Kapitel 7
När jag började vakna kände jag att jag låg på något hårt, obekvämt och illaluktande. Då jag försökte ändra ställning märkte jag att jag var fast bunden. Riktigt hårt också, det rev och klämde om mina handleder. Jag öppnade min ögon och såg bara mörker, mörker över allt. Jag försökte att få mina ögon att vänja sig vid mörkret, om det fanns en gnutta ljus någonstans skulle mina ögon finna det. Men tyvärr så var jag nog i ett rum utan fönster och jag började känna mig väldigt klaustrofobisk. Min andning blev häftigare och tillslut var jag tvungen att göra något, bara någonting som fick väggen att gå sönder. Så jag började att sparka omkring mig och dunka ryggen hårt i väggen. Det gjorde ont i öronen av allt ljud, men jag fortsatte ändå.
Efter en stund av sparkande och dunkande hördes ett gnissel. Det lät som en dörr som öppnades och när jag vände mig mot ljudet så jag ljus, ljus och en mörk siluett. " V- vem är du?" stammade jag fram. " Åh, lilla älsklingen min. Känner du inte igen mig?" Usch, jag kände igen den rösten väldigt väl. " Dave... Varför gör du såhär?" Nu hörde jag hur utmattad jag lät, och hur oerhört jobbigt det var att prata. " Söta Cam-cam, jag har bara tagit dig tillbaka. Du hör hemma här, här med mig" Usch igen, ljudet av hans röst fick mig att svälja hårt. " Lägg av ditt äckel! Jag har aldrig hört hemma på samma plats som du !" jag drog ett snabbt djupt andetag för att fortsätta, jag vill inte att Dave skulle få en chans att käfta emot mig. "Jag tänker aldrig någonsin förlåta dig, aldrig någonsin. Det du gjorde var fruktansvärt, äckligt rent utav motbjudande!" Min hals var torr och det gjorde väldigt ont att prata så jag tystnade.
" Du!" Dave skrek högt åt mig. " Du ska inte komma och säga att jag har gjort något, jag har aldrig gjort något mot dig. Jag har älskat dig och tagit hand om dig som mitt eget barn."
" Ha! Ditt eget barn.. Du vet väl att det var du som mördade honom?" Jag var tvungen att säga det till honom. Att han var en mördare, en mördare som tagit ett ofött barns liv. Jag ångrade mig ändå snabbt då jag kände ett slag på tinningen. Det slaget fick mig att känna mig dåsig och bekväm. Bekväm för att jag inte kände någon smärta i mina handleder och hals, dåsig för att slaget gjorde mig svimfärdig. " Om du ska stanna här, då måste du lyda mig!" Skrek Dave och pekade mot sig själv, " Det är jag som bestämmer och det är du som ska älska mig!"
Jag tänkte väl att han inte hade blivit helt Dave-som-älskar-alla-i-hela-världen-och-tar-hand-om-sina-nära-och-kära, han var såklart fortfarande den där hatiska människan.
" Tror du att jag någonsin tänker älska dig? Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra!" Jag försökte skrika men min röst lät som en viskning. Att prata var verkligen jobbigt.
" Jag tror att det är dags för dig att ta en liten tupplur nu Cam-cam.." Han böjde sig ner och tog upp en flaska och en trasa. "Nej." Tänkte jag, "han kommer att få mig somna igen".
När han kom närmare mig för att trycka det där våta mot mig, lyfte jag benet och sparkade honom hårt på hans privata delar. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud och satt sig ned på marken. Flaskan och trasan låg brevid honom och flaskan hade slagit i golvet när han tappade den och vätskan rann ut på golvet. Jag märkte att hans ansikte låg väldigt nära vätskan och jag hoppas och bad om att ångorna skulle nå honom. Daves grymtande ljud slutade och jag hörde svaga snarkningar komma från honom.
" Yes!" sa jag högt för mig själv, nu hade jag en chans att rymma. Eller åtminstonde få någon att märka mig. Jäklar, jag kunde inte resa mig. Mina händer var ju bakbundna och då var det ganska svårt att hitta balansen och kraften att resa sig.
Jag kämpade så mycket att jag inte la märke till dom starka ångorna som var runt omkring mig efter att flaskan spillts ut. Jag trodde bara att det var Dave så skulle påverkas och inte jag. Tröttheten höll på att vinna över mig men med en sista kraft ansträngning lyckades jag tillslut resa mig upp och vackla fram till dörren, och så fort jag puttat igen dörren föll jag ihop framför den.
------------------
Jag vaknade till av ett högt ljud. Någon stod och bankade men jag vet inte på vad. "Släpp ut mig Carmen!" Jag ställde mig genast upp på vingliga ben och skrek tillbaka " Aldrig , aldrig , aldrig!" min röst var väldigt hög och bestämd, inte svag och rädd som jag hade trott.
" Om inte du släpper ut mig nu Carmen , då får jag sparka in dörren.."
" Visst, gör som du vill ditt kräk." det var skönt att han inte kunde göra mig illa, då kan jag ju säga alla möjliga saker till honom. Jag ställde mig med rygge mot dörren och tryckte så hårt jag kunde och väntade på hans stöt.
Och där kom den, som om en häst sprungit in i dörren, och jag flög framåt av stöten och slog ansiktet i väggen framför och skadade min rygg. Det gjorde väldigt ont i min rygg. När jag såg honom komma ut genom allt damm som hade yrt upp backade jag genast så långt bort i från honom som möjligt. Nu när jag var utanför rummet och försökte hitta en flyktväg såg jag vart jag var någonstans. I vårat gamla hus, och då visste jag direkt vart ytterdörren var. Första dörren till vänster och sedan höger ned för trapporna.
Dave gav ifrån sig ett djuriskt läte och tog sats för att kasta sig över mig, då satte jag mig snabbt på knä och sedan upp på fötterna. Jag slängde mig åt höger, och Dave landade precis breved mig. Jag reste mig upp en gång till och sprang mot första dörren till vänster, jag puttade upp den sprang sedan till höger och ner för trapporna. Jag kunde hela tiden höra hans flåsande andetag bakom mig. Nedan för trapporna var ytterdörren, jag kastade mig in i den och snubblade ut över tröskeln. Jag slog i huvudet riktigt hårt, jag kunde ju inte ta emot mig med händerna bakbundna. När jag kände Daves fingrar gripa tag i mitt hår skrek jag högt. "Hjälp! Snälla hjälp mig någon!" Det var mitt på dagen och en massa folk på gatan, allas blickar vändes mot mig och Dave. Då drog Dave in mig i huset igen och stängde dörren. När dörren väl var stängd kastade han mig mot skohyllan i hallen, mitt redan skadade huvud och min onda rygg träffade kanten. Det sista jag såg innan jag än en gång tuppade av var att Dave samlade alla möblerna framför ytterdörren och alla fönster.
Jag kunde inte fly längre, jag hade ingen flyktväg, och Daves plan lyckades.
Han fick mig tillbaka tillslut. Mot min vilja.
Efter en stund av sparkande och dunkande hördes ett gnissel. Det lät som en dörr som öppnades och när jag vände mig mot ljudet så jag ljus, ljus och en mörk siluett. " V- vem är du?" stammade jag fram. " Åh, lilla älsklingen min. Känner du inte igen mig?" Usch, jag kände igen den rösten väldigt väl. " Dave... Varför gör du såhär?" Nu hörde jag hur utmattad jag lät, och hur oerhört jobbigt det var att prata. " Söta Cam-cam, jag har bara tagit dig tillbaka. Du hör hemma här, här med mig" Usch igen, ljudet av hans röst fick mig att svälja hårt. " Lägg av ditt äckel! Jag har aldrig hört hemma på samma plats som du !" jag drog ett snabbt djupt andetag för att fortsätta, jag vill inte att Dave skulle få en chans att käfta emot mig. "Jag tänker aldrig någonsin förlåta dig, aldrig någonsin. Det du gjorde var fruktansvärt, äckligt rent utav motbjudande!" Min hals var torr och det gjorde väldigt ont att prata så jag tystnade.
" Du!" Dave skrek högt åt mig. " Du ska inte komma och säga att jag har gjort något, jag har aldrig gjort något mot dig. Jag har älskat dig och tagit hand om dig som mitt eget barn."
" Ha! Ditt eget barn.. Du vet väl att det var du som mördade honom?" Jag var tvungen att säga det till honom. Att han var en mördare, en mördare som tagit ett ofött barns liv. Jag ångrade mig ändå snabbt då jag kände ett slag på tinningen. Det slaget fick mig att känna mig dåsig och bekväm. Bekväm för att jag inte kände någon smärta i mina handleder och hals, dåsig för att slaget gjorde mig svimfärdig. " Om du ska stanna här, då måste du lyda mig!" Skrek Dave och pekade mot sig själv, " Det är jag som bestämmer och det är du som ska älska mig!"
Jag tänkte väl att han inte hade blivit helt Dave-som-älskar-alla-i-hela-världen-och-tar-hand-om-sina-nära-och-kära, han var såklart fortfarande den där hatiska människan.
" Tror du att jag någonsin tänker älska dig? Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra!" Jag försökte skrika men min röst lät som en viskning. Att prata var verkligen jobbigt.
" Jag tror att det är dags för dig att ta en liten tupplur nu Cam-cam.." Han böjde sig ner och tog upp en flaska och en trasa. "Nej." Tänkte jag, "han kommer att få mig somna igen".
När han kom närmare mig för att trycka det där våta mot mig, lyfte jag benet och sparkade honom hårt på hans privata delar. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud och satt sig ned på marken. Flaskan och trasan låg brevid honom och flaskan hade slagit i golvet när han tappade den och vätskan rann ut på golvet. Jag märkte att hans ansikte låg väldigt nära vätskan och jag hoppas och bad om att ångorna skulle nå honom. Daves grymtande ljud slutade och jag hörde svaga snarkningar komma från honom.
" Yes!" sa jag högt för mig själv, nu hade jag en chans att rymma. Eller åtminstonde få någon att märka mig. Jäklar, jag kunde inte resa mig. Mina händer var ju bakbundna och då var det ganska svårt att hitta balansen och kraften att resa sig.
Jag kämpade så mycket att jag inte la märke till dom starka ångorna som var runt omkring mig efter att flaskan spillts ut. Jag trodde bara att det var Dave så skulle påverkas och inte jag. Tröttheten höll på att vinna över mig men med en sista kraft ansträngning lyckades jag tillslut resa mig upp och vackla fram till dörren, och så fort jag puttat igen dörren föll jag ihop framför den.
------------------
Jag vaknade till av ett högt ljud. Någon stod och bankade men jag vet inte på vad. "Släpp ut mig Carmen!" Jag ställde mig genast upp på vingliga ben och skrek tillbaka " Aldrig , aldrig , aldrig!" min röst var väldigt hög och bestämd, inte svag och rädd som jag hade trott.
" Om inte du släpper ut mig nu Carmen , då får jag sparka in dörren.."
" Visst, gör som du vill ditt kräk." det var skönt att han inte kunde göra mig illa, då kan jag ju säga alla möjliga saker till honom. Jag ställde mig med rygge mot dörren och tryckte så hårt jag kunde och väntade på hans stöt.
Och där kom den, som om en häst sprungit in i dörren, och jag flög framåt av stöten och slog ansiktet i väggen framför och skadade min rygg. Det gjorde väldigt ont i min rygg. När jag såg honom komma ut genom allt damm som hade yrt upp backade jag genast så långt bort i från honom som möjligt. Nu när jag var utanför rummet och försökte hitta en flyktväg såg jag vart jag var någonstans. I vårat gamla hus, och då visste jag direkt vart ytterdörren var. Första dörren till vänster och sedan höger ned för trapporna.
Dave gav ifrån sig ett djuriskt läte och tog sats för att kasta sig över mig, då satte jag mig snabbt på knä och sedan upp på fötterna. Jag slängde mig åt höger, och Dave landade precis breved mig. Jag reste mig upp en gång till och sprang mot första dörren till vänster, jag puttade upp den sprang sedan till höger och ner för trapporna. Jag kunde hela tiden höra hans flåsande andetag bakom mig. Nedan för trapporna var ytterdörren, jag kastade mig in i den och snubblade ut över tröskeln. Jag slog i huvudet riktigt hårt, jag kunde ju inte ta emot mig med händerna bakbundna. När jag kände Daves fingrar gripa tag i mitt hår skrek jag högt. "Hjälp! Snälla hjälp mig någon!" Det var mitt på dagen och en massa folk på gatan, allas blickar vändes mot mig och Dave. Då drog Dave in mig i huset igen och stängde dörren. När dörren väl var stängd kastade han mig mot skohyllan i hallen, mitt redan skadade huvud och min onda rygg träffade kanten. Det sista jag såg innan jag än en gång tuppade av var att Dave samlade alla möblerna framför ytterdörren och alla fönster.
Jag kunde inte fly längre, jag hade ingen flyktväg, och Daves plan lyckades.
