Kapitel 13
Jag blundade hårt för att inte må illa av åkturen och svarad: " Dave."
"Dave? Det säger mig väldigt mycket. Inte!"
Jag suckade och tänkte på hur jag skulle förklara allt, och tillslut så började jag med när han och jag bodde ihop. När jag höll på att berätta om när Dave kidnappat mig från Cullens hus stannade jag tvärt i berättelsen. Vad hade hänt med vampyren-utan-namn? Han kunde ju inte bara ha försvunnit. Det betydde att jag nu hade 2 galna vampyrer efter mig och 2 konstiga. Och jag får inte glömma Nick och hela familje Cullen. Jisses vilken otur. Mina enda vänner var en bunt med vampyrer och mina enda fiender var blodtörstiga vampyrer. Och jag får ju inte glömma alla dom andra vampyrerna som var i huset.
" Eh, Carmen?" sa Mike och avbröt mina funderingar.
Jag svalde och tog ett djupt andetag innan jag frågade Mike- "Alltså, vill du också döda mig och dricka mitt blod eller är du en av dom snälla vampyrerna?"
Mike skrattade innan han började prata.
" Du, jag är nog en av dom sjysta vampyrerna. Jag fixade nyss din käke."
Min hand for genast upp mot käken och jag började gapa. Hur gick det där till?
Jag sa vad jag tänkte och Mike berättade att han hade helning som en speciell gåva.
" Det skulle Carslile gilla, han har säkert en massa att fråga dig om."
" Är det den äldste i familjen Cullen?" frågade han.
"Ja, han har aldrig mördat en människa eller smakat dess blod. Han jobbar som doktor."
" Häftig, fast om jag ska bli som Carslile måste jag byta diet." sa Mike och skrattade.
" Huh, dricker du mänsko- blod?"
" Det är den godaste födan som finns. Om du bara visste hur svårt det är för mig att inte bita dig på första bästa ställe och bara..." Han rös och jag hörde hur han drog sin tunga längs läpparna.
Jag förblev tyst hela vägen-
Mike lossade mina stela armar när vi hade stannat för att vila och jag ställde mig så långt ifrån honom som möjligt. Han var riktigt läskig.
" Jag menade inte att skrämma dig." sa han tyst. Så tyst att jag var tvungen att anstränga mig ordentligt för att höra. Men jag sa ingenting och det en pinsam tystnad la sig över oss. Det var lika tyst som i graven tills Mike sa något oväntat.
" Nick skulle döda mig om jag dödade dig Carmen, och jag skulle aldrig vilja det heller för Nick har hittat dig. Du är hans skyddsling. "
"Va!" jag var tvungen att sätta mig ner. "Känner du Nick?"
"Såklart, vi är bästa vänner sedan vi blev födda på nytt som vampyrer. Vi hittade varandra i Brasilien när vi båda var där med företaget, ultra paper, för att hitta nytt material. Vår grupp gav sig ut i regnskogen för att hitta en grupp speciella träd och gick vilse. Jag och Nick råkade gå ifrån gruppen och träffade på Les, Les är vampyren som attackerade dig för övrigt och Nick är och letar efter honom med några från Cullens just nu, och han bet oss. Tillsammans genom led vi den smärtsama förvandlingen och det första vi såg när vi öppnade våra nya ögon var varandra. Sedan dess har det alltid varit Mike och Nick. Mick brukar vi säga." Det sista sa han med ett skratt och sedan lyfte han upp mig på ryggen igen.
Utan att jag se ett ord till sprang han in i skogen och fortsatte framåt.
Som vanligt är det här kapitlet lite konstigt och kort, men jag hoppas att ni står ut. Nu när det snart är lov så kommer jag att skriva bättre. :) I heart TDW readers!<3
Kapitel 12
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om det här kapitlet är helt galet, men som sagt; Så kan det gå.
Hoppas ni gillar det ändå.
Jag vände mig genast om för att hitta källan till skriket men jag såg inget bakom mig. En skugga for över gatan bakom mig och jag ryckte till och började backa bakåt. Sakta tog jag ett steg i taget och höll händerna i försvars position redo för en eventuell attack. Men vad jag inte tänkte på då var att det kunde vara en vampyr. Och det var det. Vampyren som jag hade sett i drömmen.
" Va- vad vill du?" stammade jag fram.
