. Som om han skulle dö.

"Nej!" skrek jag. "Nej, Nick. Du får inte försvinna!"
Han log lite, mycket lite. För sprickorna som nådde honom upp till munnen förhindrade hans rörelse förmåga i ansiktet. " Jag försvinner med dig Carmen." sa han. "Dit du går, går jag."
"Jag ska ingenstans." sa jag. " Snart kommer jag vakna upp ur denna dröm och då måste du vara vid liv. Annars vet jag inte vad jag ska göra."
"Om du inte vaknar, vaknar inte jag."
Mina mänskliga ögon blev fuktiga och tårar började rinna." Få mig att vakna då!" skrek jag "Jag vill vakna, jag vill röra och se. Höra och minnas. Jag vill ha dig!"
Han log, lite mer den här gången. "Då måste du anstränga dig lite. Försök att minnas hur man hör, ser och känner. Tänk på det du allra helst vill röra, se och höra. Det du allra helst vill ha."
Det var lätt tänkte jag. Den som jag vill ha mest är ju Nick. Så jag tänkte på hans hår, fingrar och tår, ögonen som kunde se rakt in i min själ och de få kyssar jag delat med honom. Jag tänkte på allt bra som han och jag hade haft tillsammans, även om det var få så hade de gjort starkt intryck på mig, jag tänkte också på alla de drömmar som inte blivit uppfyllda än, de drömmar som han var med i.

Nick, Nick, Nick, Nick tänkte jag.

"Jag vill ha dig föralltid Nick." sa jag till honom där han stod. Med de fruktansvärda sprickorna som hotade döden på honom. Jag kunde inte tänka mig att hans eviga liv skulle ta slut på grund av mig, för om jag inte lyckades vakna från denna dröm skulle Nick inte heller göra det. I för sig så skulle de inte vara så dåligt att stanna här i drömmen med Nick, men någon gång tar det slut.

Jag gick närmare honom men han kom bara längre och längra bort. Ännu en dålig sak med den här drömmen var ju förstårs att jag inte kunde rör honom. Min älskade Nick, som jag kanske aldrig skulle få röra igen. Aldrig känna kylan som omgav honom och han skulle aldrig få känna värmen från min kropp igen.
" Måste inte du också försöka vakna? Alltså tänka på något som du verkligen vill ha tillbaks." undrade jag.
   "Att du ens behöver fråga dumma, söta lilla Carmen. Jag tänker alltid på dig, och du kan inte ens föreställa dig den smärta du orsakar mig genom att nästan dö. Du måste hålla dig kvar på ena sidan av linjen, välj livet i stället för döden Cam. Snälla? För min skull?"
  Jag blinkade bort ytterligare tårar och mumlade tillbaka: "Jag vill inte skada dig Nick, jag vill försöka se, höra och känna men det går inte. Hur mycket jag ens försöker så går det inte."
  "Men lova mig då Cam, att aldrig någonsing glömma bort mig."
 "Va!?" skrek jag. " Ska du försvinna nu eller?"
"Ja, om du inte försöker ännu mer så försvinner jag. Jag kommer inte att vakna om inte du slår upp dina ögon först." viskade han svagt. Som om han höll på att försvinna.
 "Jag tänker på dig Nick, jag tänker på allt jag inte kommer att få uppleva med dig, och allt som vi faktiskt har gjort tillsammans!"skrek jag ännu högre. "Jag tänker på dig, bara dig."

"Bra Carmen, jag lovar att jag bara har dig i mina tankar. Du är den enda jag ser, hör och känner. Du är den enda som har en så stor plats i mitt hjärta. Du har mig föralltid, eller så långt ditt mänskliga liv räcker."
När han sa "så långt ditt mänskliga liv räcker" blev jag först chockade men sedan arg.
"Jag vill ha dig föralltid, och lite till!"
  "Försök att vakna upp då Carmen." sa Nick

"Jag vill vakna och ha dig Nick!" skrek jag högt. "Bara dig!"

Samtidigt som jag sa det öppnade jag ögonen och såg upp på en hop nyfikna,oroade vampyrer.

---

Nej, det är inte sista kapitlet, ni vill väl veta vad som händer med Nick?:)