Allas ögon var riktade på mig, jag räknade alla. Det var Edward och Bella, Emmett och Rosalie, Alice och Jasper, och... och...
"Var är Carlilse och Esme?" frågade jag oroat.
  "Va?" sa allihopa i mun på varandra.
" Var är Carlilse och Esme?" sa jag högre.
  " Förlåt Carmen, men du pratar så himla tyst. Ingen av oss, trots vår super hörsel, kan inte höra vad du säger."
Va? Tänkte jag. Jag pratar väl visst högt.
Jag sa det en gång till och denna gången så lyssnade jag på mig själv när jag sa det.

"..."

Jag spärrade förvånat upp ögonen och Bella försökte stoppa ett leéndet som inte passade in just nu, med tanke på omständigheterna.
Min röst var borta. Så jag kunde inte komunicera med mina vänner, inte fråga något.
"Är du okej?" frågade Bella.
Jag nickade och mimade ett ja till svar.
"Vad hände egentligen?" sa hon igen,  hon lade genast till "Kan du försöka visa med händerna?"
Jag nickade igen och förde mina händer mot halsen, som om jag inte fick luft, och höll andan.
" Okej Carmen, nu räcker det. Du skrämmer mig faktiskt. Men tack för att du visade."

Det var något som jag inte tänkt på än så länge, men jag kom inte på vad. Det var något jag oroade mig för...
Nick!
Jag satte mig snabbt upp, alldeles för fort. Det flimmrade till framför ögonen när blodet för snabbt lämnade huvudet. Jag vinglade till och skulle ha slagit i huvudet om inte Jasper fångat upp mig.
"Ta det lugnt Cam. Du har vart medvetslös ett tag nu, du borde vila."
  "Mhick!" jag försökte säga Nick, men jag det gick inte så bra. Det var bara ett svagt viskande.
"Nick..." lyckades jag säga med en enorm kraft ansträngning. Det sved i halsen när jag pratade, antagligen för att jag nästan hade blivit kvävd till döds.
 "Ehm... Vad vill du veta?" sa Bella.
Jag bängde på henne, hur dum får man vara egentligen. Det var ju hur klart som helst att jag ville veta hur det var med honom.
Hennes ögon fick något sorgset i sig och jag befarade det värsta.  Med det gick inte ens att föreställa sig det, det gick bara inte. Jag svalde hårt några gånger och försökte stoppa tårarna som ganske skulle falla för döden.
"Åh Carmen." sa Bella. "Han... han har inte visat några tecken på liv."
" Jag började skaka i hela kroppen och lät tårarna svämma över. Det kunde inte vara sant. Inte Nick. Världen kunde inte funka utan honom. Jordens bana skulle ändras och mänskligheten skulle dras längre och längre bort från solen, det som fick oss att överleva. Eller så skulle det bara hände med mig. Det som höll mig kvar vid liv var kanske död.

Du lovade.

Du lovade att du skulle komma tillbaka.

Du lovade. Du lovade.

Om och om igen tänkte jag samma sak, medans jag långsamt reste mig upp på svaga ben.

 Du lovade.

Alla flyttade på sig när jag styrde mina steg mot Nick. Nu var det bara några steg kvar tills jag var framme vid honom. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig lite, tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder. Vampyrerna bakom mig var så tysta att jag kunde höra när en tår träffade det hårda golvet och splittrades i tusen olika små vatten droppar.

Jag var framme. Jag böjde mig ned, sträckte försiktigt handen för att pröva om han skulle dras ifrån mig som i drömmen. Eller vad det nu var jag hade upplevt i stadiet mellan liv och död. Nu var mina fingrar bara några cemtimeter ifrån hans rufsiga underbara hår. Han försvann inte, han var kvar där när jag började dra mina fingrar genom hans hår.

Med ännu en kraft ansträgning så sa jag: "Du lovade Nick."
 Jag ignorerade den brinnande smärtan i halsen och sa det bara igen och igen. För han hade lovat att han skulle öppna sina gyllene ögon om jag gjorde det, och nu hade jag gjort det.
Jag satte mig ner brevid honom och viskade svagt, svagt i hans höra hur mycket jag älskade honom. "Jag älskar dig Nick. Om du inte kommer tillbaka så tänker jag inte finnas kvar länge i denna grymma värld." jag tog en kort paus för att det gjorde verkligen ont i halsen. "Utan dig kan jag inte leva, utan dig är jag inte hel."

Hans ögonlock fladdrade till och han slog upp ögonen. Ett halv leénde lekte på hans läppar men de förfärliga sprickorna som ännu inte hunnit försvinna än hindrade honom från att göra det. Jag började andas häftigt och nu grät jag av glädje. Han levde, han kunde se, höra och känna. Precis som jag.
Kalla vinddrag for runt mig när famlijen Cullen snabbt sprang till mig och Nick.

"Hur är det Nick?" frågade Edward. "Carlilse är inte här, så han kan inte hjälpa till nu."
" Det är bra, jag måste bara vila för att sprickorna ska läka ihop." sa Nick tyst.

Det påminde mig om en sak "Vart är Carlilse och Esme egentligen?" frågade jag.

"Esme blev ordentligt skada när hon försökte stoppa Angelica från att kväva dig. Det hjälpte nog inte så mycket men lite i alla fall." sa Edward tyst. Han gillade nog inte tanken på att hans mor var skadad.
 "Vart blev hon skadad?"
"Hennes arm gick av. Och nu har Angelica , sjuk som hon är, tagit den."
Jag rös och sa inget mer, att prata tärde verkligen på min hals. Aj...
"Carlilse försöker komma på vad de ska göra, han har inte vart med om det här förut. Annars så brukar det kunna läka ihop lätt. Men utan själva armen... Då vet han inte vad han ska göra."

Jag vände åter igen min uppmärksamhet mot Nick och tittade in i hans gyllene ögon som glödde av liv och saknad efter mig.
"Så jag saknat dig Carmen." sa han med längtan i röste.
Jag la mina händer runt hans ansikte och kysste hans läppar ömt, för att visa att jag saknat honom ännu mer.
Edward sa något till de andra och alla försvann utom Bella. "Vi ska bara hjälpa Esme och Carlisle. De är ganska förtvivlade just nu."
Jag log mot henne, och tänkte säga åt dem att jag var väldigt ledsen över det som hänt men istället för ord kom det bara några pipande läten från min mun.
Bella fnittrade till när hon såg min förskräckta min och sprang sedan iväg efter de andra.

---

The Cold Wind är inte slut än, det kommer ytterligare några kapitel. Jag kanske ska börja på The Cold Wind2?

Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet!:)