Han fick mig tillbaka tillslut. Mot min vilja.
Kapitel 6
Det var en obehaglig känsla. Att drukna alltså, eller åtminstonde tro att man drunknar. Det lilla ljus som kommer igenom vatten ytan blir mindre och mindre samtidigt som man vill njuta av hur vackert ljuset är måste man kämpa för att inte andas. Något som kroppen verkligen behöver, luft. Men man kan inte andas in, då får man vatten lungorna och dör. Dör snabbare än om man fösöker att bara hålla andan. Hemskt, hemskt, hemskt. Så känns det när ljuset till sist försvinner och det ända man ser är ett ändlöst mörker.
Svettig och obehaglig till mods flyttade jag långsamt på Nessie som låg äver mina fötter och klev ur sängen. Jag började att gå fram och tillbaka mellan fönstret och dörren bara för att lugna ner mig lite, men det hjälpte inte särskilt mycket. Medans jag gick sådär fick jag bara mer tid till att tänka på min nära-döden-upplevelse-dröm.
Känslan av att inte kunna andas längre och att se det där sista lilla ljuset försvinna... Usch. Jag ville bara glömma bort det och aldrig mer tänka på det.
" Vad är det Cam?" rösten kom från dörren och jag kände genast igen den som Bellas. " Det är bara det.. Jag har drömt en slags mardröm. En alldeles underbar mardröm."
" Jag förstår inte riktigt.. Förut när jag kunde drömma, var alla mina mardrömmar förfärliga." Det här skulle bli svärt att förklara. " Det började som en vacker och underbar dröm, men den slutade i katastrof. En katastrof som innebar att jag fick sätta livet till." När jag lyssnade på mig själv lät jag som en professor som höll på att förklara om något riktigt speciellt ohc svårt. En röst som gjorde så att alla som lyssnade spetsade öronen extra. " Kan du inte berätta vad drömmen handlade om?" Bellas röst tog mig tillbaka från föreläsnings hallen till sovrummet. " För att jag tror nämligen att dina drömmar kan vara väldigt sanna, som om det är din vampyr gåva. Fast än du inte är vampyr." " Vad menar du nu?" sa jag. " Jo, när jag var människa kunde ingen skada mig psykiskt men de kunde göra det fysiskt. Edward till exempel kunde inte läsa min tankar, men Alice kunde ändå se mig i sina framtids visioner. Jag hade som en slags sköld, och nu när jag är vampyr har jag lärt mig hur man expanderar den. Alltså gör den större, och på så vis kan jag skydda alla som jag älskar."
Det som Bella sagt fick mig att fundera, tänk om mina drömmar var sanna. Då betydde det att jag skulle dö inom en snar framtid. Att mitt liv skulle ta slut om några månader, dagar, minuter, fick mig att rysa.
Så jag började förklara hela min dröm för Bella, in i minsta detalj. Jag berättade även om min första dröm i Cullen- huset.
" Vad pratar ni om?" en svag, trött och kvittrande röst avbröt oss. Det var Nessie som hade vaknat till av vårat samtal. " Carmen håller på att berätta en väldigt viktig sak för mig. Det skulle vara bra om du sprang hem till pappa Nessie." Hem? Bodde inte Bellas familj här egentligen, eller bodde alla här förutom Nessie, Edward och Bella? Jag såg på medans de kramade om varandra och Nessie hoppade ut genom fönstret. Sedan frågade jag " Vart skulle hon? Bor inte ni här?" Bella tittade förvånat på mig, nästan som om att jag var dum. " Såklart vi inte gör, har jag inte sagt det till dig!?"
" Jag har alltid trott att ni bor här tillsammans med de andra..." det kändes pinsamt att säga det, för det verkade som om Bella verkligen trodde att jag var korkad. " Oj, förlåt, jag kanske inte har sagt något till dig om det. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag, Edward och Nessie bor längre bort, lite längre in i skogen. Jag och Ew´dward fick vårat hus som en bröllpos present. Och det ser helt underbart ut, men nog om det. Fortsätt att berätta om dina drömmar."
Då fortsatte jag att förklara mina drömmar och när jag var klar försvann hon ut genom sovrums dörren och ner för den vackra trappan.
-------------
Edward och Nessie hade kommit tillbaka vid lunch tid, och nu satt alla vampyrerna i vardagsrummet och diskuterade mina drömmar. Jag var lite arg över att de satt och pratade om något så personligt, det var ju trots allt min dröm och min Nick som var så vacker i vattnet och glittrade så underbart i skenet från solen. Den ända som var med mig medans de pratade, eller kanske viskade i hyper fart, var Jacob. Jacob och jag satt och spelade kort i rummet intill, och genom väggen kunde man ibland höra någon som rörde sig men annars var det bara ett lågt surrande. Vi satt så tysta och stilla som möjligt, för att vi båda ville höra vad de sa och för att jag äns skulle uppfatta ett ända ord behöde det vara knäpptyst. Jacob hade ju också super hörsel, det började faktiskt bli väldigt irriterande att jag var den ända klumpiga och onödiga människan i hela huset.
Efter en stund med ett mycket tråkigt och tyst kortspel ursäktade Jacob sig för att gå på toaletten. Det var i alla fall inte bara jag som behövde besöka toan dagligen, eftersom att ingen av de där förbaskade vampyrerna gjorde det kändes det ganska pinsamt speciellt att dom hör super hörsel. Jag vände mig om mot fönstret istället för att tänka på sådana äckliga saker och såg att det hade börjat snöa lätt. Sedan såg jag en hand som vinkade till mig, det var konstigt. Jag gick fram till fönstret och drog upp det för att se vem det var som hade vinkat och såg in i ögonen på en personen som jag hatar mest av allt i hela universum. Dave.
Han tog ett fast grepp om mitt huvud innan jag han reagera och satte något vått mot min mun. Det luktade väldigt starkt och ångorna fick det att göra ont i huvudet, allt som jag försökte fokusera blicken på skakade. Min kropp lydde inte min hjärna nära jag ville sparkas och slåss när han drog ut mig genom fönstret och släpade mig över gräsmattan. Han öppnade dörren till en skåpbil, tror jag, och slänge in mig på en massa bråte. Jag förväntade mig att det skulle göra ont att landa på en gammal motor och annat skräp som hörde hemma på en soptipp, men jag kände ingenting alls. Han hade släppp greppet om det där han hade hållt mot mina läppar och jag ville torka bort det som var kvar på min mun men min kropp lydde fortfarande inte.
Det sista jag hörde innan allt slocknade var Daves obehagliga röst.
" Jag fick tillbaka dig Cam, och jag ska aldrig någonsin släppa dig igen."
Han ord stannade kvar i mitt huvud under några sekunder innan jag sjönk in i ännu en djup sömn, eller kanske medvetslöshet.
Svettig och obehaglig till mods flyttade jag långsamt på Nessie som låg äver mina fötter och klev ur sängen. Jag började att gå fram och tillbaka mellan fönstret och dörren bara för att lugna ner mig lite, men det hjälpte inte särskilt mycket. Medans jag gick sådär fick jag bara mer tid till att tänka på min nära-döden-upplevelse-dröm.
Känslan av att inte kunna andas längre och att se det där sista lilla ljuset försvinna... Usch. Jag ville bara glömma bort det och aldrig mer tänka på det.
" Vad är det Cam?" rösten kom från dörren och jag kände genast igen den som Bellas. " Det är bara det.. Jag har drömt en slags mardröm. En alldeles underbar mardröm."
" Jag förstår inte riktigt.. Förut när jag kunde drömma, var alla mina mardrömmar förfärliga." Det här skulle bli svärt att förklara. " Det började som en vacker och underbar dröm, men den slutade i katastrof. En katastrof som innebar att jag fick sätta livet till." När jag lyssnade på mig själv lät jag som en professor som höll på att förklara om något riktigt speciellt ohc svårt. En röst som gjorde så att alla som lyssnade spetsade öronen extra. " Kan du inte berätta vad drömmen handlade om?" Bellas röst tog mig tillbaka från föreläsnings hallen till sovrummet. " För att jag tror nämligen att dina drömmar kan vara väldigt sanna, som om det är din vampyr gåva. Fast än du inte är vampyr." " Vad menar du nu?" sa jag. " Jo, när jag var människa kunde ingen skada mig psykiskt men de kunde göra det fysiskt. Edward till exempel kunde inte läsa min tankar, men Alice kunde ändå se mig i sina framtids visioner. Jag hade som en slags sköld, och nu när jag är vampyr har jag lärt mig hur man expanderar den. Alltså gör den större, och på så vis kan jag skydda alla som jag älskar."
Det som Bella sagt fick mig att fundera, tänk om mina drömmar var sanna. Då betydde det att jag skulle dö inom en snar framtid. Att mitt liv skulle ta slut om några månader, dagar, minuter, fick mig att rysa.
Så jag började förklara hela min dröm för Bella, in i minsta detalj. Jag berättade även om min första dröm i Cullen- huset.
" Vad pratar ni om?" en svag, trött och kvittrande röst avbröt oss. Det var Nessie som hade vaknat till av vårat samtal. " Carmen håller på att berätta en väldigt viktig sak för mig. Det skulle vara bra om du sprang hem till pappa Nessie." Hem? Bodde inte Bellas familj här egentligen, eller bodde alla här förutom Nessie, Edward och Bella? Jag såg på medans de kramade om varandra och Nessie hoppade ut genom fönstret. Sedan frågade jag " Vart skulle hon? Bor inte ni här?" Bella tittade förvånat på mig, nästan som om att jag var dum. " Såklart vi inte gör, har jag inte sagt det till dig!?"
" Jag har alltid trott att ni bor här tillsammans med de andra..." det kändes pinsamt att säga det, för det verkade som om Bella verkligen trodde att jag var korkad. " Oj, förlåt, jag kanske inte har sagt något till dig om det. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag, Edward och Nessie bor längre bort, lite längre in i skogen. Jag och Ew´dward fick vårat hus som en bröllpos present. Och det ser helt underbart ut, men nog om det. Fortsätt att berätta om dina drömmar."
Då fortsatte jag att förklara mina drömmar och när jag var klar försvann hon ut genom sovrums dörren och ner för den vackra trappan.
-------------
Edward och Nessie hade kommit tillbaka vid lunch tid, och nu satt alla vampyrerna i vardagsrummet och diskuterade mina drömmar. Jag var lite arg över att de satt och pratade om något så personligt, det var ju trots allt min dröm och min Nick som var så vacker i vattnet och glittrade så underbart i skenet från solen. Den ända som var med mig medans de pratade, eller kanske viskade i hyper fart, var Jacob. Jacob och jag satt och spelade kort i rummet intill, och genom väggen kunde man ibland höra någon som rörde sig men annars var det bara ett lågt surrande. Vi satt så tysta och stilla som möjligt, för att vi båda ville höra vad de sa och för att jag äns skulle uppfatta ett ända ord behöde det vara knäpptyst. Jacob hade ju också super hörsel, det började faktiskt bli väldigt irriterande att jag var den ända klumpiga och onödiga människan i hela huset.
Efter en stund med ett mycket tråkigt och tyst kortspel ursäktade Jacob sig för att gå på toaletten. Det var i alla fall inte bara jag som behövde besöka toan dagligen, eftersom att ingen av de där förbaskade vampyrerna gjorde det kändes det ganska pinsamt speciellt att dom hör super hörsel. Jag vände mig om mot fönstret istället för att tänka på sådana äckliga saker och såg att det hade börjat snöa lätt. Sedan såg jag en hand som vinkade till mig, det var konstigt. Jag gick fram till fönstret och drog upp det för att se vem det var som hade vinkat och såg in i ögonen på en personen som jag hatar mest av allt i hela universum. Dave.
Han tog ett fast grepp om mitt huvud innan jag han reagera och satte något vått mot min mun. Det luktade väldigt starkt och ångorna fick det att göra ont i huvudet, allt som jag försökte fokusera blicken på skakade. Min kropp lydde inte min hjärna nära jag ville sparkas och slåss när han drog ut mig genom fönstret och släpade mig över gräsmattan. Han öppnade dörren till en skåpbil, tror jag, och slänge in mig på en massa bråte. Jag förväntade mig att det skulle göra ont att landa på en gammal motor och annat skräp som hörde hemma på en soptipp, men jag kände ingenting alls. Han hade släppp greppet om det där han hade hållt mot mina läppar och jag ville torka bort det som var kvar på min mun men min kropp lydde fortfarande inte.
Det sista jag hörde innan allt slocknade var Daves obehagliga röst.
" Jag fick tillbaka dig Cam, och jag ska aldrig någonsin släppa dig igen."
Han ord stannade kvar i mitt huvud under några sekunder innan jag sjönk in i ännu en djup sömn, eller kanske medvetslöshet.
Kapitel 5
Den här drömmen kändes så verklig på något sätt, jag kunde känna dofterna och se färgerna så klart att jag trodde att jag aldrig hade somnat.