Jag fick inget svar, och det kändes bara tystare och ännu kusligare. En kall vind for runt om mig och jag skrek till när en hand kupades runt min haka.
" Carmen. Var inte rädd för mig." Han tryckte till med handen lite och min käke knäcktes. Jag kunde inte röra min käke och det gjorde så att jag inte fick fram ett ljud. Minsta rörelse runt munnen,käken eller hakan smärtade något enormt mycket.
" Nämen oj, gjorde jag illa dig?" sa vampyren till mig.
Jag pressade fram ett mhm ljud och bet ihop, det skulle jag inte ha gjort för då gjorde det ännu ondare.
" Så ohövligt av mig att inte presentera mig. Jag heter Mike Huston, bor i alldeles i närheten." han pausade och fortsatte efter att han tagit ett djupt andetag genom näsan." Skulle du vilja följa med mig hem?"
Jag skakade på huvudet från sida till sida fler gånger och försökte få fram ljud som lät som - nej, aldrig någonsin ditt äckel- men Mike struntade i det och sa bara:
" Vad roligt att du vill komma med, vi kommer att ha det så mysigt."
Han stoppade sin arm under min så att det skulle se ut som två vanliga människor ute på promenad, i själva verket så var jag slapp som en säck potatis. Jag ville ju att någon skulle se att något i stod rätt till men Mike lyckades hålla mig helt upprätt. Ingen skulle misstolka det.
Vi gick längs tätt befolkade gator utan att någon stannade till för att ta sig en närmare titt på mig. Eller en gammal dam som såg ut att vara från Asien stannade mitt i ett steg och stirrade på Mike för att sedan ruska på huvudet och traska iväg igen. Inom mig skrek jag på hjälp och ville bara att någon skulle rädda mig. Det skulle ju inte vara så dåligt om Nick eller Edward kom för att befria mig. Det var väl ändå det som Nick var tillför? Att skydda mig från allt som skulle kunna skada mig?
Mer hann jag inte tänka för vi hade kommit fram till ett gulligt litet hus som låg mitt i ett villaområde.
"Här är det väl mysigt, inte sant Carmen?" sa Mike
"Nhmeh" pressade jag fram genom stänga läppar.
" Ja, ja du vänjer dig snart."
Ska jag stanna så länge med den här vampyren!? Så länge att jag börjar vänja mig vid det här huset!?
Han lyfte upp mig i sin famn och bar in mig i huset, trots att jag nu både sparkade och slog honom märkte han inget. "Kate? Är du hemma?" ropade Mike in i huset.
För var det tyst men sen svarade en röst, antagligen Kates . Rösten påminde lite om en vampyrs, vacker och melodisk. " Ja!" var det enda hon sa.
Mike bar upp mig för trappan och slängde sedan in mig i ett rum. Rummet som jag hade sett i drömmen. Och det var då det slog mig. Jag var verkligen trög tänkt, tänk om Mike var den fula vampyren? Fast hur skulle Mike bli ful, han var ju en av dom vackra vampyrerna? Han kanske hade någon förmåga som gjorde honom ful eller något liknande. Än en gång så var det nån som avbröt mina tankar, en knack på dörren. Men eftersom att jag inte kunde prata sa jag inget. Jag ville inte prata med nån.
"Carmen, är det OK att jag kommer in?" hördes utanför dörren.
Jag skakade på huvudet och till min förvåning så svarade personen utanför, troligtvis Kate. " Jag förstår, men jag kommer att komma tillbaka."
Vad nu? tänkte jag. Hur kunde hon se vad jag gjorde? Hade hon röntgen syn, och är hon en vampyr? Det var alla frågorna som sysselsatte mig resten av dagen.
Det blev kväll men jag förstod fortfarande ingenting. Trots att jag hade suttit och tänkt och funderat i flera timmar fick jag inte ihop det. I min dröm hade jag föreställt mig Dave som den fula vampyren och Caroline som människan på golvet. Men Caroline var inte här och inte Dave heller. Allting var så himla mystiskt. Ända sedan jag hade fått reda på om allt som den här världen innehöll var allting uppochner. Ingenting stämde.
Ljuset från månen sken in genom fönstret och lös upp platsen mitt emot mig. Tystnaden var total, och därför blev jag så rädd att jag skrek till när någon lät untanför fönstret. Aj. Min käke gjorde fruktansvärt ont.
" Carmen!" väste någon till mig.
Jag smög fram till fönstret för att se vem det var. Men mycket försiktigt såklart. Fönsterrutan närmade sig och snart kunde jag se ut. Väl framme vid glaset stack en ytterst ful männska upp huvudet. Det var Dave. Det var Dave!? Han är ju vampyr nu, betyder det att min dröm kommer att bli sann nu? Förskräckt började jag backa bakåt men Daves hand hade redan hunnit krossa rutan och tagit tag i min ena ärm.
"Hjälp!" skrek jag så högt jag kunde, inte högt alls. Min brutna käke protesterade.
" Håll tyst!" väste Dave med en mycket hes och raspig röst. Inte alls så vackert som andra vampyrer brukar låta.
Han höll ett fast grepp om ärmen, så hårt tyget gick sönder. När hans hand släppte skyndade jag mig att ta ett långt steg in i rummet. Lönlöst. Dave slet ut hela fönstret och hoppade in mot mig. Jag började andas häftigare och mina knän darrade. Långsamt såg jag på medan Dave kom närmare. När han hade ett steg kvar slets dörren intill rummet upp och Kate samt Mike störtade in. Kate gick på Dave och Mike på mig. Han höjde handen som för att slå mig och jag bet ihop och blundade. Istället för att känna ett slag tog han bara tag i min midja och sprang ut med mig slängd över axeln.
Kapitel 11
"Du rör mig inte." sa jag tyst.
" Men du... Carmen va?"
Jag svarade inte utan satt helt stilla utan att ge ifrån mig ett ljud. Polisen fortsatte sina försök till att börja en konversation med mig men jag ignorerade det totalt. Så jag tittade ut genom fönstret som jag tidigare gjort i hopp om att få se Nick igen medans tårarna gled ner för mina kinder.
Bilturen varade inte så länge, vi var framme på 1 minut kändes det som men poliserna kunde bekräfta att det tagit en dryg halvtimme. De ledde in mig i ett vitt rum. Möblerna var kantiga och hårda, det fanns inga fönster och en lampa gav i från sig ett starkt vitt sken. Man kunde bara titta framåt, för om man vände blicken någon annastans kikade man rakt upp i lamp skenet. Jag satte mig på kanten på en av de hårda stolarna och väntade på vad som skulle ske. Olika tankar om vad det var forsade fram igenom mitt huvud. De kunde vara så att jag blev arresterad, eller kanske visste dom om vampyrerna och tänkte fråga ut mig om vart dom befann sig. Det hade jag ingen aning om. Nick hade jag bara sett en gång sen Daves hus och sedan dess ingeting.
Det var som om att dom hade försvunnit.
" Carmen Smith. Är det du?" frågade en manlig röst bakom mig.
" Mm." mumlade jag fram till svar.
" Bra, jag skulle vilja ställa några frågor om det går bra?"
Jag svarade inte utan lät honom bara vara. Han gick runt mig och satte sig framför mig där jag såg honom. Det var något bekant med den här mannen men jag visste inte riktigt vad det var.
"Okej, då ska vi väl börja med den vanligaste frågan." Han tystnade som om han tänkte att jag skulle vilja skjuta in något ja, eller mm men det gjorde jag inte.
Han harklade sig och började ställa frågorna.
" Vad hände?" åh, att han var tvungen att börja med den vanligaste frågan. Det var just den jag inte kunde svara på. Så jag svarade inte.
" Du måste svara på mina frågor Carmen, annars kan vi inte lösa det här fallet. Och du vill väl att vi ska hitta Dave?"
Jag fortsatte att vara tyst och till slut gav han upp. " Okej då, vi får väl ta det här någon annad gång. Men du kommer att få vara kvar här tills du pratar med mig och ger oss den information vi vill ha."
Måste jag vara kvar här? tänkte jag för mig själv. Det här är ju rena rama fängelset.
" Dave kidnappade mig och sen höll han mig fånge i huset. Och när jag försökte smita drog han in mig igen och blockerade alla utgångar." Jag pratar snabbt så att han inte skulle kunn avbryta mig och undra om något mer. Hans mun for upp i ett triumferande leénde och han ställde nästa fråga.