Jag var vid en sjö, det var absolut den vackraste sjön jag någonsin sett, och runt omkring mig växte det höga grönskande träd. Längs vatten brynet fanns den finaste och smalaste stranden med den finkornigaste sanden. När jag gick längs vattnet kände jag sanden mellan tårna och den svala vinden runt omkring mig.
Jag gick ner i vattnet som omslöt mina fötter mer och mer ju längre jag gick, och längs botten växte det katniss rötter , precis sådana som jag och min mor brukade plocka om sommaren.
Det underliga i drömmen började när en man dök upp genom ytan, och det var inte Dave som bara skulle ha sett mal placerad ut i denna vackra miljö, utan det var Nick. Jag hade en känsla som sa mig att det var Nick.
Nu visste jag äntligen hur han såg ut, och han var så vacker att allting runt omkring mig försvann. Det var bara Nick jag såg, och det var bara mig som Nick såg.
Han vadade fram genom vattnet mot mig och jag möte upp honom halv vägs, men precis innan vi skulle röra vid varandra drogs jag ner under ytan. Jag kämpade och slet mot det som hade tagit ett fast grepp om min vad, men misslyckades totalt genom att bara bli dragen längre ner under vattnet.
Att det kunde vara så djupt där jag nyss hade bottnat mer än väl, det kunde jag inte förstå. Vi människor behöver ju andas, och syre finns det inte gått om i vatten. Min mun ville öppna sig och försöka andas, men jag visste att det aldrig skulle gå så jag höll min mun stänga och väntade på medvetslösheten.
Just när det kändes som att jag skulle sprängas för att jag inte fick någon luft, tog någon tag i min arm. Ett par väldigt kalla händer faktiskt, kalla och så otroligt perfekta. Kampen om åt vilket håll jag skulle till var lätt för den kalla personen , för att han hade en otrolig styrka som fortsatte att dra mig mot ytan. Men det som hade dragit ned mig fortsatte att dra mig neråt, djupare.
Mina ben drogs neråt, mina armar drogs uppåt. Och precis när någon av dom skulle vinna kampen, vaknade jag.
------------------
Det där var den läskigaste och underbaraste dröm jag drömt på länge. Jag hade vaknat alldeles svettig som vanligt men jag hade känt mig lugn. Nick var så vacker att jag inte kunde tänka på något annat under hela dagen, Edward märkte det förstås och samlade genast ihop alla så att de kunde diskutera hurvida de kände honom eller inte.
En sak var säker, och det var att någon var ute efter mig. Alltså Dave enligt mig, och förmodligen så tänkte alla precis samma sak. Dave hade inte gett upp om att få mig tillbaka, jag vet att han skulle göra allting för att få ,mig tillbaka. Så har det alltid vart och det betyder att han antingen kommer att bli mördad utav mina vampyr vänner eller att jag kommer att dö en långsam död tillsammans med honom. Jag rös bara jag tänkte på det, jag ville aldrig se den där äckliga människan.
När jag hörde några steg komma bakom mig där jag satt vid matbordet tänkte jag direkt att det var Edward som hade hört vad jag tänkt. Men det var Jasper som kom in istället. " Vad är det som du tänker på Carmen? Du verkar väldigt rädd helt plötsligt."
" Jag sitter bara och tänker på vad som kommer att hända med mig..." jag talade väldigt tyst, men jag visste att han kunde höra mig ändå. " Jag har sagt det förut, ta det bara lugnt och låt oss sköta allting." När han sa ordet lugn började jag såklart att känna mig väldigt lugn. Just då var allting okej och det fanns inget att oroa sig för helt enkelt. Den dagen tillbringade jag tillsammans med Jasper och Alice, det var ändå ganska läskigt att vara med Jasper. Han tittade på mig som om han ville ha mig, alltså mitt blod. Bella hade tidigare berättat att Jasper fortfarande hade svårt för det där med människoblod, det var ju trots allt han som blev vegetarian sist av alla i familjen Cullen. Eller sist innna Bella och Renesme anslöt sig.
------------
Senare på kvällen när natten närmade sig gick jag upp till mitt rum, det var ett gästrum egentligen, och förberedde mig för sängen. Jag gick för att borsta tänderna och ta en dusch för att sedan klä på mig en utav alla pyjamasar som jag fått från Alice. Då jag tittade runt omkring mig märkte jag att gästrummet började se mer ut som mitt rum. Jag kunde inte föreställa mig någon annan som använde mitt rum till sitt eget. Min funderingar kring rummet avbröts av en ljus och len röst. " Hej" var det ändå som hördes och där rösten kom ifrån stod Nessie. Lilla, fast ändå stora Nessie. " Hej Nessie, eller jag kan väl säga så?" Jag försökte inleda en koversation eftersom att Nessie verkade ganska nervös på något sätt.
" Ja visst kan du säga det, alla andra gör det i alla fall." hon verkade ha lätt för att prata den lilla tösen tänkte jag.
" Vad bra" Vem var det som kom på ditt smeknamn förresten?" Det var något som jag alltid undrat, även fast det inte var något jätte spännande behövde jag veta det. " Åh, det var Jacob som kom på det, han har kallat mig det ända sedan jag var nyfödd fast.." hon tvekade i slutet och jag sa till henne att fortsätta. " Mamma har aldrig riktigt gillat att jag kallas för Nessie, hon tycker att det låter som Lochness odjuret!" då började jag skratta hejdlöst och det tog inte lång tid tills Nessie stämde in i mitt skratt. Hennes skratt var som klingande ljuva toner jämfört med mitt flämtande ha ha.
"Kan du inte berätta lite för mig om vargarna?" det var defenitivt något som jag alltid undrat över. " Det kommer att ta ganska lång tid bara så att du vet." " Jag har lång tid på mig hörru, det är bara att sätta igång!"
Hon började med att berätta om hur de blev vargar, det hade med deras förfädrar att göra och vampyrerna. Om man hade en gammal vargs blod i sina ådror börjar man sakta förvandlas när det är många vampyrer i närheten av deras stad.
Sedan fortsatte hon med att berätta om prägling och om hur Jacob hade präglats på henne så fort de hade mött varandras blickar. Då var hon bara några minuter gammal, men hon såg ut som en 7 månaders liten bebis då.
Jag tror att vi satt uppe nästan hela natten och pratade om olika varg fakta. För att när jag tittade ut genom fönstret såg jag att solen höll på att stiga upp.
" Och när vargarna är i närheten av riktiga vampyrer känner de bara en stinkade och fruktansvärd lukt, ed kan också....." Nessie hade sakta avbrutit sin mening och när jag tittade på henne såg jag att hon hade somnat. Det hade jag nästan glömt bort själv, men nu när jag tänkte på det kände jag hur trött jag var också.
Både Nessie och jag somnade mitt på min stora säng, och sov djupt utan en endaste dröm. Bara en liten, och det var jag som drömde den. Jag var tillbaka i vattnet och kampen om mig var i gång igen, jag slets åt olika håll hela tiden och det kändes som om att min kropp skulle gå mitt itu. När jag äntligen trodde att det var över, att den kalla personen skulle dra upp mig, sjönk jag djupt ner i det mörka vattnet och kände den leriga bottnen mot mina bara fötter.
Jag var vid en sjö, det var absolut den vackraste sjön jag någonsin sett, och runt omkring mig växte det höga grönskande träd. Längs vatten brynet fanns den finaste och smalaste stranden med den finkornigaste sanden. När jag gick längs vattnet kände jag sanden mellan tårna och den svala vinden runt omkring mig.
Jag gick ner i vattnet som omslöt mina fötter mer och mer ju längre jag gick, och längs botten växte det katniss rötter , precis sådana som jag och min mor brukade plocka om sommaren.
Det underliga i drömmen började när en man dök upp genom ytan, och det var inte Dave som bara skulle ha sett mal placerad ut i denna vackra miljö, utan det var Nick. Jag hade en känsla som sa mig att det var Nick.
Nu visste jag äntligen hur han såg ut, och han var så vacker att allting runt omkring mig försvann. Det var bara Nick jag såg, och det var bara mig som Nick såg.
Han vadade fram genom vattnet mot mig och jag möte upp honom halv vägs, men precis innan vi skulle röra vid varandra drogs jag ner under ytan. Jag kämpade och slet mot det som hade tagit ett fast grepp om min vad, men misslyckades totalt genom att bara bli dragen längre ner under vattnet.
Att det kunde vara så djupt där jag nyss hade bottnat mer än väl, det kunde jag inte förstå. Vi människor behöver ju andas, och syre finns det inte gått om i vatten. Min mun ville öppna sig och försöka andas, men jag visste att det aldrig skulle gå så jag höll min mun stänga och väntade på medvetslösheten.
Just när det kändes som att jag skulle sprängas för att jag inte fick någon luft, tog någon tag i min arm. Ett par väldigt kalla händer faktiskt, kalla och så otroligt perfekta. Kampen om åt vilket håll jag skulle till var lätt för den kalla personen , för att han hade en otrolig styrka som fortsatte att dra mig mot ytan. Men det som hade dragit ned mig fortsatte att dra mig neråt, djupare.
Mina ben drogs neråt, mina armar drogs uppåt. Och precis när någon av dom skulle vinna kampen, vaknade jag.
------------------
Det där var den läskigaste och underbaraste dröm jag drömt på länge. Jag hade vaknat alldeles svettig som vanligt men jag hade känt mig lugn. Nick var så vacker att jag inte kunde tänka på något annat under hela dagen, Edward märkte det förstås och samlade genast ihop alla så att de kunde diskutera hurvida de kände honom eller inte.
En sak var säker, och det var att någon var ute efter mig. Alltså Dave enligt mig, och förmodligen så tänkte alla precis samma sak. Dave hade inte gett upp om att få mig tillbaka, jag vet att han skulle göra allting för att få ,mig tillbaka. Så har det alltid vart och det betyder att han antingen kommer att bli mördad utav mina vampyr vänner eller att jag kommer att dö en långsam död tillsammans med honom. Jag rös bara jag tänkte på det, jag ville aldrig se den där äckliga människan.
När jag hörde några steg komma bakom mig där jag satt vid matbordet tänkte jag direkt att det var Edward som hade hört vad jag tänkt. Men det var Jasper som kom in istället. " Vad är det som du tänker på Carmen? Du verkar väldigt rädd helt plötsligt."
" Jag sitter bara och tänker på vad som kommer att hända med mig..." jag talade väldigt tyst, men jag visste att han kunde höra mig ändå. " Jag har sagt det förut, ta det bara lugnt och låt oss sköta allting." När han sa ordet lugn började jag såklart att känna mig väldigt lugn. Just då var allting okej och det fanns inget att oroa sig för helt enkelt. Den dagen tillbringade jag tillsammans med Jasper och Alice, det var ändå ganska läskigt att vara med Jasper. Han tittade på mig som om han ville ha mig, alltså mitt blod. Bella hade tidigare berättat att Jasper fortfarande hade svårt för det där med människoblod, det var ju trots allt han som blev vegetarian sist av alla i familjen Cullen. Eller sist innna Bella och Renesme anslöt sig.
------------
Senare på kvällen när natten närmade sig gick jag upp till mitt rum, det var ett gästrum egentligen, och förberedde mig för sängen. Jag gick för att borsta tänderna och ta en dusch för att sedan klä på mig en utav alla pyjamasar som jag fått från Alice. Då jag tittade runt omkring mig märkte jag att gästrummet började se mer ut som mitt rum. Jag kunde inte föreställa mig någon annan som använde mitt rum till sitt eget. Min funderingar kring rummet avbröts av en ljus och len röst. " Hej" var det ändå som hördes och där rösten kom ifrån stod Nessie. Lilla, fast ändå stora Nessie. " Hej Nessie, eller jag kan väl säga så?" Jag försökte inleda en koversation eftersom att Nessie verkade ganska nervös på något sätt.
" Ja visst kan du säga det, alla andra gör det i alla fall." hon verkade ha lätt för att prata den lilla tösen tänkte jag.
" Vad bra" Vem var det som kom på ditt smeknamn förresten?" Det var något som jag alltid undrat, även fast det inte var något jätte spännande behövde jag veta det. " Åh, det var Jacob som kom på det, han har kallat mig det ända sedan jag var nyfödd fast.." hon tvekade i slutet och jag sa till henne att fortsätta. " Mamma har aldrig riktigt gillat att jag kallas för Nessie, hon tycker att det låter som Lochness odjuret!" då började jag skratta hejdlöst och det tog inte lång tid tills Nessie stämde in i mitt skratt. Hennes skratt var som klingande ljuva toner jämfört med mitt flämtande ha ha.
"Kan du inte berätta lite för mig om vargarna?" det var defenitivt något som jag alltid undrat över. " Det kommer att ta ganska lång tid bara så att du vet." " Jag har lång tid på mig hörru, det är bara att sätta igång!"