----------------------------------
Hela dagen tillbringades i polishuset. Antingen i det vita rummet eller i matsalen. Helst var jag i matsalen då jag inte vill svara på alla frågor.
När klockan närmade sig sex på kvällen lät dom mig gå. Men hur skulle jag komma hem? Utan jacka och några pengar gick jag runt i staden, förgäves försökte jag övertala en buss chaufför att köra ända till Forks utan att få betalt. Så jag tillbringade natten med att vandra runt planlöst i hopp om att få träffa Nick eller vilken vampyr som helst.
Jag öppnade ögonen och blev förskräckt då jag insett att jag hade somnat på en parkbänk. Aldrig hade jag trott att jag skulle sluta som en luffare. Sova på en bänk i några timmar och bli utstirrad av alla som gick förbi. Usch.
" Ursäkta, men behöver ud hjälp me något?" undrade en vänlig människa som tagit sig tid att stanna vid mig.
" Ja gärna." svarade jag med hes röst.
Människan som var en hon tog tag i min hand och hjälpte mig upp.
" Det är så hemskt att bara låta folk som ni vara, man tycker ju att alla ska få hjälp."
" Nu är det så att jag nyss har vart på polishuset. Blev kidnappad av min föredetta och polisen skickade iväg mig utan pengar eller något."
Hon spärrade upp ögpnen i förskräckelse och utbrast att hon minsann ska ta ett snack med dom där gubbarna, för ska dom inte hjälpa istället för stjälpa?
Utan att veta vart vi var på väg följde jag efter henne som en trogen lite hundvalp. Och den korta promenaden slutade på en snabbmats resturang. " Vad vill du ha kära du?"
"Det behövs inget." sa jag.
" Jo du, nu ska du minsann få något i dig. Jag bestämmer åt dig i sånna fall."
Jag lät henne beställa och gick iväg mot ett bord i hörnet. Medans hon stod vid kassan för att betala tänkte jag igenom allt noga. Jag började vid Cullens hus, sedan till Daves hus och nu hit. Allt hade vart nästan helt perfekt utom att Nick hade skrämt oss borta i Forks, sed hade Dave kidnappat mig och ingen av vampyrerna hade märkt det, och sen hade alla lämnat mig ensam kvar. Ensam kvar med en vänlig människa som just nu kom gående emot mig med en bricka mat.
"Jag tog en vanlig hamburgare och en sallad till. Du måste ändå äta lite nyttig."
" Tack så himla mycket, men jag vet inte vad du heter." sa jag.
" Jag heter Caroline, det finns inte så många som jag här i stan. Alltså jag brukar ju hjälpa de människor som inte har råd med mat och husrum."
Det lät konstigt på något sätt. Inövat. Jag kände direkt att jag inte riktigt litade på henne och plötsligt mindes jag drömmen jag hade drömt när jag sov. När jag vaknade kom jag inte ihåg något, då måste jag ha varit för förskräckt över att jag somnat i parken för att tänka på det.
Jag var i ett litet rum, det påminde om rummet i mitt gamla hus som Dave hade hållt mig fånge i, och det var mörkt. Det hördes några ljud utifrån och jag kunde bara höra några få ord. " ...måste...törstig...bra jobbat... Caroline..." sen hördes ett knakande ljud och någon eller något föll till golvet med en duns.
Ett hasande läte som om någon släppade sina fötter av trötthet längs med golvet, någon drog sina naglar längs dörren och ett oerhört obehagligt gnissel uppstod. Jag satte händerna mot öronen och försökte stänga ute ljudet men till ingen nytta. Det ryckte i dörr handtaget och en mycket ful vampyr med märkes kläder dök upp. Bakom honom såg jag Caroline lika blodig på golvet och en droppe som sakta gled ned ifrån vampyrens mun.
Hastigt reste jag mig upp från stolen och tackade Caroline för maten som jag inte hade ätit av och gick hastigt bort mot utgången.
" Vänta!" ropade hon bakom mig men jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå och lämnade snabbmats resturangen med snabba steg. Jag märkte inte att jag sprang men det gjorde jag och jag stannade inte. Drömmen om Caroline hade gjort mig rädd, om jag följde med henne kanske jag skulle sluta som hon. Som middag för en vampyr, en ful vampyr.
Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner mot marken, lutade huvudet i händerna och suckade. Det ända jag kunde tänka på var Nick och alla mina vänner. Varför kom de inte nu när jag behövde dom som mest? Nu då jag är rädd och inte vet vart jag ska ta vägen? Varför? Det var de som snurrade runt i mitt huvud när jag hörde skriket. Ett fasansfullt och plågsamt skrik.
Kapitel 10
" Du såg ju vad han höll på med!"
" Han försökte ju bara rädda mig" sa jag kaxigt.
Edward stirrade på mig ett tag innan han fortsatte. " Han kunde inte sluta Cam, det var så för mig och Bella. Jag hade kunnat döda henne, och jag vill inte att du ska dö."
Jag ångrade genast vad jag hade sagt och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag vart så elak.
" Det är okej , nu när jag fått bort honom så.." Han avbröt sig mitt i meningen för att vända sig om och ta ett fast grepp om en okänd vampyr. Har det kommit flera vampyrer? Det visade säg att det hade detför att när jag tittade ut bakom Edward och den okända vampyren såg jag cirka tio kända och okända vampyrer slåss.
"Herregud, vad händer?" sa jag för mig själv. Kampen mellan Edward och en utav vampyrerna var en av de läskigaste som jag sett. I bakgrunden kunde man höra hur dom sprang och kastade runt varandra, iblan kunde man höra ett ljud som lät som någon slet bort en bit sten från ett berg. Och framför mig var det full action, de hoppade runt varandra som om de lekte tafatt. Edward kunde ju förutsäga alla drag som vampyren tänke göra, det påminde mig lite om när jag hade sett Alice spela schack mot Edward. Men ibland kunde nån av dom kasta sig fram mot den ena bara för att slungas tillbaka till samma plats igen.
En kall vind for runt mig och Nick var vid min sida. " Förlåt så hemskt mycket Carmen, jag kunde inte... inte sluta." sa han till mig.
" Det är okej , det kändes bara väldigt skönt att smärtan försvann. Men vad hände egentligen?"
" Vad menar du?"
" Alltså, varför var du tvungen att.." Jag rös "dricka mitt blod?"
"Han bet dig Carmen, men du hade ingen känsel i benet. Men när jag tog tag i ditt ben kände du smärtan." Han drog ett djupt andetag. "Och om jag inte hade gjort något hade du blivit som mig."
Jag titta stint på honom och frågade varför han inte lät mig bli en vampyr. En stark, osårbar vacker vampyr.
" Jag ville inte det. Du ska själv få välja när du vill, men helst vill jag aldrig att du ska bli det."
" Varför inte? Då blir jag för en gångs skull vacker."
Nick såg sorgset på mig och sa " Du är vacker Carmen, det vackraste som någonsin vandrat på denna jord."
När han sa det kunde jag inte låta bli att skratta lite, hur kunde en fullkomligt underbar och vacker vampyr tycka att jag var vacker?
" Väldigt roligt Nick."
"Det är sant, med mina ögon har jag inte sett något vackrare. Innan jag såg dig såg jag inga andra. Jag bara väntade på att du skulle komma."
Jag kunde inte svara på det för att precis när jag öppnade munnen för att säga emot hördes kraftiga bank på ytter dörren. Alla vände sig emot ljudet och slutade att slåss. Det var knäpp tyst och ingen vågade säga ett pip.
Då jag öppnade munnen för att viskande undra vad det var osm hände satte Nick sin kalla hand över min mun. Jag kunde inte låta bli att tänka på att han rörde mina läppar.
" Hallå! Släpp in oss, vi vet att du har Carmen där inne!" en mörk röst hördes och sen ytterligare bankningar.
Och den här gången mycket högre och oftare.
"Om du inte öppnar dörren nu tvingas vi ta tak vägen, vi har redan folk där uppe så det lär bara ta några sekunder för oss att komma in!"
All vampyrer tittade på varandra och sedan upp mot taket. Det var då jag insåg vad det handlade om.
De fick inte avslöja sig för människorna och nu var de fast, de kunde inte smita ut genom ytterdörren och inte takvägen.
Vampyrerna började tala väldigt lågt med varandra, jag hörde bara ett surrande från dom.
" Dom pratar om hur dom ska göra." viskade Nick i mitt öra, så lågt att jag nästan inte hörde det själv.
Själv vågade jag inte svara utifall att jag var allt för högljud.