Hon började med att berätta om hur de blev vargar, det hade med deras förfädrar att göra och vampyrerna. Om man hade en gammal vargs blod i sina ådror börjar man sakta förvandlas när det är många vampyrer i närheten av deras stad.
Sedan fortsatte hon med att berätta om prägling och om hur Jacob hade präglats på henne så fort de hade mött varandras blickar. Då var hon bara några minuter gammal, men hon såg ut som en 7 månaders liten bebis då.
Jag tror att vi satt uppe nästan hela natten och pratade om olika varg fakta. För att när jag tittade ut genom fönstret såg jag att solen höll på att stiga upp.
" Och när vargarna är i närheten av riktiga vampyrer känner de bara en stinkade och fruktansvärd lukt, ed kan också....." Nessie hade sakta avbrutit sin mening och när jag tittade på henne såg jag att hon hade somnat. Det hade jag nästan glömt bort själv, men nu när jag tänkte på det kände jag hur trött jag var också.
Både Nessie och jag somnade mitt på min stora säng, och sov djupt utan en endaste dröm. Bara en liten, och det var jag som drömde den. Jag var tillbaka i vattnet och kampen om mig var i gång igen, jag slets åt olika håll hela tiden och det kändes som om att min kropp skulle gå mitt itu. När jag äntligen trodde att det var över, att den kalla personen skulle dra upp mig, sjönk jag djupt ner i det mörka vattnet och kände den leriga bottnen mot mina bara fötter.
Kapitel 4
Bella hade sett ett samband mellan Dave och Nick, vampyren. Jag förstod inte riktigt vad det var för samband hon hade sett men jag lät bli att fråga, det såg nämligen ut som hennes hjärna gick i högvarv.
Inom loppet av två sekunder hade Bella lyft upp mig på ryggen och sprungit ner till vardagsrummet där Edward satt och spelade piano. Hon stannade med mig kvar på ryggen, jag var alledles för stel i kroppen efter den förfärliga åkturen. När vi stod stilla hörde jag tonerna som kom från pianot, det var den mest underbara emlodin jag någonsin hört. Jag och Bella lyssnade länge, länge. Ändå tills visan gled mot sitt slut och den sista gripande tonen hängde i luften. Då drog Bella ner mig försiktigt och ruskade lite på mig så att jag skulle slappna av. Mina tankar tänkte bara på den vackra visan som Edward nyss spelat, men jag var tvingen att komma tillbaks till verkligheten.
Bella blängde på mig och jag insåg att jag måste ha missat något som hon sagt.
"Du lyssnar ju inte Carmenn!"
" Förlåt, förlåt. Jag var bara helt fast i visan som Edward spelade nyss." Bella såg förstående ut men skällde lite till på mig för att jag inte lyssnat på henne. Sedan såg hon till att jag lyssnade och berättade igen vad hon hade sagt.
"Jag tror att Nick, alltså vampyren. Han hette väl så?" jag nickade till svar och gjorde en gest med handen så att Bella skulle fortsätta. " Ja, jag tror att Nick är här för att skydda dig. Inte för att mörda dig på något sätt, och jag har ju tänkt mycket på det här. Att Nick nog inte skulle vilja döda dig, han är faktiskt vegetarian och då är inte ens högsta önskan att mörda en människa och sedan hänsynslöst tömma kroppen på blod." det sista som Bella hade sagt fick mig att rysa,bara tanken på att någon skulle sörpla i sig mitt blod för att sedan slänga min livlösa kropp åt sidan gav mig kräk reflexer.
" Ta det lugnt Carmen, det kommer inte att hända dig." Edward stod med ryggen emot oss och hade förstås läst mina tankar. " Men jag är rädd Edward, tänk om.. Tänk om mitt liv slutar så, att jag blir någon gammal vampyrs mellanmål." jag viskade nästan så tyst att en vanlig människa inte hade hört mig, men alla i det här huset kunde förstås höra en myra som gick över golvet. " Åh snälla tänk inte så, jag lovar och svär att jag inte ska låta någon göra dig illa!" den här gången var det Bella som talade och jag hörde på hennes röst att hon verkligen menade det. " Tack så mycket. Tack för att jag har er, och att ni litar så på mig och att ni lät mig få veta er hemlighet." Jag log och det gjorde Bella och Edward också.
----------------
Vid middagen, då jag, Nessie och Jakob satt och åt kom jag på att jag aldrig fick veta varför Nick ville skydda mig. Just mig av alla människor. Det ändå jag förstod av det var att Dave måste ha fått ett spår av mig någonstans på internet. Antagligen den gången jag var med i en tävling i Forks Daily och priset var en resa till New York, anmälan skedde via internet och det betyder att Dave säkert hade hittat mitt namn där. Han var besatt utav datorer, och träning såklart. Det var en av anledningarna som fick mig att falla för honom. Hans otroligt vältränade kropp med perfekta linjer.
Jag måste vara sjuk i huvudet som sitter och dagdrömmer om min föredetta som misshandlat mig och mördat mitt enda barn. Helt sjuk i huvudet, på riktigt alltså. Men Edward kom till min sida på en gång och sa till mig att jag nog var den friskaste personen han någonsin träffat. Där var jag tvungen att hålla med eftersom jag inte ens haft en förkylning sedan nittonhundranittoåtta. Det är nog ganska sjukt tänkte jag, att jag varit fri från sjukdomar i över tio år. Edward höll med mig där och gick sedan runt bordet för att krama om Nessie och överasska henne med en kittlingsattack.
Jag lämnade matbordet och styrde mina steg mot Bellas röst. Det lät som om hon var på övervåningen så jag började ta mig upp för den vackra trappan. Jag lät fingrarna glida längs mönstrena i ledstången, jag måste komma ihåg att fråga vem som hade snidat ut mönstret. Jag hittade Bella i Carsliles bibliotek, tredje dörren till vänster.
" Du,bella?" frågade jag, och man hörde verkligen hur nyfiken jag var. " Vaddå?" svarade Bella utan att titta upp från boken som hon hade under näsan. "Jo, jag undrar vad du menade med att vampyren, jag menar Nick,skyddade mig. Alltså varför skyddar han just mig, och är Dave inblandad i det här?"
" Dom flesta vampyrerna har en speciell gåva, du vet ju om alla i Cullens, men det finns många olika sorters gåvor. Jane tillexempel hon kan framkalla smärta genom att titta på en person och hennes tvilling bror Alec kan stänga av alla sinnena man har. Och Nick han har gåvan att skydda, och det är det jag håller på att läsa om just nu. Så om du ursäktar mig några minuter kanske." Jag lät Bella vara och satt istället och funderade på Nick. Jag tänkte på hur vackra hans ögon måste vara i verkligheten och vad Emmett hade trott om mig som vampyr. Om jag måste erkänna så verkar det faktiskt väldigt kul att vara vampyr, att leva föralltid och kanske, kanske hitta sin själsfrände som är precis som Jasper är för Alice eller Emmett för Rosalie.
Det hade bara gått 5 minuter sedan jag låtit Bella läsa i boken och hon hade redan läst ut hela. Hon slängde iväg den mot soffan och jag såg att den hette " allmän kunskap om vampyrkrafter". Vad konstigt att de har en sådan bok, då kan vet ju alla om ens speciella gåvor. " Varför har ni en bok om vampyrkrafter?"undrade jag. " Det finns bara ett exemplar av denna och det är en utav Carsliles vänner som gett den till oss. Ändast de krafter som är upptäckta och observerade av författaren själv finns med. Och som tur var fanns Nicks gåva med. Gåvan kallas helt enkelt för skydds gåvan." Bellas svar dög åt mig och jag ställde en ny fråga." Men vad hittade du om kraften då? Stod det något speciellt?"
" Här" sa hon och flyttade sig till soffan och satte sig brevid boken. Hon tog upp den slog upp rätt sida och gav den till mig. " Läs det tredje kapitlet och börja 20 rader ner på sidan."
Jag tittade på texten och häpnades över hur snabbt Bella hade kunnat läsa denna minimala text.
Kapitel 3
.... En skyddare kan välja ut en person som de tycker är lämpliga att skydda och sedan vaka över dom i flera år. Det är inte många som får en egen skyddare och de som får ska känna sig lyckligt lottade. Var femte år väljer skyddaren en ny person de vill skydda, och så fortsätter det oftast i all evighet. Vid få tillfällen kan skyddaren stanna hos en och samma person då de råkat på sin själsfrände i jakt efter en ny skyddsling. Sådant händer verkligen vid ytterst få tillfällen och även om skyddarens själsfrände inte besvarar känslorna stannar skyddaren kvar och vakar hela tiden över personen. Man kan säga att en vampyr med gåvan att kunna skydda är som en ängel, en ängel som kan mörda andra för att skydda sin skyddsling.
Jag tittade upp på Bella när jag hade läst det som behövdes och frågade henne en massa olika saker. De mesta kunde hon inte svara på men vissa som denna fråga kunde hon. " Tror du att jag är en sån där själsfrände för Nick?" " Den frågan har jag väntat på, men det är egentligen sånt man ska fråga Alice om. Hon kan ju se sånt som händer men hon har aldrig sett er två tillsammans." hon mumlade något för sig själv samtidigt som hon kliade sig i pannan. Hon funderade ett tag på vad hon skulle säga, tror jag för att efter en stund sken hon upp och berättade vad hon hade kommit fram till. " Om jag ska gå efter mina känslor och instikter tror jag att det är så, men om du frågar någon annan kommer du säkert få ett annat svar. Men om du vill tro på mina ord är det bara att tro. Annars kan du ju välja själv, du behöver ju inte älska Nick tillbaka bara för att han älskar dig. Det stod ju i boken att "Om en skyddare hittade sin själsfrände...""
Jag slutade att lyssna på Bella när hon börjde ha fördedrag om det som jag redan hade läst och fokuserade på mina känslor. Det kändes redan som att jag älskade Nick, bara för en tanke på hans vackra ögon fick mig att sucka.
Jag studerade Bellas ansikte medans hon pratade på om boken, och tänkte på hur jag skulle kunna se ut som vampyr. Om mitt hår också skulle bli så långt och glansigt eller om mina läppar skulle bli lika fylliga och smultron röda. Bellas ansiktsuttryck ändrades tvärt då hon hade hört något som jag inte hört. Hon såg förvånade ut och stirrade på min ficka. " Vad?" sa jag lite surt eftersom att jag inte visste vad hon ville. " Jag tror att det är din mobil som låter, för jag kan väl inte inbilla mig en så dålig melodi."
Jag tittade argt på henne för att det var min favorit låt. Men jag tog ändå upp mobilen ur fickan och blev chockad över att jag inte hört min egna ringsignal.
På displayen stod det "dolt nummer ringer", och när jag precis skulle svara slutade det att ringa och perosnen på andra sidan luren hade gett upp hoppet om att jag skulle svara. Istället för att tänka på det började jag och Bella att spela schack. Och inte långt efter att vi hade börjat kom Edward och Alice in och ville vara med. Det var omöjligt för mig att möta någon av dom och Bella var inte särskilt duktig enligt henne själv. Så vi lät Edward och Alice spela mot varandra och jag förstod varför Bella berättat om hur fasicerande det var att se dom två möta varandra.
-----------------------
Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag in till Jasper, för jag behövde lugna ner mig lite. Han hjälpte mig så gärna och han sa att han skulle vara i närheten av mitt rum hela natten. " Då kan du känna dig lugn." sa Jasper och skrattade lite åt sitt egna skämt, det gjorde jag också.
Den natten drömde jag min andra dröm i Cullens hus.
Inom loppet av två sekunder hade Bella lyft upp mig på ryggen och sprungit ner till vardagsrummet där Edward satt och spelade piano. Hon stannade med mig kvar på ryggen, jag var alledles för stel i kroppen efter den förfärliga åkturen. När vi stod stilla hörde jag tonerna som kom från pianot, det var den mest underbara emlodin jag någonsin hört. Jag och Bella lyssnade länge, länge. Ändå tills visan gled mot sitt slut och den sista gripande tonen hängde i luften. Då drog Bella ner mig försiktigt och ruskade lite på mig så att jag skulle slappna av. Mina tankar tänkte bara på den vackra visan som Edward nyss spelat, men jag var tvingen att komma tillbaks till verkligheten.
Bella blängde på mig och jag insåg att jag måste ha missat något som hon sagt.
"Du lyssnar ju inte Carmenn!"
" Förlåt, förlåt. Jag var bara helt fast i visan som Edward spelade nyss." Bella såg förstående ut men skällde lite till på mig för att jag inte lyssnat på henne. Sedan såg hon till att jag lyssnade och berättade igen vad hon hade sagt.