"Okej Dave, nu rök den sista chansen. Vi går in genom taket nu."
Surrandet från den diskuterande gruppen i rummet tystnade och alla sprang iväg. Inklusive Nick med mig i ett fast grepp. Allt runt om kring mig blev suddigt och jag kunde inte se om Dave låg kvar eller inte. Men till sist stannade Nick och jag slappnade av i hans famn.
" Du måste vara helt tyst nu Carmen." Sa han till mig. Och då svarade jag förstås inte.
Uppe kunde jag höra röster och fötter mot golvet som sprang runt i huset. Nick satte ner mig på golvet och viskade " Allt blir bra Carmen, det kommer att ordna sig." Och sedan försvann han med resten av vampyrerna.
Jag fick en klump i magen och undrade varför dom hade försvunnit. Varför hade dom lämnat mig här bland poliserna och Dave? Skulle dom inte skydda mig?
Jag skulle hålla mitt löfte till Nick och fortsatte att vara tyst, det ända som kunde avslöja mig var min häftiga andning. Rummet var mörkt och ljuset som kom in genom fönstret var från månen, det var alltså kväll. Och runt omkring mig fanns det lådor och böcker i travar, det betydde att jag var i källaren. Jag ställde mig upp och gömde mig bakom ett gäng lådor för att inte synas eller höras, och sekunderna började gå.
--------------------------
Poliserna hade kommit ner i källaren efter några timmar och nu letade dom efter något. Jag visste inte om det var Dave, mig eller bevis de ville hitta men jag var fortfarande tyst. De hade ficklampor eftersom tak lampan aldrig funkat nere i den här fuktiga källaren. En ljus stråle träffade mig i ansiktet och jag rykade tillbaka av förskräckelse.
De hade hittat mig. Och nu skulle dom säkert fråga ut mig om en massa saker.
"Jag har hittat henne!" skrek någon och poliser började närma sig. De började lyfta bort lådor samtidigt som de pratade lugnt med mig. Inte för att jag blev lugnare av det snarare stressad. Tänk om jag försa mig och berättade om Nick och dom andra, eller tänk om dom tror att jag är galen om jag säger något om det?
Tankarna snurrade runt och efter en stund var alla lådor borta och en kvinnlig polis tog tag i min arm samtidigt som hon sa " Vi ska ta dig till sjukhuset i närheten, det blir bara en liten undesökning."
Jag svarade inte utan lät henne leda mig ut ur huset och in i en bil.
Hon satte mig i baksätet där en annan polis väntade på mig och körde sedan iväg. Jag ville inte titta på den andra så istället lät jag blicken vila på husen som gled förbi utanför fönstret. Men sedan började frågorna.
" Vad var det som hände?" undrade polisen.
Jag bet ihop och vägrade att svara när jag såg Nick i en skugga av ett träd titta sorgset på mig, känslorna inom mig växte sig starka och jag brast ut i gråt.
Kapitel 9
Mitt i mitt dagdrömmande om Nick var det någon eller något som landade på taket och när jag tittade upp mot takluckan, för att se vad som skulle komma, stack Bella ner huvudet och hennes ögon fann mina.
" Åh, Carmen!" sa Bella och kastade sig mot mig. Innan jag hann säga något tillbaka hade hon uppenbarats framför mig och bildat en skyddande mur. Eller en sköld var det nog, jag tror att det var så Bella sagt. Från att Bella stack ner huvudet från takluckan till att hon bildat en sköld framför mig hade bara tagit cirka 5 sek. Och dom två andra vampyrerna i rummet stirrade på henne. Dom hade faktiskt slutat att slåss, för ett tag i alla fall. Men när de båda märkte att de hade slutat slåss började dom igen.
"Bella... Snälla kan du inte skydda Nick på något sätt?" sa jag med en mycket främmande röst.
" Jag önskar att jag kunde det, men jag kan inte skydda någon mot fysiska attacker." Så fort Bella sagt det slet sig vampyren-utan-namn bort från Nick och sprang rakt mot Bella. Han måste ha hört det där om fysiska attacker.
Han gav ifrån sig ett fasansfullt grål och slog till Bella. Hon tappade koncentrationen och vampyren tog tag i min armoch han slängde upp mig på hans rygg fastän jag sparkade och skrek allt jag kunde och sprang rakt mot väggen.
Väggen gick sönder och bitar ramlade ner på min rygg. Det var smärtsamt men vampyren kände ingenting. Jag började känna mig snurrig i huvudet, något måste ha träffat mig där. Precis innan mina ögonlock sänkte sig stannade vampyren tvärt och jag hörde Bellas röst.
" Dö, dö, dö! Du ska inte röra Carmen!" Hon skrek , och det lät verkligen inte som henne själv. Sedan hörde jag hur hon slet och drog i vampyren med all sin kraft och kände Nicks händer under mig när han lyfte upp mig.
----------------------
" Snälla vakna.. snälla Carmen." En mans röst som jag skulle känna igen vart som helst vädjade till mig att jag skulle vakna. Men jag sov väl inte? Jag kunde ju höra honom och känna hans underbara doft, men när jag försökte öppna mina ögon för att få se hans ansiktet hände inget. Jag fortsatte bara att blunda fast än jag ville se Nick. Och när jag försökte öppna munnen för att säga att allt var bra hände inget. Rädslan kröp sakta framåt och jag ville slita mig loss från min egna kropp. Bara så att jag kunde se och prata igen, känslan av att inte kunna röra sig... Det är ingen som vill uppleva det.
Jag kunde bara hjälplöst höra på medans Nick vädjade om att jag skulle vakna. Om han inte hade varit vampyr så skulle han ha gråit, så som han lät.
" Snälla Carmen... Jag kan inte klara mig utan dig."
Jag kände hans händer röra lätt vid mina kinder, om jag hade kunnar röra mig så skulle jag ha kramat om honom hårt och sagt att jag aldrig skulle lämna honom.
Nu när jag tänker efter så har allting gått väldigt fort. Jag har knappt pratat något med Nick men jag vet att jag inte kan leva utan honom. Jag älskar honom.
Om jag lyssnade bortom Nicks röst så kunde jag höra att ett slagsmål hade brutit ut. Jag vet inte vilka som var med men Bella var det säkerligen.
Det ända som hördes var smällar och dunsar. Ingen pratade, alla slogs. Dom slogs för mig.
Mitt ben började att rycka och Nicks händer lämnade mitt ansikte. Varför tog han bort sina händer för? Han kunde väl ändå förstå att jag ville det, att han skulle röra mig. Då kände jag hur han tryckte på mitt ben. Det gjorde förfärligt ont och jag ville bara skrika. Och det gjorde jag. Jag skrek allt vad jag kunde för att det gjorde så ont. Nick gjorde illa mig, jag kunde inte tro det.
"Förlåt.. Men jag måste." sa Nick. Och strax efter det kände jag hans läppar mot mitt ben. Han började långsamt suga mitt blod, och jag slutade skrika. Vad han än gjorde så bedövade han smärtan, och jag kunde till slut öppna mina ögon . Jag såg Nick lutad över mitt ben och hörde små njutningsfulla ljud ifrån honom. Mitt blod måste smaka gott tänkte jag för mig själv, och i sekunden jag tänkte det rusade Edward in i rummet.
Då hände allt snabbt, han slet bort Nick ifrån mig och ställde sig i försvars ställning mot honom.
" Vad gör du?" väste Edward.
" Hon.. Hon blev biten." svarade Nick
" Du slutade inte, hon kunde ha dött!"
Jag ville försvara Nick och säga att han bara gjorde alltin bättre, men inget ljud kom från min mun.
" Jag ville sluta. Men det gick inte.." mumlade Nick
"Gå ut!" röt Edward " Gå ut!"
Jag kände en kall vind svepa om mig när Nick sprang ut.
Förlåt om det här kapitlet är helt galet, men så kan det gå!;)
Kapitel 8
Jag hade glömt bort hur det kändes att vara fånge i sitt egna hem, det kändes hemskt. Alla dörrar och fönster var blockerade så det kom inte in något dagsljus. Det ända stället jag fick vara på låg på övervåningen, och dörren till rummet var låst. Det var bra, att dörren var låst, för då kunde inte Dave komma åt mig.