"Jag tror att Nick, alltså vampyren. Han hette väl så?" jag nickade till svar och gjorde en gest med handen så att Bella skulle fortsätta. " Ja, jag tror att Nick är här för att skydda dig. Inte för att mörda dig på något sätt, och jag har ju tänkt mycket på det här. Att Nick nog inte skulle vilja döda dig, han är faktiskt vegetarian och då är inte ens högsta önskan att mörda en människa och sedan hänsynslöst tömma kroppen på blod." det sista som Bella hade sagt fick mig att rysa,bara tanken på att någon skulle sörpla i sig mitt blod för att sedan slänga min livlösa kropp åt sidan gav mig kräk reflexer.
" Ta det lugnt Carmen, det kommer inte att hända dig." Edward stod med ryggen emot oss och hade förstås läst mina tankar. " Men jag är rädd Edward, tänk om.. Tänk om mitt liv slutar så, att jag blir någon gammal vampyrs mellanmål." jag viskade nästan så tyst att en vanlig människa inte hade hört mig, men alla i det här huset kunde förstås höra en myra som gick över golvet. " Åh snälla tänk inte så, jag lovar och svär att jag inte ska låta någon göra dig illa!" den här gången var det Bella som talade och jag hörde på hennes röst att hon verkligen menade det. " Tack så mycket. Tack för att jag har er, och att ni litar så på mig och att ni lät mig få veta er hemlighet." Jag log och det gjorde Bella och Edward också.
----------------
Vid middagen, då jag, Nessie och Jakob satt och åt kom jag på att jag aldrig fick veta varför Nick ville skydda mig. Just mig av alla människor. Det ändå jag förstod av det var att Dave måste ha fått ett spår av mig någonstans på internet. Antagligen den gången jag var med i en tävling i Forks Daily och priset var en resa till New York, anmälan skedde via internet och det betyder att Dave säkert hade hittat mitt namn där. Han var besatt utav datorer, och träning såklart. Det var en av anledningarna som fick mig att falla för honom. Hans otroligt vältränade kropp med perfekta linjer.
Jag måste vara sjuk i huvudet som sitter och dagdrömmer om min föredetta som misshandlat mig och mördat mitt enda barn. Helt sjuk i huvudet, på riktigt alltså. Men Edward kom till min sida på en gång och sa till mig att jag nog var den friskaste personen han någonsin träffat. Där var jag tvungen att hålla med eftersom jag inte ens haft en förkylning sedan nittonhundranittoåtta. Det är nog ganska sjukt tänkte jag, att jag varit fri från sjukdomar i över tio år. Edward höll med mig där och gick sedan runt bordet för att krama om Nessie och överasska henne med en kittlingsattack.
Jag lämnade matbordet och styrde mina steg mot Bellas röst. Det lät som om hon var på övervåningen så jag började ta mig upp för den vackra trappan. Jag lät fingrarna glida längs mönstrena i ledstången, jag måste komma ihåg att fråga vem som hade snidat ut mönstret. Jag hittade Bella i Carsliles bibliotek, tredje dörren till vänster.
" Du,bella?" frågade jag, och man hörde verkligen hur nyfiken jag var. " Vaddå?" svarade Bella utan att titta upp från boken som hon hade under näsan. "Jo, jag undrar vad du menade med att vampyren, jag menar Nick,skyddade mig. Alltså varför skyddar han just mig, och är Dave inblandad i det här?"
" Dom flesta vampyrerna har en speciell gåva, du vet ju om alla i Cullens, men det finns många olika sorters gåvor. Jane tillexempel hon kan framkalla smärta genom att titta på en person och hennes tvilling bror Alec kan stänga av alla sinnena man har. Och Nick han har gåvan att skydda, och det är det jag håller på att läsa om just nu. Så om du ursäktar mig några minuter kanske." Jag lät Bella vara och satt istället och funderade på Nick. Jag tänkte på hur vackra hans ögon måste vara i verkligheten och vad Emmett hade trott om mig som vampyr. Om jag måste erkänna så verkar det faktiskt väldigt kul att vara vampyr, att leva föralltid och kanske, kanske hitta sin själsfrände som är precis som Jasper är för Alice eller Emmett för Rosalie.
Det hade bara gått 5 minuter sedan jag låtit Bella läsa i boken och hon hade redan läst ut hela. Hon slängde iväg den mot soffan och jag såg att den hette " allmän kunskap om vampyrkrafter". Vad konstigt att de har en sådan bok, då kan vet ju alla om ens speciella gåvor. " Varför har ni en bok om vampyrkrafter?"undrade jag. " Det finns bara ett exemplar av denna och det är en utav Carsliles vänner som gett den till oss. Ändast de krafter som är upptäckta och observerade av författaren själv finns med. Och som tur var fanns Nicks gåva med. Gåvan kallas helt enkelt för skydds gåvan." Bellas svar dög åt mig och jag ställde en ny fråga." Men vad hittade du om kraften då? Stod det något speciellt?"
" Här" sa hon och flyttade sig till soffan och satte sig brevid boken. Hon tog upp den slog upp rätt sida och gav den till mig. " Läs det tredje kapitlet och börja 20 rader ner på sidan."
Jag tittade på texten och häpnades över hur snabbt Bella hade kunnat läsa denna minimala text.
Kapitel 3
.... En skyddare kan välja ut en person som de tycker är lämpliga att skydda och sedan vaka över dom i flera år. Det är inte många som får en egen skyddare och de som får ska känna sig lyckligt lottade. Var femte år väljer skyddaren en ny person de vill skydda, och så fortsätter det oftast i all evighet. Vid få tillfällen kan skyddaren stanna hos en och samma person då de råkat på sin själsfrände i jakt efter en ny skyddsling. Sådant händer verkligen vid ytterst få tillfällen och även om skyddarens själsfrände inte besvarar känslorna stannar skyddaren kvar och vakar hela tiden över personen. Man kan säga att en vampyr med gåvan att kunna skydda är som en ängel, en ängel som kan mörda andra för att skydda sin skyddsling.
Jag tittade upp på Bella när jag hade läst det som behövdes och frågade henne en massa olika saker. De mesta kunde hon inte svara på men vissa som denna fråga kunde hon. " Tror du att jag är en sån där själsfrände för Nick?" " Den frågan har jag väntat på, men det är egentligen sånt man ska fråga Alice om. Hon kan ju se sånt som händer men hon har aldrig sett er två tillsammans." hon mumlade något för sig själv samtidigt som hon kliade sig i pannan. Hon funderade ett tag på vad hon skulle säga, tror jag för att efter en stund sken hon upp och berättade vad hon hade kommit fram till. " Om jag ska gå efter mina känslor och instikter tror jag att det är så, men om du frågar någon annan kommer du säkert få ett annat svar. Men om du vill tro på mina ord är det bara att tro. Annars kan du ju välja själv, du behöver ju inte älska Nick tillbaka bara för att han älskar dig. Det stod ju i boken att "Om en skyddare hittade sin själsfrände...""
Jag slutade att lyssna på Bella när hon börjde ha fördedrag om det som jag redan hade läst och fokuserade på mina känslor. Det kändes redan som att jag älskade Nick, bara för en tanke på hans vackra ögon fick mig att sucka.
Jag studerade Bellas ansikte medans hon pratade på om boken, och tänkte på hur jag skulle kunna se ut som vampyr. Om mitt hår också skulle bli så långt och glansigt eller om mina läppar skulle bli lika fylliga och smultron röda. Bellas ansiktsuttryck ändrades tvärt då hon hade hört något som jag inte hört. Hon såg förvånade ut och stirrade på min ficka. " Vad?" sa jag lite surt eftersom att jag inte visste vad hon ville. " Jag tror att det är din mobil som låter, för jag kan väl inte inbilla mig en så dålig melodi."
Jag tittade argt på henne för att det var min favorit låt. Men jag tog ändå upp mobilen ur fickan och blev chockad över att jag inte hört min egna ringsignal.
På displayen stod det "dolt nummer ringer", och när jag precis skulle svara slutade det att ringa och perosnen på andra sidan luren hade gett upp hoppet om att jag skulle svara. Istället för att tänka på det började jag och Bella att spela schack. Och inte långt efter att vi hade börjat kom Edward och Alice in och ville vara med. Det var omöjligt för mig att möta någon av dom och Bella var inte särskilt duktig enligt henne själv. Så vi lät Edward och Alice spela mot varandra och jag förstod varför Bella berättat om hur fasicerande det var att se dom två möta varandra.
-----------------------
Precis innan jag skulle gå och lägga mig gick jag in till Jasper, för jag behövde lugna ner mig lite. Han hjälpte mig så gärna och han sa att han skulle vara i närheten av mitt rum hela natten. " Då kan du känna dig lugn." sa Jasper och skrattade lite åt sitt egna skämt, det gjorde jag också.
Den natten drömde jag min andra dröm i Cullens hus.
Kapitel 3
De kommande dagarna var mycket spända. Jag bodde tillfäligt i Cullens hus och fick inte gå en meter utanför dörren. Så fort någon lämnade sin post brevid mig för att jaga tog en annan över. Men nu när jag bodde här, eller kanske var fånge här fast fånge på ett bra sätt, lärde jag mig mycket om hur vampyrer var. De var som sagt väldigt snabba, när de blev törstiga gick deras ögon från gulbruna till beck svarta och allihopa var mycket vänliga mot varandra. Det sättet de alla tog hand om varandra var chockerande nästan, så fort Alice fick en syn eller Emse blev orolig för alla sina adoptivbarn samlades alla runt omkring dom. Med kramar och små viskningar om att allt skulle bli bra lugnade sig Esme, och när de stöttade Alice när hon var mitt inne i en syn blev det mycket lättare för henne att se klart.
Alices syner ändrades nästan aldrig, det var ungefär samma syn hela tiden. En vampyr, som sprang genom skogen och pratade om mig. Pratade om mig, antingen med någon annan eller för sig själv. Det ända som Alice kunde höra var mitt namn, gång på gång, och iblan började han tala om liljor. Liljorna som jag drömt om antagligen.
När jag satt inne i Carsliles rum, som nu var mitt mysiga lilla fängelse, och såg mig omkring ordentligt för första gången såg jag alla de underliga tavlorna som hängde på väggen. Några var färgsprakande medans andra var helt svart/vita. Jag reste mig upp för att titta närmare på dom när någon dök upp bakom mig. Mitt hjärta stannade och jag svalde hårt, fastfrusen i golvet utan att kunna vända mig om hörde jag en röst. Som tur var var det en röst som jag kände igen, Carslile. " Skrämde jag dig Carmen?" undrade Carslile när jag tillslut lyckades vända mig om. Jag skrattade till lite och harklade mig innan jag sa " Jo visst gjorde du det, jag trodde att jag skulle svimma!" det var ju inte så farligt tänkte jag för mig själv men när jag såg Carsliles sorgsna ansiktsuttryck la jag genast till att det bara var roligt att bli lite skrämd, så att man hade något att skratta åt lite senare på dagen.
Carslile verkade uppriktigt mycket gladare över att jag tog det så lätt. " Jag har aldrig velat göra någon människa illa" förklarade Carslile." Det var därför jag blev doktor, så att jag kunde rädda människor istället för tvärtom."
" Men hur klarar du det? Alltså jag menar det måste ju ändå komma in folk som blöder. Och då menar jag att dom blöder väldigt mycket." jag väntade en stund och tillsist började Carslile tala igen. " År och år av träning, jag är nästan helt immun mot doften av blod nu. Det är lättare för mig, dels för att jag aldrig smakat blod och dels för att jag har levt mycket längre än de andra här i huset. Och på så vis har jag kunnat träna mig på att inte reagera på blod längre."
Jag och Carslile satt länge den kvällen och diskuterade hans livs historia som sträckte sig bak ända till 1600-talet. Det hemskaste som han berättade för mig var nog när han blev vampyr, när han själv var på jakt efter dom blev han en av dom. Hans far var ju inte direkt förtjust i vampyrer eller andra övernaturliga varelser så Carslile begravde sig själv under en hög med potatis när han förvandlades. Hela fövandlingen tog 3 dagar och var mycket smärtsam, alla vampyrer som kom ihåg den sista stunden som människa kan intyga det. Den ända som jag visste om som inte kom ihåg något var Alice. Hon hade fått reda på det senare när Bella nästan hade blivit mördad av en sadistisk vampyr vid namn James, det hela fanns till och med på filme. Men filmen var raderad sedan länge, ingen ville visst veta av det igen.
"Det börjar bli sent Carmen, och jag glömmer inte bort att människor som du behöver sömn och mat. Låt oss gå ner till köket så kan du äta med Nessie och Jakob." jag tittade upp på Carslile med ett förbryllat ansikte. " Jakob? Vad gör han här så sent?" jag hade verkligen ingen aning om vad Jakob gjorde här vid denna tid på dygnet. Och när jag tittade på mitt armbands ur såg jag till min förskräckelse att klockan var 2 på morgonen. Carsliles svar gjorde mig ännu mer förbryllad." Han är här för att hjälpa till att skydda dig, hela hans flock är utanför och vaktar runt huset. Jag måste bara säga att det här påminner väldigt mycket om när Bella födde lilla Nessie."