Jag hade nämligen låst in infrån, och jag kunde höra Dave svära utanför och banka hårt på dörren. Han hade försökt att bryta upp dörren flera gånger menjag hade gjort precis som han själv, blockerat dörren med möblerna i rummet. Som tur för mig så stod mitt gamla piano här inne och det var riktigt tungt. Och då använde jag det som "dörrblockerare", jag vågade mig inte på att spela något för att då skulle väl Dave höra det och bli helt galen. Då kanske han skulle klättra upp på taket och sen krypa ner i takluckan.
Takluckan. Det fanns en taklucka, om jag bara kunde hitta något högt att stå på. Men icke, det ända föremålet jag skulle kunna använda var pianot. Men pianot stod för dörren och jag skulle aldrig hinna komma upp till takluckan innan Dave kom in om jag flyttade på det. Så jag var v'l fast här då, utan någon att prata med ich utan mat. Jag skulle antagligen svälta ihjäl här inne om jag inte blev helt galen av att vara ensam i detta rum.
Plötsligt hörde jag en röst som inte tillhörde Dave utanför mitt rum, men den rösten talade nog till Dave.
"Dave, du heter väl så? Jag skulle kunna hjälpa dig med så mycket om du bara lät mig...lät mig dricka från dig."
Va? Det där lät ju inte så mänskligt, det måste vara en vampyr där utan för. Jag hörde Dave andas häftigt där jag stod med örat tryckt mot väggen. " Eh, asså.. Va?" svarade Dave och vampyren fortsatte. " Jo, om jag bara biter dig lite lätt i ena handleden så kan du bli lika kraftfull som jag." Jag hörde hur han tog tag i något, kanske servis skåpet och slängde in det i väggen. Skåpet flög in i den väggen där jag hade haft örat så jag kastade mig bakåt och försökte få bort surrandet i mina öron. Vilken jädra smäll, tänkte jag. Dave hostade till lite och sa osäkert " Kör till.. men det gör väl inte ont?"
" Åh nej, såklart det inte gör!" sade vampyren, jag visste ju att det skulle göra fruktansvärt ont det hade ju dom i familjen Cullen berättat. Men jag ville väl ändå att Dave skulle lida, lida så mycket mer än vad jag fick. Så jag sa ingenting utan lyssnade bara på Daves skrik när han blev biten. Jag hade ingen aning om ifall vampyren gjorde som han hade sagt, lät honom bli en vampyr eller om han bara surplade i sig honom som en cola.
Hade inte vampyrer väldigt bra luktsinne? Då borde ju vampyren ha känt min doft för länge sedan, det kanske var hans plan från början. Att först döda, eller förvandla, Dave och sedan krossa dörren och pianot för att sedan sätta tänderna i min hals.
En lätt knackning hördes på takluckan. På takluckan? En till knackning och sen öppnades den försiktigt och någon hoppad ner och landade framför mig. Jag höll på att skrika men då flög handen från personen fram och satte den för min mun. " Ta det lugnt Carmen, jag ska inte göra dig illa." sa en vacker, och alldeles underbar röst. Jag hade lyft mina händer för att slita bort hande för min mun men sänkte dom då jag hörde hans röst. Det var Nick.
" Nick.. vad gör du här?" Så skulle det ha låtit om jag inte hade haft hans hand för munnen, nu lät det mer som om jag hade satt i halsen och försökte prata. Bara mummel mummel och mummel. " Åh, förlåt.. " sa Nick och tog bort handen, då han tog bort sin hand tog jag tillfället i akt och slöt min hand kring hans. Han tittade upp på mig och jag förväntade mig att se förvåning eller ilska i hans ögon men jag såg bara en tom blick möta min. Jag släppte hans hand och vände bort mitt ansikte från hans, han försökte inte ta tag i min hand eller något romantiskt utan han stod bara helt stilla .
Helt plötsligt vände han sig om och väste högt, ställde sig i försvars position och väntade. Men jag visste inte på vad, troligen på vampyren som var utan för. Och jag hade rätt, dörren och pianot flög iväg rakt mot Nick, men han satte fram hande och styrde bort dom från sig själv. Oturigt nog så flög dörren rätt emot mig och landade på mina ben, och en milli sekund senare så landade pianot på samma plats som dörren. Och jag skrek, jag skrek så högt att det gjorde ont i mina egna öron av smärtan i benen. Nick vände sig emot mig och såg på mig med sorg i blicken.
Och utan att han hann reagera kastade sig den andra vampyren över honom och Nick var i underläge.