Och vips så var vi inne i en annan historia och både Carslile och jag glömde bort såna oviktiga saker som sömn och mat.
Men tids nog började jag yra och mina ögolock var tunga som sten. Carslile avbröt sig mitt i en mening och lyfte upp mig i hans kalla famn. " Du skulle ha sagt till att du var så trött." suckade han djupt. " Men det var alldeles för spännande för att sluta, och jag vet fortfarande inte hur det gick!" jag tjatade lite, och sen lite till och han gav med sig att berätta slutet av historian.
Allt som han hade berättat var så mycket mer detaljerat än de som de andra hade berättat. När Carslile började med en berättelse gick det bara inte att slita sig loss, han ord grep tag om ens hjärta och man var tvungen att höra mer.
Han hade börjat gå medans han pratade med mig i sin famn och han hade gått till ett rum med en stor säng. Sängen såg mycket varm och inbjudande ut och när han la ner mig under täcket sjönk hela jag djupt in i en sömn full med drömmar.
-------------------
Jag trodde att drömmarna hade gått över sen jag kom hit till huset men nu började jag drömma igen. En dröm som jag kände igen allt för väl. Det kändes inte som en av dom där synska drömmarna utan helt enkelt som en vanlig mardröm. Den här mardrömmen hade jag drömt många gånger förut och fastän jag visste precis vad som skulle hända blev jag lika rädd som valigt, om inte ännu räddare.
Vi satt i våran lilla etta i Pheonix, eftersom vi inte hade så mycket pengar hyrde vi en etta utav ett gammalt par som flyttat ut till landet. Utifrån såg det ut som om en lycklig familj bodde i den lilla ettan och levde i sina drömmars värld. Det var samma sak när man kom in, det var städat och mysigt med blomkrukor i mängder och 2 små katter som spann tyst i sina sov- korgar. En lycklig familj bodde här i den lilla lägenheten med en doft utav liljor. Det var vad man trodde om man aldrig såg människorna som bodde där.
Men en dörr var alltid stängd, stängd med dubbel lås. Det var i det rummet allt hände. Allting som tillslut fick mig att gå till polisen och anmäla min sambo. Innanför den där dörren dog mitt barn, mitt barn som aldrig han födas. Jag visste redan att det skulle bli en pojke och han hette Seth, det var min fars gamla namn.
Och en gång kom min sambo hem, full som vanligt. Eller jag vet inte om man kan kalla honom för en sambo, han var min kidnappare kan man säga. Han puttade i mig i rummet och jag grät redan hejdlöst och bad honom att släppa mig. Han totall vägrade som vanligt och började slå och sparka på mig som en säck potatis. Det var vad jag var för honom, en säck potatis.
Ett slag träffade mig i magen och jag fruktade det värsta, och precis efter slaget kom en spark på samma ställe. Det var du jag visste att min lilla bebis var död. Min lilla,lilla Seth som aldrig hann se sin mor.
Jag vaknade alldeles svettig och skakig och började stiga ur sängen. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var, men så hördes en röst från dörr öppningen. " Edward sa att du hade vaknat, han sa något om en mardröm." Bellas lugna stämma lugnade ner mig lite och jag sa åt henne att komma och sätta sig brevid mig.
"Jag har aldrig någonsin berättat det här för dig eller någon annan" sa jag till henne. " Bara polisen och myndigheterna vet om detta" mumlade jag efter ett tag.
Jag tittade upp på Bella och hon nickade åt mig att fortsätta. Så då började jag att förklara alla groteska och äckliga saker som Dave hade gjort mot mig. Han hette Dave och hade från början verkat som en hygglig och väldigt snygg kille. Men tiden förändrar allt som sagt och med tiden förändrades min känslor.
Han blev rasande den gången då jag berättade för honom att jag tänkte lämna honom, och det var då allt det hemska började.
Efter att ha suttit och berättat allting för Bella kände jag mig ganska lättad att någon annan visste om det, så att jag slapp hålla inne det. Edward hade väl antagligen redan berättat för alla om det genom att lyssna på mina tankat, och det gjorde mig inget. Det var bara skönt att alla hade fått reda på det.
Det sista jag sa till Bella innan hon och jag skuller gå ner fick henne att dra djupt efter andan.
" Polisen fick aldrig tag i honom, och jag har alltid haft en känsla av att han är på väg för att leta upp mig"
Alices syner ändrades nästan aldrig, det var ungefär samma syn hela tiden. En vampyr, som sprang genom skogen och pratade om mig. Pratade om mig, antingen med någon annan eller för sig själv. Det ända som Alice kunde höra var mitt namn, gång på gång, och iblan började han tala om liljor. Liljorna som jag drömt om antagligen.
När jag satt inne i Carsliles rum, som nu var mitt mysiga lilla fängelse, och såg mig omkring ordentligt för första gången såg jag alla de underliga tavlorna som hängde på väggen. Några var färgsprakande medans andra var helt svart/vita. Jag reste mig upp för att titta närmare på dom när någon dök upp bakom mig. Mitt hjärta stannade och jag svalde hårt, fastfrusen i golvet utan att kunna vända mig om hörde jag en röst. Som tur var var det en röst som jag kände igen, Carslile. " Skrämde jag dig Carmen?" undrade Carslile när jag tillslut lyckades vända mig om. Jag skrattade till lite och harklade mig innan jag sa " Jo visst gjorde du det, jag trodde att jag skulle svimma!" det var ju inte så farligt tänkte jag för mig själv men när jag såg Carsliles sorgsna ansiktsuttryck la jag genast till att det bara var roligt att bli lite skrämd, så att man hade något att skratta åt lite senare på dagen.
Carslile verkade uppriktigt mycket gladare över att jag tog det så lätt. " Jag har aldrig velat göra någon människa illa" förklarade Carslile." Det var därför jag blev doktor, så att jag kunde rädda människor istället för tvärtom."
" Men hur klarar du det? Alltså jag menar det måste ju ändå komma in folk som blöder. Och då menar jag att dom blöder väldigt mycket." jag väntade en stund och tillsist började Carslile tala igen. " År och år av träning, jag är nästan helt immun mot doften av blod nu. Det är lättare för mig, dels för att jag aldrig smakat blod och dels för att jag har levt mycket längre än de andra här i huset. Och på så vis har jag kunnat träna mig på att inte reagera på blod längre."
Jag och Carslile satt länge den kvällen och diskuterade hans livs historia som sträckte sig bak ända till 1600-talet. Det hemskaste som han berättade för mig var nog när han blev vampyr, när han själv var på jakt efter dom blev han en av dom. Hans far var ju inte direkt förtjust i vampyrer eller andra övernaturliga varelser så Carslile begravde sig själv under en hög med potatis när han förvandlades. Hela fövandlingen tog 3 dagar och var mycket smärtsam, alla vampyrer som kom ihåg den sista stunden som människa kan intyga det. Den ända som jag visste om som inte kom ihåg något var Alice. Hon hade fått reda på det senare när Bella nästan hade blivit mördad av en sadistisk vampyr vid namn James, det hela fanns till och med på filme. Men filmen var raderad sedan länge, ingen ville visst veta av det igen.
"Det börjar bli sent Carmen, och jag glömmer inte bort att människor som du behöver sömn och mat. Låt oss gå ner till köket så kan du äta med Nessie och Jakob." jag tittade upp på Carslile med ett förbryllat ansikte. " Jakob? Vad gör han här så sent?" jag hade verkligen ingen aning om vad Jakob gjorde här vid denna tid på dygnet. Och när jag tittade på mitt armbands ur såg jag till min förskräckelse att klockan var 2 på morgonen. Carsliles svar gjorde mig ännu mer förbryllad." Han är här för att hjälpa till att skydda dig, hela hans flock är utanför och vaktar runt huset. Jag måste bara säga att det här påminner väldigt mycket om när Bella födde lilla Nessie."
Och vips så var vi inne i en annan historia och både Carslile och jag glömde bort såna oviktiga saker som sömn och mat.
Men tids nog började jag yra och mina ögolock var tunga som sten. Carslile avbröt sig mitt i en mening och lyfte upp mig i hans kalla famn. " Du skulle ha sagt till att du var så trött." suckade han djupt. " Men det var alldeles för spännande för att sluta, och jag vet fortfarande inte hur det gick!" jag tjatade lite, och sen lite till och han gav med sig att berätta slutet av historian.
Allt som han hade berättat var så mycket mer detaljerat än de som de andra hade berättat. När Carslile började med en berättelse gick det bara inte att slita sig loss, han ord grep tag om ens hjärta och man var tvungen att höra mer.
Han hade börjat gå medans han pratade med mig i sin famn och han hade gått till ett rum med en stor säng. Sängen såg mycket varm och inbjudande ut och när han la ner mig under täcket sjönk hela jag djupt in i en sömn full med drömmar.
-------------------
Jag trodde att drömmarna hade gått över sen jag kom hit till huset men nu började jag drömma igen. En dröm som jag kände igen allt för väl. Det kändes inte som en av dom där synska drömmarna utan helt enkelt som en vanlig mardröm. Den här mardrömmen hade jag drömt många gånger förut och fastän jag visste precis vad som skulle hända blev jag lika rädd som valigt, om inte ännu räddare.
Vi satt i våran lilla etta i Pheonix, eftersom vi inte hade så mycket pengar hyrde vi en etta utav ett gammalt par som flyttat ut till landet. Utifrån såg det ut som om en lycklig familj bodde i den lilla ettan och levde i sina drömmars värld. Det var samma sak när man kom in, det var städat och mysigt med blomkrukor i mängder och 2 små katter som spann tyst i sina sov- korgar. En lycklig familj bodde här i den lilla lägenheten med en doft utav liljor. Det var vad man trodde om man aldrig såg människorna som bodde där.
Men en dörr var alltid stängd, stängd med dubbel lås. Det var i det rummet allt hände. Allting som tillslut fick mig att gå till polisen och anmäla min sambo. Innanför den där dörren dog mitt barn, mitt barn som aldrig han födas. Jag visste redan att det skulle bli en pojke och han hette Seth, det var min fars gamla namn.
Och en gång kom min sambo hem, full som vanligt. Eller jag vet inte om man kan kalla honom för en sambo, han var min kidnappare kan man säga. Han puttade i mig i rummet och jag grät redan hejdlöst och bad honom att släppa mig. Han totall vägrade som vanligt och började slå och sparka på mig som en säck potatis. Det var vad jag var för honom, en säck potatis.
Ett slag träffade mig i magen och jag fruktade det värsta, och precis efter slaget kom en spark på samma ställe. Det var du jag visste att min lilla bebis var död. Min lilla,lilla Seth som aldrig hann se sin mor.
Jag vaknade alldeles svettig och skakig och började stiga ur sängen. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var, men så hördes en röst från dörr öppningen. " Edward sa att du hade vaknat, han sa något om en mardröm." Bellas lugna stämma lugnade ner mig lite och jag sa åt henne att komma och sätta sig brevid mig.
"Jag har aldrig någonsin berättat det här för dig eller någon annan" sa jag till henne. " Bara polisen och myndigheterna vet om detta" mumlade jag efter ett tag.
Jag tittade upp på Bella och hon nickade åt mig att fortsätta. Så då började jag att förklara alla groteska och äckliga saker som Dave hade gjort mot mig. Han hette Dave och hade från början verkat som en hygglig och väldigt snygg kille. Men tiden förändrar allt som sagt och med tiden förändrades min känslor.
Han blev rasande den gången då jag berättade för honom att jag tänkte lämna honom, och det var då allt det hemska började.
Efter att ha suttit och berättat allting för Bella kände jag mig ganska lättad att någon annan visste om det, så att jag slapp hålla inne det. Edward hade väl antagligen redan berättat för alla om det genom att lyssna på mina tankat, och det gjorde mig inget. Det var bara skönt att alla hade fått reda på det.
Det sista jag sa till Bella innan hon och jag skuller gå ner fick henne att dra djupt efter andan.
" Polisen fick aldrig tag i honom, och jag har alltid haft en känsla av att han är på väg för att leta upp mig"
Kapitel 2
Jag hade fått strikta regler om att jag absolut inte fick berätta detta för någon, det var nämligen en utav deras allra viktigaste lagar. Det finns en klan som heter Volturi och dom styr över vampyr världen om man säger så. De ser till se att inga lagar bryts, alltså så att inga vampyrer klargör sin existens genom att gå ut i solen eller kanske biter en människa inför publik. Alla vampyrer var också tvugna att se till se att alla "nyfödda" vampyrer uppförde sig. Bella berättade om den gången då en vampyr vid namn Victoria hade skapat en hel armé av nyfödda bara för att utplåna henne själv och hennes familj. Men med list och styrka hade de med hjälp utav ett par varulvar lyckats döda allihopa och bränt dom på bål. Jag visste fortfarande inte så mycket om det där med varulvar men alla sade till mig att jag skulle få veta om allt tids nog.
När Edward berättade om min dröm för alla andra, och mina tankar runt drömmen drog alla efter andan i rummet. Jag fattade verkligen inte varför de gjorde det, nu visste jag ju att de inte behövde andas. De var väl inlärt för att ingen skulle börja misstänka något. När jag frågade Edward om hur han visste om allt detta förklarade han lugnt att han kunde läsa tankar och att andra i familjen Cullens kunde göra olika speciella saker.
" Alice kan se in i framtiden, men hon kan bara se beslut som redan är fattade. Jasper kan kontrollera allas humör i detta rum, han kan lugna ner ett helt rum fullt med arga människor. Och min Bella kan skydda oss allihopa med att stänga in oss i en mental sköld" förklarde han. " Men om jag blir vampyr..."
" Du kommer absolut inte att bli vampyr Carmen" röt Bella. "Varför kan jag inte det?" frågade jag osäkert.
" Ja, varför inte Bella? Jag tror nog att hon kan bli en riktigt cool vampyr med sina möjliga krafter." sa Emmett helt plötsligt, han hade stått tyst med en arm över Rosalie hela kvällen.
" Därför" sa Bella kort. " Vi får helt enkelt vänta och se, det beror på om Volturi märker något eller inte." Jag vände mig och såg att det var Carslile som nyss hade talat. Det var då jag hade frågat om vilka Volturi var.
I cirka en timme berättade allihopa om Volturi, de berättade om hur de styrde riket och om alla gånger de varit i konflikt med dom. Jag satt nästan och skakade när de berättade om slagsmålet i Volturi som hade börjat med att Edward nästan visat sig själv i solen.
Samtidigt som jag var väldigt rädd var jag ändå fascinerad utav den värld som de levde i. Allt som jag alltid trott vart påhitt och gamla skrönor visade sig nu vara sant. Alla gånger som jag drömt mig bort i fantasi världar med vampyrer, varulvar ,häxor och troll har det varrt så mycket hemskare. Men nu när jag fått en inblick i hur det egentligen är förstår jag ändå hur svårt det måste vara. Speciellt för familjen Cullen som lever på djurblod för att de äcklas av sig själva när de mördar en människa, de tycker att det känns lite bättre om man tar djur istället.
De fortsatte med berättelserna och jag lyssnade ivrigt med en fråga då och då.
" Carmen, du är mentalt utmattad utav allt detta. Jag tycker att du borde vila dig." jag tittade upp från en utav
böckerna jag lånat från Carsliles bibliotek, han hade böcker ändå från 1600-talet, och såg in Jaspers gulbruna ögon. "Inte riktigt än, jag vill läsa lite mer" mumlade jag. "Du kan få låna hem boken, det gör ändå inget jag tror att jag har läst den minst 5 gånger nu" skrattade Carslile.
" Åh, tack Carslile, åh tack så mycket. Om du bara visste hur många antikvariat jag varit i för att få tag på denna!"Jag tror nästan att det vaar över 20 stycken faktiskt. Med min bok under armen och Bella brevid mig började vi gå mot bilen.
" Vad tycker du egentligen om allt det här Carmen? Var ärlig nu, jag trodde att du skulle svimmat eller så när du fick reda på det." när jag vände mig mot Bella såg jag hur rädd hon såg ut, så jag svarade ärligt. " Jag är itne ett dugg rädd för er, den ändå gången jag var rädd under hela kvällen var när ni berättade dom där hiskeliga historierna." Jag skrattade till lite och fortsatte sedan." Jag tror ärligt talat att jag höll på att kissa på mig när ni berättade om hur Volturi försökte döda Nessie!"
Både jag och Bella började skratta högt åt den bild vi fick upp ihuvudet av mig alldeles blöt om byxorna, med en alldeles förskräckt mig förstås. Vi tillbringade hela bilfärden hem till mig med att prata om hur jag skulle se ut om jag råkade ut för en blöt olycka. Och när vi kom fram sa Bella till mig att jag gärna fick komma till dom imorgon igen och att hon skulle gå till Charlie för att hälsa på honom.
" Jag kommer gärna över imorgon igen Bella, men jag måste bara fråga.." jag tvekade men sa ändå " Kan jag prata med Charlie om det här eller vet han inget?" Bella spärrade upp ögonen och svarade genast" Nej det får du inte, det ända han vet är att jag och min familj är något övernaturligt. Han vill absolut inte veta exakt vad vi är då skulle han inte orka med längre. Åh, snälla lova mig att du inte säger något till honom!"
"Jag lovar och svär att jag inte ska säga ett ord om det här till Charlie." lovade jag.
Vi kramade om varandra som kvällen innan och gick skilda vägar. Hon till Charlie och jag hem till mig.
Denna natten drömde jag något väldigt underligt. Det var två stora, och vackra ögon som såg på mig. De var gulbruna precis som Cullens, men de hade en lite nyans av rött i sig. Innan jag vaknade såg jag ett regn utav de mest underbar liljorna jag någonsin sett.
------------------
När jag hade vaknat efter drömmen var det omöjligt att somna om. Så jag hade varit uppe i flera timmar innan jag såg att det började ljusna ute. Mitt huvud hade gått i högvarv och alla mina tankar snurrade kring de vackra ögonen och det plötsliga regnet utav liljor. Det var den underligaste drömmen jag haft på väldigt länge, ögonen kunde jag inte förstå, bara att de ögonen tillhörde en vampyr. En vampyr vid namn Nick för att vara exakt.. Nick.. Hur kunde jag veta det? Jag såg inte ens vem det var men jag vet att de ögonen tillhörde Nick, Nick som har gulbruna ögon med en nyans av rött och bor i utkanten av Forks. Han letar efter någon eller något, något som han letat efter väldigt länge. Nick som vet om att min favorit blomma är lilja, Nick som snart kommer att hitta det han söker efter.
Mina funderingar avbröts utav en knack på mitt fönster. Mitt fönster? Jag har mitt sovrum på andra våningen, hur kan det knacka där? Jag närmade mig fönstret med försiktiga steg och när jag kom fram gläntade jag lite på gardinen och tittade in i ett par ögon.. Bellas. Jag släppte andan som jag inte vetat att jag hållit och slappnade av i hela kroppen. Jag öppnade fönstret och lät Bella stiga in i mitt rum. " Bella, du skrämde livet ur mig!" sa jag till Bella samtidigt som jag kramade om henne. "Förlåt, men jag var tvungen att träffa dig." Jag märkte att Bella lät stressad och jag frågade vad det var som hänt.
" Det är inget. Ingenting, du behöver inte oroa dig" sa hon snabbt. "Jag märker att något är fel, du brukar aldrig bete dig så här." Och jag kunde verkligen se att något var fel, Bella tittade runt efter något som jag inte visste om och stod aldrig still. Hon gick runt,runt i mitt rum och när hon gått några varv suckade hon ställde sig framför mig."Ta det lungt nu Carmen, och få inte panik eller något sånt." Vad nu tänkte jag, är det något om mig? " Jag lovar Bella,berätta bara vad som hänt."jag försökte låta oberörd men min röst skar sig på slutet. " Åh, Carmen förlåt oss. Vi skulle ha vart uppmärksammare!" Bella hade gått från stressad till vädjande. Jag kunde nästan se henne på knä framför mig.
" Snälla Bella! " sa jag högt "Berätta nu på en gång!" Min röst lät betydligt högre än vad jag trodde och Bella svarade genast. " Det är någon som är ute efter dig,en vampyr förstås, och vi vet inte vad han vill dig. Det ända Alice såg var en vampyr som rusade igenom skogen runt Forks, och han pratade antingen med sig själv eller i en telefon. Men Alice hörde att han pratade om någon som hette Carmen som bodde i Forks. Och det finns inte så många Carmen i Forks, och sedan blev vi ännu säkrare på att han menade dig när han sa ditt efternamn. Smith. Men jag lovar att vi ska skydda dig, vad han än vill ska han inte få röra dig!" Det var svårt att hänga med i allt Bella sa men jag förstod att den här vampyren hade något att göra med min dröm. Det kändes så bara. "Vi åker direkt hem till dig Bella, jag behöver prata med Edward."
När vi kom fram till huset skyndade jag mig ut ur bilen och sprang den sista vägen till dörren. Bella hade redan öppnat dörren åt mig och Edward väntade på mig. Dom där vampyrerna var verkligen snabba tänkte jag snabbt innan jag började prata med Edward. Han sa åt mig att var tyst för mina meningar blev helt ofullständiga och han tyckte att det var bättre om han läste min tankat istället.
Jag började genast att tänka igenom hela min dröm och mina slutsater som jag kommit fram till. Efter ett tag vände sig Edward mot Bella och sa" Han heter Nick, han blev nyligen vegetarian och han vill verkligen hitta Carmen. Det är allt vi vet om honom, gå genast till Alice och fråga henne om hon har sett något mer."
Jag kände hur mina knän började skaka och ett illamående växa i min mage. Jag lutade ryggen mot väggen och sjönk ner på golvet. Edward tittade till mig och frågade om han kunde lämna mig en stund och jag lyckades klämma fram ett ja. Han försvann så snabbt att en kall vind blåste förbi mig. Jag huttrade till och kramade om mina ben, i mina tankar var det ingen romantisk vampyr som var ute efter mig utan en kallblodig mördare på jakt efter mitt blod.
Alla dessa tankar som far runt i mitt huvud kunde ju Edward höra och han kom genast tillbaka till mig och berättade att jag var alldeles säker här. Att ingen skulle komma åt mig, att alla skulle se till så att jag var så trygg som möjligt.
Tänk hur mycket allt kan förvandlas på bara 2 dygn. 2 dygn är allt som behövs för att ens värld ska vändas upp och ner.
Kapitel 1- Hemligheten
Jag prövar på att skriva en fanfic, om någon läser detta kapitel kan ni väl kommentera vad ni tycker!=)
Allt var så annorlunda nu, annorlunda men fortfarande så vanligt.För att jag visste att första gången jag träffade Bella märkte jag att det var något som konstigt med henne. Jag kände på mig att hon hade en stor hemlighet som hon inte kunde berätta för någon. Och när jag följde med henne hem en gång blev mina misstankar starkare. I hennes hus bodde det ca 9 st otroligt vackra människor och en väldigt stor muskulös man. Denna muskulösa mannen verkade ha en relation med en flicka som verkade vara yngst av dom alla. Redan nästa dag frågade jag Bella vad det var hon döljde för mig.
" Snälla Bella, kan du inte berätta bara för mig?" vädjade jag.
" Carmen, det är inte så lätt att säga det här" viskade hon så tyst att jag nästan inte hörde.
Det snurrade runt miljoner tankar i mitt huvud den sekunden. Tänk om hon och hennes familj är utomjordingar, eller har någon hemlig sekt. Tänk om hon har lurat i mig att hon är min vän bara för att använda mig som ett experiment. Tänk om.. Tänk om hon bara är en vanlig människa.
" Du kan väl komma över imorgon när det passar dig, Carmen. Jag lovar att berätta allt för dig då."sa Bella med en röst som kunde övertyga vem som helst om att hon talade sanning.
"Lovar du verkligen det Bella? Du kommer inte att ångra dig senare eller så?" frågade jag henne och försökte att låta allvarlig.
"Du är min bästa vän, och om jag lovar dig något så håller jag det." det lät verkligen som att hon menade det. Bästa vän, tänk att jag var hennes bästa vän!
Jag hade nog aldrig tänkt så på oss två, men någon stans långt inne i mig själv visste jag det. Vi hade varit som ler och långhalm ända sen jag träffade henne för första gången. Så jag borde väl ha varit helt säker på att vi var bästa vänner. Bästa vänner på riktigt.
Så jag svarade Bella med ett glatt "OK" och sa att jag skulle komma över imorgon så snabbt som möjligt. Hon kramade om mig och viskade att allt skulle orda sig och sa sedan adjö. Innan jag han fråga henne något mer var hon borta. Det skrämde mig lite att hon försvunnit så snabbt, men jag måste väl ha haft tankarna någon annanstans. Och något som verkligen störde mig just då var att hon sagt att allt skuller ordna sig. Vadå ordna sig? Det var väl ingenting som behövde ordnas? Allt var ju bra, utom att jag fortfarande inte visste om den där stora hemligheten som Bella höll inne.
Den natten drömde jag de mest bisarra sakerna om Bella och hennes familj. Jag drömde om blod och huggtänder, djur och gulbruna ögon som helt plötsligt skifftade till kolsvarta ögon som stirrade på mig med törst. Sedan kände jag en skarp smärta i halsen och hörde ett surplande ljud.
-------------
När jag vaknade nästa morgon, alldeles svettig med tung andning, förstod jag inte varför jag hade drömt om vampyrer. Det måste ju har varit vampyrer jag drömt om eftersom att de hade huggtänder och drack mitt blod, men ändå, varför hade jag drömt det? Jag hade sett alla i Bellas familj och Jasper hade stirrat på mig med sina svarta ögon och kastade sig över mig inom en sekund. Vänta.. Jasper? Hur kan jag veta vad han heter, Bella har ju adrig berättat för mig om sin familj. Eller lite har hon väl, men bara om Edward och Renesmeé. Och det är ju hennes man och dotter. Men helt plötsligt visste jag väldigt mycket om Alice och Jasper, Emmett och Rosalie, Emse och Carslile, och när jag tänkte efter visste jag ganska mycket om Jacob. Det var Renesemeés pojkvän och han verkade ta hand om Renesmeé väldigt mycket. Eller hon kallades Nessie men Bella gillade inte det namnet, hon tyckte att det lät som Lochness odjuret.
Mina tankar avbröts av en signal jag kände igen väl, det var min mobil som ringde och jag sträckte mig efter den.
"Hej det är Carmen" sluddrade jag fram.
" Hej Carmen! Det är Bella , jag undrar om du hade tänkt komma hit idag eller inte, klockan är ju redan 2 på eftermiddagen men jag kan ju komma hem till dig om du vill.
Va! Var klockan redan två, har jag sovit i över 12 timmar!?
"Oj" svarade jag med en växande panik i rösten när mina tankar började klarna." Jag visste inte att klockan var så mycket, jag borde vara välidgt vacker nu om jag har fått så mycket skönhets sömn" skrattade jag till Bella.
Bella fnittrade till i luren och sa att jag nog borde se ut som ett troll, och att mitt hår såg ut som en höstack.
Vi pratade om allt möjligt, ingen av oss tänkte på den stora hemligheten som skulle avslöjas senare idag.
-----------
Vid fyra tiden då jag tänkte åka till familjen Cullen ringde det på dörren. Jag sprang ned för trappen och snubblade på det sista trappsteget. Sen hände allt väldigt snabbt, precis innan jag höll på att slå i kanten på glasbordet intill trappan hörde jag att dörren rycktes upp och en kall vind svepte över mig. Sedan försvann allting. Allting blev svart, precis som det blir för alla i filmer. Allting försvann bara, poff, så var jag borta från verkligheten.
När jag började kvickna till hörde jag röster runt om kring mig, det var väldigt tysta röster så det lät bara som ett surr. Jag ansträngde mig för att höra vad de sa och lyckades ursklija några ord som Bella sa.
" Hon skulle få veta.... i telefon... hämta henne...vad tror du?"
Sedan hördes en annan röst, en mans röst.
" ..hennes tankar... hon vet... vampyrer..."
Jag slog upp mina ögon och andades häftigt och rösterna tystnade. Jag förstod att det var Bella och hennes man Edward nu när jag såg dom. För deras ögon riktades mot mig där jag låg, jag låg i min säng med en massa varma filtar över mig.
"Carmen? Carmen, åh du har vaknat! Jag har varit så orolig för dig, jag trodde aldrig att du skulle vakna. Du slog dig ganska illa i huvudet, åh förlåt mig så mycket jag hann inte fånga upp dig innan du ramlade.Jag försökte...
" Vänta lite nu Bella, jag hinner inte med nu." avbröt jag henne. "Var det du som ringde på dörren nyss?" frågade jag henne lite oroligt.
" Ja, Carmen. Det var det, jag tänkte bara hämta upp dig så att du slapp ta taxi till oss. Och då hörde Edward att du tappade balansen så han ryckte upp dörren för att försöka ta emot dig innan du föll men vi hann inte." Bella lät som om hon häll på att börja gråta, jag hade aldrig sett henne gråta förut så jag vände mig mot henne för att se om hon grät på riktigt.
Men när jag tittade in i hennes ögon såg jag inga tårar, hela hon skakade nästan av gråt fast det kom inga tårar. Det var som om hon inte kunde gråta.
" Bella, vad är det frågan om egentligen. Jag vet att du aldrig skulle bli så här orolig bara för att jag trillat i trappan. Säg nu vad det är som tynger dig." sa jag med ett krax. Jag lät verkligen som en kråka.
" Jag lovar att du kommer att få veta alldeles snart, så fort du har blivit bättre. Jag vet inte om du klarar att få veta det nu i ditt tillstånd." Först nu tänkte jag på hur vacker röst hon hade, även fast hon fortfarande lät väldigt orolig.
"Bella, berätta bara. Jag sa ju att hon redan vet innerst inne." viskade Edward till henne, fast jag lyckades höra det ändå. Jag ansträngde mig för att höra vad Bella viskade tillbaka och det som jag hörde var chokerade mig.
" Snälla Edward kan jag inte få vänta lite. Jag kan ju inte bara gå fram till henne och berätta att hennes bästa vän och hela hennes familj är vampyrer som är kompisar med en skock varulvar."
Sedan talade Edward högt så att även jag kunde höra utan att anstränga mig.
" Carmen har redan hört allt, eller hur Carmen?"
" Ja, jag hörde allting."
Först då slog det mig att allt jag hade drömt var sant, och att Bella och hennes familj var vampyrer.
Allt var så annorlunda nu, annorlunda men fortfarande så vanligt.För att jag visste att första gången jag träffade Bella märkte jag att det var något som konstigt med henne. Jag kände på mig att hon hade en stor hemlighet som hon inte kunde berätta för någon. Och när jag följde med henne hem en gång blev mina misstankar starkare. I hennes hus bodde det ca 9 st otroligt vackra människor och en väldigt stor muskulös man. Denna muskulösa mannen verkade ha en relation med en flicka som verkade vara yngst av dom alla. Redan nästa dag frågade jag Bella vad det var hon döljde för mig.
" Snälla Bella, kan du inte berätta bara för mig?" vädjade jag.
" Carmen, det är inte så lätt att säga det här" viskade hon så tyst att jag nästan inte hörde.
Det snurrade runt miljoner tankar i mitt huvud den sekunden. Tänk om hon och hennes familj är utomjordingar, eller har någon hemlig sekt. Tänk om hon har lurat i mig att hon är min vän bara för att använda mig som ett experiment. Tänk om.. Tänk om hon bara är en vanlig människa.
" Du kan väl komma över imorgon när det passar dig, Carmen. Jag lovar att berätta allt för dig då."sa Bella med en röst som kunde övertyga vem som helst om att hon talade sanning.
"Lovar du verkligen det Bella? Du kommer inte att ångra dig senare eller så?" frågade jag henne och försökte att låta allvarlig.
"Du är min bästa vän, och om jag lovar dig något så håller jag det." det lät verkligen som att hon menade det. Bästa vän, tänk att jag var hennes bästa vän!
Jag hade nog aldrig tänkt så på oss två, men någon stans långt inne i mig själv visste jag det. Vi hade varit som ler och långhalm ända sen jag träffade henne för första gången. Så jag borde väl ha varit helt säker på att vi var bästa vänner. Bästa vänner på riktigt.
Så jag svarade Bella med ett glatt "OK" och sa att jag skulle komma över imorgon så snabbt som möjligt. Hon kramade om mig och viskade att allt skulle orda sig och sa sedan adjö. Innan jag han fråga henne något mer var hon borta. Det skrämde mig lite att hon försvunnit så snabbt, men jag måste väl ha haft tankarna någon annanstans. Och något som verkligen störde mig just då var att hon sagt att allt skuller ordna sig. Vadå ordna sig? Det var väl ingenting som behövde ordnas? Allt var ju bra, utom att jag fortfarande inte visste om den där stora hemligheten som Bella höll inne.
Den natten drömde jag de mest bisarra sakerna om Bella och hennes familj. Jag drömde om blod och huggtänder, djur och gulbruna ögon som helt plötsligt skifftade till kolsvarta ögon som stirrade på mig med törst. Sedan kände jag en skarp smärta i halsen och hörde ett surplande ljud.
-------------
När jag vaknade nästa morgon, alldeles svettig med tung andning, förstod jag inte varför jag hade drömt om vampyrer. Det måste ju har varit vampyrer jag drömt om eftersom att de hade huggtänder och drack mitt blod, men ändå, varför hade jag drömt det? Jag hade sett alla i Bellas familj och Jasper hade stirrat på mig med sina svarta ögon och kastade sig över mig inom en sekund. Vänta.. Jasper? Hur kan jag veta vad han heter, Bella har ju adrig berättat för mig om sin familj. Eller lite har hon väl, men bara om Edward och Renesmeé. Och det är ju hennes man och dotter. Men helt plötsligt visste jag väldigt mycket om Alice och Jasper, Emmett och Rosalie, Emse och Carslile, och när jag tänkte efter visste jag ganska mycket om Jacob. Det var Renesemeés pojkvän och han verkade ta hand om Renesmeé väldigt mycket. Eller hon kallades Nessie men Bella gillade inte det namnet, hon tyckte att det lät som Lochness odjuret.
Mina tankar avbröts av en signal jag kände igen väl, det var min mobil som ringde och jag sträckte mig efter den.
"Hej det är Carmen" sluddrade jag fram.
" Hej Carmen! Det är Bella , jag undrar om du hade tänkt komma hit idag eller inte, klockan är ju redan 2 på eftermiddagen men jag kan ju komma hem till dig om du vill.
Va! Var klockan redan två, har jag sovit i över 12 timmar!?
"Oj" svarade jag med en växande panik i rösten när mina tankar började klarna." Jag visste inte att klockan var så mycket, jag borde vara välidgt vacker nu om jag har fått så mycket skönhets sömn" skrattade jag till Bella.
Bella fnittrade till i luren och sa att jag nog borde se ut som ett troll, och att mitt hår såg ut som en höstack.
Vi pratade om allt möjligt, ingen av oss tänkte på den stora hemligheten som skulle avslöjas senare idag.
-----------
Vid fyra tiden då jag tänkte åka till familjen Cullen ringde det på dörren. Jag sprang ned för trappen och snubblade på det sista trappsteget. Sen hände allt väldigt snabbt, precis innan jag höll på att slå i kanten på glasbordet intill trappan hörde jag att dörren rycktes upp och en kall vind svepte över mig. Sedan försvann allting. Allting blev svart, precis som det blir för alla i filmer. Allting försvann bara, poff, så var jag borta från verkligheten.
När jag började kvickna till hörde jag röster runt om kring mig, det var väldigt tysta röster så det lät bara som ett surr. Jag ansträngde mig för att höra vad de sa och lyckades ursklija några ord som Bella sa.
" Hon skulle få veta.... i telefon... hämta henne...vad tror du?"
Sedan hördes en annan röst, en mans röst.
" ..hennes tankar... hon vet... vampyrer..."
Jag slog upp mina ögon och andades häftigt och rösterna tystnade. Jag förstod att det var Bella och hennes man Edward nu när jag såg dom. För deras ögon riktades mot mig där jag låg, jag låg i min säng med en massa varma filtar över mig.
"Carmen? Carmen, åh du har vaknat! Jag har varit så orolig för dig, jag trodde aldrig att du skulle vakna. Du slog dig ganska illa i huvudet, åh förlåt mig så mycket jag hann inte fånga upp dig innan du ramlade.Jag försökte...
" Vänta lite nu Bella, jag hinner inte med nu." avbröt jag henne. "Var det du som ringde på dörren nyss?" frågade jag henne lite oroligt.
" Ja, Carmen. Det var det, jag tänkte bara hämta upp dig så att du slapp ta taxi till oss. Och då hörde Edward att du tappade balansen så han ryckte upp dörren för att försöka ta emot dig innan du föll men vi hann inte." Bella lät som om hon häll på att börja gråta, jag hade aldrig sett henne gråta förut så jag vände mig mot henne för att se om hon grät på riktigt.
Men när jag tittade in i hennes ögon såg jag inga tårar, hela hon skakade nästan av gråt fast det kom inga tårar. Det var som om hon inte kunde gråta.
" Bella, vad är det frågan om egentligen. Jag vet att du aldrig skulle bli så här orolig bara för att jag trillat i trappan. Säg nu vad det är som tynger dig." sa jag med ett krax. Jag lät verkligen som en kråka.
" Jag lovar att du kommer att få veta alldeles snart, så fort du har blivit bättre. Jag vet inte om du klarar att få veta det nu i ditt tillstånd." Först nu tänkte jag på hur vacker röst hon hade, även fast hon fortfarande lät väldigt orolig.
"Bella, berätta bara. Jag sa ju att hon redan vet innerst inne." viskade Edward till henne, fast jag lyckades höra det ändå. Jag ansträngde mig för att höra vad Bella viskade tillbaka och det som jag hörde var chokerade mig.
" Snälla Edward kan jag inte få vänta lite. Jag kan ju inte bara gå fram till henne och berätta att hennes bästa vän och hela hennes familj är vampyrer som är kompisar med en skock varulvar."
Sedan talade Edward högt så att även jag kunde höra utan att anstränga mig.
" Carmen har redan hört allt, eller hur Carmen?"
" Ja, jag hörde allting."
Först då slog det mig att allt jag hade drömt var sant, och att Bella och hennes familj var vampyrer.
